TRIPOLIS. Trots att norra Libanon hittills har klarat sig relativt lindrigt undan de israeliska stridsflygens missiler är rädslan påtaglig bland de libaneser DN talar med. Många packar sina väskor och är på väg att ge sig av. Men det finns också de som har fastnat halvvägs – i ett politiskt och mänskligt ingenmansland.

Vid gränsövergången Aboudiye sitter Samiha Sabbam på en plaststol och gråter tyst medan ett av hennes barn leker vid hennes fötter. Deras flykt började för några dagar sedan, när Samihas familj lämnade hemmet i södra Beiruts förorter. Då hade bomberna redan börjat falla i kvarteren runt omkring dem. Och någon dag efter det att de gett sig i väg fick Samiha Sabbam reda på att också hennes hus träffats i en attack.

De fortsatte norrut med bil för att om möjligt korsa gränsen till Syrien i norr. Men när de kom fram visade det sig att flykten varit förgäves.

-Vi har inte några pass. De släpper inte förbi oss, säger hon.

Nu vet hon inte alls vart hon ska ta vägen. Och hon är inte ensam i sin belägenhet. Trots att många av de palestinska flyktingarna bott en hel generation i Libanon, vägras de flesta av dem medborgarskap och därmed id-handlingar av myndigheterna. Regeringen är rädd för vad som skulle kunna hända med den sköra maktbalansen mellan olika folkgrupper i landet om den politiska kraft som de hundratusentals flyktingarna de facto redan är också skulle formaliseras.

Det är därför Samiha sitter här i 35-gradig värme, i skuggan av ett vitt plasttak. Hon får mat och vatten av hjälporganisationen Röda halvmånen, som har satt upp ett tillfälligt flyktingläger för det trettiotal palestinska familjer som fastnat i Aboudiye.

I hamnstaden Tripolis är det en lugn dag på jobbet för Fatina Taleb. Hon studerar företagsekonomi och arbetar extra på ett hotell i staden, men sedan en dryg vecka har turistsäsongen upphört. När israeliskt flyg för några dagar sedan bombade en arméförläggning utanför Tripolis gav sig de sista kvardröjande turisterna av. På vägen ned från gränsen passerar man de utbrända resterna av förläggningen – en kuslig påminnelse om hur snabbt det kan gå från lugn till fullständig förödelse i krig.

– I dag har vi bara sexton av våra 116 rum belagda. Det är väldigt lite. För ett par veckor sedan var det fullt här, säger hon.

Med bara ett år kvar på ekonomutbildningen tar det emot att ge sig av, säger hon. Men visst har hon tankar på att lämna landet.

– Det kommer bara att bli värre, för ingen av ledarna tänker ge sig.

Jag har släkt i Abu Dhabi, så kanske kan jag ta mig dit, säger Fatina Taleb.

Bredvid står hennes vän Marmar Helou, som står sysslolös i receptionen.

– Alla här blir rädda när vi hör de israeliska jetplanen. De sveper över staden flera gånger per dag och ibland ser man dem också. Så fort jag hör minsta smäll tror jag att det är en bomb, säger Marmar Helou.

Hennes man är polis och har kallats in för att tjänstgöra i Beirut. Marmar har inte hjärta att lämna honom.

– Men jag kan inte sova om nätterna. Oron för min femåriga dotter och för min man håller mig vaken, säger hon.

Erik Gustafsson

DN 2006-07-22

DAMASKUS. FN:s flyktingkommissariat UNHCR uppskattar att omkring 20.000 libaneser korsar gränsen till grannlandet Syrien varje dag. Många av dem söker skydd i moskéer, kyrkor och skolor som ställts till deras förfogande.

Väl i säkerhet berättar de fasansfulla historier om hur de flytt undan de israeliska bombkrevaderna.

– På den andra dagen av strider bombade de hela vårt bostadskvarter i södra Beirut till grus. Vi var inte hemma då, men två av mina bröder saknas fortfarande, berättar Ali Enhag Hussein.

