Yearly Archive: 2008

LA PAZ. Tiotusentals demonstranter tågade på söndagen genom Mexico City i protest mot president Felipe Calderóns planer på att släppa in privat kapital i landets oljeindustri.

Calderóns främste rival, vänsterledaren Andres Manuel López Obrador lovade på Zócalotorget att en civil olydnadskampanj kommer att inledas för att hindra planerna, som han kallar ”en privatisering”.

Enligt regeringen är det dock inte tal om någon privatisering, utan bara en reform som möjliggör att utländska företag deltar vid raffinering av olja och andra områden där det statliga bolaget Pemex saknar kompetens.

Mexikos senat har varit paralyserad i ett par veckor på grund av vänsterpartiet PRD:s protester, men häromdagen nåddes en överenskommelse om att förslaget ska debatteras fram till den 22 juli.

I Mexiko har oljeindustrin varit statlig sedan 1938. Intäkterna från oljan står än i dag för 40 procent av statens budget, men det senaste decenniet har oljereserverna minskat drastiskt.

Erik de la Reguera

DN 2008-04-28

BUENOS AIRES. I dag fortsätter DN:s artikelserie om hur de stigande priserna på mat påverkar människor över hela världen. I Argentina har korna på Pampas slätter fått lämna plats för enorma sojaodlingar, alltmedan regeringen kämpar med att hålla matpriserna under kontroll.

Ute på Pampas slätter drar en ljum sensommarvind fram över gyllengula fält som sträcker sig mot en avlägsen horisont. Det är skördetid. Sojabönorna ska hämtas in.

Bonden Oscar Massolo ser ut över sina knappa 80 hektar mark, där en tredjedel numera är soja, en tredjedel är majs och resten utgörs av en hage med ett fyrtiotal stillsamt betande kor.

– Egentligen borde jag odla soja på alltihop. Det är mycket lönsammare. Men jag är väl lite sentimental av mig, jag har svårt att överge djurhållningen, säger han.

Som tredje generationens bonde på gården minns Oscar Massolo tiden när kofösande gauchos red fram över Pampas vidder och boskapsskötandet fortfarande var den överlägset viktigaste näringen.

Så är det inte längre.

Sedan mer än ett decennium tillbaka är det sojabönor som gäller för lantbrukarna här, liksom på så många andra platser i Sydamerika. Argentina är inte längre världens största köttexportör, men har i gengäld seglat upp som en av de viktigaste sojaproducenterna.

Det beror inte på att avkastningen på kött skulle ha försämrats, tvärtom – världsmarknadspriset på nötkött stiger, främst på grund av Kinas och Indiens allt mer köttätande medelklass.

Men priset på soja stiger ännu mer. Bara under det senaste året har det globala priset på sojabönor ökat med 72 procent – också det delvis till följd av ökad efterfrågan i Asien. Men det finns fler orsaker, bland annat ökad användning av sojabönor vid framställning av biodiesel.

De små lantbruken på Pampas, som Oscar Massolos lilla gård, slukas nu i snabb takt av storbönder och globala livsmedelsjättar som spekulerar i en fortsatt prisuppgång på sojan.

– Vi kräver att regeringen riktar stödåtgärder till oss småbönder, för annars kommer det snart bara att finnas stora sojaplantager kvar i Argentina, säger Guillermo Giannasi, en lokal bondeledare på Pampas.

Nya och förbättrade odlingstekniker ledde på 1980-talet till sojans inträde på Pampas, men det var inte förrän sojapriserna sköt i höjden som den omställning som nu påverkar hela det argentinska lantbruket tog fart, en omställning som långtifrån alla välkomnar.

Greenpeace och andra miljöorganisationer varnar för att det som händer när sojaodlingarna breder ut sig i snabb takt, såväl i Argentina som i grannlandet Brasilien, är att boskapsskötarna flyttar norrut, där de röjer stora arealer skog för att kunna fortsätta med sin näring.

