Yearly Archive: 2008

BUENOS AIRES. Hoten om vedergällning och de intensiva trupprörelserna i norra Sydamerika fortsatte på torsdagen. Samtidigt skärps tonläget inför ett krismöte där ledarna för kontinentens länder på fredagen ska försöka undvika ett förödande krig.

Krigsmullret mellan Ecuador, Venezuela och Colombia fortsätter, trots att de amerikanska staternas samarbetsorganisation OAS i onsdags kväll nådde en kompromiss till resolution om den colombianska räden in i Ecuador för en knapp vecka sedan.

OAS-resolutionen innehöll inte det skarpa fördömande av Colombias agerande som Ecuador hade krävt, och landets president Rafael Correa skärpte därför sina hot om vedergällning under en rundresa i Latinamerika.

Om inte Ecuador blir tillfredsställt, vet vi hur vi ska bli det med egna metoder. OAS och det internationella samfundet kommer att framstå som skyldiga genom sin tystnad och underlåtenhet, sade president Correa, sida vid sida med sin allierade Hugo Chávez i Venezuela.

Den utlösande faktorn bakom de senaste dagarnas kris, med truppuppladdningar längs gränserna och brutna diplomatiska relationer, var lördagens colombianska attack mot ett gerillaläger, två kilometer in på ecuadorianskt territorium.

Det var första gången som Colombia riktade en så omfattande attack mot ett Farc-läger i ett grannland, och bland de döda fanns Farc-gerillans andreman och språkrör, Raúl Reyes. USA har gett sitt uttalade stöd till Colombia, men nästan samtliga latinamerikanska länder har riktat kritik mot intrånget.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-06

BUENOS AIRES. Venezuelas försvarsminister förklarade på onsdagen att stora truppförflyttningar genomfördes mot Colombias gräns. Krisen i norra Sydamerika fortsatte därmed att förvärras, trots att en resolution till slut nåddes vid ett extrainkallat OAS-möte på onsdagskvällen.

Ett krig mellan de allierade Venezuela och Ecuador å ena sidan och USA-vänliga Colombia å den andra verkade på onsdagen komma allt närmare. Venezuelas försvarsminister Francisco Rangel sade enligt flera nyhetsbyråer att tio pansarbataljoner, med stridsvagnar och andra pansarfordon, nu mobiliserades mot gränsen.

Samtidigt uppgav landets militäre samordnare Jesús Gregorio González för BBC att 85 procent av landets militära styrkor nu befinner sig i provinserna Zulia, Táchira och Apure, som gränsar till Colombia. Även flygvapnet och marinen uppges ha omgrupperat sina styrkor.

President Hugo Chávez gav i helgen order om mobiliseringen, men före onsdagens besked fanns inga rapporter om att några förband skulle ha anlänt i gränsområdet.

– Det är Colombia som avgör hur långt ifrån ett krig vi befinner oss, sade samtidigt Ecuadors vicepresident Lenin Moreno Garcés i en radiointervju.

– President Uribe måste lova att något liknande aldrig kommer att hända igen! sade han, med anledning av den räd in på ecuadorianskt territorium som colombiansk militär gjorde i lördags, då 17 gerillasoldater dödades, bland dem den colombianska Farc-gerillans andreman, Raúl Reyes.

Onsdagens trupprörelser kom sedan ett krismöte i de amerikanska staternas samarbetsorganisation OAS på tisdagskvällen misslyckats med att föra parterna närmare varandra.

Mötet fortsatte dock på onsdagen och på kvällen kom rapporter om att en kompromiss nåtts om ett resolutionsförslag, som senare antogs. Resolutionstexten konstaterar att Colombia begått ett brott mot Ecuadors territoriella suveränitet, men fördömer inte militäroperationen som sådan.

Den grundläggande motsättningen föreföll därför bestå: Colombia menar att landet enligt den så kallade självförsvarsrätten har rätt att slå till mot Farc-läger i andra länder, en linje som har fått stöd av USA, men som kritiseras av i stort sett alla länder i Latinamerika.

Ecuadors president Rafael Correa riktar skarp kritik mot att Colombia inte förvarnade om operationen. Han hävdar också att avsikten med attacken var att torpedera de hemliga förhandlingar om ett nära förestående frigivande av den fransk-colombianska före detta presidentkandidaten Ingrid Betancourt, som fördes med gerillaledaren Reyes.

Att sådana förhandlingar verkligen pågick bekräftas av franska diplomatkällor som flera latinamerikanska medier talat med. Enligt den mexikanska tidningen La Jornada blev en delegation franska diplomater i sista stund avrådda från att ta sig ut i djungeln för ett möte med Reyes. Budbäraren var ingen mindre än den colombianska regeringens ”fredskommissionär”, Luis Carlos Restrepo.

