MEXICO CITY. Minst 105 människor har omkommit i Rio de Janeiro till följd av de våldsammaste skyfallen i stadens historia. Översvämningar och jordskred leder till kaos, skolorna är stängda, kollektivtrafiken ur funktion. Och regnet, det bara fortsätter att falla.

– Jag har aldrig sett något liknande! sade taxichauffören Claudio Ribeiro till nyhetsbyrån AP på onsdagen medan han desperat försökte ta skydd undan ösregnet som fallit oavbrutet över Rio de Janeiro de senaste dagarna.

Bussar och bilar stod övergivna på de översvämmade gatorna, där en forsande flod av meterhögt lerfärgat vatten gjorde det omöjligt att ta sig fram.

Bara de som var av nöden tvungna vågade sig ut denna dag. Enligt dagstidningen O Dia hade minst 30 000 bostäder blivit utan elektricitet.

Många Riobor fann sig tvingade att sova på sin arbetsplats natten till onsdagen. Detta sedan 288 millimeter regn fallit över deras stad på bara 24 timmar.

Det är mer än hela april månads nederbörd normalt sett. Och mer än de 245 milliter regn som föll under ett dygn 1966 och då orsakade stor ödeläggelse.

Följderna har även denna gång blivit dramatiska för Rio de Janeiros invånare.

I de fattiga kåkstäderna, favelas, där omkring en femtedel av befolkningen lever, har regnen slitit loss jordmassor från sluttningarna.

Hela familjer har begravts i sina hem eller svepts i väg av de lerfloder som fyllt gränderna.

Exakt hur många som drabbats är svårt att avgöra. Myndigheterna varnar för att dödssiffran kan komma att stiga när regnen lättat och hjälpen nått fram.

På tisdagen riktade Brasiliens president Lula da Silva kritik mot de lokala myndigheternas undermåliga kontroll av byggnaderna i dessa fattiga områden.

– Allt vi kan göra nu är att be till Gud att regnen lättar, så att Rio kan återgå till vardagen och vi kan börja åtgärda de saker som måste åtgärdas, sade da Silva.

Men skyarna verkade inte vara tömda på vatten. Meteorologerna förutspådde ytterligare ett par dagar med kraftiga regn.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 8 april 2010.

Lovar att inte tjata allt för mycket om statistik. Men: det är inte bara i Sverige som kokainet ökar kraftigt. Även i andra europeiska länder märks denna trend av. Som i Schweiz till exempel.

Där förefaller antalet kokainpåverkade i trafiken ha fördubblats sedan 2002. Detta enligt SonntagsZeitung, som hänvisar till en ny studie som presenteras i Forensic Science International. 25 procent av de personer som testats positivt för drogpåverkan av schweizisk polis hade tagit kokain, visar den nya studien. 2002 var andelen 13 procent.

Cannabis är fortfarande den vanligaste drogen i trafiken i Schweiz (48 procent av fallen), följt av alkohol (35 procent). Men sedan kommer alltså kokain.

Slut på statistik för denna gång.

Uppdatering: En längre resumé på svenska finns här.

Den mexikanske journalistlegenden Julio Scherer – 84 år gammal på onsdag – har i veckans upplaga av tidskriften Proceso (som han var med och grundade 1976) intervjuat en av den mäktiga Sinaloakartellens högsta bossar, Ismael ”El Mayo” Zambada.

”Narkotikan omsätter miljoner. Hur ska man kunna kontrollera det? Även om de högsta bossarna dödas, spärras in eller utlämnas så finns det alltid ersättare redo att ta över”, säger El Mayo från sitt gömställe i bergen (troligen i delstaten Sinaloa).

Att publicera en sådan här intervju innebär stora risker för Proceso, som är en av få tidningar som kritiskt granskar det pågående kriget mot knarket i dagens Mexiko. Tidskriftens ledning har tidigare anklagats av regeringen för att gå maffians ärenden.

