MEXICO CITY. Bloggaren Yoani Sánchez har stämplats som cyberterrorist i den kubanska statstelevisionen. Men inför kommunistpartiets kongress i helgen – den första på 14 år – är hon ändå försiktigt hoppfull: ”Reformerna skapar sprickor i systemet”, säger hon i en DN-intervju.

– Kubas kommunistsystem är som ett av de där fallfärdiga husen i centrala Havanna. När man går förbi dem undrar man hur det kommer sig att de inte har rasat än, säger Yoani Sánchez när DN når henne på telefon i hemmet i stadsdelen Vedado i Havanna.

Utanför den 35-åriga bloggerskans lägenhetsfönster har mörkret fallit och de tusentals soldater och volontärer som övat
hela dagen inför helgens stora parad är på
väg hem.

Deras uppgift är att agera statister när 50-årsjubileet av invasionsförsöket i Grisbukten ska högtidlighållas. En del av dem är utkommenderade av skolor och arbetsplatser, andra är frivilligt där för att visa sin tro på de revolutionära idealen.

Men oavsett politiska övertygelser har de flesta på Kuba börjat inse att förändringens vindar blåser genom enpartistaten, ett halvsekel efter att Fidel Castro utropade landet till socialistiskt.

Under den kongress som hålls i helgen – kommunistpartiets första sedan 1997 – kommer president Raúl Castro söka stöd för en ekonomisk svångremspolitik som handlar betydligt mer om att rädda det politiska systemet från kollaps än om att förverkliga socialistiska visioner. Samtidigt väntas patriarken Fidel avgå som partiordförande.

Kuba är mitt uppe i en djup ekonomisk kris. De gratis luncherna på arbetsplatserna har dragits in, priserna på basvaror höjts och förra året fick en halv miljon kubaner lämna statliga jobb. Ytterligare en halv miljon arbeten väntas försvinna i år – och detta i ett land där 90 procent av de lagliga arbetena funnits i den statliga sektorn.

Parallellt med denna dramatiska ekonomiska kris har en underjordisk opposition av bloggare och twittrare växt fram, som delvis drar nytta av att Castroregimen inte har råd att stöta sig med omvärlden just nu. Galjonsfiguren för denna opposition är Yoani Sánchez, vars blogg Generacion Y har tusentals besökare varje dag. Men hon ser sig inte som en oppositionsledare, utan talar sig hellre varm för ett Kuba med ”aktiva medborgare”.

-Mentaliteten på Kuba har börjat förändras. Folk säger inte längre ”vi” om regeringen, utan ”dom”. Och när man säger ”vi” menar man numera folket, medborgarna. Den sociala pakt som existerat i 50 år har brutits, säger Yoani Sánchez.

Regeringen har lovat göra det lättare att starta småföretag, så att de uppsagda kan försörja sig. Men missnöjet växer och inför kongressen har kommunistpartiets ledning försökt ge en bild av att man är lyhörd gentemot medlemmarnas krav och tillåter en viss debatt inom partiet.

– Personligen är jag i grunden positiv till kongressen. Inte för att jag tror att den kommer att leda till en demokratisering, utan för att de reformer som lär antas där kommer att skapa sprickor i det här gamla husets väggar, som redan är hårt ansatta av tidens gång, säger Yoani Sanchez.

Metaforen hade kunnat varit tagen från hennes blogg, där hon ofta reflekterar över politik utifrån konkreta upplevelser i vardagen. Den hade knappast väckt någon större uppmärksamhet i ett demokratiskt land, men på Kuba blev Yoani Sanchez snabbt censurerad.

Inte förrän i februari i år blev hennes blogg till slut tillgänglig för internetsurfarna på ön. Då hade den i flera år varit något av ett medialt fenomen i omvärlden.

Men när internetcensuren hävdes kom Sánchez i stället under attack i den hårt hållna statliga televisionen. För en knapp månad sedan stämplades hon som ”cyberterrorist”.

– Det skulle ha varit likställt med social utfrysning för några år sedan. Men inte nu. Tvärtom, jag får mycket stöd av folk på gatorna i Havanna, säger hon.

Den kubanska regeringen anklagar dig för att arbeta för CIA. Hur finansierar du din aktivism?

– Eftersom min blogg hela tiden varit tillgänglig i utlandet har jag fått uppdrag som krönikör i tidningar i Italien och Spanien. Det är tack vare dessa arvoden som jag kan blogga vidare.

Så du tar inte emot några som helst pengar från utländska regeringar?

– Nej.

