MEXICO CITY. President Hugo Chávez har försatt Venezuelas väpnade styrkor i högsta beredskap, sedan en ny incident vid gränsen till Colombia spätt på misstron mellan länderna.

En colombiansk helikopter flög häromdagen in över Venezuelas luftrum, uppgav Chávez i fredags kväll. Helikoptern återvände till den colombianska sidan efter bara fem minuter, men i det känsliga läge som just nu råder i norra Sydamerika verkar minsta incident kunna få oanade följder.

– Ett antal av våra förband har positionerat sig för att försvara vår suveränitet i händelse av en aggression. Det rör sig om enheter inom flygvapnet, luftvärnet och infanteriet, sade Chávez, som lade till att hans presidentkollega i Colombia, den avgående Álvaro Uribe, är ”kapabel till allt och full av hat”.

– Vi noterar med oro att de colombianska flygningarna längs gränsen har ökat med hundra procent. Och då talar vi om de amerikanskbyggda spionplan vars uppgift är att spana mot Venezuela, hävdade Chávez.

Den colombianska regeringen höll denna gång tand för tunga. Men den uppflammande krisen mellan länderna har fått nytt bränsle sedan Colombia i förra veckan presenterade påstådda bevis för att marxistgerillorna Farc och ELN fått en fristad i Venezuela.

Enligt dessa underrättelseuppgifter, som lades fram vid ett möte med Organisationen för Amerikas Stater (OAS), finns minst 75 gerillaläger och 1 500 gerillakrigare på venezuelansk mark, varifrån attacker tros förberedas mot Colombia.

Colombia anklagar Venezuelas regering för att bistå gerillan och vill att OAS utser en kommission för att utreda saken. Bland andra USA har gett sitt stöd till idén, men socialistregeringen i Caracas säger blankt nej.

Samtidigt gör Farcgerillan sitt bästa för att positionera sig inför maktskiftet i Colombia. Nästa helg ska Juan Manuel Santos svära presidenteden, och i en ny videoinspelning uppmanar Farcs högste ledare Guillermo Sáenz, alias ”Alfonso Cano”, honom att sätta sig vid förhandlingsbordet.

– Hombre, låt oss talas vid! Farc har ända sedan 1964 sagt att den här konflikten måste få en politisk lösning, säger gerillaledaren.

Utspel av detta slag är dock närmast rutin vid maktskiften i Colombia och sannolikheten att den förre försvarsministern Santos lyder uppmaningen är inte särskilt stor.

Han väntas i stället fortsätta Álvaro Uribes militäroffensiv mot gerillorna, en politik som har stöd i breda folklager, men som också fått kritik av människorättsorganisationer till följd av arméns övergrepp mot civila.

Erik de la Reguera

Smugglar kokain

Den pågående konflikten i Colombia inleddes 1964, då den marxistiska Farcgerillan förklarade krig mot staten. Några år senare gjorde den mindre ELN-gerillan detsamma.

Farc har omkring 11 500 man i sina led, medan ELN mönstrar 1 500 man. De senaste åren har de pressats tillbaka av en USA-stödd militäroffensiv som letts av den avgående presidenten Álvaro Uribe. Men tack vare intäkterna från framför allt kokainsmuggling har gerillan överlevt i periferin.

Publicerad i Dagens Nyheter den 1 augusti 2010.

MEXICO CITY. En av Mexikos mäktigaste maffiabossar, Ignacio ”Nacho” Coronel, har dödats av soldater i staden Guadalajara. Hans död innebär en välbehövlig framgång för president Felipe Calderón i det krig mot maffian som krävt 24 000 dödsoffer på bara drygt tre år.

En regelrätt belägring inleddes vid middagstid på torsdagen i den exklusiva förorten Zapopan i Guadalajara. Hundratals tungt beväpnade militärer lät spärra av ett stort område i förorten, där två bostäder stod i centrum för insatsen.

Sedan följde skottlossning. Boende i området vittnar om explosioner från granater, höga skrik och intensiv automateld.

När dammet slutligen hade lagt sig låg en av den mäktiga Sinaloakartellens högsta ledare där i sitt eget blod: Ignacio ”Nacho” Coronel. Även minst en soldat miste livet.

Den 56-årige Coronel har kallats King of Ice för sin dominerande roll på USA-marknaden för metamfetamin. Men hans avdelning inom Sinaloakartellen misstänks också ha smugglat stora mängder kokain till USA.

Mexikansk polis hade utlyst en belöning på 2,3 miljoner dollar för uppgifter som kunde leda till hans gripande. Amerikanska antidrogpolisen DEA erbjöd fem miljoner dollar.