På onsdagskvällen beslutades också att en särskild kommission ska skapas av OAS för att försöka nå en normalisering av relationerna mellan Colombia och Ecuador. Ett nytt möte på utrikesministernivå ska hållas den 17 mars.

Venezuelas kraftiga reaktion på det colombianska intrånget i Ecuador beror dels på att landets president Hugo Chávez lagt ned mycket tid det senaste halvåret på att åstadkomma ett närmande mellan Farc och Colombias regering.

Men mycket tyder också på att Farc-gerillan har läger på den venezuelanska sidan gränsen, och om Colombia tar sig rätten att attackera Farc-ställningar i utlandet, ligger dessa i farozonen. President Hugo Chávez hotade i helgen med öppet krig om en liknande attack skulle ske på venezuelanskt territorium.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-05

BUENOS AIRES. En allt djupare spricka mellan Colombia å ena sidan och Ecuador och Venezuela å den andra hotar nu att leda till ett storkrig i Anderna. På tisdagskvällen samlades de amerikanska staternas samarbetsorganisation OAS till ett krismöte för att söka en diplomatisk lösning på konflikten.

Fyra intensiva dygn har gått sedan colombianska specialtrupper gick över gränsen till Ecuador och med flygunderstöd angrep ett gerillaläger, två kilometer in på ecuadorianskt territorium. I attacken förlorade sjutton gerillasoldater livet, bland dem Raúl Reyes, colombianska Farcs näst högsta befälhavare och tillika språkrör.

Hans död innebar en tung förlust för Farcgerillan och en enorm PR-framgång för Colombias president Álvaro Uribe, som jublande förkunnade att militären nu för första gången lyckats döda en av gerillans högsta ledare.

Men saken kom snart att handla om annat än bara den interna konflikten mellan gerillan och den colombianska staten.

Ecuadors regering protesterade energiskt mot att Colombia gjort intrång på ecuadoriansk mark, utan någon som helst förvarning. Och Venezuelas president Hugo Chávez, som det senaste halvåret ägnat mycket tid till att försöka åstadkomma ett närmande mellan Farc och regeringen i Colombia, fördömde ”det fega mordet” på Raúl Reyes, som hållit i gerillans internationella kontakter.

Chávez beordrade tio pansarbataljoner att inta positioner nära Colombias norra gräns och strax därefter mobiliserade även Ecuadors regering, som har nära band till Chávez, delar av landets armé mot gränsen.

Alla diplomatiska förbindelser mellan Colombia och dess båda grannländer har avbrutits, vilket utlöst stor oro i övriga Sydamerika. De amerikanska staternas samarbetsorganisation OAS väntades därför på tisdagskvällen hålla ett krismöte om konflikten, som Ecuador menar har sin kärna i att Colombia begått ett allvarligt brott mot landets suveränitet.

– Colombia har rätt att försvara sig mot gerillagruppers angrepp från andra länder, om de kan visa att räder utgått därifrån. Men landet borde ha ansökt om tillstånd från Ecuadors regering före angreppet, säger folkrättsprofessor Ove Bring till DN.

Saken kompliceras av att den colombianska regeringen säger sig ha beslagtagit tre bärbara datorer i samband med attacken, i vilka information ska ha funnits som visar att Ecuadors regering haft kontakt med rebellerna och erbjudit dem skydd.

– Om det stämmer har Ecuador begått ett folkrättsbrott. Men denna information förelåg så vitt jag förstår inte före själva attacken, säger Ove Bring.

Ecuador har erkänt att landet haft kontakter med gerillan, men säger att det skedde med det enda syftet att få till ett frigivande av Ingrid Betancourt och andra ur gerillans stora gisslan.

Colombia hävdar samtidigt att de tre beslagtagna datorerna innehållit uppgifter om att Hugo Chávez regering ska ha sponsrat Farc med motsvarande 1,9 miljarder kronor, något som president Uribe nu vill att Chávez ska svara för i internationell domstol.

Uppgifterna förnekas av Chávez, som i stället anklagar Álvaro Uribe för att vara en mafioso, ledare för paramilitärer och ”USA-lakej”.

Vid OAS:s möte på tisdagen väntades just USA:s del i dramat bli en kontroversiell punkt. Medan den colombianska attacken har kritiseras av många latinamerikanska stater, ger USA sitt helhjärtade stöd till den. Militära experter misstänker att amerikansk satellit- och signalspaning bidrog till bombräden.

Medieuppgifter talar dessutom om att Farcgerillan kan ha läger även på den venezuelanska sidan gränsen. I händelse av en attack mot dem skulle Chávez få svårt att backa från sina tidigare hot om vedergällning.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-04

I dag var första skoldagen efter sommarlovet i Buenos Aires och som på en given signal sjönk temperaturen tio grader, solen skymdes av grå moln och ett lätt duggregn började falla över staden.

