Friheten och revolutionen

Tog det bara lugnt i helgen, gick på konstmuseum, jazzkonsert och såg en helt okej kubansk film på bio ("Mañana"). Sedan lyssnade jag till när min indisk-kanadensiska vän Zarina berättade om hur det är att arbeta som socialarbetare i Thailand när man är uppväxt i Bombay. Allt medan en fuktig havsbris rufsade om håret på oss.

Har med andra ord kommit över min gnällighet.

Och fokus har skiftat. På torsdag lyfter planet mot Venezuela. Chavezlandia väntar.

Hoppas allt är väl med er. Uppskattar era kommentarer mer än ni anar, compas.

Och förresten, om någon har kritik mot det jag skriver så är det helt okej att föra fram den också. Det här är inte Grandma, ni vet.

Hablando de eso, det här landet väcker väldigt dubbla känslor. Det går inte att förneka att många av de sociala reformer som genomförts på Kuba gör landet närmast unikt i Latinamerika - hälsovården, utbildningen, kvinnors rättigheter... allt är imponerande.

Men som fritänkande människa och journalist har jag väldigt svårt att acceptera att det, som någon uttryckte det, krävs en "trade-off" för att åstadkomma allt detta - en trade-off som innebär att man inte får säga eller skriva vad som helst och att inte vem som helst kan få tillgång till internet eller en mobiltelefon.

Det finns dem som menar att allt handlar om vad man menar med "frihet". Frihet från hunger. Frihet från att ens barn dör i sjukdomar som lätt går att bota. Eller frihet från att någon hindrar en från att säga vad som helst.

Jag vägrar att välja. Kanske för att jag inser att jag antagligen hade suttit inspärrad nu om jag fötts i Kuba.

Men framförallt för det absurda i resonomanget om "den upplyste despoten".

Kuba har en av världens mest välutbildade befolkningar. Oavsett hur mycket man odlar ledarkulten kring Fidel Castro, så framstår därfor ledarskiktets censur närmast som en desperat rädsla för att avslöjas som inkompetenta, snarare än som "de upplystas vänande om det kommunistiska medvetandet".

Landet är dock utan tvekan fascinerande. Det utgör en sista utpost för den samhällsmodell som försvann som realistiskt alternativ åren 1989-91. För många unga vänstermänniskor i Latinamerika (och även i andra delar av världen) representerar Kuba dock fortfarande ett alternativ.

Frågan är bara om de inser vad detta alternativ innebär i praktiken.