Svenska Tatjana Markus och Jyri Jaakolos finska föräldrar Raimo och Eeva-Leena Jaakola är i Mexiko för att kräva rättvisa.

I dag, söndag, publicerar finska Hufvudstadsbladet mitt rep och analys om triqui-indianerna i San Juan Copala och Jyri Jaakolas föräldrars besök i Mexiko (texterna är än så länge inte utlagda på HBL:s webbplats).

Tidigare i veckan publicerades samma jobb i Dagens Nyheter (huvudtexten finns på nätet här).

För den som vill hålla sig uppdaterad om vad som händer i San Juan Copala har den autonoma kommunen bland annat en egen blogg här.

De av er som vill framföra åsikter eller vädjanden till de mexikanska myndigheterna gör det lämpligast till ambassaderna i Finland och Sverige. Eller via direkt kommunikation med federala eller lokala myndigheter (här allmänna epost-adresser till PGR, CNDH och t–r–e relevanta myndigheter i Oaxaxa). Jag besvarar också gärna frågor här nedan i kommentarsfältet.

MEXICO CITY. I det tysta pågår i södra Mexiko en blodig konflikt. Indianerna i San Juan Copala är belägrade av paramilitärer och ett tjugotal personer har dödats. Bland offren finns den finländske människorättsaktivisten Jyri Jaakola, vars anhöriga nu kräver att myndigheterna agerar.

– Jag har blivit beskjuten av paramilitärerna flera gånger. Vattenledningarna har saboterats, så vi kvinnor måste gå till floden varje dag för att hämta vatten. Enda sättet är att springa så fort det bara går, fylla hinkarna med vatten och sedan rusa tillbaka med dem, säger Mariana Flores.

Hon är triqui-indian och bor i San Juan Copala, i delstaten Oaxaca i södra Mexiko.

Sedan början av året har invånarna i detta lilla samhälle varit belägrade av beväpnade män som skjuter mot dem från bergen runt omkring.

Vägarna har blockerats med stenblock, vatten- och elledningarna har skurits av och varken lärare eller sjukvårdspersonal tillåts passera.

– De senaste veckorna har det varit skottlossning dygnet runt. Ingen vågar gå ut, säger Mariana Flores.

DN möter henne i Mexico City, dit hon tagit sig för att vittna om vad som pågår.

Egentligen skulle hon ha haft en hel delegation med sig, men eftersom tre av samhällets män dödades kvällen före avresan fick hon smyga i väg på egen hand.

– Enda sättet att ta sig in eller ut är på små stigar i bergen. Det är farligt. Paramilitärerna skjuter på allt, säger hon.

Konflikten började 2007 när invånarna i San Juan Copala lät sig inspireras av zapatisterna och andra indianrörelser och skapade en så kallad autonom kommun, samtidigt som de tog avstånd från etablerade partier.

– Vi ville styra oss själva. De gamla partierna har bara använt oss som röstboskap och vi har aldrig haft något att säga till om, säger Mariana Flores.

Idén uppskattades inte av delstatsguvernören Ulises Ruiz och hans parti PRI, som mobiliserade sina anhängare i regionen. Det är dessa grupper som de senaste månaderna har terroriserat invånarna i San Juan Copala.

Minst tjugo personer har dödats i år. Ytterligare ett tiotal har skadats. Och bland offren finns även en finländsk medborgare.

Den 27 april sköts den 33-årige Åbobon Jyri Jaakola till döds när han deltog i en bilkaravan som hjälporganisationer ordnade för att frakta mat och andra förnödenheter till San Juan Copala.

Utan förvarning öppnade beväpnade män eld mot bilarna. Jyri Jaakola och den mexikanska människorättsaktivisten Bety Cariño dödades av skotten. Flera andra personer skadades.

Allt tyder på att attentatsmännen tillhörde samma paramilitära grupp som i dag terroriserar invånarna i San Juan Copala. Men polisutredningen går långsamt. Fyra månader efter morden har ingen gripits.

– Jyri var en person som alltid ville lösa konflikter genom dialog. Han skulle aldrig underblåsa en konflikt, tvärtom. Vi är här för att kräva rättvisa, säger Eeva-Leena Jaakola och ser ut över det stora Zocalotorget i Mexico City.