Nu i helgen hörde jag en radiopratare som sade att det garanterat var den allra sista karnevalshelgen. Men hey, det har jag hört varenda helg i snart en månad nu.

Som en taxichaufför sade: ”När resten av världen slutat fira karneval för länge sen, fortsätter den här i Buenos Aires”. Och för en vecka sen hamnade vi på en ”murga”, en argentinsk kvartersfest med svängande sambaband, paljettglittrande dansare och en massa kids som sprutar skum på varandra – det sätt som karnevalen oftast tar sig uttryck här. Det var rätt skoj, faktiskt.

Musiken skiljer sig något åt från den klassiskt brasilianska samban, och det är inte svårt att höra att band som Los Fabulosos Cadilacs hämtat inspiration från gatufesternas slagverk och blåssektioner (Fabulosos blandade upp det med rock och ska).

Förresten. Ni märker kanske att jag inte skriver så mycket om det pågående debaclet i Sydamerikas nordväst.

Det blir tillräckligt mycket i tidningen. Chávez kan inte få ta all ens uppmärksamhet.

Raúl Castros maktövertagande på Kuba gör landets framtid oviss. DN.se ställde tre frågor om vad som väntar till DN:s Latinamerikakorrespondent Erik de la Reguera.

Vilka förändringar är på gång på Kuba?

Kommunistpartiets ledning är medveten om att missnöjet på Kuba jäser och att förändringar är nödvändiga för systemets fortsatta legitimitet. De ”rådslag” som Raúl Castro kallade till i augusti förra året visade att kraven på förändringar är stora även bland partiets gräsrötter.

Exakt vad som väntar vet dock bara den 76-årige Raúl. Han har bland annat sagt att antalet ”onödiga” förbud ska minska på ön.
Det kan tolkas som en öppning för ett slopat reseförbud för kubaner, lättare tillgång till internet och mobiltelefoni, och kanske en avskaffning av absurda bestämmelser som de som hindrar kubaner från att bo på hotell i Havanna.

Troligen kommer den nya regeringen också att genomföra någon typ av reform av jordbrukssektorn, som behövs effektiviseras. I dag importerar Kuba merparten av sina baslivsmedel, något som riskerar bli ohållbart sedan världsmarknadspriserna på mat stigit brant det senaste året. En stor del av matvarorna kommer dessutom från ärkefienden USA.

På längre sikt väntar troligen en valutareform och möjligen någon typ av legalisering av den enorma svarta marknaden för tjänster.

Det spekuleras även om att Raúl Castro eller hans efterträdare, troligen den nuvarande andre vicepresidenten Carlos Lage, kan komma att genomföra omfattande ekonomiska reformer liknande dem som Kina och Vietnam drev igenom på 1990-talet. Men i så fall blir det knappast fråga om någon nyliberal ”chockterapi”, utan snarare en stegvis övergång till marknadsekonomi.

En öppning för mer demokrati och yttrandefrihet kan också bli aktuell på sikt. Men frågan är knappast prioriterad av partieliten, som sätter stabilitet och kontroll i första ledet.

Vad kan hindra reformprocessen?

Raúl Castro må vara president, men så länge Fidel Castro är vid sina sinnens fulla bruk kommer varje större förändring på Kuba att kräva den åldrade comandantens godkännande. Ingen vet detta bättre än Raúl själv, som levt och verkat ett helt liv i skuggan av sin dominante storebror.

Fidel tillhör den mer traditionalistiska falangen inom partiet, vilken ser med misstänksamma ögon på allt tal om marknadsekonomiska reformer. Den stora frågan är om Fidel blivit övertygad om att alla andra alternativ prövats och misslyckats.

Det är sannolikt Fidel som ligger bakom utnämningen av 77-årige José Ramón Machado som förste vice president, en post som ger denne samma befogenheter som en premiärminister. Machado anses tillhöra den gamla skolans kommunister och blir med största sannolikhet en garant för att reformprocessen inte kommer att gå överdrivet snabbt till.

En annan faktor som kan påverka Kubas framtid är relationerna till omvärlden. Om USA:s regering på ett allt för oblygt sätt försöker underblåsa ett internt uppror, eller om ett slopat reseförbud leder till en massflykt till Miami kan partitoppen trycka bromspedalen i botten och avbryta hela reformprocessen.

Vem är Raúl Castro egentligen och vad vill han?

Raúl Castro har stått vid sin brors sida ända sedan de båda började konspirera mot Fulgencio Batistas regim i början 1950-talet. Han var i början en betydligt mer övertygad kommunist än Fidel, men saknade i gengäld den äldre broderns politiska djärvhet och charm.