Han står utanför det kloster i Seidnaya, tre mil norr om Damaskus, där hans familj fått en fristad efter en vecka på flykt. Det samlas ett tiotal familjer runt honom för att lyssna. Om natten sover de alla på enkla madrasser i klostrets seminariesalar.

– Vi tog det lilla vi hade kvar och åkte i väg mot Bekaadalen i öster. Men vägen dit hade bombats av israelerna, så vid fyra fem ställen fick vi kliva ur och gå runt kratrar, bara för att försöka hitta en ny taxi på andra sidan, berättar han.

Som så många andra libaneser trodde Ali Enhag Hussein att Bekaadalen – en bördig högplatå i östra Libanon – skulle vara en bra plats att söka skydd på. Under inbördeskriget på 1980-talet var strider där sällsynta. Men tiderna har förändrats. Eftersom stora delar av den fattiga shiamuslimska befolkningen i Bekaadalen stödjer Hizbollah, gör israeliskt stridsflyg nu ständiga räder mot misstänkta gerillafästen i området.

– Efter ett par dagar attackerades den skola som vi fått sova i och då bestämde vi oss för att försöka ta oss över gränsen. Och nu är vi här – Gud vare lov!

Bredvid honom står en man som normalt sett lovordar en annan Gud. Den grekisk-ortodoxa patriarken Gregorios III är på besök i klostret. Unga volontärer svärmar kring honom för att visa hur mat och andra förnödenheter delas ut.

– För oss är de som kommer hit inte flyktingar. De är våra bröder och systrar, oavsett religion, säger Gregorios III.

Sedan lyssnar han uppmärksamt medan Ali Enhag Hussein berättar sin historia ännu en gång. Just när Ali är klar ringer telefonen. Och det är ett samtal från Sverige.

Det visar sig att Ali Enhag Hussein, liksom många libaneser, har släktingar i Sverige. Hans far, mor och syster bor i Göteborg sedan 1990 och nu är det systern Ferial som ringer för att höra hur de mår.

Via den raspiga telefonlinan hör man att hon är orolig.

– Det är tillräckligt svårt att familjen är splittrad mellan Sverige och Libanon. Nu splittras den upp i tre länder, säger hon.

Flyktingarna från Libanon samlas upp på en mängd olika platser runt om i Syrien. Kyrkor, moskéer och skolor har öppnat sina dörrar för att ta emot de tusentals flyktingar som strömmar över gränsen, men många bor också hos vänner och familjemedlemmar. Ingen vet exakt hur många libaneser som tagit sig till Syrien de senaste veckorna, men en företrädare för FN:s flyktingkommissariat UNHCR säger till nyhetsbyrån AFP att 20 000 korsar gränsen varje dag.

I Damaskus är många av hotellen fullbokade och de som inte har råd med hotell får sovplats på universitetsområdet, där två stora byggnader upplåtits till flyktingarna. Frivilliga studenter bär in säckar med bröd och dunkar med vatten i husen.

– Jag är verkligen rörd av allt stöd vi får av vanliga syrier, säger Hassan Chara Feddine, en elektriker från Beirut som jag möter i en av salarna.

Samtidigt är det uppenbart att de människor som tvingats fly från sina hem är tacksamma rekryter för radikala krafter.

I en av samlingssalarna på universitetet sitter libanesiska män och kvinnor och lyssnar på en kvinna som hyllar Hizbollahs kamp. Det manas till demonstration. Hassan Chara Feddine tänker gå med i den.

– Jag har aldrig demonstrerat förr. Men nu är det dags. När man har förlorat så mycket som jag har vill man säga ifrån, ja, kanske till och med göra mer radikala saker, säger han.

Erik Gustafsson

DN 2006-07-21

En av de största internationella evakueringarna efter andra världskriget pågår just nu i Libanon samtidigt som de israeliska flygbombningarna av tättbebodda områden fortsätter.

