MEXICO CITY. ”Den här gången tror jag att det finns en realistisk möjlighet att uppnå fred.” Det sade den colombianska regeringens chefsförhandlare Humberto de la Calle när formella fredssamtal inleddes med Farcgerillan i går i Oslo.

– Vårt mål är att den här fredsprocessen ska utmärkas av värdighet, realism och effektivitet. Men vi är medvetna om att vi befinner oss i ett känsligt läge och vi är därför måna om att så lite som möjligt av det konkreta innehållet i förhandlingarna läcker ut, sade den förre vicepresidenten Humberto de la Calle, några timmar efter att han landat i Oslo tillsammans med regerings­sidans övriga delegater.

Motparten i förhandlingarna, den marxistiska Farcgerillan, representerades vid gårdagens presskonferens av kommandanten Iván Marquez.

– För oss i Farc innebär inte fred enbart att vapnen tystnar, utan att det sker en politisk och ekonomisk omvandling av Colombia. Vi måste åtgärda konfliktens grundorsaker, sade Marquez, som för dagen var klädd i civila kläder, liksom de övriga Farcdelegaterna.

Marquez manade den andra vänstergerillan i Colombia, ELN, att engagera sig i fredsprocessen, liksom landets politiska partier, katolska kyrkan och enskilda organisationer. Exakt vilka former detta deltagande kan komma att ta sig förblev dock oklart.

Fredssamtalen är de första som hålls med Farc på ett drygt år­tionde, och de följs därför noga i Colombia. Tiotusentals människor har dödats i konflikten sedan Farc förklarade krig mot staten 1964.

Misstroendet mellan parterna är fortfarande stort, efter en rad misslyckade fredsprocesser i det förgångna. Men den här gången intygar båda sidor att de norska medlarna lyckats skapa ett samtalsklimat som präglats av respekt.

Nästa möte ska enligt planen hållas den 5 november i Havanna. Den 15 november inleds konkreta förhandlingar om det första av fem teman som ska avhandlas vid fredssamtalen: landsbygdsutveckling och jordreform.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 19 oktober 2012.

MEXICO CITY. Perus fängslade ex-president Alberto Fujimori är svårt sjuk. Det hävdar hans familj, som sprider närgångna fotografier för att få honom benådad. Men människorättsaktivister är skeptiska.

De sociala medierna i Peru har gått heta i veckan. Först spreds ett foto av en till synes dödssjuk äldre man som ligger på rygg och blickar håglöst upp mot kameran. Sedan dök det upp ett självporträtt, där samme åldring målat sig själv i oljefärger – leende och i färggranna indiankläder – bredvid ett noggrant textat budskap:

”Förlåt mig för allt det jag inte gjorde och för allt jag inte kunde undvika.”

Åldringen är Perus ex-president Alberto Fujimori. Och bilderna, som spritts på Facebook och Twitter, härrör troligen från hans anhöriga, som en del av en pågående kampanj för att få honom benådad.

– Min far har munhålecancer. Sjukdomen är inte livshotande, men han lider också av magsår och svår stress, sade Keiko Fujimori när hon och hennes bror Kenji Fujimori – båda högt uppsatta politiker – nyligen lämnade in en nådeansökan till den nuvarande presidenten Ollanta Humala.

Alberto Fu jimori dömdes till 25 års fäng else 2009 för att ha bildat dödsskvadroner under sin tid som president (1990–2000). Tusentals ”försvann” och mördades under hans år vid makten i en blodig konflikt med gerillan Sendero luminoso. Fujimori har tidigare sagt att han inte vill ansöka om nåd, eftersom det skulle kunna tolkas som att han erkänner brott.

Bland människorättsaktivister i landet är reaktionerna kyliga.

– Om Fujimoris benådas innebär det ett hårt slag för vårt land som rättsstat och demokrati, säger Rocío Silva, chef på en paraplyorganisation för människorättsorganisationer i Peru.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 25 oktober 2012.

MEXICO CITY. Efter nära 50 år av blodig konflikt i Colombia finns nu ett litet hopp om fred. Representanter för den marxistiska Farcgerillan och landets regering möts i dag, måndag, i Oslo för att inleda de första formella fredssamtalen på över ett årtionde. Men många svåra frågor återstår fortfarande att lösa.

Negociaciones de paz. Fredsförhandlingar. Orden har en smått magisk laddning i Colombia, där det gått mer än ett årtionde sedan en regering senast valde att sätta sig ned vid förhandlingsbordet med någon av vänstergerillorna.

De båda delegationer som i dag anländer till Norge kan därför lugnt räkna med att vartenda ord de uttalar kommer att vändas och vridas i colombiansk press. Å ena sidan representanterna för president Juan Manuel Santos och hans regering. Å den andra, den av EU och USA terrorstämplade Farcgerillans utsända.