Under sin tid i gerillan gjorde sig Raúl känd som en grå, om än skicklig administratör av de områden som erövrades.

Den rollen blev än mer accentuerad efter revolutionen i januari 1959, då han blev försvarsminister och revolutionens andreman. I tysthet byggde han upp ett av kontinentens dödligaste krigsmaskinerier.

Under 1990-talets ekonomiska krisår lät han militären ta kontroll över en allt större del av ekonomin, inte minst som delägare i hotell i den lukrativa turistsektorn. Då hans närmaste män fortfarande kontrollerar militären besitter Raúl än i dag ansenlig ekonomisk makt på Kuba.

Han uppges ha studerat de ekonomiska omvandlingarna i Vietnam och Kina noggrant, och tros vara mer öppen för en sådan reformprocess än sin äldre bror.

Raúls ledarstil sägs vara något mindre despotisk, vilket i praktiken innebär att ministrarna i hans regering har mer att säga till om och att beslutsfattandet för det mesta sker kollektivt.

Samtidigt är det dock få inom den underjordiska oppositionen som har några förhoppningar om att Kuba ska få mer demokrati och mänskliga rättigheter med Raúl Castro vid rodret.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-03

BUENOS AIRES. Hoppet om en gryende fredsprocess och ett snart frigivande av Farc-gerillans över 700 kidnappade i Colombia verkar nu allt mer avlägset. I helgen sköts nummer två i gerillans hierarki, Raúl Reyes, till döds av colombianska specialtrupper och risken för en upptrappning av konflikten är uppenbar.

Den gångna veckan har varit en känslomässig berg- och dalbana för de anhöriga till de många kidnappade i Farc-gerillans djungelläger. Först verkade saker och ting ljusna när fyra före detta senatorer släpptes från sin fångenskap i djungeln i onsdags. I Venezuela tog president Hugo Chávez emot dem med öppna armar och manade sin kollega i Colombia, Álvaro Uribe, att nu på allvar ge förhandlingar om ett fångutbyte en chans.

Men medan medierna fylldes av de frigivnas historier om långa marscher med fångvaktare på landsbygden, förberedde den colombianska regeringen ett av de hårdaste slagen mot Farc sedan inbördeskriget bröt ut i landet för 40 år sedan.

Natten till lördagen bombade colombianskt attackflyg ett gerillaläger ett par kilometer in på ecuadorianskt territorium. Strax därefter stormade colombianska specialtrupper över gränsen och kunde snart konstatera att 17 gerillasoldater dödats i anfallet. Och bland dem det huvudsakliga målet: Farcs talesman Raúl Reyes.

Militärkällor som den argentinska tidningen Clarín talat med uppger att Reyes skadades vid bombanfallet, men att den direkta dödsorsaken var ett skott som träffade honom i bröstet.

Raúl Reyes, eller Luis Edgar Devia som hans riktiga namn var, stod i den interna hierarkin i gerillan enbart under överbefälhavaren Manuel ”Tirofijo” Marulanda. Det är första gången som någon av de sju medlemmarna i den högsta ledningen för Farc dödas, och de flesta analytiker fruktar nu att attacken ska innebära ett definitivt slut på den gryende fredsprocessen.

Ännu på söndagen fanns ingen officiell reaktion från Farcs sida, men den colombianska militären var försatt i högsta beredskap.

Samtidigt kom ilskna reaktioner från grannländerna. Ecuadors president Rafael Correa kallade hem landets ambassadör från Bogotá och framförde en ”kraftfull protest” mot det colombianska intrånget. Och i Caracas hotade Hugo Chávez med öppet krig om något liknande skulle ske på venezuelansk mark.

De kidnappade i gerillans läger förefaller nu ha ett enda hopp kvar: att Frankrikes president Nicolas Sarkozy ska engagera sig mer i konflikten.

Sarkozy har redan gjort klart att han är beredd att resa till Colombia för att förhandla fram ett frigivande av den fransk-colombianska före detta presidentkandidaten Ingrid Betancourt, som suttit fängslad i Farcs läger i sex år

De senaste bilderna på Betancourt tyder på att hennes hälsa är svag, vilket har satt press på såväl Farc som regeringen. Men medan Uribe erbjuder en mindre demilitariserad zon för ett fångutbyte, kräver Farc att två kommuner i sydvästra Colombia ska demilitariseras. Och helgens strider vid gränsen till Ecuador lär inte ha ökat parternas kompromissvilja.

På söndagskvällen kom uppgifter om att Venezuelas president Hugo Chavez har beordrat en stridsvagnsbataljon till gränsen mot Colombia, enligt Reuters och AFP. Den venezuelanska ambassaden i landet har stängts, uppger Reuters.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-03