Tagged: import

BUENOS AIRES. Ännu en av Farcgerillans fångar kunde återförenas med sina anhöriga på tisdagen, efter det femte lyckade frigivandet på bara några dagar. Denna nya ”charmoffensiv” från den colombianska gerillans sida syftar av allt att döma till att återta det politiska initiativet i konflikten inför presidentvalet i Colombia 2010.

I dag har ett mirakel skett. Men det måste till ännu fler mirakel så att alla blir fria, sade den colombianske politikern Alan Jara på tisdagen, sedan han efter sju år i Farcgerillans djungelläger fått återse sin fru och son.

Återföreningen kunde ske sedan en brasiliansk helikopter med rödakorspersonal och senatorn Piedad Córdoba ombord plockat upp honom på den överenskomna plats långt ute djungeln i provinser Guaviare i södra Colombia dit Jara förts av sina fångvaktare.

In i det sista var dock frigivandet osäkert.

Ett första försök att hämta Jara fick ställas in i måndags, sedan gerillan klagat över fortsatt militär aktivitet i området och president Álvaro Uribe protesterat mot hur helgens frigivanden av tre poliser och en soldat gått till.

– Jag tänker inte tillåta att terroristerna gör en fest av de kidnappades smärta, sade Uribe.

När dessutom en bilbomb exploderade i staden Cali, med två dödsoffer och tiotals skadade som följd, bestämde sig Uribe för att trycka ned bromspedalen.

Det visade sig dock vara svårt att klarlägga vem som låg bakom bombdådet, och sedan Internationella röda korset vädjat till presidenten ändrade han sig till slut och lät nyckelpersonen Piedad Córdoba delta i operationen.

Den senaste vågen av frigivanden ska inte ses som ett försök av Farc att nå en dialog med Uribes regering, något som gerillan tidigare avvisat. Det ömsesidiga förtroendet mellan parterna är sedan länge lika med noll.

Men om ett drygt år är det presidentval i Colombia, något som Farcs nya ledare Alfonso Cano är väl medveten om. Efter ett tungt 2008, då tre av gerillans högsta ledare dödades eller avled och dess viktigaste gisslan Ingrid Betancourt fritogs i en spektakulär räddningsoperation, är Cano mån om att positionera sig inför valet och förbättra gerillans skamfilade image.

Så när en grupp vänsterintellektuella, som kallas Colombianer för fred och i vilken Piedad Córdoba ingår, i slutet av förra året föreslog gerillan ensidiga frigivanden och ett slut på kidnappningarna var Cano inte sen att lyssna.

Det är denna dialog som nu gett resultat.

Men frågan är om Farcs ledning är villig att fortsätta med sina ensidiga frigivanden, till dess att de återstående 22 ”politiska” fångarna är fria. Till dem ska också läggas minst 300 kidnappade som Farc håller av ”ekonomiska skäl”.

Utan ett definitivt slut på kidnappningarna kommer Farc få svårt att övertyga Colombias nästa president – och väljarna – om vikten av att sätta sig ned vid ett förhandlingsbord.

Erik de la Reguera

DN 2009-02-04

BUENOS AIRES. För första gången sedan kalla krigets slut är nu en kubansk president på statsbesök i Ryssland. Den 77-årige Raúl Castros ankomst till landet beskrivs av båda regeringarna som ”historisk” och väntas leda till ett avsevärt fördjupat samarbete mellan de forna allierade.

Inte sedan Sovjetunionens fall har relationerna mellan Kuba och Ryssland varit så goda som nu. Länderna har på bara drygt ett halvår gått från att ha artiga men något frostiga förbindelser till att drömskt tala om den strategiska allians som varade till Berlinmurens fall.

Det var också med öppna armar som president Dmitrij Medvedev tog emot Raúl Castro på sitt lantställe utanför Moskva på torsdagen.

– Vi hoppas kunna stärka och konsolidera vad som redan har uppnåtts och ta ännu ett steg i rätt riktning, sade Castro till nyhetsbyrån Itar-Tass.

Statsbesöket varar i sex dagar och är det första sedan 1987, då Fidel Castro reste till Moskva för att närvara vid 70-årsjubileet av ryska revolutionen.

Dåvarande Sovjetunionen var under många år Kubas i särklass största handelspartner, så när stormakten föll ihop och den nya ryska regeringen satte stopp för mycket av handeln och bröt försändelserna av subventionerad olja gick Kuba in i en djup ekonomisk kris.

