Tagged: import

Bläddra mellan bilderna med pilarna.

Jag har den senaste veckan varit i svårt orkandrabbade Haiti. Reportagen finns här, här och här (och här dessutom en krönika om våld mot kvinnor i Port-au-Princes kåkstäder).

Logistiken var komplicerad eftersom det redan dåligt underhållna vägnätet slagits ut. Men med viss hjälp (tack, Dennis och ni andra) lyckades jag ändå kryssa mig fram med bil till översvämmade Gonaives i norra delen av landet.

Där sov jag på ett av stans två torra hotell och åt sporadiska mål mat på FN-basen, när jag inte var ute på stan och intervjuade folk i vattnet och leran. Mitt i kaoset fick jag dessutom tag på en duktig tolk, som tolkade från den kreolska som talas i Haiti.

Nu är jag tillbaka i Buenos Aires. Det är skönt att komma hem efter en omskakande vecka.

Men det känns också bra att ha riktat strålkastarljuset mot detta lilla utsatta land i Karibien, när CNN och övriga världsmedier fokuserade helt på ”Ikes” framfart i Texas.

PORT-AU-PRINCE. I Port-au-Prince ökända slumkvarter, Cité Soleil, har en folksamling bildats framför ett av de många plåtskjul som fyller gränderna. Jag och en fotografkollega banar oss väg genom den sorlande människomassan och kommer fram till resterna av det nedbrunna huset.

Ett par meter innanför de svartsotiga plåtarna ligger fyra förkolnade kroppar i förvridna ställningar. En av dem ser ut att ha varit ett litet spädbarn.

Medan vi försöker ta reda på vad som egentligen har hänt, står människorna omkring oss som paralyserande av denna skräckinjagande syn.

– Det var en före detta pojkvän som gjorde det, säger Samantha Bienaime, en granne till den mördade familjen.
Hon sitter en bit ifrån folkmassan och ammar sin lille son.
– Den där killen hade flera gånger hotat att döda dottern i huset, bara för att hon hade lämnat honom. I natt kom han med en bensindunk och hällde ut den innan tände på, berättar hon.

Sen gör Samantha korstecknet och utbrister:
– Jag hoppas vid Gud att familjen får rättvisa!

Liksom alla andra här i Cité Soleil vet hon att chanserna att rättvisa skipas är små. Gärningsmannen tillhör ett av de beväpnade, kriminella gäng som sedan många år styr i denna förortsslum, med omkring 300 000 invånare.

Ett trettiotal gäng har delat upp kvarteren mellan sig och polisen vågar inte ge sig in i området, eftersom de ofta blir beskjutna. I stället är det FN-styrkan Minustah som med tungt beväpnade soldater försöker upprätthålla någon sorts lag och ordning. De kommer fram strax efter oss men ser vilsna ut, och de är misstrodda av många av invånarna sedan allt för många civila dödats i strider mellan gängen och FN-soldaterna.

Människorna som bor i Cité Soleil och i de andra slumområdena i Haiti är de fattigaste av de fattiga. Här finns inga vettigt fungerande avloppssystem, få skolor och nästan ingen elektricitet. I stort sett alla överlever på mindre än en dollar per dag.

Våldet är vardag, och inte minst kvinnor är hårt utsatta. Våldtäkter, misshandel och mord förekommer dagligen och bestraffas på sin höjd genom interna uppgörelser mellan gängen.

Men i hela Haiti har våld mot kvinnor länge varit närmast tabubelagt. Kvinno- och människorättsorganisationer har arbetat hårt för att föra upp frågan på dagordningen i detta Latinamerikas fattigaste land.

– Sedan ett par år tillbaka verkar polisen åtminstone tycka att kvinnomisshandel är ett brott värt att ingripa mot. Så var det inte tidigare, säger Pierre Espereance som är ordförande för ett nätverk av människorättsorganisationer.

I Cité Soleil finns dock inte någon polis att vända sig till när man känner sig hotad. Så när folkmassan börjar skingras vet alla att det här kan hända igen, kanske redan i morgon.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 22/9 2008.

GONAIVES. Vissa ifrågasätter om Haiti över huvud taget kan kallas en stat. Den senaste tidens stormar och orkaner är ytterligare ett slag mot Latinamerikas fattigaste nation. DN rapporterar från ett land på gränsen till sammanbrott.

