CARACAS. När Venezuela går till val i dag är Hugo Chávez största hinder för att bli omvald det ökade maffiavåldet. Venezuela har blivit ett viktigt transitland för kokain på väg mot Europa och USA – och i huvudstaden Caracas är även inbitna Chávezanhängare nu oroade över våldsvågen.

– Pam, pam, pam. Så lät det. Sedan fick jag syn på en man som låg i en blodpöl där borta, säger 38-åriga Margaré Zavaleta och pekar mot rulltrapporna som leder ned i tunnelbanan.

På skylten över den gulmålade t-banenedgången står det textat ”Palo Verde”. Vi befinner oss i östra Caracas fattiga förorter och mordet som Margaré berättar om ägde rum dagen innan DN intervjuar henne. Händelsen är långtifrån ovanlig.

– Den här gången var det några killar som rånade en äldre man. De kom över 3 000 bolivarer (4 600 kronor), säger Margaré Zavaleta sammanbitet och blickar upp mot kåkstadens sluttningar, där smala gränder löper fram mellan små tegelhus.

Förra året mördades minst 14 000 människor i Venezuela, vilket gör det till ett av Latinamerikas våldsammaste länder. Många av morden ägde rum i huvudstaden Caracas, där uppgörelser mellan rivaliserande gäng, rånmord och utpressning av affärsidkare blivit vanligt.

Margaré Zavaleta har ett litet marknadsstånd med kläder utanför t-banestationen, och hon säger att hon inte vill vara med på bild, eftersom någon i gänget kan få syn på den här artikeln och tro att hon sagt för mycket. När jag frågar vem hon tänker rösta på i söndagens val kommer svaret desto snabbare:

– Chávez, så klart. Jag är chavista ut i fingerspetsarna. Jag fick min bostad tack vare honom, så nu har jag någonstans att bo med mina tre barn. Men det här ökande våldet… det är ett problem, säger hon.

Under Hugo Chávez tretton år vid makten har fattigdomen halverats och många med låga inkomster har fått egna bostäder och tillgång till vuxenutbildning. Det är förklaringen till att Chávez leder i opinionsmätningarna inför dagens presidentval – om än med allt mindre marginal.

Men det finns en fråga som presidenten helst undviker att svara på: vad han ska göra åt det allt värre kriminella våldet. På ett valmöte i förra veckan försökte Chávez till och med bagatellisera problemen och intala publiken att ”det viktiga är ju trots allt socialismen!”

– För honom är det kanske så. Men jag blev utsatt för ett knivrån nyligen, så jag tänker rösta på Capriles. Han verkar i alla fall ta situationen på allvar, säger den 24-åriga Riczi Omania, när hon stannar till för att titta på kläder i Margarés stånd.

Den 40-årige Henrique Capriles är oppositionens kandidat och säger att han ska lansera ett krig mot brottsligheten om han blir vald till president. Det är ett koncept som prövats tidigare – bland annat i Mexiko de senaste åren – och inte sällan med tiotusentals döda som följd. Efterfrågan i USA och Europa har en förmåga att alltid få nya kokainentreprenörer att dyka upp.

Socialistpartiet vill i stället bekämpa fattigdomen och ge gängmedlemmarna utbildning och jobb. Det är förvisso lovvärt – men inget nytt. Samtidigt talas det väldigt tyst om ett annat och minst lika centralt problem: korruptionen.

Att Venezuela blivit ett viktigt transitland för kokain på senare år beror till stor del på korruption högt upp inom militären, polisen och tullväsendet. Det går inte att förstå hur hundratals små propellerplan med tonvis av kokain i lasten kan lyfta från venezuelansk mark varje år utan att väga in det. Ändå har större utrensningar inom militären och bland höga politiker hittills lyst med sin frånvaro.

– Jag vet inte vad som kommer att hända. Jag vet bara att det inte kan fortsätta så här, säger Margaré Zavaleta innan jag lämnar henne vid t-banestationen.

