MEXICO CITY. Vad får man egentligen säga i Venezuela? Frågan har blivit aktuell sedan en oppositionspolitiker gripits för uttalanden i ett teveprogram. Två dagar senare greps även chefen för kanalen. Men president Hugo Chávez avfärdar oron för yttrandefriheten.
Högerpolitikern Oswaldo Álvarez greps av polis för att han i den privatägda tevekanalen Globovision hade anklagat Venezuelas regering för samröre med såväl kokainsmugglare som den colombianska Farcgerillan och den baskiska separatiströrelsen i ETA.
Allvarliga anklagelser, kan tyckas. Men tillräckligt för ett åtal?
Ja, menade socialistpartiets anhängare. Nej – detta är ett hot mot yttrandefriheten, svarade oppositionen.
Senare greps även chefen för Globovision, Guillermo Zuloaga, för spridning av falsk och samhällsomstörtande information. Han ska vid en konferens ha uttryckt indirekt stöd för kuppförsöket mot Chávez 2002: ”Om det hade gjorts på rätt sätt hade vi kanske haft ett annat land i dag.”
Tillräckligt för åtal? Hugo Chávez svar:
– Nu är det slut på straffriheten! Tidigare kunde de rika stjäla, döda, förfölja, utpressa, förödmjuka och förtala folket utan att något hände, det fanns ingen lag för dem. Men i dag är vi alla jämlikar i Venezuela.
Globovision är den enda öppet regeringskritiska kanalen i marknätet. Opartiskhet och saklighet är knappast kanalens främsta gren. Men denna ensidighet har Globovision gemensamt med många andra medier i Venezuela. Inte minst med de ofta mycket underdåniga regeringskontrollerade medierna.
Så även om talet om ”diktatur” från oppositionens sida kan avfärdas med att merparten av medierna fortfarande är regeringskritiska och att demokratiska val genomförs, dröjer ändå frågan kvar: Vad får man egentligen säga i Venezuela?
Erik de la Reguera