I solnedgången syns små fladdrande ljus på taket till gymnasieskolan i Gonaives, när hundratals människor står och kokar mat över eldar som får sitt bränsle från sönderslagna skolbänkar.

De är några av de många som har tagit sin tillflykt till offentliga byggnader för att komma undan de vatten- och lermassor som begravt deras hem.

Någon har kommit över en säck ris, en annan några grönsaker, en tredje en flaska matolja. Tillsammans försöker de dela maten rättvist. Men det råder brist på allt.

– I förra veckan kom en organisation och gav oss lite mat. Men den räckte bara ett par dagar, säger Paul Renét, som valts till representant för skolans nya invånare.

I salarna ligger mängder av halvslumrande människor på bänkar och golv. Och ingen verkar veta hur länge de kommer att bli kvar här.
Omkring 80 procent av Gonaives 300.000 invånare tros ha förlorat sina hem i den senaste månadens stormar och orkaner. De som har tagit sig till skolan är lyckligt lottade jämfört med de tiotusentals som fortfarande sitter på hustak mitt ute i den enorma insjö som bildats i stadens södra delar. Till dem når nästan inte någon hjälp fram alls.

– När våra mobila läkarteam rör sig i de områdena överväldigas de av mängden patienter. I stället för att behandla 20-30 patienter per team har de blivit tvungna att behandla fem eller sex gånger så många, säger Loris De Filippi, som leder Läkare utan gränsers insats i Gonaives, till DN.

Hittills tros omkring 500 människor ha dött i spåren av ovädren ”Fay”, ”Gustav”, ”Hanna” och ”Ike”. Uppemot 800.000 sägs vara hemlösa.

De bruna och smutsiga vattenmassor som täcker Gonaives luktar illa av avföring och räcker ibland ända upp till bröstet när man vadar genom dem. Men många har inget annat val än att dricka av vattnet, eftersom det är den enda vätska som finns att tillgå.

– Risken för epidemier växer, det råder det ingen tvekan om, säger Loris De Filippi.
Om man lyfter blicken bär bergen ovanför staden vittnesmål om vad som har skapat denna humanitära kris. Vita ärr skär genom de gröna bergen på oräkneliga ställen, där tonvis med grus och lera slitits loss från bergsidorna av regnvattnet.

Inte många träd syns till på dessa sluttningar. Den tidigare tropiska regnskogen har under årens lopp omvandlats till träkol, det i särklass populäraste bränslet på Haiti. I dag återstår bara 2 procent av det ursprungliga skogsbeståndet.

Följderna blir dramatiska. När inte trädens rötter längre håller fast jorden, sköljs den lätt bort av de piskande regn som följer i de tropiska stormarnas spår.

Forskare varnar samtidigt för att den globala uppvärmningen skapar kraftfullare orkaner än tidigare. Minst tre omfattande studier stödjer denna hypotes, vilket är illavarslande för Haiti, som ofta får ta första smällen på orkanernas väg genom Karibien.

Det räcker dock med att jämföra med grannländerna för att det ska stå klart att Haitis utsatthet inte bara kan ha med miljön att göra.

– I det här landet tar inte alla sitt ansvar. Regeringen gör inte vad den borde, säger prästen Joshua Auguste sammanbitet.

Han sitter ute på bakgården till den lilla kyrka där han och hans kollega, pastor Robert Ilveste, har skapat en fristad för 285 hemlösa efter orkanen. De har inte någon mat att erbjuda dem, men säger att familjerna gärna får sova på träbänkarna i kyrkan.

En av dem som fått härbärgera sig i den lilla kyrkan är Mariana Josephe. Hon står och vaggar sin nyfödda dotter Jamaica i armarna och ser bedrövad ut.

– Jamaica föddes samma natt som orkanen kom. Jag låg i värkar medan min man var på väg hem från sitt jobb som lastbilschaufför. Men vattnet tog allt. Min man överraskades och dödades där på vägen. Och allt i vårt hus gick förlorat i vattenmassorna, berättar hon.
I dag har Mariana Josephe inte ätit något, och det trots att det är sen eftermiddag och hennes nyfödda dotter ständigt vill ha mat.

Varken hon eller någon annan i den lilla kyrkan säger sig ha fått någon hjälp från FN eller någon av de frivilligorganisationer som verkar i staden. Än mindre av regeringen.

En dryg vecka efter att denna stad av Malmös storlek ställts under vatten finns inga ambulanser, polisbilar, brandbilar eller nationella räddningshelikoptrar på plats. Bara väldigt mycket vatten. Och en påtaglig frånvaro från myndigheternas sida.