Yoani Sanchez är navet i en växande grupp av regeringskritiska bloggare, varav de flesta är under 40 år. De ägnar stor del av sin vakna tid till att flytta gränser för vad som är tillåtet att säga på det kubanska nätet. Sánchez säger att hon ser sin aktivism som ett sätt att arbeta för press-, yttrande- och föreningsfrihet.

Men kan då något liknande det som hänt i Egypten och Tunisien inträffa även på Kuba?

– Nej, det känns avlägset. Dels är tillgången till informationsteknologi betydligt mer begränsad här än i Egypten eller i Tunisien. Dels är repressionen av ett annat slag, här handlar det inte om att armén slår ned protester med våld, utan om att ens far, bror eller bäste vän kan vara säkerhetspolisens informant.

– Av erfarenhet vet vi också att det är betydligt mer troligt att kubaner flyr till USA om ekonomin försämras, än att de går ut på gatorna och protesterar, säger Yoani Sánchez.

Erik de la Reguera

Bröderna Castro i Kubas partitopp

1959 kom Fidel Castro till makten i Kuba, sedan hans rebeller fört ett framgångsrikt gerillakrig mot diktatorn Fulgencio Batista. Till en början ville Castro inte välja sida i det pågående Kalla kriget, men efter ett misslyckat USA-sponsrat invasionsförsök i Grisbukten den 17 april 1961 förklarade han Kuba socialistiskt och allierade sig i praktiken med Sovjetunionen.

Med tiden blev kommunistpartiet statsbärande. Dess högsta beslutande organ är formellt sett kongressen, som senast anordnades 1997. Partiordförande är Fidel Castro.

Den politiska konflikten med USA har präglat Kuba, inte minst på grund av det amerikanska handelsembargot mot ön. Politisk opposition har i många fall likställts med landsförräderi.

Fidel Castro satt kvar vid makten fram till 2008, då han på grund av långvarig sjukdom lämnade över presidentposten till sin fem år yngre bror Raúl Castro.

Enligt organisationen Reportrar utan gränser är Kuba i dag ett av de länder i världen som har minst pressfrihet. Såväl tryckt press, som radio och teve är mycket hårt kontrollerad. På senare år har illegal satellitteve och internet börjat urholka det statliga informationsmonopolet.

Här bor 11 miljoner

Huvudstad: Havanna
Språk: spanska
Folkmängd: 11,3 miljoner
Valutor: kubansk peso och CUC
Statsskick: socialistisk enpartistat
President: Raúl Castro
BNP per capita: 9700 dollar
Ekonomi: Socker, nickel, tobak är viktiga exportvaror. Dessutom är turismen och tjänsteexport i form av bland annat läkare, lärare och idrottsinstruktörer – som byts mot billig olja och naturgas från Venezuela, Bolivia och andra allierade länder – av stor betydelse för ekonomin.
Kommunistpartiets ordförande: Fidel Castro

Publicerat i DN den 15 april 2011.

MEXICO CITY. Vänsternationalisten Ollanta Humala fick som väntat flest röster i söndagens presidentval i Peru. Men han nådde inte över de 50 procent som krävdes för att undvika en andra och avgörande valomgång.

Med tre fjärdedelar av rösterna räknade hade Humala fått 30 procent, Keiko Fujimori 23 procent och Pedro Pablo Kuczynski 20 procent av väljarstödet. Expresidenten Alejandro Toledo, som fram till för bara några veckor sedan var favorit till segern, hamnade på fjärde plats med 15 procent.

Humalas motståndare i den andra omgången, som väntas hållas den 5 juni, blir högerkandidaten Keiko Fujimori.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 12 april 2011.

MEXICO CITY. När Peru i dag ska välja ny president är fördelningen av den ekonomiska tillväxten den stora valfrågan. Vänsterkandidaten Ollanta Humala vill att staten ska ge de fattiga en större bit av kakan, något som fått finansmarknaderna att svaja.

– Vad är egentligen systemkritik? Jo, om systemet innebär korruption, då är jag systemkritisk. Om systemet innebär sociala orättvisor trots att det finns gott om pengar i samhället, då är jag systemkritisk. Välståndet i Peru bör delas lika av alla, sa Ollanta Humala i veckan.

Det är den sortens uttalanden som gett finansmarknaderna skrämselhicka, samtidigt som Humala seglat upp som favorit i dagens val.

Under hela 2000-talet har Peru varit ett av få länder som förefallit immunt mot Latinamerikas vänstervåg. Liberala ekonomer har i flera år prisat de peruanska avregleringarna och den öppna och snabbt växande ekonomin. Men mycket av tillväxten har berott på höga världsmarknadspriser på koppar och andra metaller. Gruvnäringen i landet har expanderat kraftigt tack vare den växande efterfrågan från Kina, men misären på landsbygden har bara minskat marginellt. En tredjedel av Perus befolkning lever fortfarande i fattigdom.

