Tagged: import

God fortsättning alla bloggläsare, och beklagar det långa uppehållet!

Sen sist har det varit 1) lite semester före jul på en playa i Oaxaca (de som kollat ortsdateringarna vet vilken) och 2) full fart på Kuba hela jul- och nyårshelgerna, inklusive 50-årsfirandet av revolutionen.

Logistiken på Kuba var som vanligt tungrodd. De av er som varit där vet hur ont om internetuppkopplingar det är. Och att allt liksom tar dubbelt så lång tid som var som helst annars.

Det har sin charm – om man har tiden. Men inte om man måste producera en hel radda texter på kort tid.

Och mitt i allt slutade dessutom AC-adaptern till min laptop fungera (det är den andra adaptern som pajar – och enligt flera forum på nätet är detta typiskt Dell, dvs bra och billiga datorer, men dyra tillbehör som går sönder stup i kvarten).

Nu klaffade det ändå förvånsvärt bra, mycket tack vare att vi hade tur och träffade rätt folk. En del av artiklarna har redan gått i DN, och resten kommer inom någon vecka eller så.

Next stop: Tijuana. För lite lugn och ro (?).

SANTIAGO DE CUBA. Kubas regerande kommunistparti högtidlighöll på nyårsdagens kväll 50-årsjubiléet av revolutionen. Men huvudpersonen själv, Fidel Castro, var märkbart frånvarande.

Den 82-årige Fidel har inte gjort något offentligt framträdande sedan i juli 2006, då han sjukskrevs för en mystisk magåkomma. Men inför torsdagens jubileum trodde många kubaner att den gamle skulle komma ut på samma balkong som han proklamerade revolutionens seger på den 1 januari 1959.

Nu fick de i stället nöja sig med en enda mening publicerad i regeringsorganet Granma: ”Så här timmarna före 50-årsjubiléet av revolutionens seger vill jag gratulera vårt heroiska folk”, skrev Fidel helt kort.

Regimen är mån om att då och då offentliggöra fotografier och videoupptagningar av Fidel Castro, gärna tillsammans med internationella gäster, för att på så vis hålla spekulationer om hans vacklande hälsa stången.

Nu fick i stället landets nya president, 77-årige Raúl Castro, leda firandet av revolutionens 50-årsdag. Han höll ett 35 minuter långt tal – försvinnande kort jämfört med storebror Fidels långa haranger – inför 3.000 noggrant utvalda gäster och allt medan polis och militär hindrade allmänheten från att komma i närheten.

– De kommande 50 åren kommer inte att bli lättare än dem som gått sedan revolutionen. Kanske blir de rent av svårare, sade Raúl Castro.

Strax före nyår manade han till ”ekonomisk realism” och tillkännagav nya sparkrav, i spåren av de orkaner som förra året orsakade skador på 500.000 hem till ett värde av 80 miljarder kronor.

Samtidigt har den globala finanskrisen börjat drabba Kuba i form av sjunkande världsmarknadspriser på nickel och andra exportprodukter.

Raúl Castro manade också till ”enighet” och till att ”undvika splittring” inför den partikongress som väntar i oktober i år.
Det budskapet föreföll gå stick i stäv med talet om öppenhet och livlig debatt som Raúl använde sig av när han valdes till president för ett knappt år sedan.

Sedan dess har dock inte mycket hänt när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter på ön. I mitten av december greps ett hundratal dissidenter när de var på väg till en manifestation för mer yttrandefrihet i Havanna.

Många av dem släpptes efter kort tid i häkte. Men ett stort antal andra politiska fångar – mellan 70 och 220 beroende på vilken organisation man frågar – sitter sedan länge fängslade på Kuba.

Strax före jul erbjöd sig Raúl Castro att skicka dessa fångar till USA ”med familjer och allt” om amerikanska myndigheter släpper fem kubanska spioner fria. Dessa agenter kallas på Kuba för ”de fem hjältarna” eftersom de greps när de spionerade på radikala exilkubaner i Florida.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-02

SANTIAGO DE CUBA. Det var ett av orkaner sargat Kuba som firade 50-årsjubiléet av revolutionen på nyårsdagen. Men trots ransoneringarna och bristen på yttrandefrihet åtnjuter Castroregimen fortfarande stort stöd, och inte minst bland de äldre som minns revolutionen.

Det har varit ett hårt år för Kuba. Höstens tre orkaner orsakade skador för omkring 80 miljarder kronor, och på senare tid har även den globala finanskrisen börjat slå mot landets ekonomi. Inte oväntat var därför firandet av revolutionens 50-årsjublieum spartanskt tilltaget och begränsat till ett tal som president Raúl Castro väntades hålla inför 3.000 inbjudna gäster i staden Santiago de Cuba sent på torsdagskvällen svensk tid.