Erik de la Reguera

Nervös valvaka för Castro

CARACAS. Maffiavåldet, den växande personkulten kring Hugo Chávez och en lika politiserad som ineffektiv statsapparat har fått Venezuelas ställning som ledstjärna för vänstern att falna. Ändå följs dagens val noga i Latinamerika, eftersom Chávez oljepengar smörjer många av de andra vänsterregeringarna.

Det finns en man som kommer att följa Venezuelas valvaka ängsligare än de flesta andra. Han heter Raúl Castro – och är president på Kuba.

Den subventionerade olja som Hugo Chávez varje år skickar till kommunistregimen är en viktig livlina för Castrobröderna, vars utlovade ekonomiska reformer går långsamt, samtidigt som olje­prospekteringarna i vattnen utanför Havanna hittills kammat noll. Om den venezuelanska oljekranen vrids åt kan proppen mycket väl gå ur den kubanska skutan.

Andra som har anledning att följa valet är vänsterregeringarna i Nicaragua och Bolivia – även de stora mottagare av oljebistånd.

Hugo Chávez utrikespolitik har annars gått under devisen ”min fiendes fiende är min vän”, där USA alltid setts som fienden. Chávez har närmat sig Libyens förre ledare Muammar Khaddafi, Irans president Mahmoud Ahmadinejad, och nu senast Syriens diktator Bashar al-Assad. Även stormakter som Kina och Ryssland har funnit en nära allierad i den frispråkige venezuelanen.

Men om oppositionens Henrique Capriles vinner i kväll väntar en helomsvängning. Den västra hemisfärens största olje- och gasreserver skulle då i ett slag kontrolleras av en USA-vänlig regering. Så lita på att nattens valresultat följs noga även i Moskva, Peking och Washington.

Erik de la Reguera

Kandidaterna

Hugo Chávez, 58, är socialistpartiets kandidat och Venezuelas president sedan 13 år tillbaka. Han vill satsa på fattigdomsbekämpning, utbildning och riktade stödinsatser till gängmedlemmar för att komma till rätta med det ökande maffiavåldet.

Henrique Capriles, 40, är den samlade oppositionens kandidat. Han lovar hårda tag mot brottsligheten och en förändring av utrikespolitiken i mer USA-vänlig riktning. Har tidigare varit guvernör i Miranda och klär sig ofta i en keps i Venezuelas färger.

–

Publicerat i DN den 7 oktober 2012.

CARACAS. Bristen på elektricitet är en viktig valfråga inför morgondagens presidentval i Venezuela. För trots att landet har stora olje- och naturgasreserver lider dess invånare av ständiga elavbrott. Energikrisen är så allvarlig att den kan påverka Hugo Chávez möjligheter till omval.

På busstationen i Maracay, ett par timmars färd från Venezuelas huvudstad Caracas, sitter hundratals resenärer och väntar. I folkmyllret är det ett samtalsämne som ständigt återkommer: de många elavbrotten.

– I går kväll hade vi ett sju timmar långt avbrott hos oss. Sådant hände aldrig förr, nu sker det varje vecka! säger Javier, en äldre man som bor i samhället Palo Negro, några mil utanför Maracay.

Inför presidentvalet i morgon har oppositionens kandidat Henrique Capriles lyckats göra elavbrotten till en het valfråga. Regeringen har hemligstämplat statistiken men inofficiella rapporter talar om mer än 2 000 större elavbrott enbart i år.

Caracas har klarat sig relativt lindrigt undan, men så fort man lämnar huvudstaden blir vittnesmålen om ransoneringar och avbrott desto vanligare. Som i Maracay, till exempel.

– Fram till för ett par år sedan brukade det statliga elbolaget meddela avbrott i förväg. Men nu säger de ingenting. Jag har förlorat ett kylskåp, och när elen gick i förra veckan gick min tv sönder, säger den 19-åriga studenten Sara Sierra.

För fem år sedan lät Hugo Chávez förstatliga de sex stora elbolagen i landet. Tanken var att frysa elpriserna – vilket lyckats – men i gengäld har elavbrotten blivit desto fler.