De första kontakterna mellan parterna togs i hemlighet på Kuba redan i februari, under överinseende av diplomater från Venezuela och Norge. Dessa inofficiella samtal pågick ända fram till för ett par månader sedan, då man kom överens om att mötas öppet.

Fem ämnen ska nu avhandlas: jordreform, politiskt deltagande, ersättning till konfliktens offer, narkotikahandel och avslutande av stridshandlingar.

– Det ser ovanligt lovande ut. Jag tror det finns en politisk vilja att nå en uppgörelse på båda sidor, även om det är svårt att veta hur väl sammanhållen Farc i realiteten är, säger statsvetaren Jorge Restrepo till DN.

Bland alla tänkbara riskmoment i den kommande dialogen ser han frånvaron av ett formellt eldupphör som det största.

– Om gerillan eller regeringsarmén dödar eller tillfångatar motståndarsidans förhandlare – eller genomför någon annan stor attack – är risken givetvis stor att samtalen strandar. Fördelen nu är dock att man slipper utdragna diskussioner om vem som inte respekterar vapenvilan, säger Jorge Restrepo.

Misstron mellan parterna är stor. På 1980-talet punkterades det första allvarligt menade försöket att nå en fredsuppgörelse av regeringsvänliga högermiliser, då de lät mörda tusentals vänstersympatisörer.

Nästa förhandlingsomgång, åren 1998–2002, lämnade en bitter eftersmak för regeringssidan, eftersom Farcgerillan förhalade förhandlingarna och utnyttjade respiten till att bygga upp sin arsenal. Detta förklarar också varför Santos regering vägrat acceptera ett eldupphör.

– Men det är ett stort framsteg att man nu ska sätta sig ned och tala öppet. Där har Norges förhandlare – och indirekt Venezuelas regering – lyckats med något som otaliga diplomater misslyckats med under årens lopp, säger Jorge Restrepo.

Erik de la Reguera

Pengarna kommer från knarkhandel

Farc (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia) tros bestå av omkring 8 000 man. Farc tjänar pengar på utpressning, narkotikahandel och, tills nyligen, kidnappningar. Sedan kriget mot staten förklarades 1964 har tiotusentals människor dödats.

–

Publicerat i DN den 15 oktober 2012.

MEXICO CITY. En av världens mäktigaste maffiabossar, Heriberto ”El Lazca” Lazcano, har dödats i en eldstrid i Mexiko, enligt landets marinkår. Lazcano var ledare för brottssyndikatet Zetas och hans död är en fjäder i hatten för president Calderón – om den kan bekräftas, vill säga.

Lunchtid i måndags. Staden Sabinas i nordöstra Mexiko. Ett beväpnat kommando stormar in på begravningsbyrån García och kräver att den uppskrämde begravningsentreprenören ska lasta in två lik som han arbetat med i sin bil och sedan följa efter deras konvoj ut ur staden.

Han gör som männen säger. I trakterna kring Sabinas – liksom i så många andra delar av Mexiko – är befolkningen väl medveten om att det finns en parallell statsmakt som det inte är lönt att utmana: brottssyndikatet Zetas.

Kropparna levereras till överenskommen plats. Och myndigheterna får inte reda på likstölden förrän sent på måndagskvällen.

Det är troligen inte förrän då som någon myndighetsperson bestämmer sig för att köra de dödas fingeravtryck genom den federala databasen över kända brottslingar – trots att de båda männen skjutits till döds av marinkårssoldater redan dagen före. Sökningen ger en träff, och inte vilken träff som helst: ett av fingeravtrycken matchar det som finns i registret för självaste Heriberto ”El Lazca” Lazcano – Zetas lika fruktade som ökände ledare. När militärledningen informerats om saken går den snabbt ut med ett pressmeddelande: ”Vi har starka indicier som tyder på att ’El Lazca’ är död!”

Det är den officiella versionen. I går visade myndigheterna upp bilder som tagits på ”El Lazcas” misstänkta lik, innan det stals av de beväpnade männen. Men rykten om ”El Lazcas” död har visat sig vara felaktiga vid två tillfällen tidigare, och enbart utifrån bilder är det svårt att avgöra om den döde är den 37-årige tidigare elitsoldaten Lazcano, eftersom maffiabossen inte fångats på bild på åratal.

Tiotusentals människor har mördats av Zetas, som ligger bakom otaliga kidnappningar och storskalig drogsmuggling. Det har till och med förekommit uppgifter om att Lazcano och hans män planerat att mörda president Felipe Calderón.

För Calderón, vars mandatperiod tar slut om två månader, är Lazcanos död en fjäder i hatten. Förutsatt att uppgifterna verkligen stämmer.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 10 oktober 2012.

MEXICO CITY. Hugo Chávez vann stort i söndagens val i Venezuela och blir kvar som president fram till 2019. Frågan är nu om landet går mot ett mer auktoritärt styre à la Ryssland under Vladimir Putin, eller om Chávez kan dra lärdom av de socialdemokratiska rege­ringarna i Sydamerika.