Coronel inledde sin brottskarriär i början på 90-talet som underhuggare till Juárezkartellens ledare Amado Carrillo Fuentes, ”Skyarnas herre”. Efter dennes död bildade Coronel en egen organisation, vilken kom att bli en del av en ny federation av karteller med säte i delstaten Sinaloa.

Med tiden blev denna federation känd som Sinaloakartellen. I dag räknas den som Amerikas största brottssyndikat.

Dess främste ledare är Joaquín ”El Chapo” Guzmán, som förra året listades som en av världens mäktigaste män av affärstidskriften Forbes. Hans förmögenhet uppskattas till omkring sju miljarder kronor.

Men Ignacio ”Nacho” Coronel stod inte långt efter ”El Chapo”. Han räknades som den tredje mäktigaste ”capon” inom Sinaloakartellen, omsatte tiotals miljoner dollar varje år och hade upprättat sin bas i mångmiljonstaden Guadalajara.

Enligt källor inom amerikanska DEA som citeras i tidskriften Proceso var Coronels stjärna i stigande, och det till den grad att han utan problem skulle ha kunnat bryta sig loss från Sinaloakartellen och bli sin egen.

Spekulationer om en splittring inom Sinaloakartellen har följt. Möjligen kan orsaken till Coronels fall sökas där, eftersom han annars utmärkt sig för att ha högt uppsatta beskyddare inom polis och militär.

Mexikos president Felipe Calderón vill dock inte kännas vid några sådana förklaringar. Efter tre och ett halvt år av öppen konfrontation med kartellerna, drygt 24 000 dödsoffer och en alltmer infiltrerad statsapparat var det en lättad president som på plats i Guadalajara kunde bedyra:

– Vi viker oss inte en tum i kampen mot maffian!

Erik de la Reguera

Miljarder i potten för mäktiga karteller

MEXICO CITY. Den huvudsakliga skiljelinjen i kriget i den mexikanska undre världen går mellan två mäktiga organisationer: Sinaloakartellen och Zetas. Med hjälp av halshuggningar, massavrättningar och oheliga allianser försöker de sätta skräck i sina fiender.

Det mexikanska knarkkrigets fragmenterade geografi kan lätt ge ett kaotiskt intryck, med minst sju olika brottssyndikat som utkämpar slag på platser runt om i landet.

Men bakom detta våld finns en strikt affärsmässig logik.

Mellan 15 och 25 miljarder dollar per år ligger i potten för den som kontrollerar drogsmugglingen från Mexiko till USA. Ytterligare miljardbelopp kan tjänas på att smuggla vidare en del av dessa droger till Europa. De främsta konkurrenterna på denna illegala marknad är två:

Sinaloakartellen, ledd av Joaquín ”El Chapo” Guzmán och ”El Mayo” Zambada. Deras organisation har sitt starkaste fäste i delstaten Sinaloa vid Mexikos Stillahavskust, men har utsända i minst ett tjugotal länder på tre kontinenter. Fram till sin död var Ignacio ”Nacho” Coronel nummer tre i denna organisation.

Deras ärkefiende är Zetas, ett brottssyndikat anfört av före detta elitsoldater som alltmer har kommit att likna en renodlat paramilitär organisation.

Zetas bildades 1997 och var då en livvaktsstyrka åt den dåvarande ledaren för Golfkartellen, Osiel Cárdenas. Men i början på 2000-talet tog exmilitärerna i Zetas över det mesta av drogförsäljningen på östkusten – såväl i Mexiko som i USA – och har nu även etablerat band till ’Ndraghetamaffian i Italien.

De övriga brottssyndikaten i Mexiko är vart och ett allvarliga säkerhetshot, men i det pågående kriget tvingas de ofta agera dotterbolag. De har att välja mellan att antingen liera sig med Sinaloakartellen eller med Zetas.

Allianserna skiftar ofta och snabbt. Bara en sak förenar dem alla: den totala bristen på respekt för människoliv.

Erik de la Reguera

24 000 har dött i kampen mot maffian

När Felipe Calderón kom till makten i Mexiko i december 2006 valde han att sätta in militären i kampen mot maffian. Sedan dess har omkring 24 000 människoliv krävts i en allt värre våldsspiral.

Hittills i år har drygt 7 000 personer dödats. Andelen civila dödsoffer ökar i takt med att brottssyndikaten tar till terrortaktiker som bilbomber och massakrer på barer eller restauranger som använts för att ”tvätta” fienders intäkter.