Regeringen anklagar oppositionen för att sabotera elnätet, men några konkreta bevis har inte lagts fram. Många venezuelaner får allt svårare att förstå hur landet har problem med elförsörjningen när det har olje- och naturgasreserver i samma storleksordning som Saudi­arabien.

– Frysningen av elpriserna har lett till att det statliga bolaget inte ens kan finansiera de anställdas löner. Regeringen skjuter till pengar, men korruption och inkompetens i ledningen gör att underhållet eftersätts och att nyinvesteringar undviks, säger José Manuel Aller, professor vid Simon Bolivar-universitetet.

I Venezuela har antalet statsanställda fördubblats till 2,5 miljoner sedan Chávez kom till makten, och det finns gott om vittnesmål om en intern arbetskultur som kräver lojalitet och partidisciplin.

Den sortens korporativism kan förvisso vinna val – och Chávez är favorit till segern i morgon – men den premierar sällan kompetens och kritiskt tänkande.

Erik de la Reguera

Kandidaterna i söndagens presidentval

Hugo Chávez, 58, är socialistpartiets kandidat och Venezuelas president sedan 13 år tillbaka. Han lovar utrota arbetslösheten och bostadsbristen helt och vill skapa tio nya universitet. Gick nyligen igenom behandling för en cancersjukdom, men säger sig nu vara helt frisk.

Henrique Capriles, 40, är den samlade oppositionens kandidat. Han vill privatisera det statliga elbolaget, lovar hårda tag mot brottsligheten och en förändring av utrikespolitiken i mer USA-vänlig riktning. Har tidigare varit guvernör i delstaten Miranda.

–

Publicerat i DN den 6 oktober 2012.

CARACAS. På söndag går Venezuela till val och Hugo Chávez är favorit till segern – än en gång. Men vem är egentligen denne man som ständigt utmanar USA? En diktator, som hans fiender hävdar, eller en folkets rättvisekämpe som han själv framställer sig som?

”Tillåt mig tala direkt ur hjärtat. Jag vet ju att ni sitter där ute och lyssnar på Hugo, på vännen Hugo. Inte presidenten Hugo, utan vännen, soldaten.”

Så inleds en bok av Hugo Chávez som handlar om hans barndomsminnen, och som kom ut för bara en dryg vecka sedan i Venezuela. Kulturministern förklarade stolt vid lanseringen att en miljon exemplar tryckts upp inför valet och kommer att delas ut gratis både i bokformat och som tabloidtidning. Boken går också att ladda ned från nätet.

Det kan tyckas en smula märkligt att regeringen mitt under pågående valrörelse på det viset tar pengar ur statskassan för att distribuera presidentens memoarer. Men i Venezuela är det få som är förvånade.

– Chávez gör alltid så här före valen. Han håller låda i tv på alla kanaler samtidigt. Han drar i gång byggprojekt, det lagas hål i gatorna och hans porträtt sätts upp i jätteformat vid arbetsplatserna. Så varför inte dela ut en bok? Det är bara logiskt, säger lågstadieläraren Anais Alvarez, när DN möter henne efter en av oppositionens demonstrationer i Caracas.

I presidentvalet på söndag tänker Anais Alvarez rösta på den 40-årige Henrique Capriles, som lyckats ena den tidigare så splittrade oppositionen och nu ser ut att bli den tuffaste utmanaren på många år för Chávez. Capriles fokuserar på regeringens stora akilleshäl: det snabbt ökande kriminella våldet i landet.

Men trots det talar det mesta för att det blir Chávez som vinner nu på söndag. I opinionsmätningarna leder den fram till nyligen cancersjuka, men i dag enligt egen utsago helt friska presidenten med omkring tio procentenheter.

Utanför Venezuela är Hugo Chávez nog mest känd som den syd­amerikanske president som gång på gång utmanat USA. Eller som fanbäraren för det ”21:a århundradets socialism”, som finansierat många av de andra vänsterledarna i Sydamerika med Venezuelas oljeintäkter.