Det är det som den förre officeren Humala skjutit in sig på. Och han har lyckats oväntat väl. I veckan kände sig till och med högerkandidaten Keiko Fujimori, som ligger tvåa i opinionsmätningarna, tvungen att kalla de gångna årens nyliberala politik för ett misslyckande.

Mycket tyder på att det blir just dessa båda – Humala och Fujimori – som får mötas i den andra och avgörande valomgången; ett scenario som Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa kallat pest eller kolera.

Vargas Llosas åsiktsbröder inom den liberala högern varnar för att demokratin är hotad: Ollanta Humala anklagas för nära band till Hugo Chávez, medan Keiko Fujimori är dotter och anhängare till den fängslade exdiktatorn Alberto Fujimori.

Erik de la Reguera

Här är de fyra ledande kandidaterna

Ollanta Humala är en före detta officer med vänsterprofil. Han missade segern i valet 2006 på grund av alltför öppet stöd från Venezuelas president Hugo Chávez. Vill höja skatten för gruvbolag till mellan 40 och 45 procent från dagens 30 procent och införa en allmän folkpension.

Keiko Fujimori är den fängslade expresidenten Alberto Fujimoris dotter. Hon står fast vid hans budskap om ”hårda tag” och lovar en företagarvänlig politik.

Pedro Pablo Kuczynski är ekonom och tidigare premiärminister. Kallas El Gringo. Lovar sänkt moms och kontinuitet i den ekonomiska politiken.

Alejandro Toledo var Perus president 2001-2006. Vill ha mer frihandel och investera i hamnar och andra infrastrukturprojekt för att göra Peru till en knutpunkt för sjötransporter.

Om ingen når över 50 procent av rösterna går de två främsta kandidaterna vidare till en andra valomgång som hålls den 5 juni.

Publicerat i Dagens Nyheter den 10 april 2011.

MEXICO CITY. Rio de Janeiro är drabbat av sorg sedan en massaker på en skola krävt minst tolv barns liv igår. Ytterligare ett tjugotal barn skadades. Gärningsmannen uppges ha tagit sitt liv.

Klockan var halv nio på torsdagsmorgonen när en 24-årig man klev in på skolan Tasso da Silveira i Rioförorten Realengo. Till en person utanför ingången sa han att han skulle ge en föreläsning. Men han visade sig vara ute i ett helt annat ärende.

Den 24-årige mannen drog fram ett eller flera skjutvapen och öppnade först eld mot två pojkar. Sedan fortsatte han mot ett klassrum där en kvinnlig lärare just stod och höll en lektion i portugisiska. Hon och de fyrtiotalet eleverna fick se hur mannen klev in med vapnen i högsta hugg.

Minst tolv barn dödades i det därpå följande kulregnet, de flesta av dem i åldern 10-15 år. Ytterligare ett tjugotal barn skadades och vårdas nu på sjukhus. En av eleverna sprang ut och lyckades påkalla några polisers uppmärksamhet.

Snabbt tog poliserna sig in i byggnaden, där de fann gärningsmannen på andra våningen. 24-åringen försökte först barrikadera sig, men efter att ha skottskadats i ena benet bestämde han sig för att ta sitt liv.

Händelsen är den första i sitt slag i Rio de Janeiro. Motivet är fortfarande något oklart, men enligt myndigheterna hade gärningsmannen tidigare varit elev på skolan.

Mannen bar på ett brev som inte har offentliggjorts i sin helhet, men som beskrivs bestå av förvirrade, lösryckta fraser med religiöst fundamentalistisk ton. Bland annat ska mannen ha uppgett att han var hivpositiv. ”En galning”, var flera polisers dom på torsdagen.

Brasiliens president Dilma Rousseff utlyste en tyst minut för offren i massakern.

– I dag sörjer vi att försvarslösa barn fallit offer för en ensam våldsverkare. Det är inte en typ av brott som vi är vana vid i vårt land. Men vi står eniga i fördömandet av detta våldsdåd, sa Dilma Rousseff.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 8 april 2011.

MEXICO CITY. Minst 59 kroppar har hittats i åtta olika massgravar i staden San Fernando i nordöstra Mexiko. Samtidigt rapporteras en rad manifestationer ha ägt rum i protest mot maffiavåldet och president Felipe Calderóns militarisering av brottsbekämpningen.

Massgravarna påträffades när polisen i San Fernando utredde rapporter om att busspassagerare kidnappats och förts bort av beväpnade män. Det är fortfarande oklart vilka offren är, men platsen för det makabra fyndet ligger nära den ranch där 72 syd- och centralamerikanska utvandrare massakrerades förra året.