En rad fall av poliser, militärer och politiker som mutats eller hotats till lydnad har uppdagats. Anklagelser har riktats mot regeringen för att inte ha förföljt Sinaloakartellens ledare i samma utsträckning som andra maffialedare. Detta argumentet förlorar dock något i styrka efter den senaste insatsen mot ”Nacho” Coronel.

Publicerat i Dagens Nyheter den 31 juli 2010.

MEXICO CITY. I Mexiko följer man utvecklingen i Arizona noga, eftersom miljontals mexikaner har släktingar eller vänner som lever papperslösa i USA. DN har träffat några av dessa oroliga anhöriga i Mexico City.

Slagord skallar i det strilande regnet utanför USA:s ambassad i tjugomiljonersstaden Mexico City. I flera dagar har demonstranter vakat i detta kvarter, där oräkneliga mexikaner fått avslag på sina visumansökningar genom åren.

Att nu motivet för deras vrede – den omstridda Arizonalagen – tillfälligt har stoppats är visserligen en lättnad för dem, men knappast något betryggande besked.

– Min svåger har bott i Arizona i sju år. För bara en knapp månad sedan kände han sig tvungen att ta sitt pick och pack och flytta till Chicago i stället. Men vi är oroliga för att den här sortens lagar ska sprida sig över hela USA, säger Laura Avila, en av dem som trotsar regnet.

Omkring sex miljoner mexikaner lever papperslösa i USA. De utgör därmed omkring hälften av alla illegala invandrare i landet. Räknar man även med dessa mexikanska migranters barn, varav de flesta är amerikanska medborgare, är det totala antalet omkring det dubbla.

Massutvisningar från delstater som Arizona skulle kunna leda till att många familjer splittras, något som den mexikanska regeringen varit noga med att påpeka i sina diplomatiska protester mot den omstridda lagen.

Men det finns även ekonomiska skäl till oron. De pengar som varje år skickas hem till anhöriga i Mexiko uppgår till omkring tio miljarder dollar, vilket är jämförbart med landets intäkter från oljan och turismen.

Även om den ekonomiska krisen i USA har haft en dämpande effekt på utvandringen, väntas omkring 300 000 mexikaner försöka ta sig över gränsen i år. I takt med att gränskontrollerna hårdnar rör sig denna ström av människor allt längre ut i den svårövervakade Arizonaöknen.

Enbart i juli månad har 57 personer hittats döda i detta karga landskap, ofta till följd av uttorkning. De fall som upprör mest i Mexiko är dock de där flyende migranter skjuts till döds av gränspolisen.

Som pensionären Santos Ortega uttrycker det utanför USA:s ambassad:

– Vad har dessa pojkar gjort för att förtjäna att avrättas på det viset? Och vilken rätt har den där guvernören i Arizona att göra skillnad på folk efter deras hudfärg?

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 30 juli 2010 (som en del i ett större paket om Arizonalagen).

I den mexikanska gränsstaden Ciudad Juárez står den 23-årige Shohn Huckabee och hans 36-årige vän Carlos Quijas åtalade för marijuanasmuggling.

De uppger att militären gripit dem på oklara grunder och att marijuanan som beslagtogs i deras bil den 18 december förra året hade placerats där av soldater. Dessutom berättar de att de fick ögonen förbundna, att de torterades med elchocker och till och med hotades med avrättning.

Med andra ord utsattes de för det som förefaller ha varit militärens ”standard operating procedure” i Ciudad Juárez under de två år då de grönklädda kunnat göra vad de velat i kriget mot maffian (från mars 2008 och fram till helt nyligen, då federal polis tog över – och de senares människorättsfacit har tyvärr inte varit bättre).

Vi är flera korrespondenter här i Mexiko som har försökt göra omvärlden uppmärksam på denna enorma och växande rättsröta i vilken minst 400 personer (troligen flera tusen) – och många helt oskyldiga – har utsatts för utstuderat grym tortyr.

Se bland annat här, här och kapitel 11 i min bok Kokain.

Det som är udda i detta fall är de gripnas nationalitet. De är nämligen amerikanska medborgare. Naturligtvis kan det, som militären hävdar, röra sig om ett sätt för de gripna att slippa ta ansvar för sina eventuella brott.

Men historien låter så bekant – jag har hört den berättas av mängder av Juárez invånare – att det är svårt att avfärda den som påhitt. Kanske kan det här fallet få lagstiftarna i Washington att vakna. Läs mer i Wall Street Journal.