Polis och militär höll allmänheten på avstånd för att undvika eventuella protestyttringar. Inget tydde på att den 82-årige och sjuklige Fidel Castro skulle närvara.

Ett halvsekel efter maktövertagandet förefaller ändå Castrobrödernas kommunistregim sitta säkert på Kuba. Det beror inte bara på bristen på yttrandefrihet. Många kubaner minns fortfarande åren efter revolutionen som tiden då ”allt förändrades” – inte minst på landsbygden.

Klippmassiv och intensivt gröna dalgångar sträcker sig så långt ögat når. Ödlor rasslar bort genom den täta vegetationen och en stekande sol får svetten att rinna längs ryggen. De djungelbeklädda bergen i Sierra Maestra har inte ändrats mycket sedan Fidel Castro ledde sin gerilla här i slutet av 1950-talet.

På stigarna möter jag småbönder på häst som hälsar med en vickning på hatten och ett ”Buenas…”

– Vi har mer frihet i dag. Det tror jag är den stora skillnaden, säger 76-årige småbonden Edilberto Liens.
Han och hans bror José slogs i gerillan. I dag bor de kvar i samma dalgång och lever på den pension de får som krigsveteraner.

– Före revolutionen var det väldigt fattigt här. Det fanns inte tillräckligt att äta och soldaterna terroriserade oss småbönder. I dag får vi leva i fred, säger Edilberto, som lärde sig läsa av sin comandante, argentinaren Ernesto ”Che” Guevara.

– Che sade att det var en av de saker som vi slogs för. Att alla skulle ha rätt till utbildning.
När diktatorn Fulgencio Batista flydde från Kuba den 1 januari 1959 och rebellerna med Fidel Castro i spetsen kunde bilda regering var det småbönderna, deras främsta stödtrupper, som fick skörda de första frukterna av revolutionen.

En jordreform gav de jordlösa en bit mark att odla, tusentals frivilliga deltog i alfabetiseringsprogram och elektriciteten kom till byarna. I den dalgång i Sierra Maestra som Che Guevara hade sin bas i kunde småbönderna lämna sina enkla hyddor och komma ned till samhället Buye Arriba för att bosätta sig i sten- och betongbyggnader.
Numera finns ett sjukhus, en mödravårdscentral och flera högskolefilialer i Buye Arriba. Före revolutionen var nästan alla analfabeter och bara en läkare fanns i hela dalgången.

Landvinningar som dessa gjorde snabbt Kuba till vänsterns fyrbåk i Latinamerika. Men den andra sidan av myntet – konflikten som nationaliseringarna gav upphov till och Castros auktoritära styre – kom också att prägla revolutionen.

John F Kennedy provocerades av Fidel Castros nationaliseringar av amerikanska egendomar på Kuba, liksom av hans massfängslanden och avrättningar av politiska motståndare. CIA fick grönt ljus för att störta kubanen. Efter ett USA-sponsrat invasionsförsök i Grisbukten kom Castro att söka sig allt närmare Sovjetunionen, och Kuba blev snart en bricka i Kalla kriget. Det amerikanska handelsembargot mot ön infördes 1962 och är fortfarande ett plågoris för den kubanska ekonomin.

I dag har Kuba börjat hämta sig från den våldsamma krisen som följde på Sovjetunionens fall, inte minst tack vare subventionerad olja från Venezuela. Men i butikerna råder fortfarande brist på det mesta och månadslönerna ligger på omkring 150 kronor. En svart marknad har växt fram, där allt från satellit-tv till ost går att komma över för dem som har tillgång till CUC, en valuta knuten till dollarn som främst används av turister och som värderas 24 gånger högre än den kubanska peson.

Detta system med två valutor har stabiliserat landets ekonomi, men också lett till ökade inkomstklyftor.
Ledningen på Kuba är medveten att det väcker missnöje. Men även om valutorna skulle slås ihop går det inte att höja reallönerna utan att produktiviteten höjs rejält i jordbruket och i industrin.

Räddningsplankan för regimen kan i stället bli de oljefyndigheter som tros finnas i Mexikanska gulfen. Flera utländska oljebolag inleder i år provborrningar i vattnen utanför Kuba. Om fyndigheterna visar sig vara så stora som regeringen hoppas, kan landet bli självförsörjande på olja och kanske till och med börja exportera.