På hemmaplan är det dock i första hand satsningarna på fattigdomsbekämpning som gjort honom populär. Under åren 2004–2008, då oljepriset var högt, pumpade Chávez in miljardbelopp i vuxenutbildningar, vårdcentraler och soppkök i fattiga områden. Den extrema fattigdomen minskade från 17 till 7 procent och analfabetismen utrotades nästan helt.

– För 15 år sedan såg man ofta gatubarn och tiggare här. I dag är det väldigt ovanligt att se någon så utblottad, säger socialarbetaren Glismenia Rojas till DN i den fattiga stadsdelen Petare i Caracas.

Men när den den globala finanskrisen inleddes föll oljepriset, och den hårt reglerade venezuelanska ekonomin hamnade i gungning. Ständiga elavbrott plågar numera delar av landet, inflationen ligger på omkring 20 procent och våldsbrotten har stigit till nya rekordnivåer.

Samtidigt växer en rädsla inom medelklassen för att landets demokrati kan vara i fara. Chávez har tagit politisk kontroll över domstolarna, och militären är numera ”gift med det socialistiska projektet”, som landets försvarsminister uttryckt saken.

I Caracas möts man av Chávez bild vart man än vänder blicken. Kommandanten tronar från otaliga väggmålningar, där han omgärdas av röda fanor och patriotiska arbetare som blickar drömmande mot horisonten. Budskapet på socialistpartiets valaffischer är att ”folkets hjärta finns där uppe” – vilket syftar på Chávez själv.

Estetiken och personkulten för onekligen tankarna till auktoritära regimer. Men är då Hugo Chávez en diktator, som en del av hans motståndare hävdar?

– Venezuela är ett gränsfall. Å ena sidan hålls det fria val, och det finns en hyfsat fri press och en aktiv opposition. Å andra sidan finns också tydliga auktoritära inslag, framför allt i form av en avskaffad maktdelning och ett systematiskt motarbetande av oppositionen från myndigheternas sida, säger statsvetarprofessorn Javier Corrales vid Amherst College i USA, som skrivit en bok om Chávez.

Corrales liknar Venezuela vid Ryssland, där Vladimir Putin tagit ett järngrepp om statsmakten och inte drar sig för att göra livet svårt för oppositionella. Putin och Chávez är för övrigt goda vänner, och Venezuela har köpt ryska vapen för mångmiljardbelopp på senare år.

Men kulten kring Chávez som person oroar inte enbart hans motståndare. Även många traditionella socialister och anarkister är obekväma med den. I en liten socialistisk bokhandel i staden Maracay, ett par timmars bussfärd från Caracas, skakar ägaren Lenin Aquino bekymrat på huvudet när jag för det på tal.

– Jag tror att det är ett historiskt misstag. Det gör hela vårt projekt sårbart. Chávez har ju varit sjuk i cancer… vad händer om han dör?

Lenin blir svaret skyldig. Men i likhet med många av Chávez anhängare avfärdar han oppositionens oro för bristen på maktdelning som ”borgerligt skitsnack”.

Polariseringen och vi-och-dom-tänkandet lever med andra ord kvar i Venezuela, tio år efter det misslyckade kuppförsöket mot Chávez. Talet om konspirerande oligarker och hotet från ”imperiet” USA mobiliserar och enar presidentens anhängare, samtidigt som det ibland också tycks tjäna som en förevändning för att göra övertramp mot oppositionen.

Kommer då Chávez att lämna ifrån sig makten frivilligt om han förlorar – nu eller i framtiden?

– Det är svårt att svara på. Inom socialistpartiet finns både en hårdför grupp och en mer moderat strömning, där den senare förstår vikten av ett flerpartisystem. Men om det blir skarpt läge kan nog även militären få en nyckelroll, säger Javier Corrales.

Erik de la Reguera

Striden står mellan Chávez och Capriles

Hugo Chávez, 58, är Venezuelas president sedan 1999 och har gjort sig känd som ledare för den radikalare strömningen inom Latinamerikas vänsterblock. Under 2011 och början av 2012 genomgick han behandling för en mystisk cancersjukdom som han nu säger sig vara helt återställd från. Lovar att fortsätta föra Venezuela mot en mer statligt dominerad ekonomi.