– Hjälpen kommer inte fram, konstaterar prästen Joshua Auguste med frustration i rösten.

– Ingen ur regeringen har ens varit här! lägger han till ilsket.

Den sittande presidenten Réne Préval har all anledning att lyssna till dessa ord. Allt sedan självständighetsrörelsen för drygt 200 år sedan har de flesta revolter i Haitis historia inletts i norra delen av landet, där Gonaives ligger.

Senast var det 2004, då dåvarande presidenten Jean-Bertrand Aristide drevs i landsflykt efter ett väpnat uppror som förenade drogbaroner med militärer, och som då började i Gonaives. Den socialt engagerade men också korruptionsanklagade Aristide påstod senare att USA hade orkestrerat upproret, vilket tillbakavisas av Bush­administrationen.
På Haiti är det dock främst Aristides kritik av Internationella valutafonden som lever vidare i samhällsdebatten.

– De privatiseringsreformer som genomfördes på 1990-talet skedde helt och hållet efter IMF:s önskemål. Det var inte i Haitis intresse, säger Pierre Esperance, som är ordförande för ett nätverk av människorättsorganisationer och en av landets tyngsta debattörer till DN.

– Problemet i dag är att varken presidenten eller FN litar på institutionerna på Haiti. Visst finns problem med korruption och straff-
frihet, men lösningen är knappast att gå runt dem helt, säger han.

Haiti är närmast en väktarstat, där väktarna utgörs av omkring 9.000 FN-soldater som ska garantera lag och ordning. I stort sett all samhällsservice, som sjukvård och utbildning, är privatfinansierad, medan grundläggande infrastruktur, som vägar och elnät, fungerar undermåligt.

En västdiplomat som DN talat med uttrycker det så här: ”Det är tveksamt om Haiti över huvud taget kan kallas för en stat.” Detta förklarar också varför så få åtgärder vidtas för att hindra katastrofer av det slag som nu drabbat Haiti.

Efter åratal av dåliga erfarenheter av den haitiska byråkratin föredrar många biståndsgivare att ge sina pengar direkt till mindre, oberoende organisationer. Det skapar en ond cirkel, där statens förmåga att ge service till sina medborgare undergrävs, vilket i sin tur leder till ökad misstro och i förlängningen också en risk för ett abrupt slut för landets sköra demokrati.

I bakgrunden finns starka intressen som gärna vill fortsätta ha en svag, korrumperad och lätt­kontrollerad statsapparat. Bland annat den maffia som kontrollerar narkotikasmugglingen till USA.

Erik de la Reguera

DN 2008-09-19

GONAIVES. Den hårt orkandrabbade staden Gonaives i norra Haiti täcks av meterhögt, brunt och illaluktande vatten. Tusentals människor sitter på taken och väntar på mat och mediciner, allt medan hjälporganisationer understryker att risken för epidemier ökar.

Det är en överväldigande syn som möter DN i Gonaives, en stad av Malmös storlek. Vattenmassorna som de senaste veckorna fallit från fyra kraftiga stormar och orkaner – först ”Fay” sedan ”Gustav”, ”Hanna” och nu senast ”Ike” – har dragit med sig enorma mängder lera från bergen, vilken nu lagt sig som ett täcke över staden.

Tusentals människor vadar omkring i midjehögt, brunt vatten som stinker av avföring och kroppar som ännu inte begravts. Många har tagit sin tillflykt till hustaken, där de sitter och väntar på undsättning sedan leran och vattnet trängt in i varje vrå av deras hem.

I en liten kyrka som undgått översvämning möter jag Idalia Matieu. Hon har åtta barn men ingen mat att ge dem. Hennes hus totalförstördes för en vecka sedan.

– Varje dag går jag ut på gatorna och tigger. Men det är svårt, nästan alla här är i samma situation, säger hon.

När DN frågar om hon inte fått mat av FN, skakar hon på huvudet.

– Vi är för svaga för att gå till matutdelningarna. Det är för mycket knuffande och bråk där, säger hon.

Ett femtiotal andra nödställda som står runt henne och lyssnar, mest kvinnor och barn, hummar instämmande.

Staden Gonaives har sedan en dryg vecka tillbaka varit fokus för hjälpinsatserna på Haiti. FN och en rad olika frivilligorganisationer finns på plats. Men trots det räcker inte resurserna till, vilket mycket beror på att den haitiska staten är i det närmaste totalt frånvarande.

