Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Högt pris för minskad fattigdom

CARACAS. De fattiga älskar honom och oljepengarna flödar. Venezuelas president Hugo Chávez har medgång. Men många menar att hans "socialism för 2000-talet" börjar likna 1900-talets auktoritära Sovjetsystem.

När solen går ned över Caracas tänds de fladdrande lysrören i högstadieskolan i förorten José Felix Rivas. Små grupper av män och kvinnor kommer gående över skolgården för att delta i kvällsundervisningen.

En av dem är Teresa Ruiz. Hon är 44 år och har precis börjat läsa in årskurserna 7-9, som hon missade som tonåring.

- Jag hade ingen som vägledde mig på den tiden. Men nu har jag Chavez. Tack vare honom kan jag studera, och kanske till och med läsa på universitet. Förr kostade det pengar, men nu är det gratis, och man kan få studiestöd för att läsa vidare, säger Teresa Ruiz.

Hon vill utbilda sig till socialarbetare eftersom hon, som hon uttrycker det, ”i praktiken redan arbetar som det” i sitt bostadsområde. Sedan lägger hon allvarligt till:
- Jag älskar verkligen Chavez. Han är en förebild för mig - faktiskt nästan som en far.

De andra kvinnorna och männen som samlats runt henne nickar instämmande och fyller i med egna, liknande berättelser.

Många av dem hade aldrig satt sin fot i en skola när regeringen inledde sin alfabetiseringskampanj för tre år sen. Vuxenundervisningen blev en chans att förändra ett liv de aldrig valt, men inte heller sett någon väg ut ur.
När man besöker huvudstadens fattiga förorter är det svårt att inte slås av den optimism som råder, trots de svåra förhållandena. Det är här Hugo Chavez har sina kärnväljare, de som gav honom 63 procent av rösterna i presidentvalet i december förra året. Men här finns också baksidan av Chavez projekt.

En stund efter det att jag pratat med Teresa Ruiz och de andra kommer en kvinna fram till mig och tar mig åt sidan.

- Jag vill bara att du ska veta att alla som bor här inte är chavistas. Visst, det är bra att man kan läsa in grundskolan och att det finns gratis sjukvård. Men jag gillar inte presidentens sätt att leda landet, säger Marina.

Hon vill inte uppge sitt efternamn. När jag frågar varför, svarar hon att hon är rädd för att hon inte ska få delta i kvällsundervisningen om det kommer ut att hon är kritisk mot Chavez.

Denna oro, välgrundad eller ej, är ett återkommande tema bland dem som inte sympatiserar med presidenten. En del säger sig tro att de kubanska läkarna i de många vårdcentraler som regeringen skapat bara ger vård till Chavez-trogna. Att det finns listor med namn på dem som röstat på Chavez – och dem som inte gjort det.
Detta tillbakavisas naturligtvis av såväl läkarna som regeringen, men det säger en del om det sociala tryck som oliktänkande upplever.

Polariseringen är en följd av åtta år av konflikt mellan presidenten och de sektorer i samhället som känner sig hotade av hans socialistiska retorik, framförallt kapitalägare, utländska investerare och den övre medelklassen.

När Chavez kom till makten 1999 var det tack vare löften om omfattande förbättringar för de fattiga. Men de första åren uteblev reformerna och fattigdomen i landet ökade i stället fram till 2003, enligt regeringens egen statistik.

Vändningen kom i och med den militärkupp som i februari 2002 berövade Chavez makten under två dramatiska dagar. Kuppmakarna fick stöd av den konservativa eliten och indirekt också av USA:s regering, som oroades av den anti-amerikanska retoriken. Men Chavez lyckades med viss tur och mycket politisk skicklighet navigera tillbaka till presidentpalatset Miraflores.

Sedan dess har skarpa skiljelinjer skurit genom det venezolanska samhället. De högerkonservativa krafterna har högljutt varnat för ”kommunism”, medan Chavez upprepade gånger har sagt att han tror att Bush-administrationen förbereder en invasion.

Även medierna har dragits in i denna dynamik.

- Chavez har blivit allt aggressivare i sina angrepp mot de medier som granskar honom. Till en början uttalade han sig bara nedsättande i största allmänhet, men efter hand har tonen skärpts och flera tv-kanaler och tidningar har utsetts till ”folkets fiender”, säger Elides Rojas, chefredaktör för den stora liberala morgontidningen El Universal, när DN träffar honom.

- Det leder ofrånkomligen till viss självcensur. Ny lagstiftning har gjort det lättare att dömas för förtal och vi har därför numera en hel stab med advokater anställda. Så fort jag är det minsta osäker på något måste jag ringa till dem, säger Elides Rojas med en suck.

Den hårdare linjen mot medierna har visat sig genom att presidenten för ett par veckor sedan förklarade att den marksända tv-kanalen RCTV inte får förlängt sändningstillstånd, när det nuvarande går ut i maj.

RCTV ägs av en av Venezuelas rikaste män och har varit en ständig nagel i ögat på Chavez, inte minst eftersom kanalens nyhetssändningar öppet stödde kuppmakarna i februari 2002.

- Oavsett skälen, så förvånar det mig att Chavez väljer att ta strid och stänga ned kanalen just nu. Han kontrollerar ju i praktiken redan hela maktapparaten, säger Elides Rojas.

Sedan oppositionen valde att bojkotta parlamentsvalen 2005 har Chavez anhängare en överväldigande majoritet i nationalförsamlingen. Det har gjort det möjligt för presidenten att placera lojala personer på ledande poster i såväl högsta domstolen som motsvarigheten till riksrevisionen. Maktdelningen i landet är därmed i praktiken försvunnen.

Nyligen gav nationalförsamlingen Chavez också omfattande rättigheter att stifta lagar via dekret under 18 månader. Upp emot 60 lagändringar väntas under denna tid, bland annat nationaliseringar av det stora telefonibolaget CANTV, som privatiserades 1991, och flera större energibolag. Utländska oljeraffinaderier kommer i framtiden också att få finna sig i minst 51 procent statligt ägande.

Samtidigt förbereds en rad ändringar i konstitutionen, som väntas beslutas om i en folkomröstning senare i år. Chavez vill kunna bli återvald ett obegränsat antal gånger - själv har han sagt att han vill sitta kvar till år 2021.

- Alla dessa reformer syftar bara till en enda sak - att stärka Chavez grepp om makten, säger Teodoro Petkoff, en av landets ledande vänsterintellektuella och tillika en av presidentens hårdaste kritiker.

- Chavez talar mycket om ”tjugohundratalets socialism”, men det han gör i praktiken påminner allt mer om nittonhundratalets socialism, det vill säga om de auktoritära system som skapades i Östeuropa, säger Teodoro Petkoff.

Han tillhör den nya vänster-mittenopposition som växt fram i landet det senaste året. Denna strömning leds av Manuel Rosales, som fick drygt 30 procent av rösterna i presidentvalet, och de tar avstånd från de grupper på yttersta högerkanten som fortfarande när drömmar om en militärkupp.

I stället hoppas Rosales och hans anhängare på att ett socialliberalt budskap ska kunna hota Chavez popularitet.
Men i högstadieskolan i förorten José Felix Rivas råder inget tvivel om vem som är landets populäraste politiker.

- Ingen president har gjort så mycket för de fattiga som Chavez! Ingen! säger Teresa Ruiz i munnen på de andra som står runt henne.

Och faktum är att fattigdomen har börjat minska i landet de senaste åren. Frågan är bara till vilket pris det sker.

Erik Gustafsson

DN 2007-01-26

You may also like...