Det massmordet fick stor uppmärksamhet internationellt, eftersom en rad regeringar krävde bättre säkerhet för sina medborgare längs vägen mot USA.

I onsdags arrangerades demonstrationer på ett tjugotal platser i Mexiko, både i protest mot maffiavåldet och mot regeringens strategi för att få stopp på det. Parollen var ”No más sangre”, inte mer blodspillan, och president Calderón utmålades som alltför ensidigt inriktad på militära och polisiära insatser.

Den största manifestationen ägde rum i staden Cuernavaca. Där har den lokale poeten Javier Sicilia förvandlats till moralisk ledare för protesterna sedan hans 24-årige sons kropp hittats dumpad.

-Världen är inte längre värdig mina ord. Jag kan inte skriva mer poesi…. den finns inte längre inom mig, sa Sicilia efter mordet.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 8 april 2011.

MEXICO CITY. Efter ett val präglat av oegentligheter och påstått valfusk talar nu allt för att Michel Martelly, mer känd som sångaren Sweet Micky, blir Haitis nästa president. Preliminära resultat ger honom en klar seger.

– Folket har röstat för förändring. Och jag känner en passionerad vilja att förändra mitt land, sa Michel Martelly inför jublande anhängare i huvudstaden Port-au-Prince natten till onsdagen.

Enligt preliminära resultat från valmyndigheten får Martelly 68 procent av rösterna, medan den rutinerade politikern Mirlande Manigat stannar på 32 procent.

Siffrorna kom i måndags, flera dagar för sent och efter rapporter om oegentligheter på en rad håll i landet. Manigat hävdar att det rör sig om utbrett valfusk, men segermarginalen är så stor att det får ses som osannolikt att valet blir ogiltigförklarat.

Den 50-årige Michel Martelly är helt ny inom partipolitiken och fram till nyligen bara känd som en stjärna inom compas-musiken, en långsam variant av merengue. Under artistnamnet Sweet Micky gjorde han ofta sexuellt explicita spelningar, på vilka han bland annat dansade runt i bikini.

Men ryktet som ”bad boy” inom genren kommer sig också av en aktivism under 80- och 90-talen, då han ska ha stått diktatorn ”Baby Doc” Duvalier och de mest blodbesudlade delarna av armén nära.

Numera talar han sig hellre varm för demokrati och rättsstatens principer, klädd i kostym och med statsmannalik pondus. Detta förvandlingsnummer har tillskrivits en PR-firma med band till det spanska högerpartiet Partido Popular.

Men det är hans tydliga avståndstagande från landets erkänt korrupta politikerklass som gjort Martelly populär bland väljarna. Flörtandet med politikerföraktet gav honom vind i seglen, men kan nu också komma att komplicera utgångsläget när han tvingas förhandla med partier i kongressen för att nå en majoritet för sin politik.

Enorma uppgifter väntar i detta Amerikas fattigaste land. Hundratusentals haitier är fortfarande hemlösa efter förra årets jordbävningskatastrof och arbetslösheten ligger på 50 procent.

Samtidigt har Haiti svårt att göra sig kvitt skuggorna från det förflutna. Exdiktatorn Duvalier återvände från sin exil i januari och några veckor senare landade också ex-presidenten Jean-Bertrand Aristide i Port-au-Prince.

Att de båda rivalerna Duvalier och Aristide nu är tillbaka i Haiti bäddar för en maktkamp i kulisserna. Och där är det redan är trångt. Diplomater från USA och Venezuela, liksom FN-tjänstemän och betydligt mer ljusskygga personer finns bland de som nu sannolikt vill få en pratstund med den nyvalde presidenten.

Erik de la Reguera

Musiker som blev politiker

Michel Martelly är 50 år gammal och har tidigare aldrig varit direkt inblandad i politik, något som lyfts fram som en styrka i hans valkampanj.

Hans budskap är att Haiti måste stå på egna ben och att politikerklassen måste bort, något som anklagats för att vara ett populistiskt budskap.

Han växte upp i en medelklassfamilj och har studerat både i USA och Haiti. Under åren av övergång till demokrati på 80- och 90-talen gjorde han sig sig känd som en ”bad boy” inom musikgenren compas. Hans öppna stöd för de mer hårdföra delarna av armén gjorde honom tidigt till en omstridd person.

Martelly är gift och har fyra barn. Stödet från en annan musiker, Wyclef Jean, anses ha varit en viktig bidragande orsak till hans valframgång.

Publicerat i DN den 7 april 2011.