Henrique Capriles, 40, är oppositionspartiernas gemensamma kandidat. Han har tidigare varit kongressledamot, borgmästare och guvernör i delstaten Miranda. Vill se hårda tag mot brottsligheten, men lovar också att bevara omtyckta ”misiones” som ger stöd till fattiga. Vill ompröva utrikespolitiken, distansera sig från Ryssland och Iran, och närma sig USA.

Hugo Chávez – från vaggan till president

1954 – föds i delstaten Barinas. Växer upp under fattiga förhållanden tillsammans med sin mormor.

1971 – inleder en karriär som arméofficer inom det militära och studerar marxism i det fördolda.

1992 – leder ett misslyckat kuppförsök mot presidenten Carlos Andres Perez. Fängslas. Senare benådad.

1998 – väljs till Venezuelas president efter missnöjesröstande mot de etablerade partierna. Sedan omvald vid två tillfällen (2000 och 2006).

2002 – utsätts själv för misslyckat kuppförsök. Chávez skyller kuppförsöket på USA, radikaliseras och närmar sig Fidel Castros Kuba.

2004 – lanserar stor satsning på fattigdomsbekämpning.

2007 – utlyser folkomröstning för att skriva in i Venezuelas författning att landet är socialistiskt. Förlorar – erkänner nederlaget.

2009 – utlyser folkomröstning för att slopa max antal mandatperioder för en president. Segrar.

2011 – inleder cellgiftsbehandlingar mot en cancersjukdom vars exakta diagnos ännu är hemligstämplad. Uppger sig vara helt frisk i juli 2012.

–

Publicerat i DN den 5 oktober 2012.

CARACAS. Med bara en vecka kvar till presidentvalet i Venezuela har tre oppositionella skjutits till döds. De ansvariga för dådet tros vara sympatisörer till den socialistiske presidenten Hugo Chávez – något som nu polariserar landet.

– Vår fredliga busskaravan stoppades av ett trettiotal män beväpnade med automatvapen och molotovcocktails. De började skjuta mot två av våra ledare, som gått fram till dem för att försöka medla. Och polisen stod bara bredvid och såg på! säger lokalpolitikern Adolfo Superlano till tidningen El Nacional.

Händelsen inträffade i lördags när tusentals oppositionsanhängare var på väg till ett valmöte i delstaten Barinas i västra Venezuela. Två av ledarna för oppositionen, Antonio Valero och Omar Fernández, avled av skottskador. Sent på söndagskvällen kom besked om ytterligare ett dödsfall.

– Vi kände igen mannen som gav order. Han är miljöchef i delstats­regeringen, säger Adolfo Superlano.

Hugo Chávez växte upp i Barinas och delstatens guvernör är presidentens bror Adán Chavez. Dådet har därför stor politisk sprängkraft i Venezuela.

I går lovade inrikesminister Tareck El Aissami att utreda händelsen grundligt. Sex personer har hittills gripits, samtliga Chávezsympatisörer. Men oppositionens presidentkandidat Henrique Capriles kräver att även de lokala politiker och myndighetsutövare som misstänks ha deltagit ska ställas inför rätta.

I presidentvalet på söndag är ­Capriles något av en underdog, även om avståndet till Hugo Chávez har krympt stadigt de senaste veckorna. De flesta opinionsinstitut uppskattar att Chávez leder med omkring tio procentenheter. Men en mätning från förra veckan visar att kandidaterna snart kan ligga i stort sett jämsides.

Capriles har lyckats ena den tidigare så splittrade oppositionen och har som främsta valfråga att minska maffiavåldet i landet. Hans kampanjledning klagar över att den motarbetas av såväl valmyndigheten som regeringen. Bland annat förefaller stora belopp ur statskassan ha pumpats in i presidentens omvalskampanj.