I förra veckan lyckades hon tillsammans med sin man Raimo Jaakola och familjens svenska vän Tatjana Markus skapa rubriker i mexikansk press med kraven på rättvisa för sin son och bättre skydd för människorättsaktivister – krav som fått stöd av bland andra Amnesty International.

De har träffat den federala polisens utredare och oppositionspolitikern Gabino Cué, som i juli segrade i guvernörsvalet i Oaxaca.

Många människorättsaktivister hoppas att de paramilitära grupperna runt San Juan Copala ska förlora sin straffrihet när Cué tillträder makten i december.

Men för de utsatta triqui-indianerna är det den internationella uppmärksamhet som följt i spåren på mordet på Jyri Jaakola som ger dem störst hopp.

– Vi vet att våra döda aldrig kommer att få rättvisa. Men kanske kan Jyri och Bety få rättvisa. Det skulle sända en tydlig signal till paramilitärerna. Det är det vi hoppas på. Så att vi i alla fall kan få återgå till ett normalt liv, säger Mariana Flores.

Erik de la Reguera

Analys: Regeringen blundar för övergrepp

MEXICO CITY. Rättsstatens kris i den mexikanska delstaten Oaxaca är inte begränsad till San Juan Copala. Landets regering har i flera år blundat för guvernören Ulises Ruiz övergrepp, i utbyte mot hans partis röster i kongressen.

I juni 2006 slogs en lärarstrejk brutalt ned av polis i Oaxaca. Massiva folkliga protester och krav på guvernören Ulises Ruiz avgång följde.

Den lokala elitens svar blev att skapa en regeringstrogen milis – i praktiken ofta polismän i civila kläder – som förde bort männi-skor till tortyr och sköt ned oppositionella på öppen gata.

Det ledde till något som närmast kan liknas vid krigstillstånd, med gatstenskravaller och unga svartklädda män och kvinnor som byggde barrikader och tände eld på byggnader, samtidigt som ett myller av oppositionella rörelser samlades under paraplyorganisationen Appo.

Bland dessa rörelser fanns triqui-indianerna i San Juan Copala.

Mexikos avgående president Vicente Fox satte in federal kravallpolis och slog ned upproret. Ulises Ruiz fick sitta kvar, trots omfattande människorättsbrott.

När sedan Felipe Calderón tillträdde presidentposten i december 2006 hade han ett val. Han kunde stå upp för rättsstaten, tvinga fram Ulises Ruiz avgång och kräva en utredning av övergreppen. Eller sluta en pakt med Ulises Ruiz parti PRI för att säkra en majoritet i kongressen.

Calderón valde det senare. Oaxacas befolkning fick vänta.

I juli i år segrade slutligen oppositionskandidaten Gabino Cué i guvernörsvalet, mycket tack vare det uppdämda missnöjet. Han har dock sina rötter i den gamla eliten och det är därför inte förvånande att triqui-indianerna i San Juan Copala sätter större hopp till omvärldens påtryckningar än Cués löften om att återupprätta rättsstaten.

Erik de la Reguera

Triqui ett av över 50 ursprungsfolk

Triquifolket är ett av drygt 50 olika ursprungsfolk i Mexiko (totalt utgör de cirka 12 procent av landets befolkning).

De flesta av dessa triqui-indianer lever i västra delen av delstaten Oaxaca, cirka 30 000.

Fattigdomen är extrem i denna otillgängliga region och de statliga hjälpprogrammen är högst begränsade.

För många triquis är den viktigaste inkomstkällan pengar som skickas hem av familjemedlemmar som lyckats ta sig till USA.

Frånvaron av en fungerande rättsstat har gjort att konflikter i åratal har lösts genom blodshämnd.

Det var för att få ett slut på konflikterna och för söka nya demokratiska samförståndslösningar på gemensamma problem som en majoritet av invånarna skapade en så kallad autonom kommun med säte i San Juan Copala 2007.

Traditionella politiska partier hade ingen plats i den autonoma kommunen. Det provocerade maktpartiet PRI, som det senaste halvåret förefaller ha gett sina supportrar fria tyglar för att sätta stopp för experimentet – och det oavsett hur det sker.

Publicerat i Dagens Nyheter den 2 september 2010.

MEXICO CITY. I går började den jättelika borrmaskinen Strata 950 gräva sig ned i marken vid San José-gruvan i Chile. Den ska borra det hål som är tänkt att bli räddningen för de 33 nödställda gruvarbetare som nu suttit instängda i djupen i nära en månad.