Det märks bland annat av i den brasilianska delstaten Mato Grosso, där Amazonas regnskog skövlas i ett rasande tempo medan sojafälten tar över den tidigare betesmarken. Även i norra Argentina minskar skogarna i omfattning till förmån för de betande biffkor som tidigare trängdes på Pampas.

I tider då det talas om global uppvärmning och behov av minskade koldioxidutsläpp är det därför lätt att se sojaodlarna som problematiska. Men själva tycker många av dem att de gör mänskligheten en tjänst.

”Vi producerar det billigaste och mest hälsosamma proteinet som finns att tillgå i världen”, sade nyligen den brasilianske sojamogulen Erai Maggi i en intervju, med anledning av den livsmedelsbrist som FN och Världsbanken varnar för kan uppstå i fattiga länder på grund av de brant stigande världsmarknadspriserna på mat.

Och det är inte bara i fattiga länder med inbördeskrig eller ett ineffektivt jordbruk som bristen kan uppstå. Även i relativt välmående länder som Argentina, där bönderna gynnas av de höga priserna, kan livsmedelsbrist bli en verklighet.

Det har invånarna i Buenos Aires och andra större städer i landet blivit varse under de gångna veckornas konflikt mellan bondeorganisationer och regeringen.

Böndernas vägspärrar ledde till en fullständig blockad av kött-, mjölk- och fruktleveranser, vilket lämnade hyllorna i huvudstadens butiker tomma.

Lantbrukarna protesterade mot de höga exportskatter på soja som regeringen infört för att, som president Cristina Kirchner sade, ”omfördela landsbygdens rikedomar”. I veckan tvingades Kirchner till slut sätta sig ned och förhandla med böndernas ledare.

Hon väntas försvara den av boskapsskötarna så avskydda exportkvoten för kött, som hindrar merparten av de argentinska biffarna från att lämna landet. Enligt regeringen är kvoten nödvändig för att hålla priserna på kött inom landet nere på nivåer som argentinska löner kan betala. Alternativet – att många argentinare inte skulle kunna få sin köttbit på middagsbordet – vore politiskt självmord i biffens förlovade land.

På så sätt ställs lantbrukare som vill tjäna pengar på ökad global efterfrågan på kött och soja mot de lokala konsumenterna, som vill ha billig mat. Allt medan regeringen försöker göra alla nöjda genom att införa subventioner, pris- och exportregleringar, och andra uttryck för protektionism.

Oscar Massolo matar förstrött sina grisar med några nävar majs, medan han blickar ut över de sojafält som sträcker sig långt bortom hans ägor. Han är orolig för framtiden, säger han.

– Visst förstår jag varför folk satsar så stort på sojabönorna. Det krävs mindre arbetsinsats än att sköta om djur, och man tjänar mer pengar. Men vad händer den dagen då inte köttet eller grönsakerna räcker till? Vad gör vi då?

För några år sedan hade de frågorna avfärdats av frihandelsförespråkare med en enkel förklaring om att den globala ekonomin förser alla med mat, så länge man inte börjar reglera den.

I dag tas dock Oscars Massolos oro på största allvar av regeringar runt om i världen som av olika skäl börjat tappa tron på frihandeln. I Argentina sade en regeringstalesman nyligen att man vill stimulera ett mer varierat jordbruk eftersom ingen vet vad som kommer att hända med priserna och tillgången på livsmedel i framtiden.

Erik de la Reguera
DN:s korrespondent

Denna artikel och nedanstående sidoartikel publicerades den 5 april 2008 i Dagens Nyheter.

Valutakursen Argentinas styrka – och svaghet

Devalveringen av valutan peson i samband med krisen 2001 är hemligheten bakom de argentinska böndernas vinstkalas och statens förbättrade ekonomi. Men den har också gjort argentinarna mer sårbara för prisförändringar.

Den ekonomiska kollapsen 2001 var en katastrof för många argentinare som fick se sina besparingar gå upp i rök, medan valutan peson föll fritt och Argentinas regering tvingades ställa in sina avbetalningar på statsskulden.