Lågvattenmärket för relationerna kom 2001, då Vladimir Putin beslutade stänga radar- och signalspaningsanläggningen Lourdes på Kuba, som misstänktes kunna avlyssna stora delar av sydöstra USA.

Nu tycks dock allt gammalt groll vara glömt. Vändpunkten kom med Georgienkrisen förra året, då regimen på Kuba gav sitt stöd till Ryssland. Det uppskattades i Kreml, som samtidigt såg en möjlighet att irritera USA genom ett oväntat geopolitiskt schackdrag: att på nytt etablera sig på Kuba, stormaktens själva ”bakgård”.

Medvedev besökte Kuba i november förra året och strax därefter lade en grupp ryska stridsfartyg till i Havannas hamn. Men den ryska militära närvaron i Karibien, liksom de allt närmare relationerna med Hugo Chávez i Venezuela, har hittills bagatelliserats av USA:s utrikesdepartement.

Nu väntar både Kuba och Ryssland på signaler från Barack Obama om tydliga förändringar i den amerikanska utrikespolitiken. Båda ländernas ledare betonar att de vill se en ”multipolär värld”.

Inför Castros besök har Ryssland betonat de avtal om utvinning av olja och nickel som väntas skrivas under. Raúl Castro, å sin sida, är säkert intresserad av att utnyttja det fördelaktiga miljardlån som Medvedev lovat honom för inköp av vapen och luftvärnssystem.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 30 januari 2008.

BUENOS AIRES. Medan många av världens ekonomiska makthavare samlats i Davos för World Economic Forum valde i stället flera av Latinamerikas vänsterpresidenter att åka till ett stort alternativmöte, World Social Forum, i staden Belém i norra Brasilien.

Omkring 100.000 gräsrotsaktivister från folkrörelser runt hela världen har samlats i denna stad vid porten till Amazonas, för att delta i seminarier och knyta kontakter.

– I Davos möts den värld som är på väg att dö, men här möts den nya värld som är på väg att födas, sade Venezuelas president Hugo Chávez när han talade vid mötet på torsdagen.

Även hans presidentkolleger från Ecuador, Bolivia och Paraguay var inbjudna och riktade i sina tal långa angrepp på ”rovkapitalismen”, allt medan Brasiliens president Lula da Silva, som enligt arrangörerna är allt för ”nyliberal”, bara fick vara med på nåder.

– World Social Forum måste bli mer offensivt och gå vidare efter de första årens motståndsverksamhet, manade Chávez.

– Låt oss hoppas att alternativen kan komma härifrån, fyllde Ecuadors president Rafael Correa i.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-30

finns här.

BUENOS AIRES. Det blev en klar seger för Evo Morales ja-linje i helgens folkomröstning om en ny grundlag i Bolivia. Men redan innan rösterna var sluträknade stod det klart att den politiska splittringen i landet består – och kanske rent av kommer att förvärras.

62 procent ja, 38 procent nej. Det kan låta som en stor segermarginal. Men så enkel är nu inte den politiska matematiken i Bolivia.

För när landets väljare gick till valurnorna i söndags för att ta ställning till en ny grundlag rörde det sig inte om vilken omröstning som helst. Den var kulmen på en två och ett halvt år lång politisk process med ett lika ambitiöst som kontroversiellt syfte: att stöpa om landet i grunden och komma till rätta med diskriminering och ”historiska orättvisor”.

Den nya grundlagens främste tillskyndare, president Evo Morales, har sedan han blev första indian att inta presidentposten 2006 prioriterat att ge den del av befolkningen som tillhör något av de 36 ursprungsfolken mer makt och inflytande. Något som nu – efter många turer och en allt mer polariserad konflikt – ser ut att bli verklighet.

Efter söndagens ja kommer urbefolkningarna att få ökad representation i kongressen, rätt till begränsat självstyre och en rad andra kollektiva rättigheter.

Samtidigt har dock högeroppositionen, som domineras av den minoritet av spanskättlingar och mestiser som under fem sekler innehaft det mesta av den ekonomiska och politiska makten, blivit allt mer fientligt inställd till Morales och hans blandning av etnonationalism och socialism.

Högeroppositionen har därför valt att alliera sig med de konservativa krafterna i de låglänta, rikare regionerna i östra delen av landet som sedan gammalt kräver ökad autonomi.
Och det är här den politiska matematiken kommer in i bilden.

För trots att det blev ett klart ja till grundlagen i landet som helhet röstade en lika tydlig majoritet nej i de fyra ostliga provinser som i folkmun kallas för ”halvmånen” (Santa Cruz, Tarijá, Pando och Bení).