Missnöjet med regeringens svar på katastrofen växer i takt med att hungern tilltar. Enligt organisationen Action Aid riskerar upp till tre miljoner haitier nu att drabbas av svält, eftersom årets skörd av ris och andra grödor närmast totalförstörts.

I en improviserad sjukstuga i den fattiga förorten Raboteau försöker Läkare utan gränser och ett kubanskt läkarlag ge grundläggande vård till dem som kunnat ta sig genom leran och vattnet. Väntrummen är fulla, för sjukhuset i staden är sedan länge översvämmat.

– Vi ser en oroande ökning av fall av diarré med blod i avföringen. Eftersom det är sådan brist på färskvatten tvingas många tvätta sina kläder i och dricka av det smutsiga vattnet, säger doktor Vladymir Gratia när han tar en kort paus i arbetet.

Han varnar för att epidemier nu kan uppstå i staden, och strax efter det kommer några av de kubanska läkarna och säger att de är oroliga även för sjukstugans sanitära situation. Ett lik har legat på gatan utanför i över ett dygn utan att något gjorts och nu är lukten stickande påtaglig.

De officiella dödstalen varierar mellan 300 och 500, men de flesta är överens om att det kan finnas ett stort mörkertal. Till många delar av landet, som till exempel längst i söder, har hjälpsändningarna ännu inte nått fram.

Erik de la Reguera

DN 2008-09-18

PORT-AU-PRINCE. Hunger och misär råder på Haiti. Fyra våldsamma oväder i följd har tvingat 800.000 människor att lämna sina hem, och hjälpsändningarna räcker inte till. DN har besökt en by som väntat i över en vecka på hjälp, trots att den nästan jämnats med marken.

Medan solen är på väg att gå ned över byn Cazale leker några barn intill en kullvräkt container som ser märkligt malplacerad ut. Den enorma våg av lera, grus och vatten som i spåren av orkanen ”Ike” kom nedforsande från bergen kastade runt containern som en vante och lämnade den här, mitt på ett fält.

Byn runt omkring ser ut som en krigsskådeplats, med lera och bråte överallt.

– Allt hände på natten för åtta dagar sedan. Det hade regnat mycket och plötsligt brast något i berget, berättar elvaårige Enoc Ribén.

Hans familjs lilla tegelhus är ett av många i Cazale som sköljdes bort av vatten- och lermassorna på deras väg ned mot havet. Vågen hade en förödande kraft, lik en tsunami, och svepte i väg allt utom fasaden på Enocs hus.

– Min pappa, min syster och en av mina kusiner dog, säger han tyst.

Han är noga med att jag stavar hans systers namn rätt.

– A-s-n-a, det är så man skriver det, upprepar han om och om igen, som om bokstäverna vore det enda som fanns kvar av henne.

När jag tar några bilder på Enoc hör jag en röst som säger: ”Vi är faktiskt alla offer här.”

Det är Esther Remot som värdigt förklarar att jag också ska följa med och se hennes hus. Eller snarare det som finns kvar av det.

Vi kommer fram till något som mest påminner om en husgrund. Madame Remot slår ut med armarna och säger ”här stod mitt hus”. Nu är allt borta. Väggarna, möblerna, maten, husgerådet, kläderna. Esther Remot, liksom hundratals andra här i byn, äger bara kläderna hon har på kroppen.

Omkring 800.000 av Haitis nio miljoner invånare tros ha förlorat sina hem på liknande sätt de senaste veckorna. De fyra våldsamma tropiska stormar som dragit över landet på kort tid verkar ha krävt omkring 500 människoliv, men det kan finnas ett stort mörkertal.

Allra värst ansatt är staden Gonaives i norr, där tiotusentals människor är strandsatta. Men hela landet är drabbat. Situationen förvärras av att den haitiska staten visat sig oförmögen att hjälpa sina medborgare.

FN-soldater och olika hjälporganisationer står för det mesta av hjälpsändningarna, men de räcker inte till.

Många vägar är blockerade och tusentals människor är fortfarande isolerade från omvärlden. Landets president Réne Préval sade för några dagar sedan att katastrofen påminner om den i New Orleans efter ”Katrina” – fast i ett helt land.

Nu hotar hungersnöd och epidemier att bryta ut.