Men Scherer & Co är inte dumma – de har satt samman ett riktigt pangnummer. Utöver intervjun granskas även PRI:s kandidat till guvernörsposten i Sinaloa, en gammal compadre till ”El Mayo” som förefaller ha byggt en hel del av sin förmögenhet på penningtvätt.

Bäst i mitt tycke är dock repet från det otillgängliga område i Sierra Madre där tio barn och ungdomar dödades förra söndagen (och som jag skrev om här). Man tycker att det borde vara självklart för mexikanska medier att ta sig till platsen för en sådan massaker. Men Procesos team är såvitt jag vet de enda som har gjort det nödvändiga fotarbetet.

Reportern Patricia Dávila och (den anonyme) fotografen möter en tuff verklighet, där fattiga familjer tvingas odla marijuana för att överleva. Skörden säljer de till maffian, som traditionellt sett varit Sinaloakartellen.

Men nu har Zetas gått in och börjat driva bort hela byar för att på det viset ta över kontrollen över detta område (påminner tyvärr allt mer om Colombia).

Kort utdrag ur Scherers intervju med ”El Mayo”.
Lite längre summering av intervjun på engelska i LA Times.
Utdrag ur texten om kandidaten i Sinaloa.
Utdrag ur texten om massakern i Durango.

MEXICO CITY. Vad får man egentligen säga i Venezuela? Frågan har blivit aktuell sedan en oppositionspolitiker gripits för uttalanden i ett teveprogram. Två dagar senare greps även chefen för kanalen. Men president Hugo Chávez avfärdar oron för yttrandefriheten.

Högerpolitikern Oswaldo Álvarez greps av polis för att han i den privatägda tevekanalen Globovision hade anklagat Venezuelas regering för samröre med såväl kokainsmugglare som den colombianska Farcgerillan och den baskiska separatiströrelsen i ETA.

Allvarliga anklagelser, kan tyckas. Men tillräckligt för ett åtal?

Ja, menade socialistpartiets anhängare. Nej – detta är ett hot mot yttrandefriheten, svarade oppositionen.

Senare greps även chefen för Globovision, Guillermo Zuloaga, för spridning av falsk och samhällsomstörtande information. Han ska vid en konferens ha uttryckt indirekt stöd för kuppförsöket mot Chávez 2002: ”Om det hade gjorts på rätt sätt hade vi kanske haft ett annat land i dag.”

Tillräckligt för åtal? Hugo Chávez svar:

– Nu är det slut på straffriheten! Tidigare kunde de rika stjäla, döda, förfölja, utpressa, förödmjuka och förtala folket utan att något hände, det fanns ingen lag för dem. Men i dag är vi alla jämlikar i Venezuela.

Globovision är den enda öppet regeringskritiska kanalen i marknätet. Opartiskhet och saklighet är knappast kanalens främsta gren. Men denna ensidighet har Globovision gemensamt med många andra medier i Venezuela. Inte minst med de ofta mycket underdåniga regeringskontrollerade medierna.

Så även om talet om ”diktatur” från oppositionens sida kan avfärdas med att merparten av medierna fortfarande är regeringskritiska och att demokratiska val genomförs, dröjer ändå frågan kvar: Vad får man egentligen säga i Venezuela?

Erik de la Reguera

MEXICO CITY. Efter tolv år i Farc-gerillans läger frigavs sergeanten Pablo Moncayo ur sin fångenskap i tisdags. Gerillan vill troligen på det viset göra ett fångutbyte till en viktig valfråga inför presidentvalet i Colombia i maj.

– Det är överväldigande att återvända till civilisationen! Allt har förändrats. Det lilla jag har sett av de teknologiska framstegen har gjort mig djupt imponerad, sade den 31-årige Pablo Moncayo.

Sedan 1997 har han tvingats leva i Farcs läger i den colombianska djungeln. En radio har varit hans enda kontakt med omvärlden.

– Jag vill tacka min far för hans gigantiska arbete, sade Pablo Moncayo.

Av det tjugotal fångar som Farc fortfarande har i sina läger var han den kanske mest kände, vilket mycket beror på hans far Gustavo Moncayos outtröttliga arbete.