Ett massivt dundrande störde på tisdagsmorgonen lugnet utanför San José-gruvan i norra Chile. Oväsendet innebar en lättnad för de instängda gruvarbetarnas anhöriga, som i en vecka väntat otåligt medan jätteborren Strata 950 anlänt i delar till Atacamaöknen.

Nu är tanken att först borra ett 33 centimeter brett hål ned till skyddsrummet på 700 meters djup där gruvarbetarna befinner sig. Sedan ska hålet vidgas successivt tills det mäter 66 centimeter och kan tjäna som evakueringskanal.

Även om allt går enligt planen kommer gruvarbetarna inte att kunna lämna skyddsrummet förrän tidigast om tre till fyra månader.

Trots det förefaller stämningen bland de nödställda vara relativt god.

Fem av dem uppges lida av någon form av depression, men merparten av männen har visat gott hopp efter det att kontakten återupprättades med dem för en vecka sedan. Det rapporteras till och med om allsång i djupen.

Tre små hål som vart och ett mäter cirka 10–15 centimeter i diameter har gjort det möjligt för räddningsledningen att sända ned mat, vatten och andra förnödenheter till skyddsrummet.

Räddningsledningen håller också på att förbereda en ”plan b” om jätteborren Strata 950 mot förmodan skulle stöta på problem. Denna alternativa plan innebär att man försöker vidga något av de tre mindre hålen.

En borrmaskin av typen Schramm T-130 ska inleda arbetet med denna vidgning i slutet av veckan.

På tisdagen anlände fyra experter från den amerikanska rymdflygstyrelsen Nasa till San José-gruvan för att bistå med råd om hur arbetarna under tiden ska stå ut med den mentala och rumsliga isoleringen.

Vissa likheter finns med astronauters isolerade liv på rymdstationen ISS.

– Omgivningen är en annan, men de mänskliga reaktionerna är desamma, sade Nasas läkare Michael Duncan före avresan.

Erik de la Reguera

MEXICO CITY. En av Mexikos mest jagade män, maffiabossen Edgar ”Barbie” Valdez, har gripits. Han visades upp för nationell och internationell press i går, men få vågar hoppas att det ska få våldsspiralen i landet att avstanna.

Det var en brett leende Edgar ”Barbie” Valdez som fördes fram mot fotografernas kameror på tisdagen. Vad han log åt vet bara han själv. För runt honom stod maskerade polismän.

Denne 37-årige yrkesmördare arbetade fram till helt nyligen för den mäktiga Beltrán-Leyvafamiljen. Men när dess ledare Arturo Beltrán Leyva i december förra året sköts ihjäl av marinsoldater, enligt rykten efter ett förräderi av ”Barbie”, bröt han sig ut och bildade en egen organisation.

Smeknamnet ”Barbie” fick han för sin ljusa hys skull. Det anspelar egentligen på barbiedockan Ken.

Barbie föddes i en relativt välbärgad familj i Texas och har medborgarskap i både Mexiko och USA, vilket gjort honom något apart i den mexikanska undre världen.

Det sätt som han avancerat på inom maffian är dock långtifrån unikt. Valdez namn blev först känt 2004, då han ledde Sinaloakartellens attack mot ärkefienderna Zetas i den strategiska gränsstaden Nuevo Laredo. Han och hans män tvingades till slut retirera efter hundratals dödsoffer på båda sidor.

Ett par år senare kom uppgifter om att han slagit sig ned i närheten av badorten Acapulco och där börjat arbetat för Beltrán-Leyvafamiljen. När denna maffiafamilj sedan bröt sig ur Sinaloakartellen 2008 och i stället allierade sig med Zetas, hamnade ”Barbie” på samma sida som sina gamla dödsfiender.

Det kan förefalla ironiskt. Men i den cyniska affärsverksamhet som narkotikasmugglingen till USA och Europa är finns bara två lojaliteter: pengar och rå vapenmakt.

Erik de la Reguera

Publicerad den 1 september 2009.

Jag tycker att det är dags att svenska folket ser sanningen i vitögat: det finns rasister mitt i bland er. Och de är ganska många.

Min kollega Martin Ezpeleta i Argentina är en av de som öppnat ögonen och nu försöker öppna andras. Läs gärna hans blogg och krönikor. Men vi måste vara fler som säger ifrån. Så börja tala med varandra, vänner, innan det är för sent.

