Dämpat firande av Kubas revolution

SANTIAGO DE CUBA. Det var ett av orkaner sargat Kuba som firade 50-årsjubiléet av revolutionen på nyårsdagen. Men trots ransoneringarna och bristen på yttrandefrihet åtnjuter Castroregimen fortfarande stort stöd, och inte minst bland de äldre som minns revolutionen.

Det har varit ett hårt år för Kuba. Höstens tre orkaner orsakade skador för omkring 80 miljarder kronor, och på senare tid har även den globala finanskrisen börjat slå mot landets ekonomi. Inte oväntat var därför firandet av revolutionens 50-årsjublieum spartanskt tilltaget och begränsat till ett tal som president Raúl Castro väntades hålla inför 3.000 inbjudna gäster i staden Santiago de Cuba sent på torsdagskvällen svensk tid.

Polis och militär höll allmänheten på avstånd för att undvika eventuella protestyttringar. Inget tydde på att den 82-årige och sjuklige Fidel Castro skulle närvara.

Ett halvsekel efter maktövertagandet förefaller ändå Castrobrödernas kommunistregim sitta säkert på Kuba. Det beror inte bara på bristen på yttrandefrihet. Många kubaner minns fortfarande åren efter revolutionen som tiden då "allt förändrades" - inte minst på landsbygden.

Klippmassiv och intensivt gröna dalgångar sträcker sig så långt ögat når. Ödlor rasslar bort genom den täta vegetationen och en stekande sol får svetten att rinna längs ryggen. De djungelbeklädda bergen i Sierra Maestra har inte ändrats mycket sedan Fidel Castro ledde sin gerilla här i slutet av 1950-talet.

På stigarna möter jag småbönder på häst som hälsar med en vickning på hatten och ett "Buenas..."

- Vi har mer frihet i dag. Det tror jag är den stora skillnaden, säger 76-årige småbonden Edilberto Liens.
Han och hans bror José slogs i gerillan. I dag bor de kvar i samma dalgång och lever på den pension de får som krigsveteraner.

- Före revolutionen var det väldigt fattigt här. Det fanns inte tillräckligt att äta och soldaterna terroriserade oss småbönder. I dag får vi leva i fred, säger Edilberto, som lärde sig läsa av sin comandante, argentinaren Ernesto "Che" Guevara.

- Che sade att det var en av de saker som vi slogs för. Att alla skulle ha rätt till utbildning.
När diktatorn Fulgencio Batista flydde från Kuba den 1 januari 1959 och rebellerna med Fidel Castro i spetsen kunde bilda regering var det småbönderna, deras främsta stödtrupper, som fick skörda de första frukterna av revolutionen.

En jordreform gav de jordlösa en bit mark att odla, tusentals frivilliga deltog i alfabetiseringsprogram och elektriciteten kom till byarna. I den dalgång i Sierra Maestra som Che Guevara hade sin bas i kunde småbönderna lämna sina enkla hyddor och komma ned till samhället Buye Arriba för att bosätta sig i sten- och betongbyggnader.
Numera finns ett sjukhus, en mödravårdscentral och flera högskolefilialer i Buye Arriba. Före revolutionen var nästan alla analfabeter och bara en läkare fanns i hela dalgången.

Landvinningar som dessa gjorde snabbt Kuba till vänsterns fyrbåk i Latinamerika. Men den andra sidan av myntet - konflikten som nationaliseringarna gav upphov till och Castros auktoritära styre - kom också att prägla revolutionen.

John F Kennedy provocerades av Fidel Castros nationaliseringar av amerikanska egendomar på Kuba, liksom av hans massfängslanden och avrättningar av politiska motståndare. CIA fick grönt ljus för att störta kubanen. Efter ett USA-sponsrat invasionsförsök i Grisbukten kom Castro att söka sig allt närmare Sovjetunionen, och Kuba blev snart en bricka i Kalla kriget. Det amerikanska handelsembargot mot ön infördes 1962 och är fortfarande ett plågoris för den kubanska ekonomin.

I dag har Kuba börjat hämta sig från den våldsamma krisen som följde på Sovjetunionens fall, inte minst tack vare subventionerad olja från Venezuela. Men i butikerna råder fortfarande brist på det mesta och månadslönerna ligger på omkring 150 kronor. En svart marknad har växt fram, där allt från satellit-tv till ost går att komma över för dem som har tillgång till CUC, en valuta knuten till dollarn som främst används av turister och som värderas 24 gånger högre än den kubanska peson.

Detta system med två valutor har stabiliserat landets ekonomi, men också lett till ökade inkomstklyftor.
Ledningen på Kuba är medveten att det väcker missnöje. Men även om valutorna skulle slås ihop går det inte att höja reallönerna utan att produktiviteten höjs rejält i jordbruket och i industrin.

Räddningsplankan för regimen kan i stället bli de oljefyndigheter som tros finnas i Mexikanska gulfen. Flera utländska oljebolag inleder i år provborrningar i vattnen utanför Kuba. Om fyndigheterna visar sig vara så stora som regeringen hoppas, kan landet bli självförsörjande på olja och kanske till och med börja exportera.

I staden Bayamo, vid Sierra Maestras fot, pågår ett experiment som kan ge en aning om hur ett oljerikt Kuba skulle kunna se ut. I Bayamo finns det gott om varor på hyllorna i de affärer som tar betalt i pesos, den valuta som de flesta kubaner får sin lön i. Uteserveringarna är fulla av kubaner - inte turister - och på Bayamos populäraste krog, Piano Bar, är inträdet fritt och en mojito kostar bara 5,50 pesos (2 kronor). Regeringen pumpar årligen in 10 miljoner dollar i extra subventioner i Bayamo, vilket gör modellen alldeles för dyr för att tillämpas i hela landet. Men det kan ändras om det svarta guldet börjar flöda.

Samtidigt har Barack Obama sagt sig vara beredd att föra en dialog med Castrobröderna när han kommer till makten. Obama vill lätta på reserestriktionerna och tillåta exilkubaner i USA att skicka mer pengar till sina släktingar. Men något hävande av handelsembargot är inte aktuellt, eftersom Obama ser det som ett "förhandlingsinstrument" för att pressa fram ett frigivande av de politiska fångarna, mer yttrandefrihet och ett flerpartisystem.

Frågan är dock om Castrobröderna är intresserade av det. Embargot ger dem en ursäkt för det auktoritära styret, samtidigt som de kan räkna med stöd av de demokratiskt valda vänsterledarna i Latinamerika. På senare tid har också Ryssland visat en vilja att positionera sig på USA:s bakgård. Troligast är därför att förändringarna dröjer till dess att det äldre gardet på Kuba lämnat jordelivet och den yngre generationen, som inte upplevt annat än ransoneringar, tar över.

I Sierra Maestra går Edilberto Liens demonstrativt och hämtar sitt jaktgevär när USA kommer på tal.

- Jag och min bror må vara gamla, men vi är beredda att försvara revolutionen, säger han bistert.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-01