CARACAS. Det har gått tio år sedan Hugo Chávez kom till makten i Venezuela och ”det tjugoförsta århundradets socialism” såg dagens ljus. På söndagen hålls en folkomröstning som kan öppna för att Chávez sitter kvar i ytterligare flera decennier.
Det är lunchtid i fattiga Caracasförorten Petare och vid en port i en av de vindlande gränderna samlas barn och gamla för att ta emot dagens matranson från revolutionen.
Kocken Ana Santiaga och hennes tre assistenter serverar köttgryta, ris, stekta bananer och avokadosoppa i plastbehållare som barnen och pensionärerna bär i väg med.
– Vi står här varje dag. 150 fattiga familjer i våra kvarter är beroende av matpaketen och vi håller noggrann koll på att de inte är undernärda, säger Ana Santiaga, som är klädd i rött, presidentens favoritfärg.
– Tidigare var jag hemmafru. Men tack vare Chávez har jag kunnat utbilda mig och har fått ett meningsfullt yrke, säger hon stolt.
Maten lagar hon i sitt eget kök, men råvarorna får hon av regeringen, liksom en symbolisk ”ersättning” på omkring tusen kronor per månad (minimilönen ligger på ungefär det dubbla).
En dryg vecka före mitt besök i förorten Petare knivskars en man till döds några tiotal meter från Ana Santiagas port – ett av tusentals mord som sker varje år i den allt farligare huvudstaden Caracas.
Men det råder ändå inga tvivel om hur hon kommer att rösta i den folkomröstning som på söndag avgör om Hugo Chávez ska få ställa upp till omval i presidentvalet 2012.
– Jag röstar ja, så klart. Det har alltid varit farligt här. Och så länge vår president gör ett bra jobb tycker jag att han ska få sitta kvar, säger Ana Santiaga.
Det är det inte alla som håller med om.
I en universitetsaula i centrala Caracas har just en het Debatt avslutats mellan studenter och lärare från olika politiska falanger. Bernardo Pulido är en av dem som i tre timmar envist argumenterat för att rösta nej till Chávez omval, eller mer exakt: ett slopande av dagens maxgräns vid ett omval för president, guvernörer och borgmästare.
– Chávez kontrollerar redan högsta domstolen, riksrevisionen och parlamentet. Maktdelningen i Venezuela har i praktiken upphört. Så att ta bort gränsen för antal mandatperioder innebär ett direkt hot mot en av vår demokratis grundpelare: principen om maktskifte, säger Bernardo Pulido, som är ordförande för juriststudenternas förening på UCAB-universitetet.
Den studentrörelse han ingår i var den kanske viktigaste faktorn bakom Hugo Chávez nederlag i 2007 års folkomröstning om en annan och större reform av konstitutionen.
Då ville Chávez bland annat ge skolan en ”socialistisk värdegrund”, något som fick medelklassen och studenterna att strömma ut på gatorna i protest.
Men trots att studenterna försöker hålla ångan uppe så verkar det denna gång som om Chávez har trumf på hand. I opinionsmätningarna har hans jalinje ett försprång på mellan fem och tio procentenheter.
– Regeringen har lyckats göra omröstningen till en fråga om du är för eller mot Chávez. Och det är klart att det gynnar jasidan, säger Bernardo Pulido.
Hugo Chávez popularitetssiffror ligger fortfarande en bra bit över 50 procent, vilket mycket beror på de populära sociala program, så kallade misiones, som han började bygga upp 2004 med hjälp av inkomsterna från Venezuelas största naturresurs: oljan.
Ett nät av vårdcentraler med kubanska läkare har byggts upp, statliga butiker erbjuder subventionerad mat, alfabetiseringsprogram och vuxenutbildning höjer livskvaliteten. Till det kommer hundratals soppkök som det som Ana Santiaga arbetar i och andra ”misiones”.
Satsningarna har gett resultat. Enligt FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien minskade den extrema fattigdomen i Venezuela från 22 till 8,5 procent under perioden 2002 -2007. Samtidigt har inkomstskillnaderna i landet minskat med 14 procent.
Men det finns också en baksida. I takt med att Chávez makt har växt har hans verbala angrepp mot det han uppfattar som ”oppositionens medier” blivit allt hårdare, samtidigt som militanta grupper med mer eller mindre klara band till regeringen trakasserat Chávez politiska motståndare med allt våldsammare metoder.
Det var bland annat därför som människorättsorganisationen Human rights watch förra året varnade för att Chávez visar tendenser på maktfullkomlighet, en kritik som ledde till att organisationens representant kastades ut ur landet.
Trots det har andelen venezuelaner som säger sig vara nöjda med hur deras demokrati fungerar ökat från 37 till 59 procent sedan 1998. Över de ångande grytorna i Petare ger Ana Santiaga en koncis förklaring till vad det beror på.
– Tidigare var vi utestängda och politikerna talade bara till varandra. Men sedan kom Chávez och öppnade dörren för oss, han gav oss möjlighet att delta i demokratin och agera i vår vardag, säger hon.
Nu verkar det som om Chávez ”bolivariska” revolution – döpt efter frihetshjälten Simón Bolívar – går mot svårare tider. I finanskrisens spår har världsmarknadspriset på venezuelansk olja rasat till mindre än hälften av förra årets medelpris på 90 dollar.
En rad oberoende ekonomer spår att det kommer att slå hårt mot Venezuelas ekonomi, förvärra den redan 30-procentiga inflationen och göra det svårt att upprätthålla de sociala programmen.
Regeringen, å sin sida, avvisar varningarna och menar att den har stora valutareserver undanstoppade. Hugo Chávez har sträckt sig till att säga att ”det kan krävas vissa prioriteringar”.
Än märks krisen heller inte av i någon större utsträckning i Venezuela. Inför söndagens folkomröstning är Chávez största huvudvärk därför hur han ska lyckas mobilisera sina kärnväljare.
För även om presidenten fortfarande åtnjuter gott anseende i fattiga områden, så gror missnöjet med de politiker som representerar honom på lokalplanet. Det märktes inte minst i lokalvalen i november, då oppositionen vann flera tunga guvernörs- och borgmästarposter.
En av dem som börjat tröttna på korruptionen och maktmissbruket är Neida Asenso. Hon bor tillsammans med sin man och lilla dotter i utkanten av förorten Petare och deras hus ligger precis intill en strid å som strömmar ned från de skogsbeklädda bergen.
– Under regnperioden stiger vattnet enormt och svämmar över vårt hus. Delar av det har dragits ned i ån tre gånger. Men vi har inte råd att flytta någon annanstans, berättar hon.
Samma sak gäller för många andra familjer här. Mellan de enkla skjulen runt ån rinner ilar av lerigt vatten, golven är fuktiga och det luktar mögel från väggarna. Trots att det har varit så i många år, har ingen hjälp kommit från myndigheterna.
– Jag stöder Chávez, men här i kommunen har det varit alldeles för mycket korruption. Inget stöd kommer fram, suckar hon.
Några hus bort möter jag snickaren Federico Brito. Han är än mer besviken.
– Situationen är kritisk. Men den där gubben i kommunhuset gör ingenting. Jag har röstat på Chávez tidigare, men nu ska jag nog rösta nej, säger han.
Erik de la Reguera
DN 2009-02-15