I staden Bayamo, vid Sierra Maestras fot, pågår ett experiment som kan ge en aning om hur ett oljerikt Kuba skulle kunna se ut. I Bayamo finns det gott om varor på hyllorna i de affärer som tar betalt i pesos, den valuta som de flesta kubaner får sin lön i. Uteserveringarna är fulla av kubaner – inte turister – och på Bayamos populäraste krog, Piano Bar, är inträdet fritt och en mojito kostar bara 5,50 pesos (2 kronor). Regeringen pumpar årligen in 10 miljoner dollar i extra subventioner i Bayamo, vilket gör modellen alldeles för dyr för att tillämpas i hela landet. Men det kan ändras om det svarta guldet börjar flöda.

Samtidigt har Barack Obama sagt sig vara beredd att föra en dialog med Castrobröderna när han kommer till makten. Obama vill lätta på reserestriktionerna och tillåta exilkubaner i USA att skicka mer pengar till sina släktingar. Men något hävande av handelsembargot är inte aktuellt, eftersom Obama ser det som ett ”förhandlingsinstrument” för att pressa fram ett frigivande av de politiska fångarna, mer yttrandefrihet och ett flerpartisystem.

Frågan är dock om Castrobröderna är intresserade av det. Embargot ger dem en ursäkt för det auktoritära styret, samtidigt som de kan räkna med stöd av de demokratiskt valda vänsterledarna i Latinamerika. På senare tid har också Ryssland visat en vilja att positionera sig på USA:s bakgård. Troligast är därför att förändringarna dröjer till dess att det äldre gardet på Kuba lämnat jordelivet och den yngre generationen, som inte upplevt annat än ransoneringar, tar över.

I Sierra Maestra går Edilberto Liens demonstrativt och hämtar sitt jaktgevär när USA kommer på tal.

– Jag och min bror må vara gamla, men vi är beredda att försvara revolutionen, säger han bistert.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-01

MEXICO CITY. I den mexikanska gränsstaden Ciudad Juárez vågar många föräldrar inte låta sina barn gå till skolan av rädsla för kidnappningar. Det är bara det senaste exemplet på hur våldsspiralen drabbar även civila i Mexiko, och nu höjs krav på dödsstraff och beväpnade medborgargarden eller – i motsatta lägret – en legalisering av drogerna.

Anonyma hotbrev har den senaste tiden satts upp utanför en rad skolor i miljonstaden Ciudad Juárez i norra Mexiko. I breven kräver en lokal maffiaorganisation att lärarna ska ge dem sin julbonus, som i Mexiko ofta uppgår till en extra månadslön – annars kan barnen komma att kidnappas.

Denna typ av beskyddarverksamhet har ökat snabbt över hela Mexiko i takt med att maffian behöver finansiera det tilltagande kriget i den undre världen.

Enbart i Ciudad Juárez har minst 1 400 människor dödats i uppgörelser i år och omkring 30 butikslokaler har bränts ned till följd av utpressning. Många företagare anklagar myndigheterna för att stå handfallna inför brottsligheten, när de inte är direkt inblandade i den.

I Ciudad Juárez har det därför börjat talas allt högre om att beväpna egna medborgargarden, något som redan skett i delstaten Guerrero, där en paramilitär ”självförsvarsgrupp” uppges operera. Risken är dock stor för att följden bara blir att kartellerna skapar egna sådana grupper för att kunna bekämpa motståndarna mer legitimt.

Samtidigt förefaller det gamla maktpartiet PRI vilja göra ett återinförande av dödsstraffet till en valfråga i nästa års parlamentsval. Stödet för dödsstraff för bland annat kidnappning har på senare tid stigit kraftigt i opinionsmätningarna.

Då är de tankar om en legalisering av drogerna som bland annat författaren Carlos Fuentes uttryckt stöd för betydligt mer kontroversiella. Förespråkarna menar att en legalisering av bland annat kokain och metamfetamin skulle kunna slå undan fötterna för maffian och ta ifrån dem deras främsta inkomstkällor.

Men så länge samma droger är illegala i USA är det i det närmaste politiskt självmord att föreslå något sådant i Mexiko.

En senator för vänsterpartiet PRD vågade sig nyligen på att föreslå en slopning av straffen för konsumtion och innehav av marijuana – en drog som både odlas och konsumeras ymnigt i Mexiko – men fick då genast hård kritik, och inte minst från de egna leden.

Erik de la Reguera

Våldet i Mexiko sprider sig till de civila

Kriget i den undre Världen har i år krävt minst 5 400 dödsoffer i Mexiko. Fram till nyligen var de flesta som dödades medlemmar i maffian, medan en mindre andel utgjordes av poliser och militärer.