Visst finns det sociala problem även i Sverige, men det går inte att lösa dem genom att piska upp rädslor och hat. Det gick inte på 30-talet. Och det går inte nu. Inte om man vill bevara demokratin.

MEXICO CITY. Nya videobilder på de 33 nödställda gruvarbetarna i Chile visar dem vid gott mod i det lilla skyddsrum som de sitter fångna i. Men de står inför en enorm psykologisk utmaning: att behålla sans och vett i de fyra månader räddningsoperationen beräknas ta.

Bilderna kom från den lilla videokamera som firats ned genom det decimeterbreda hål som borrats till gruvarbetarnas skyddsrum, 700 meter under jord. De visar samtliga de 33 arbetarna vid liv.

För många anhöriga var det förs-ta gången de fick ett säkert livstecken från sina nära sedan raset för tre veckor sedan. Lättnaden var därför stor – inte minst eftersom gruvarbetarnas sinnesstämning förefaller vara relativt god.

– Vi håller möten varje dag och planerar och ber tillsammans… och vi ser till att alla 33 är överens om de beslut som tas”, hörs den arbetare säga som sköter kameran samtidigt som hans kamrater ler i halvdunklet på bilderna.

Då hade de ändå just fått reda på att det större hål som ska borras ned till skyddsrummet väntas ta minst 120 dagar att färdigställa. Visserligen har de en två kilometer lång gruvgång att röra sig i, men själva skyddsrummet är bara cirka 50 kvadratmeter stort.

Många av männen på bilderna hade tagit av sig kläderna på överkroppen på grund av hettan och deras magra kroppar och ringar under ögonen är talande för hur de senaste 22 dagarna varit för dem.

Fram till för bara några dagar sedan överlevde de enbart tack vare vattnet som droppar från taket i skyddsrummet. Räddningsledningen uppskattar att var och en av dem förlorat i genomsnitt tio kilo i vikt sedan raset.

Efter att kontakten återupprättades för några dagar sedan har arbetarna fått paket med vatten, mat och annat nedskickade till sig genom det lilla borrhålet. Men utöver att tillfredsställa dessa basala fysiska behov gör också räddningsledningen sitt bästa för att hålla dem vid någorlunda god hälsa mentalt. Att utbyta brev och videobilder med anhöriga är en del i det.

Lika viktigt som kontakten med ytan är dock att de 33 männen lyckas hålla sams och finner en daglig rutin som gör väntan uthärdlig.

På den 45 minuter långa videofilmen försöker arbetarna förklara hur de tänker lösa det.

– Här har vi hygienhörnan. Allt är ordentligt organiserat: alkohol, mediciner, deodoranter, tandkräm, berättar männen.

De säger sig även ha ordnat underhållning för varandra, trots de spartanska omständigheterna. En man har skapat ett slags ”kasino”, där de andra kan spela improviserade spel. En annan arbetare, Victor Segovia, har börjat skriva ned sina erfarenheter och förvandlats till något av gruppens krönikör.

Experter på denna typ av extrema situationer betonar att det är viktigt att separera utrymmen och skapa så mycket ordning det går. Arbetarna har också fått rådet att hålla ordning på tiden, så att skillnaden mellan dag och natt – åtminstone i teorin – finns kvar i deras medvetanden.

Erik de la Reguera

Instängda på 700 meters djup

Den 5 augusti inträffade ett stort ras i San Joségruvan nära staden Copiapó i norra Chile. 33 gruvarbetare rapporterades som saknade efter raset.

Räddningsoperationen komplicerades eftersom tunneln ned till det skyddsrum på nära 700 meters djup där man hoppades att arbetarna tagit skydd, var nedrasad på en rad ställen.

I stället började man borra små hål från ytan för att försöka etablera kontakt med skyddsrummet. Det lyckades till slut den 22 augusti, då en av borrarna kom upp med en lapp klistrad på sig som hade texten: ”Vi lever alla 33”.

Sedan dess har kommunikation upprättats med arbetarna och mat och vatten har skickats ned.

Nu borras ett större hål som arbetarna kan hissas upp genom. På grund av rasrisken går dock borrandet långsamt och beräknas inte vara klart förrän om cirka 120 dagar.

Publicerat i Dagens Nyheter den 28 augusti 2010.