Familjen har haft stöd av frivilligorganisationen Colombianer för fred, som tillsammans med bland andra Brasiliens och Venezuelas regeringar aktivt arbetat för ett frigivande.

Trots det dröjde det tolv år in–nan Farc gav med sig. Familjen har lagt en del av skulden för det på Colombias president Álvaro Uribe, som de anser har prioriterat en militäroffensiv mot gerillan framför förhandlingar.

Farc, å sin sida, vill sannolikt förbättra sin skamfilade image. Ytterligare en ung militär släpptes tidigare i veckan, men nu blir det inga fler ensidiga frigivanden, har gerillan meddelat.

Erik de la Reguera

MEXICO CITY. Sju barn och tre unga vuxna sköts till döds i norra Mexiko i söndags när de var på väg till samhället Pueblo Nuevo för att ta emot studiestipendier. Denna kokainkrigets senaste massaker riktar strålkastarljuset mot landets mäktigaste maffiaboss, Joaquín ”El Chapo” Guzmán.

Massmordet inträffade någon timme efter att gruppen av barn och ungdomar – fem flickor, två pojkar och tre unga män mellan 8 och 21 år gamla – hade lämnat sin by i delstaten Durango. De färdades i en lätt lastbil av typen ”pickup”, ofta de enda fordon som kan ta sig fram på de dåliga vägarna på den mexikanska landsbygden.

Några av barnen satt i kupén. De andra krängde fram och tillbaka på flaket när bilen letade sig allt längre upp i bergskedjan Sierra Madre. Efter en av kurvorna stötte de på en vägspärr, där beväpnade män försökte stoppa bilen.

Uppgifterna går isär om vad som hände sedan. Myndigheterna uppgav först att föraren försökt köra förbi männen i rädsla för att bli rånad. Sedan gjordes det gällande att fordonet stannade och att de beväpnade männen tvingade ned två kvinnor från flaket, av allt att döma mödrar till flera av barnen.

Sedan ska männen ha öppnat eld mot barnen med automatvapen. För att försäkra sig om att ingen överlevde lät de också detonera en splittergranat på flaket.

I går kväll svensk tid var det fortfarande oklart varför ett så urskiljningslöst våld riktats mot en grupp barn. Mexikos inrikesminister gick ut och fördömde dådet, samtidigt som han avfärdade spekulationer om att armén kunde ha varit inblandad. I stället riktades misstankarna mot den organiserade brottsligheten.

Kommunen som massakern ägde rum i ligger högt upp i Sierra Madre, en bergskedja som länge har ansetts utgöra en del av den mäktiga Sinaloakartellens territorium.

Så sent som förra året förekom uppgifter om att kartellens ledare, Joaquín ”El Chapo” Guzmán, befann sig nära staden Guanacevi, som också ligger i dessa vidsträckta och otillgängliga bergsområden.

Även Sinaloakartellens ärkefiender Zetas har dock försökt etablera sig i Durango, vilket lett till ökat maffiavåld. Myndigheterna hävdar att denna konflikt i den undre världen är bakgrunden till massakern.

Erik de la Reguera

Här odlas marijuana och opium

Gyllene triangeln, så brukar den del av bergskedjan Sierra Madre kallas som är belägen i gränstrakterna mellan delstaterna Sinaloa, Durango och Chihuahua i Mexiko, och som fortsätter in i USA.

Marijuana och opium har odlats här sedan 1940-talet, små propellerflygplan med kokain i lasten landar dagligen på hemliga landningsbanor, allt medan enorma laboratorier tillverkar metamfetamin för USA-marknaden.

Mexikos kanske mäktigaste narkotikasyndikat, Sinaloakartellen, kontrollerar området.

Dess ledare Joaquín ”El Chapo” (Lillen) Guzmán listades nyligen som en av världens rikaste och mäktigaste män av tidskriften Forbes.

Publicerad i Dagens Nyheter den 31 mars 2010.