Sedan dess har landet återhämtat sig och haft en tillväxt på runt åtta procent per år, vilket många ekonomer anser bero på draghjälpen från jordbruket.

För lantbrukarna, som länge led av den övervärderade växelkurs som gjorde det möjligt för argentinska ungdomar att backpacka runt världen, var devalveringen en jackpot. Plötsligt var böndernas produktionskostnader bara en tredjedel mot tidigare, samtidigt som priserna på deras produkter var satta i dollar och på stadig väg uppåt.

Inte minst priset på sojabönor har ökat kraftigt de senaste åren och många soja- och köttproducenter har därför kunna göra sig en rejäl hacka, samtidigt som statens kassakistor fyllts av inkomsterna från höjda export- och vinstskatter.

Det är till stor del dessa inkomster som gjort att Argentina har kunnat resa sig så snabbt efter krisen och att regeringen förra året kunde betala av hela skulden till internationella valutafonden IMF.

President Cristina Kirchner vill fortsätta hålla budgeten i balans, och helst med ett litet överskott för att hålla inflationen i schack. Samtidigt är hon mån om att hålla fast vid den låga växelkursen och då måste pengar pumpas in i ekonomin.

Men devalveringen har också försvagat vanliga argentinares köpkraft och lantbrukarna vill hellre sälja sina produkter till köpstarka utlänningar. Regeringen försöker därför kompensera för detta genom att införa exportkvoter och subventioner, men för varje ny reglering blir systemet mer tungrott.

Erik de la Reguera
DN:s korrespondent

Fakta: sojabönor

Sojabönor har odlats och använts på olika sätt i Östasien i tusentals år. Bönorna är mycket proteinrika och är därför också sedan länge omtyckta av vegetarianer.

I Kina konsumeras varje år stora mängder matolja, tofu, miso och andra livsmedel gjorda av soja.

De senaste årens stigande priser på sojabönor tros indirekt bero på ökad köttkonsumtion i Kina, då sojan ofta används i djurfoder. Även ökad användning av soja för framställning av biodiesel, liksom det höga oljepriset och den svaga dollarn tros bidra till att sojapriset stiger.

SANTA CRUZ. En släkting och nära medarbetare till Colombias president Álvaro Uribe har gripits för att ha hållit hemliga möten med paramilitärer, ansvariga för tusentals mord i landet. Allt längre skuggor faller nu över presidenten själv.

”Mördare, mördare!” skanderade en folkmassa utanför Costa Ricas ambassad i Bogotá i tisdags kväll, när Mario Uribe fördes ut till en väntande polisbil.

Den tidigare senatorn och tillika den sittande presidenten Álvaro Uribes syssling hade då tillbringat flera timmar på ambassaden i hopp om att få asyl. Men den costaricanska regeringen sade nej och Mario Uribe fick därför finna sig i att bli överlämnad till colombiansk polis.

Han misstänks för nära samröre med de fruktade paramilitärerna i paraplyorganisationen AUC, som i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet mördade tusentals människor på landsbygden i Colombia, enligt paramilitärerna själva för att ”skydda sig mot gerillan”.

Människorättsorganisationer har dock visat att många av dem som dödades inte alls var gerillamedlemmar. Snarare handlade det ofta om ett brutalt sätt att öka de paramilitära ledarnas jordtillgångar. Samtidigt är den fulla omfattningen av massakrerna och de politiska morden oklar och nya massgravar upptäcks fortfarande.

Att nu Mario Uribe gripits av polis innebär att det senaste årets stora politiska skandal i Colombia, som går under betäckningen ”para-politica” (”paramilitär politik”), nu kryper allt närmare president Álvaro Uribe.

Hittills har 32 kongressledamöter och senatorer gripits av polis misstänkta för samröre med paramilitärerna. Ytterligare ett trettiotal är under utredning, något som har gjort kongressen närmast handlingsförlamad. Den stora majoriteten av de misstänkta tillhör de partier som stöder president Uribe.