MEXICO CITY. Flera av Farcgerillans högsta ledare har fått en fristad i Hugo Chávez socialistiska Venezuela. Det hävdar Colombias regering, som nu kräver att omvärlden agerar. Chávez har svarat med att bryta de diplomatiska förbindelserna med grannlandet.

– Jag ser mig nödgad att bryta förbindelserna med Colombia för att rädda vårt lands värdighet. Till det internationella samfundet vill jag säga att vi inte kommer att acceptera något intrång på vårt lands territoriella suveränitet. Om vi måste gå ut i krig mot Colombia, så gör vi det, även om det sker med gråten i halsen, sade Venezuelas president Hugo Chávez i torsdags.

Då hade Colombias representant vid ett extrainsatt möte med de amerikanska staternas samarbetsorganistation OAS just anklagat Venezuela för att ge den av USA och EU terrorstämplade Farc-gerillan en fristad.

Anklagelsen mot Venezuela är inte ny, utan har upprepats av Colombia i ett par års tid. Men denna gång presenterades också ett antal fotografier, filmer och vittnesmål som bevisföring.

På bilderna, som enligt Colombia tagits av avhoppade Farc-soldater, syns några av gerillans ledare i vad som uppges vara gerillaläger i Venezuela. Vilken sida av gränsen som det faktiskt rör sig om är dock svårt att avgöra utifrån bilderna.

Colombias president Álvaro Uribe hävdar att hans regering har exakta koordinater för de platser där Farc-ledarna uppehåller sig och vill att OAS skickar en kommission för att utreda saken. Venezuela, å sin sida, vägrar gå med på detta och menar att Uribe bara försöker skylla sina tillkortakommanden i kampen mot Farc på andra.

Men egentligen handlar inte denna konflikt om huruvida Farc-gerillan finns på plats i Venezuela eller ej. Att så är fallet är numera ett relativt väldokumenterat faktum.

Den stora knäckfrågan är i stället om Venezuelas regering känt till och underlättat gerillans närvaro.

Gränsen mellan Venezuela och Colombia är 220 mil lång och mycket svårövervakad, vilket länge utnyttjats av colombianska väpnade grupper.

Bland dem finns såväl högerextrema paramilitärer som renodlade knarksyndikat och vänstergerillor. Gemensamt för dem är att de ser Venezuela som ett närmast idealiskt transitland vid kokainsmuggling till USA och – i allt högre grad – Europa.

Colombia menar att Farc särbehandlas av venezuelanska myndigheter. Som bevis anförs e-postkorrespondens från två beslagtagna bärbara datorer, i vilka Farcledare diskuterar diverse aktiviteter i Venezuela.

Problemet är att dessa datorer beslagtogs i samband med en oanmäld räd mot ett Farc-läger i grannlandet Ecuador 2008, vilket närapå utlöste ett regionalt krig. Fruktan för en ny sådan attack är grunden för Venezuelas kraftiga diplomatiska protester.

De flesta bedömare tror dock inte att det går så långt som till väpnad konflikt. Álvaro Uribe ska snart lämna presidentposten och hans efterträdare Juan Manuel Santos har hittills skickat mer försonliga signaler till sina socialistiska kolleger i grannländerna.

Erik de la Reguera

Nära krig mellan länderna för två år sedan

Den 1 mars 2008 attackerade colombiansk militär ett Farc-läger ett par kilometer in på ecuadorianskt territorium. Farcs utrikespolitiske talesman Raúl Reyes och 24 andra personer dödas.

De socialistiska presidenterna i Ecuador och Venezuela reagerade genom att beordra trupp till gränsen mot Colombia. Under några dagar befann sig norra Sydamerika vid randen av ett storkrig.

Ett toppmöte i Dominikanska republiken lyckades gjuta olja på vågorna för en tid, men misstroendet mellan högerregeringen i Colombia och socialistregeringarna i grannländerna har levt kvar.

Colombia har presenterat e-postmeddelanden från Raúl Reyes datorer i vilka höga venezuel-anska militärer sägs hjälpa Farc. Venezuela har kontrat med att anklaga regeringen Uribe för att ha nära band till paramilitära dödsskvadroner.

Publicerat i Dagens Nyheter den 24 juli 2010.

Nu finns ett RSS-flöde för mina artiklar. Det går att följa här: [Erik de la Reguera – Artiklar].

Sedan tidigare finns RSS för bloggen, men eftersom jag inte vill sitta och länka till artiklarna i inläggen tänkte jag att det kunde vara bra med ett nytt flöde enbart för artikelarkivet.

Använd gärna dessa flöden för länkar på era bloggar eller liknande.