Ledaren för Comité Cívico i Santa Cruz, Branco Marinkovic, menar att det i själva verket blev oavgjort, 1-1 mellan öst och väst, och att grundlagen därför bör förhandlas om.

”Vi måste nå en nationell pakt och skapa en konfederation mellan våra två olika system”, skrev Marinkovic i ett öppet brev till regeringen i La Paz.

Evo Morales avvisade snabbt alla tankar på en omförhandling av själva grundlagstexten, men har sagt sig vara villig att föra samtal om hur den nya regionala autonomin ska sättas i verket.

Konflikten lever med andra ord vidare. Och när nu Bolivia går mot nyval i december hänger mycket på vilken väg oppositionen väljer.
Antingen kan den besluta sig för att respektera de nya institutionella ramarna, ställa upp i valet och hoppas att effekterna av den globala finanskrisen sätter käppar i hjulen för MAS valmaskineri. Eller så underkänner man grundlagen och bryter med centralregeringen.

Sker det senare är Bolivia tillbaka på ruta ett och risken för inbördeskrig inte på något sätt obetydlig.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-29

BUENOS AIRES. Katastroftillstånd har utlysts i Argentina efter den värsta torkan på fyrtio år. Bönderna tvingas vanmäktigt se på när deras skördar går förlorade, hundratusentals nötkreatur har dött och president Cristina Kirchner får det allt svårare att avvärja en ekonomisk kollaps.

Sommarmånaderna på det södra halvklotet har i år varit ovanligt heta i Argentina. De senaste veckorna har inte en droppe regn fallit över de vidsträckta slätterna norr om huvudstaden Buenos Aires och termometerns kvicksilver har bara vid undantagsfall sjunkit under 30-gradersstrecket.

I de provinser som drabbats värst av hettan, Santa Fé och Entre Ríos, har de annars så bördiga åkrarna och betesmarkerna förvandlats till sandiga, spruckna ökenlandskap där dammoln drar fram över högar av kadaver.

Inte sedan 1971 har Argentina varit så illa utsatt av torka. Omkring 800.000 nötkreatur uppges ha dött av törst, minst en femtedel av sojaskörden har gått förlorad och den sammanlagda notan för lantbrukarna uppskattas hamna på 12 miljarder kronor i uteblivna intäkter.

Argentinas president Cristina Kirchner deklarerade därför katastroftillstånd i hela landet i måndags. I sitt tevetal lovade hon omfattande skattelättnader för de drabbade bönderna.

– De slipper betala skatt under hela nästa år. Det innebär en stor uppoffring av alla argentinare, för ingen annan sektor i vår ekonomi kan räkna med denna sorts stöd, sade Kirchner.

Skattelättnaderna tolkas av många bedömare som en utsträckt hand till de bönder som under förra året ledde massiva protester mot Kirchners regering.

Men trots att lantbrukarna det senaste decenniet gjort stora vinster var reaktionen från flera av bondeorganisationerna avvisande.

– Det här är inte ens i närheten av vad som krävs för att lösa situationen, sade Eduardo Buzzi, ordförande för Argentinska lantbrukarfederationen (FAA).

Krisen i jordbruket kommer utan tvekan att gröpa ett stort hål i statskassan i Argentina, ett land som normalt sett räknas bland de fem största kornbodarna i världen.

Cristina Kirchner ser därför ut att gå ett hårt år till mötes. Under 2009 går löptiden ut för flera stora lån i mångmiljardklassen, och oberoende ekonomer varnar för att Argentina kan få svårt att klara av att sina avbetalningar på lånen.

I värsta fall kan det leda till en ekonomisk kollaps, liknande den som drabbade landet 2001 och som befolkningen just har börjat återhämta sig från. Regeringen förnekar detta skräckscenario, hävdar att ekonomin är stabil och påpekar att Argentinas tillväxt förra året var sju procent.

Men de senaste årens tillväxt har drivits av en ”sojaboom” inom jordbrukssektorn, som dragit fördel av brant stigande världsmarknadspriser på sojabönor, kött och andra exportvaror. Sedan den globala finanskrisen detonerade har dock priserna på dessa jordbruksprodukter fallit snabbt.

I oktober förra året meddelade Cristina Kirchner att privata pensionsfonder till ett värde av 225 miljarder kronor ska återföras i statlig regi, officiellt för att skydda pensionärernas pengar från en möjlig börskollaps, men troligen också för att få ett välbehövligt tillskott i statskassan. Många i Argentina undrar nu om det räcker.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-28