Det är inte i första hand släktbanden som gör gripandet av Mario Uribe så besvärande för presidenten.

Sysslingen Mario har varit Álvaro Uribes politiske förtrogne i många år, och när nu uppgifter framkommit om hemliga möten med paramilitära ledare – mitt under pågående massakrer – är det inte utan att många frågar sig om inte Álvaro Uribe kände till dem.

Efter sitt tillträde 2002 inledde Álvaro Uribe en dialog med ledarna för paramilitärerna, vilket senare ledde till ett avväpningsprogram. Regeringen hävdar att avväpningen har varit en succé, men människorättsorganisationer som Human Rights Watch har en rad invändningar mot hur den har gått till och menar att den kom till stånd först sedan USA visat ökat intresse för paramilitärernas del i kokainexporten.

Erik de la Reguera

DN 2008-04-24

Det blev Lugo.

Spännande, tycker jag. Nu får vi se om han kan leva upp till förväntningarna.

Efter att ha lämnat vårt trevliga schweizisk-paraguaynska hotell i Asunción (det var fullt sista natten) och sovit ut på ett mennonithotell fullt av tyskar, flög vi i går till Santa Cruz i Bolivia.

Här väntar en dramatisk folkomröstning om autonomi den 4 maj och jag ska försöka prata med några av de högsta hönsen innan det hettar till.

Det är redan varmt, rent vädermässigt. Lite strandkänsla, faktiskt. En strand full med fyrhjulsdrivna monster.

ASUNCIóN. Vänstervågen fortsätter i Sydamerika, det står klart efter söndagens presidentval i Paraguay. Men den segrande vänsterledaren och förre biskopen Fernando Lugo kommer att få en svår uppgift i att tygla landets kongress och senat, vilket kan leda till att han försöker bryta det politiska dödläget genom att skapa en ny grundlagsförsamling.

Efter en natt av firande på Asuncións gator börjar nu allvaret för Paraguays nästa president, Fernando Lugo. Den klara segern för hans center-vänsterallians sätter punkt för 61 år av Coloradopartiets styre, en epok som har präglats av maktmissbruk, korruption och förföljelser av oppositionella.

I detta Sydamerikas näst fattigaste land har många paraguayaner fått se sina söner och döttrar emigrera de senaste åren, samtidigt som korruptionen ökat.

Fernando Lugos budskap om förändring, ”cambio”, slog därför väl an hos väljarna, liksom hans bakgrund som befrielseteologiskt influerad biskop i ett av landets fattigaste stift, San Pedro.

Frågan är nu om Lugo kommer att kunna infria de enorma förväntningar som han har väckt hos den tredjedel av befolkningen som lever i fattigdom. Han har lovat omfördela landets rikedomar, bekämpa korruptionen, satsa på sjukvård och en jordreform.

Men på måndagskvällen var det fortfarande oklart om han kan räkna med brett stöd i landets lagstiftande församlingar, vilka också valdes på söndagen.

De flesta politiska bedömare i landet tror att Lugo kommer att få inrikta sig på att bygga allianser med partier på såväl vänster- som högerkanten, vilket kan göra det svårt för honom att driva igenom sin politik. Och det trots att han har stöd av flera mindre vänsterpartier, liksom av landets näst största parti, Liberalerna.

Kör Lugo fast i det politiska spelet är det inte omöjligt att han utnyttjar sin popularitet till att utlysa ett val till en grundlagsförsamling, en taktik som använts framgångsrikt av bland andra Hugo Chávez i Venezuela och Rafael Correa i Ecuador.

I en sådan församling skulle Lugos närmaste allierade, bland andra vänsterpartiet Tekojoja, kunna stärka sina positioner.

I vänsterns Sydamerika vill Lugo positionera sig någonstans mellan Hugo Chávez mer radikala vänsterströmning, som enligt Lugo dock är ”något auktoritär”, och de mer socialdemokratiska regeringarna i Chile och Brasilien.