Byn Cazale ligger bara ett par mil norr om huvudstaden Port-au-Prince. Men en dryg vecka efter att ”Ike” dragit förbi har ännu ingen nödhjälp kommit fram.

– Vi har inte fått något över huvud taget, hit har ingen kommit, säger Esther Remot till DN.

Maten i byn är slut och som svar på frågan vad de kan äta pekar byborna sammanbitet mot träden, där det enda som återstår som mat är några enstaka frukter.

Erik de la Reguera

DN 2008-09-17

BUENOS AIRES. Gangsteruppgörelser, massavrättningar och en våg av kidnappningar har det senaste året satt skräck i Mexiko. Men allt fler mexikaner protesterar nu öppet mot barbariet – och mot de politiker som förefaller stå handlingsförlamade inför det.

Natten till lördag hittades 24 livlösa kroppar i kommunen Ocoyoacac, ett par timmars bilfärd från Mexico City. Samtliga offer var unga män som hade bundits och dödats med nackskott, i vad som av myndigheterna beskrivs som en uppgörelse i den undre världen.

Bara i år har fler än 2400 liv krävts i kriget mellan de två stora allianser av karteller som slåss om narkotikasmugglingen till USA. Protesterna mot våldet växer nu snabbt i Mexiko.

En pressad president Felipe Calderón säger sig vilja se någon form av medborgargarden och verkar inte vara helt främmande för ett återinförande av dödsstraffet. Calderóns strategi att sätta in armén mot maffian tycks samtidigt ha misslyckats, för trots att tusentals soldater i dag är stationerade i ett tiotal delstater trappas våldet bara upp.

När han kom till makten 2006 lovade Calderón att göra kampen mot den organiserade brottsligheten till sin främsta uppgift. Men hans kritiker menar att det inte går att få bukt med maffian bara genom att jaga kartellernas Ledare – man måste också slå mot brottslingarnas finansiella tillgångar och deras beskyddare i den politiska eliten.

För att säkra en majoritet i landets kongress har Calderón sett sig tvungen att sluta en allians med det gamla maktpartiet PRI, som har sällsynt väldokumenterade band till den undre världen. Och så länge Calderón drar sig för att gå hårt åt de borgmästare, guvernörer och kongressledamöter som mot ansenlig ersättning skyddar den ena eller andra kartellen, lär kampen mot maffian gå fortsatt trögt.

Offren för våldet är i allmänhet poliser eller medlemmar av rivaliserande gäng, men allt fler utomstående drabbas också. Tortyr och brutala avrättningsmetoder är vanliga: många är vid liv när de halshuggs, en ”de rullande huvudenas politik” som är tänkt att sätta skräck i motståndaren.

Kartellerna har tungt beväpnade torpeder som inte sällan har en bakgrund i det militära. Många av medlemmarna i Golfkartellens väpnade gren ”Zetas” tros exempelvis ha fått sin utbildning i de guatemalanska specialtrupperna ”kaibiles”, som begick grova människorättsbrott under inbördeskriget i Guatemala på 1980-talet.

Samtidigt ökar antalet kidnappningar, en verksamhet som flera av kartellerna ser som en lukrativ bisyssla. Det fall som uppmärksammats mest på senare tid är kidnappningen av den fjortonårige Fernando Martí, en känd företagsledares son som dödades av sina kidnappare, trots att familjen betalade lösesumman.

När det framkom att flera av förövarna troligen var poliser väckte det avsky, inte minst i medelklassen som nu verkar vara på väg att vända sig bort från Calderón. Att maffian har infiltrerat statsapparaten underströks också nyligen av chefen för Mexikos säkerhetstjänst, som sade att personer på ”hög politisk nivå” troligen har kopplingar till kartellerna.

Erik de la Reguera

Fakta:

Bara i år har fler än 2 400 människor mist livet i det maffiarelaterade våldet i Mexiko. Sedan president Felipe Calderón kom till makten för två år sedan har han satt in militären i bekämpningen av maffian. Men hittills har det bara bidragit till att våldet ökat, då de rivaliserande gängen inte är sena med att ge sig in i de områden som armén lyckats rensa.
Två stora allianser av karteller står mot varandra i ett krig om smuggling och distribution av framförallt kokain. Den ena av dessa leds av Joaquin ”El Chapo” Guzman, och den andra – kallad Gulfkartellen – har på senare tid kommit att domineras av den paramilitära gruppen ”Zetas”.

Publicerad i DN den 14 september 2008.