Author: Erik de la Reguera

Det hann skymma medan jag satt och skrev det där inlägget om bloggarna. Och jag hade glömt att stänga fönstret.

Inte bra.

När jag efter en stund tittade upp mot lampan i taket såg jag den största fjäril jag någonsin skådat. Omkring tjugo centimeter i vingbredd och med en kropp stor som en liten mus, satt den där i taket.

Först tvekade jag. Kunde man verkligen döda en så stor insekt?

Sen bestämde jag mig för använda mig av list i stället för våld. Jag släckte alla lampor, öppnade ytterdörren och lät ljuset utifrån falla in i lägenheten. Och så fram med en flugsmälla, som jag febrilt viftade med i luften under fjärilen.

Efter några sekunder lättade den med några flaxande vingtag och tog sig först ut i hallen, och sedan vidare ut i trappuppgången.

Jag smällde igen dörren och pustade ut.

CUERNAVACA. Fidel Castro är inte president längre. Men när han under onsdagen fyller 82 år har han i stället förvandlats till Kubas mest inflytelserika bloggare.

På sin nya hemsida Cuba Debate skriver den gamle revolutionsledaren om allt från himmel till jord. Ofta rör det sig om känsliga ämnen, som landets utrikespolitik, vilket gör denna ”blogg” omöjlig att ignorera för Kubas nya ledarskikt.

Sedan han insjuknade i en mystisk magåkomma för två år sedan har Fidel Castro dödförklarats ett otal gånger av sina belackare. Men då och då dyker videobilder upp som visar den avmagrade och vithårige ledaren ivrigt talandes med någon prominent gäst.

Och på bloggen känns den utmanande stilen igen. ”Marknadens kanonmat” är titeln på ett av de senaste inläggen. I det skriver Fidel Castro att Georgiens regering aldrig skulle ha vågat anfalla Sydossetien, ”om det inte varit för att George W Bush hade gett sitt tillstånd”.

Bloggen har bara funnits i ett par månader. Men redan i mars förra året började hans ”reflektioner” publiceras i regeringsorganet Granma.

Sedan dess har 82-åringen sprutat ur sig omkring 130 texter. Det rör sig uteslutande om politik – och tur är väl det. Fidel avstår från att skriva om hur hans sköterskor behandlar honom eller hur dagens kokta grönsakerna smakade.

Inte oväntat saknas dock en kommentarfunktion. Den ”debatt” som antyds av namnet på bloggen blir därför snarast till en monolog.

Desto fler kommentarer finns på ”Generacion Y”, den kanske mest kända av de oppositionella kubanska bloggar som blommat upp på senare tid. Kvinnan bakom den heter Yoani Sanchez och är 32 år gammal. Nyligen tilldelades hon ett av Spaniens tyngsta journalistpriser.

Yoani får omkring 1.000 kommentarer per inlägg, något som få bloggare i världen kan skryta med. Och här saknas verkligen inte en dialog. Kommunismens kritiker och försvarare drabbar samman i en debatt som är lika passionerad som vardagsnära.

När Yoani Sanchez sökte tillstånd för att resa till Spanien och ta emot sitt pris blev hon nekad. Samtidigt anklagade Fidel Castro henne för att vara landsförrädare.

Trots det kan hon fortsätta skriva på sin ofta öppet regimkritiska blogg, vilket antyder att den tidigare så hårda statliga censuren börjar avta.

Enligt en rapport från en oppositionell människorättsgrupp har antalet politiska fångar på Kuba minskat från 234 till 219 sedan Raúl Castro kom till makten i februari.

Massmedierna är dock fortsatt ensidigt vinklade och de flesta av landets invånare har bara tillgång till internet på de få och för kubaner ofta hutlöst dyra internetkaféerna.

Erik de la Reguera

DN 2008-08-13

I DN i dag har jag skrivit en text om Fidel Castro och hans bloggande. Fidel firar sin 82-årsdag, men han har inte dragit sig tillbaka – tvärtom intensifieras hans opinionsbildande arbete på hemsidan Cuba Debate (med bara omkring två månader på nacken).