På senare tid har dock även familjemedlemmar, flickvänner, advokater och andra civila kommit att drabbas. Samtidigt har utpressning och kidnappningar blivit allt vanligare.

Kriget handlar om kontrollen över lukrativa smugglingsrutter till USA, men också om den lokala försäljningen av kokain, marijuana och metamfetamin.

President Felipe Calderón menar att det ökade våldet beror på att kartellerna är desperata sedan de förlorat några av sina tyngsta ledare, men en ny amerikansk rapport slår fast att den mexikanska maffian tvärtom är mäktigare än någonsin och numera också kontrollerar stora delar av distributionen i USA.

Publicerad i DN den 22/12 2008.

MEXICO CITY. Bolivia har gjort sig kvitt den tidigare så utbredda analfabetismen i landet. Det hävdar president Evo Morales och får stöd av FN-organet Unesco.

Vid ett tal i staden Cochabamba på lördagen tillkännagav Evo Morales att andelen vuxna bolivianer som inte kan läsa och skriva nu är mindre än fyra procent, vilket innebär att landet är fritt från analfabetism enligt Unescos definition. Bolivia har därmed nått ett av FN:s så kallade millenniemål.

Så sent som 2001 konstaterade en statlig utredning att 14 procent av befolkningen var analfabeter. Men 2006 inleddes en satsning på läs- och skrivkunnighet i landet och sedan dess har 819.417 bolivianer lärt sig läsa och skriva, uppger regeringen.

– Det här kommer säkerligen att inspirera andra länder att införa liknande program, sade Unescos representant Eduard Matoko i en kommentar.

Alfabetiseringsprogrammet har fått omfattande stöd av Morales allierade i Kuba och Venezuela.

Erik de la Reguera

DN 2008-12-21

SAN AGUSTINILLO. Efter åratal av utfrysning i Latinamerika välkomnas Kuba nu in i värmen. Samtliga länder i regionen ställde sig vid ett toppmöte i Brasilien bakom kravet på ett hävande av USA:s handelsembargo, helt i linje med den sturskare hållning som Latinamerika på senare tid intagit mot stormakten i norr.

När regeringschefer och ministrar från de 33 länderna i Latinamerika och Karibien möttes i Costa do Sauipe i Brasilien stod Kubas president Raúl Castro i centrum, då hans regering välkomnades som fullvärdig medlem i den så kallade Riogruppen.

Sedan 1962, då USA införde ett handelsembargo och Castroregimen uteslöts ur Amerikanska staternas samarbetsorganisation, OAS, har Kubas ledare varit bannlysta från de flesta regionala toppmöten och sammankomster.

Nu ändras det, till stor del beroende på de senaste årens vänstervåg i Latinamerika.

Brasiliens president Lula da Silva var bara en i raden av statschefer som vid toppmötet kallade det amerikanska embargot för oacceptabelt. Längst gick Bolivias Evo Morales, som uppmanade alla länder i regionen att utvisa USA:s ambassadörer om inte Barack Obama häver embargot efter sitt tillträde som president.

Vid toppmötet beslutades att den informella Riogruppen om två år ska förvandlas till en samarbetsorganisation för alla Latinamerikas och Karibiens nationer. I praktiken kan denna nya organisation komma att ersätta OAS, vilket skulle minska USA:s inflytande i regionen ytterligare.

Tal om samordning av de stora ländernas utrikespolitik, massiva infrastrukturprojekt och på sikt även skapandet av en gemensam valuta förekom vid mötet.

Men än återstår lång väg att vandra innan ens delar av Latinamerika kan närma sig en politisk och ekonomisk union liknande EU. De regionala institutionerna är i sin linda och motsättningarna mellan länderna i vissa fall stora. Det initiativ som förefaller mest lovande är Sydamerikas nationers union, Unasur, som har EU som förlaga.

Unasurs grundande fördrag skrevs under i maj i år och dess framtid avgörs sannolikt av hur villigt Brasilien är att ta på sig ledarrollen, med allt vad det innebär av ekonomiska uppoffringar.

Lula da Silva säger sig vara mån om att stärka Unasur, men så länge Brasilien lider av enorma inkomstklyftor blir det svårt för honom eller landets nästa president att förklara varför brasilianarnas skattpengar ska gå till fattigdomsbekämpning i grannländerna i stället för i Rios slum.

Och utan en morot i form av strukturfonder liknande de EU-fonder som hjälpte Spanien och Grekland på fötter finns risk för att de mindre länderna i Sydamerika föredrar bilaterala handelsavtal med USA, EU och Kina framför en regional integration á la Unasur.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 19/12 2008.