Enligt FN finns det omkring 500.000 flyktingar i Libanon varav tiotusentals är utländska medborgare.

Det var många som packade sina väskor i Beirut på tisdagen. Förutom de många svenska medborgarna befann sig 22.000 britter, 17.000 fransmän, 20.000 kanadensare, 8.000 amerikaner och tusentals andra utlänningar i Libanon när strider bröt ut i landet för en vecka sedan.

En del av dem har lyckats lämna Libanon på egen hand, men många är fortfarande kvar – strandsatta i ett land utan fungerande internationell flygplats och med vägar som är livsfarliga att färdas på.

På tisdagskvällen började ett antal örlogsfartyg och passagerarfärjor som chartrats av olika regeringar anlända till Beiruts hamn för att få fart på evakueringen. Samtidigt bussades människor i konvojer till den syriska gränsen.

Dessa konvojer hade fått säkerhetsgarantier av parterna i konflikten, men någon avmattning i striderna märktes annars inte under tisdagen, den israeliska offensivens sjunde dag.
Stridsflyg slog till mot mål i Beirut, Tripolis och Bekaadalen, där den shiamuslimska Hizbollahmilisen av tradition har ett starkt fäste.

Samtidigt fortsatte artilleribeskjutningen av mål i södra Libanon.

Minst 29 människor dödades i israeliska attacker och nio av dem uppgavs tillhöra en och samma familj. Sammantaget har över 230 libaneser dödats, de flesta av dem civila, sedan den 12 juli, då en grupp Hizbollahkrigare angrep en israelisk gränspatrull, dödade åtta soldater och tillfångatog två andra.

Israels regering har avvisat Hizbollahs krav på en fångutväxling och kräver i stället en villkorslös frigivning och ett avväpnande av gerillarörelsen. Dessutom lägger man stor del av skulden på Libanons regering.

Uppskattningsvis 100.000 libaneser har tvingats fly sina hem sedan striderna inleddes. Till skillnad från de utländska medborgarna är det oklart var de ska ta vägen. FN:s chef för humanitärt bistånd, Jan Egeland, varnade därför på tisdagen för att stora hjälpinsatser kommer att krävas.

Ett stort antal av Hizbollahs katjusjaraketer slog i går också ned i städer i norra Israel. Minst en person dödades i staden Nahariya. Den israeliska armén hävdade dock att antalet raketattacker minskar för varje dag, men lade till att de militära operationerna väntas pågå i flera veckor och att en markoffensiv ”inte kan uteslutas”.

Det kan innebära att det förbereds en återockupation av de delar av södra Libanon som i 22 år kontrollerades av israelerna, innan de slutligen drog sig tillbaka år 2000.
FN-chefen Kofi Annan fortsatte på tisdagen samla stöd för sin idé om att skicka en större internationell fredsstyrka till södra Libanon.

Han uttryckte hopp om att få europeiskt deltagande i en sådan styrka, sedan EU:s utrikesministrar uttalat försiktigt stöd för tanken.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 19/7 2006.

Det jordskalv och efterföljande flodvåg som inträffade på måndagen är bara det senaste i en rad av kraftiga skalv som drabbat Indonesien efter den stora tsunamikatastrofen i Asien för nitton månader sedan.

Vulkanutbrott, jordbävningar och flodvågor. Sedan havsbottnen fullständigt rasade igenom utanför Sumatras kust den 26 december 2004 har de olika öarna som Indonesien består av fortsatt att plågas av kraftiga jordskalv.

Det är lätt att misstänka att det finns ett samband mellan dessa skalv och de enorma förskjutningar som inträffade på kort tid under annandag jul 2004. Men Reynir Bödvarsson, seismolog vid Uppsala universitet, tror inte det.

– Nej, jag tror snarare att det är en slump att vi sett så många skalv de senaste åren, säger han.