Trots namnet (”Kuba debatterar”) finns ingen kommentarfunktion. Det är något som Fidel för visso inte är ensam om i bloggosfären och i ärlighetens namn kan jag förstå om han vill slippa de tsunamivågor av galla som skulle komma invällandes från Florida om han släppte på kopplet.

Men ändå.

Jag, som så många andra, har funderat över vad som egentligen särskiljer ett blogginlägg från de etablerade genrerna. Formen? Ämnena? Tonen?

För mig är det mötet.

En bra blogg blir inte riktigt bra förrän läsarna deltar aktivt i en offentlig dialog som bidrar till och ger bloggen dess särart, dess karaktär.

Det är lite som lukten i ett antikvariat.

Alla som någon gång har besökt Peter Englunds eller Carl Bildts bloggar vet att de till stor del formas av birollsinnehavarna – de som återkommande kryddar och kommenterar huvudrollsinnehavarens tankar och vedermödor. Och som själva kan förvandlas till huvudrollsinnehavare om man bara klickar på länken vid deras namn.

Strävandet efter saklighet och opartiskhet då? frågar någon. Det är vad som skiljer klassisk journalistik från andra genrer. Men bloggarens subjektivt laddade partiskhet har ofta mer gemensamt med ledarskribentens alster.

När det gäller Fidel, är han sedan länge van vid rollen som opinionsbildare. Men han har inte gjort sig känd för att vara en lika god lyssnare.

Så vad är skillnaden, kan man fråga sig. Blogg eller inte; Fidel håller av allt att döma fast vid sitt sätt att göra politik.

Själv vill jag gärna ha kommentarer. Men jag nöjer mig med tvåsiffrigt. Inte 1.000-2.000 kommentarer per inlägg (!), som den frispråkiga kubanska bloggen Generacion Y kan ståta med.

Några andra som har bloggat om Castros blogg:
– Bloggtidningen
– Kulturbloggen
– Promemorian
– Lasse B
– Svensson

CUERNAVACA. Kubas president Raúl Castro gav sent på söndagskvällen sitt fulla stöd till Ryssland i den pågående konflikten i Georgien.

– Det är inte sant att Georgien bara försvarar sitt nationella oberoende. Det var Georgien som i maskopi med USA gav sina styrkor order att anfalla och försöka ockupera Sydossetiens huvudstad, sade Raúl Castro, enligt den spanska nyhetsbyrån EFE.

– Rysslands krav på ett tillbakadragande av invasionsstyrkorna är rättfärdigat och vår regeringen stödjer det, sade han.

De senaste veckorna har en rad tecken kommit som tyder på ett närmande mellan de forna allierade Ryssland och Kuba. Strax före krigsutbrottet sade Vladimir Putin att det var önskvärt att återupprätta de goda relationer som rådde mellan länderna under det kalla kriget.

Enligt obekräftade uppgifter i rysk press har den ryska militärledningen långt gångna planer på att använda Kuba som mellanlandningsbas för sitt långdistansflyg.

Erik de la Reguera

DN 2008-08-11

CUERNAVACA. Bolivias socialistiske president Evo Morales fick förnyat stöd av omkring 60 procent av väljarna i söndagens folkomröstning. Det återstår att se om det är tillräckligt för att ge honom initiativet åter i den maktkamp som de senaste månaderna förlamat landet och hotat att dela det itu.

Det var en lättad och strålande glad Evo Morales som mötte sina anhängare natten till måndagen, sedan en rad vallokalsundersökningar slagit fast att han fått förnyat förtroende av landets befolkning.

– Nu är det av största vikt att bolivianerna enas; att stad och land möts och att öst och väst försonas, sade Evo Morales i det tal han höll från presidentpalatsets balkong i huvudstaden La Paz.

Frågan i folkomröstningen var lika enkel som politiskt laddad: skulle Evo Morales få regera vidare resten av mandatperioden? Om en majoritet hade röstat nej var det upplagt för en regeringskris. Nu blev det i stället ett rungande ja.

Omkring 60 procent av väljarna gav presidenten sitt fortsatta stöd, en avsevärt högre andel än de 53,7 procent som röstade på honom i presidentvalet för drygt två år sedan.

Det råder inga tvivel om att Morales går stärkt ur folkomröstningen. Men samma sak gäller paradoxalt nog också för flera av hans hårdaste motståndare.