Erik de la Reguera

Venezuela

Statsskick: Republik.

President: Hugo Chávez (sedan 1999).

Befolkning: 29 miljoner.

Exportprodukter: Venezuela har några av världens största olje- och gasreserver, vilket ger landet stora inkomster när oljepriserna är höga, men samtidigt har det också bidragit till utbredd korruption inom staten.

Publicerat i DN den 1 oktober 2012.

MEXICO CITY. Tolv mexikanska poliser har gripits för att ha deltagit i ett bakhåll mot amerikanska CIA-agenter några mil söder om Mexico City. Attacken beordrades sannolikt av maffian, men motivet är fortfarande oklart.

Veckopendlarna på landsvägen mellan Mexico City och staden Cuernavaca fick en obehaglig överraskning när intensiv skottlossning bröt ut i trafiken i fredags i förra veckan.

Efter nära en timmes kaos stod det klart att en diplomatbil som två amerikanska medborgare och en mexikansk marinkapten färdades i hade utsatts för ett bakhåll. Bilen träffades av minst ett femtiotal skott, men dess skottsäkra dörrar och fönster räddade amerikanerna från svårare skador.

USA:s och Mexikos myndigheter har försökt lägga locket på efter händelsen. Men de senaste dagarna har den ändå förvandlats till en rejäl skandal, sedan tolv mexikanska poliser häktats för att ha deltagit i attacken. Poliserna misstänks ha arbetat på direkt uppdrag av en hög maffiaboss.

– Jag beklagar djupt det som hänt, sade Mexikos president Felipe Calderón i tisdags, efter fem dagars tystnad från officiellt håll.

Frågetecken finns dock vad gäller de båda amerikanerna och deras uppdrag i Mexiko. Vid tidigare attentat mot amerikanska regeringsanställda har det snabbt offentliggjorts vilken roll de haft, men den här gången har det dröjt.

New York Times citerade i går högt uppsatta regeringsföreträdare som bekräftar ihärdiga rykten i mexikansk press om att de båda amerikanerna arbetade för USA:s underrättelsetjänst CIA. De båda ska ha varit rådgivare till den mexikanska marinens specialtrupper, vilka fått en viktig roll i kampen mot maffian de senaste åren.

Till saken hör att även en av de gripna poliserna verkar ha fått vapenträning av amerikanska myndigheter, enligt ett dokument som läckts till Wikileaks.

Utredningen omgärdas fortsatt av största sekretess, vilket inte minst beror på att misstron mellan marinkår, armé och polis är stor. Mexiko har på senare år skakats av en rad uppmärksammade fall i vilka maffian infiltrerat ordningsmakten.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 30 augusti 2012.

MEXICO CITY. Guldgrävare misstänks ha mördat omkring 80 medlemmar i ursprungsfolket yanomami i Amazonas regnskog. Attacken ägde rum i de otillgängliga djungelområdena mellan Venezuela och Brasilien.

Det är den ickestatliga organisationen Survival International som nu slår larm om att invånarna i byn Irotatheri i södra Venezuela angripits av beväpnade män och att så många som åttio personer kan ha dödats. Massakern ska ha inträffat i juli i år.

Yanomamifolket lever i mycket otillgängliga områden, vilket gör det svårt att få uppgifterna bekräftade. Venezuelas regering lovade dock i går att utreda händelsen.

Tre män uppges ha överlevt – de var ute och jagade. I byn fann de det stora kommunala huset nedbränt. Familjerna var försvunna. Ben och förkolnade rester av människokroppar påträffades i bråten.

Byarna i regionen är mycket utspridda: Irotatheri ligger fem timmars helikopterfärd – eller femton dagar till fots – från centralorten Puerto Ayacucho. Det dröjde därför innan nyheten blev känd. Men nu växer upprördheten i yanomamifolkets omkring 250 samhällen.

– Vi har varnat för att något sådant här skulle kunna inträffa i tre år. Väldigt många guldgrävare finns i skogen, säger Luis Shatiwe Yanomami, en av folkets ledare.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 31 augusti 2012.