Den enda jordbävning som misstänks ha påverkats av skalvet i december 2004 är, enligt Reynir Bödvarsson, den som inträffade i havet norr om Sumatra i mars förra året. Den uppmättes till 8,7 på richterskalan och krävde 1.300 människoliv, varav de flesta på ön Nias.

Att jorden rör så mycket på sig i just Indonesien beror på att hastigheten som kontinentalplattorna flyttar sig mot varandra med där är relativt hög – sex centimeter per år. Spänningar uppstår i skarvarna mellan plattorna och trycket orsakar förkastningar och ras.

När den enorma flodvågen i december 2004 började sin färd mot land uppmätte världens seismografer 9,0 på richterskalan och en 140 mil lång förkastning uppstod. Senare uppjusterades skalvets styrka till 9,3.

Måndagens skalv utanför Javas kust uppmättes till mellan 6,8 och 7,7 på richterskalan och förkastningssprickan var betydligt kortare än den som uppstod på annandag jul 2004.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 19/7 2006.

FN:s generalsekreterare Kofi Annan och Storbritanniens premiärminister Tony Blair föreslog på måndagen att en fredsbevarande styrka ska skapas för att garantera att Hizbollah inte använder södra Libanon som bas för raketbeskjutning. I gengäld skulle Israel upphöra med sina flyganfall.

– Det är enda sättet som vi kan få stopp på våldet, sade Tony Blair vid en presskonferens i S:t Petersburg, där han deltog vid G8-mötets sista dag.

Den brittiske premiärministern erkände dock att det kommer att ta tid att sammanställa en sådan insatsstyrka och att det förutsätter att parterna i konflikten godkänner dess legitimitet. Israels regering förklarade sig genast vara skeptisk till förslaget.
Annons:

– Jag tror inte vi är redo för en sådan lösning än. Vi befinner oss fortfarande i en fas där vi vill försäkra oss om att Hizbollah inte är förskansat vid vår norra gräns, sade en talesman för premiärminister Ehud Olmerts regering.

Fredstrevaren kom samtidigt som ihärdiga rykten cirkulerade om att en israelisk markoffensiv var nära förestående. Israel har hittills bara använt sitt flygvapen, artilleri och flotta för att attackera mål i Libanon, men under natten till måndagen genomfördes för första gången en markräd över gränsen.

Israeliska armétalesmän förklarade dock att det rörde sig om en ”mindre och tillfällig aktion” mot några Hizbollahläger precis intill gränsen och att de specialtrupper som deltagit nu återvänt till den israeliska sidan.

Tusentals människor försökte ändå på måndagen ta sig norrut från de områden i södra Libanon som drabbats hårdast av de israeliska bombningarna. Tevebilder visade människor som gående och på alla andra tänkbara vis försökte ta sig bort från de områden där striderna rasar.

Samtidigt kom rapporter om att israeliskt stridsflyg för första gången bombat mål i norra Libanon. Två libanesiska arméposteringar förstördes och minst sex soldater dödades i en attack nära staden Tripoli.

Även i Beirut fortsatte angreppen mot misstänkta Hizbollahfästen i huvudstadens södra förorter. Mörka rökpelare steg på nytt från de stadsdelar där stora delar av den shiamuslimska befolkningen bor.

Sammanlagt ett trettiotal civila uppges ha dödats under måndagen till följd av de israeliska bombningarna i Libanon.

Men även Hizbollahs raketattacker mot städer i norra Israel fortsatte. Bland annat kollapsade ett trevåningshus i Haifa sedan en Katjusjaraket träffat det. En libanesisk tevekanal uppgav också att ett israeliskt F16-plan skjutits ned över Libanon under natten till måndagen.

En israelisk tevekanal rapporterade i gengäld att den israeliska regeringen planerade att attackera elverk och därmed slå mot hela Libanons energiförsörjning.

Andra civila installationer, som bensinstationer och fabriker, har redan sedan tidigare bombats av israelerna. Men att slå ut elförsörjningen skulle kunna utlösa en humanitär kris, något som inte minst visas av situationen i Gaza.