Segermarginalen i söndagens val blev drygt nio procentenheter för Hugo Chávez, samtidigt som valdeltagandet slog alla rekord i Venezuela: över 80 procent tog sig till valurnorna.

Ändå ska nog den 58-årige socialisten Chávez akta sig för att slå sig för bröstet. Jämfört med 2006, då hans segermarginal var hela 26 procent, är söndagens resultat nämligen en tydlig tillbakagång.

Det beror på två saker.

Dels har oppositionen funnit en samlande kraft i Henrique Capriles, som distanserat sig från den odemokratiska delen av högern, sträckt ut en försonlig hand till Chávez och på valnatten var snabb med att erkänna sig besegrad. Många tror att den blott 40-årige Capriles redan siktar mot presidentvalet om sex år. Kanske anar han också att Chávez hälsa kan vara sämre än vad regeringen vill kännas vid, och att cancern kan komma att tvinga bort presidenten från makten redan innan mandatperiodens slut.

Den andra orsaken till Chávez krympande segermarginal är en minskad entusiasm bland socialistpartiets gräsrötter. 2006 var Venezuela mitt uppe i en period av hög tillväxt, i vilken landets fattiga för första gången på allvar fick ta del av landets enorma oljerikedomar.

Sedan dess har reformtakten avstannat och ekonomin gått kräftgång. Elavbrott plågar numera stora delar av Venezuela och våldsbrotten i fattiga områden har ökat dramatiskt.

Statsapparaten har svällt genom en rad förstatliganden av företag. Antalet statsanställda har fördubblats till 2,5 miljoner, och det finns gott om vittnesmål om en hård partidisciplin och lismande ögontjänarmentalitet inom statsapparaten – något som förvisso kan mobilisera väljare och vinna val, men också leder till ökad ineffektivitet och korruption.

Militären och rättsväsendet har politiserats, samtidigt som personkulten kring Chávez person nått oanade höjder: numera talar presidenten nästan alltid om sig själv i tredje person.

Det är för tidigt att fälla ett slutgiltigt omdöme om söndagens val i Venezuela, men mycket tyder på att valet var fritt – i meningen fritt från fusk på valdagen – men inte särskilt rättvist, eftersom hela statsapparaten och dess resurser (inklusive de statliga medierna) stått till Chávez förfogande.

Chávez politiska projekt, det 21:a århundradets socialism, kan nu antingen fortsätta i riktning mot ett mer auktoritärt styre, liknande det i Vladimir Putins Ryssland – eller byta spår och ansluta sig till de mer demokratiskt sinnade vänsterregeringarna i Sydamerika, som Brasilien och Uruguay, för vilka maktdelning och tydliga begränsningar för regeringsmakten är något självklart.

Den utsträckta handen från oppositionen gör det senare möjligt. Men det är bara Chávez själv som kan ta beslutet, och hittills finns inte mycket som talar för att de senaste årens färdriktning kommer att ändras.

Erik de la Reguera

Fakta.

Socialistpartiet PSUV:s kandidat Hugo Chávez fick 54,4 procent av rösterna i söndagens presidentval.

Oppositionens kandidat Henrique Capriles fick 45 procent av väljarstödet. Valdeltagandet var över 80 procent, vilket är rekord i Venezuela.

Hugo Chávez är Venezuelas president sedan 1999 och har blivit omvald två gånger tidigare.

I en folkomröstning 2007 avskaffades gränsen för antalet mandatperioder som presidenten kan sitta vid makten.

Söndagens valseger gör det därför möjligt för Chávez att sitta kvar som president till 2019.

—

Publicerat den 9 oktober 2012.

Det finns få politiker som väcker så starka känslor som Hugo Chávez. Antingen älskar man eller hatar honom. Särskilt i Venezuela. Men även i omvärlden gör annars balanserade bedömare grova förenklingar, inte sällan efter att de först fäst sig vid något som Chávez sagt eller gjort på någon estrad (som att sjunga folkvisor, dansa runt med anhängare eller häckla någon politisk motståndare).

Det är så klart tacksamt att fokusera på Chávez showande om man bara är ute efter att skapa en klatschig rubrik eller one-liner. Men om man på allvar vill försöka förstå vad som sker bakom TV-skärmarna och presidentens talkshow ”Aló Presidente” finns det bara ett sätt. Att åka dit.

Det har jag gjort i veckan, för DN:s räkning. Reportagen och artiklarna finns här nedan. De handlar om varför Chávez är favorit i söndagens val, men också – och kanske framförallt – om hur det kommer sig att han i valrörelsen faktiskt gett intryck av att stå under hårdare press än på mycket, mycket länge.

– Chávez möter sin tuffaste utmanare på flera år

– Dödsskjutningar förmörkar valspurt

– De ständiga elavbrotten har blivit en het valfråga

– Maffiavåld största hotet mot Chávez + Nervös valvaka för Castro