I söndagens omröstning fick väljarna inte bara ta ställning till presidenten, utan även till guvernörerna i sina hemprovinser.

Enligt de preliminära resultaten fick fem guvernörer förnyat förtroende, och bland dem ledarna för de fyra upproriska provinser i östra delen av landet som nyligen röstade ja till långtgående autonomi.

Ruben Costas, guvernör i den rika provinsen Santa Cruz, varnade därför Evo Morales regering för att dra för stora växlar på sin seger.

– Försök inte kuppa igenom ert illegala och rasistiska förslag till konstitution! Då hamnar ni i en återvändsgränd, sade Costas.

Tre guvernörer tvingas lämna sin post efter att en majoritet röstat emot dem. Två av dessa tillhör oppositionen, medan en är representant för det regerande partiet MAS.

Den stora frågan är nu om Evo Morales kan återta initiativet i den maktkamp som paralyserat landet de senaste månaderna. Han vill få till stånd en folkomröstning om det av oppositionen så avskydda förslaget till ny grundlag, genomföra en jordreform och fortsätta med nationaliseringarna av företag.

Men eftersom högeroppositionen fortfarande har en majoritet i senaten och kontrollerar de resursrika provinserna i östra delen av landet är det risk att det politiska dödläget kvarstår.

Morales bjöd på måndagen in sina motståndare till dialog och öppnade för nya skrivningar om autonomi i förslaget till ny författning.

De flesta bedömare tvivlar dock på att oppositionen i Santa Cruz, vars borgmästare i förra veckan helt frankt manade landets militär att avsätta Morales, har för avsikt att föra allvarligt menade förhandlingar med regeringen.

Ulla-Britt Hedvall, ambassadråd på Sveriges konsulat i La Paz, säger sig ändå hysa hopp om en kompromiss.

– Resultatet i folkomröstningen visar att Bolivias folk vill se en samförståndslösning. Om man bortser från de hårdföra krafterna i Santa Cruz, så verkar oppositionens andra guvernörer vara mer förhandlingsvilliga, säger hon.

– Man får inte glömma att det i förslaget till ny författning redan nu talas om autonomi, om än på ett annat, mer komplext och överlappande sätt, där även ursprungsfolk och så kallade regioner ges rätt till självstyre, säger Ulla-Britt Hedvall till DN.

På kort sikt föreföll landet dock snarare gå mot en upptrappad konflikt sedan guvernören i Cochabamba, den starkt Morales-kritiske Manfred Reyes Villa, sagt att han vägrar avgå, trots förlusten i söndagens folkomröstning.

Erik de la Reguera

Guide: Löften om reformer gav honom makten

Bolivia är Sydamerikas fattigaste land. Två tredjedelar av befolkningen lever i djup fattigdom medan en liten och ofta spanskättad elit kontrollerar industrin och det mesta av jordbruksmarken.

Aymaraindianen Evo Morales kom till makten i januari 2006 efter att ha lovat en jordreform, nationaliseringar av gasindustrin och en ny författning med nya skrivningar om respekt för landets ursprungsfolk. Gasen kontrolleras numera av staten, men såväl jordreformen som den nya författningen har stoppats av högeroppositionen.

Morales har sällat sig till den politiska strömning som går under namnet ”2000-talets socialism” och vars främsta företrädare är Venezuelas president Hugo Chávez.

Publicerad i DN den 12 augusti 2008.

Kuba stödjer Ryssland. Nu väntar vi bara på att höra från Hugo Chávez, som när han var på statsbesök i Moskva för ett par veckor sedan sade att ”ryska soldater är välkomna i Venezuela”.

Den annars så talföre Chávez ställde in sitt TV-program Álo Presidente i går, officiellt för att han ville ge utrymme till rapporteringen från folkomröstningen i Bolivia och de olympiska spelen i Peking. Men möjligen också för att rådgöra med Kubas ledning om hur de skulle ställa sig till Georgienkrisen.

Medan vi väntar kan Evo andas ut efter gårdagens rysare, och jag får slicka mina sår efter att ha blivit bestulen på min nya fina mobil. I en bokhandel dessutom. Vad är det här för värld.