På måndagen besökte Irans utrikesminister Monouchehr Mottaki Syrien, där han levererade ett brev i vilket president Ahmadinejad garanterar iransk uppbackning till Syrien om Israel anfaller landet.

Det diplomatiska spelet pågick också i Bryssel, där EU:s utrikesministrar träffades för att diskutera den allt mer upptrappade situationen i Mellanöstern. Utrikesministrarna enades om att mana parterna till återhållsamhet, men inget entydigt krav på eldupphör ställdes.

Då var USA:s president George W Bush betydligt rakare i sina formuleringar, när han av misstag glömde slå av mikrofonen vid G8-mötet i S:t Peterburg på måndagen. Under ett privat samtal med Tony Blair, som av en slump sändes ut i kongressanläggningens interna tevesystem, sade Bush att ”det man verkligen behöver göra är att få Syrien att säga åt Hizbollah att sluta upp med den här skiten”.

USA:s utrikesminister Condolezza Rice planerar att resa till Mellanöstern med förhoppningar om att kunna mildra spänningarna i en region där Israel under flera dagar har bombarderat Libanon och där Hizbollah-milisen avfyrat raketer mot den judiska staten.

Rice återvänder till USA från Ryssland på måndagskvällen och kommer då att besluta om när det bär av till Mellanöstern.

Erik Gustafsson

Hizbollah har eldkraft i form av soldater, raketer och missiler

Enligt analytikern Nicholas Branford vid Jane’s Defence Weekly och underrättelsekällor i Israel och Libanon har Hizbollah:

600 heltidssoldater, 3 000–4 000 veteraner som kan mobiliseras och 15 000–30 000 reservister.

13 000 raketvapen av typ katjusja. En 107 mm variant med 11 kilometers räckvidd och en 122 mm variant med 20 kilometers räckvidd.

Omkring 100 iransktillverkade raketvapen av typ Fajr-3 med en räckvidd på 45 kilometer och Fajr-5 med 70 kilometers räckvidd.
Syrientillverkade raketvapen på 220 mm och en stridsspets på 90 kilo.

Iran tros ha försett Hizbollah med ballistiska missiler med en räckvidd på 200 kilometer och en stridsspets på 600 kilo.

Hizbollah skadade allvarligt ett israeliskt krigsfartyg utanför Beirut i förra veckan med iransk missil av typ C-802.

Källa: Reuters

Publicerat i DN den 18/7 2006.

DN ställde tre frågor till folkrättsexperten Ove Bring om de pågående striderna i Libanon och raketbeskjutningen av norra Israel.

Är det i folkrättslig mening ett krig som pågår?

– Ja, eftersom det är två stater inblandade och strider pågår över gränsen. Israel har dessutom utsett den libanesiska regeringen till sin motpart. Det hade varit annorlunda om till exempel Israel och Libanon tillsammans angripit Hizbollah. Då hade man talat om ”militära operationer” i stället, men nu rör det sig alltså i folkrättslig mening om ett ”krig”.

Israel menar att landet angrips av en allians bestående av Hizbollah, Hamas, Syrien och Iran. Går det att folkrättsligt motivera ett israeliskt angrepp mot till exempel Syrien?

– Nej, inte i nuläget. Det skulle vara ett oproportionerligt svar. Och även om det skulle visa sig att syriska eller iranska militärer befinner sig i Libanon och ger viss assistans till Hizbollah, så borde det räcka med att slå ut dessa enheter – inte angripa ett helt land.

Agerar Israel i enlighet med folkrätten för närvarande?

– När det gäller rätten till självförsvar, så tycker jag att de fortfarande har rätten på sin sida. Inte minst med tanke på raketbeskjutningen av Haifa. Men israelerna bryter mot internationell humanitär rätt när de bombar sönder hela bostadskvarter i Beirut – då gör man inte sitt yttersta för att skydda civilbefolkningen.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 18/7 2006.