Just relationen till den regionala stormakten Brasilien är en delikat fråga, då landet har stort inflytande i Paraguay och Lugo vill finansiera sina reformer genom en omförhandling av ett ofördelaktigt avtal med Brasilien om elproduktionen från Itaipu-dammen.

Erik de la Reguera

DN 2008-04-22

ASUNCIÓN. Segeryran på Asuncións gator och torg visste inga gränser natten till måndagen, sedan den förre biskopen och vänsterledaren Fernando Lugo utropats till segrare i presidentvalet i Paraguay. Coloradopartiets mer än 60 år långa styre i landet är därmed över.

Det blev en klar seger. Det kunde den befrielseteologiske tidigare biskopen Fernando Lugos anhängare konstatera sent på söndagskvällen – och det var inte utan att det var med en lättnadens suck.

Dagarna före hade präglats av hårda ord, smutskastning och rykten om valfusk, så en liten segermarginal hade riskerat att utlösa en politisk kris i Paraguay, ett land som har en historia fylld av militärkupper och riggade val.

Men när 92 procent av rösterna var räknade hade Lugo fått 41 procent av rösterna, medan Coloradopartiets kandidat Blanca Ovelar bara hade 31 procent och den förre generalen Lino Oviedo stannade på 22 procent av väljarsympatierna. Valdeltagandet låg på 66 procent.

– I dag har vi visat att även de små kan segra! I dag har vi visat det Paraguay som jag har drömt om. Det Paraguay som är allas vårt land, sade Fernando Lugo inför jublande anhängare.

Strax efter det meddelade Blanca Ovelar att hon erkände sig besegrad, ett besked som fick tusentals paraguayaner att ge sig ut på gator och torg för att fira. Fanor av diverse slag slog i den ljumma kvällsvinden, människor kramade om varandra och hundratals bilar körde runt och tutade i eufori.

Även i Buenos Aires, där många gästarbetande paraguayaner bor, firades det friskt i närheten av Obelisken i centrum.

Fernando Lugos seger betyder slutet på en epok i paraguaynsk politik. För första gången på 61 år tvingas Coloradopartiet lämna ifrån sig makten, en förlust som svider svårt, inte minst för den sittande presidenten Nicanor Duarte.

Han satte mycket på spel när han förra året lanserade sin tidigare utbildningsminister Blanca Ovelar som partiets kandidat, ett beslut som splittrade partiet och som efter ett omstritt primärval ledde till att en falang distanserade sig från presidenten.

Men Coloradopartiets förlust på söndagen får ändå främst tillskrivas att en majoritet av paraguayanerna var hjärtligt trött på den allt korruptare politiska klass som styrt landet sedan andra världskrigets slut.

Nu väntar en svår uppgift för Fernando Lugo, som måste försöka bilda allianser i kongress och senat för att inte bli handlingsförlamad i sitt maktutövande. Han har visserligen en rad sociala rörelser och flera små vänsterpartier i ryggen, men framförallt är det stödet av landets näst största parti, Liberalerna, som kommer att vara viktigt för honom.

Lugo har lovat bekämpa korruptionen, öka stödet till de fattiga och genomföra en jordreform; reformer som är tänkta att finansieras genom en omförhandling av ett för Paraguay mycket ofördelaktigt avtal med Brasilien och Argentina om produktionen av el i Itaipu-dammen.

Frågan är dock om Lugo, som är oerfaren som politiker, har den fingertoppskänsla som krävs för att arbeta sig igenom den snårskog som paraguyansk politik är.

Kör han fast kan han komma att utlysa val till en grundlagsförsamling, ett knep som bland andra vänsterpresidenterna Hugo Chávez i Venezuela, Evo Morales i Bolivia och Rafael Correa i Ecuador använt sig av före honom.

Erik de la Reguera

DN 2008-04-21