MEXICO CITY. En före detta diktator och kokainsmugglare har valts till president i det sydamerikanska landet Surinam. Människorättsaktivister varnar för att det kan sätta stopp för den historiska rättegång som inletts om militärens mord på oppositionella.

Med 36 röster av 51 utsågs den 64-årige Dési ”Bouta” Bouterse till ny president av Surinams parlament i tisdags.

Sedan dess har detta Sydamerikas minsta självständiga land – stort som Tunisien och inklämt mellan Brasilien och Guyana – hamnat i världens strålkastarljus på ett sätt som få av nationens halva miljon invånare kan ha önskat sig.

Anledningen är Bouterses bakgrund. Under hela 1980-talet var denne tidigare arméofficer, vars förebilder sägs vara Che Guevara och Fidel Castro, de facto Surinams diktator. Åren 1980 och 1990 ledde han militärkupper mot demokratiskt valda regeringar som vågade utmana hans befallningar.

Anklagelser om grova människorättsbrott har förföljt Bouterse, trots att han efter demokratiseringen försökt rentvå sitt namn. 2007 inleddes en rättsprocess – som ännu pågår – mot honom och elva av hans underhuggare.l
Ex-militärerna står åtalade för ”decembermorden” 1982, då femton oppositionsledare sköts till döds. Men Bouterse har konstant vägrat infinna sig i rättegångssalen.

Människorättsorganisationer befarar därför att han kommer att försöka sätta stopp för rättegången efter sitt tillträde som president i augusti. Något som avvisas bestämt av en talesman för Bouterse.

– Den valde presidenten kommer att garantera att rättssystemet fortsätter att fungera oberoende, sade talesmannen till nyhetsbyrån AP.

Men de kanske mest graverande anklagelserna mot Bouterse handlar om något annat. 1999 dömdes han i sin frånvaro till elva års fängelse av en domstol i Nederländerna. Brottsrubriceringen: kokainsmuggling.

Den nederländska domstolen fann Bouterse skyldig till att ha uppmanat chefer inom tullmyndigheten som varit lojala mot honom att blunda för vissa känsliga försändelser till Europa. Den därpå följande Interpolefterlysningen har gjort det omöjligt för Bouterse att resa fritt utanför Surinam.

Erik de la Reguera

Sydamerikas minsta självständiga land

Land: Surinam.

Yta: 163 270 kvadratkilometer.

Antal invånare: 490 000 .

Religion: Hinduer 27 procent, protestanter 25 procent, katoliker 23 procent, muslimer 20 procent och inhemska religioner 5 procent.

Språk: nederländska (officiellt språk och modersmål för 60 procent av befolkningen), engelska, sranang tongo (surinamiska), urdu, javanesiska och mandarin.

Statsskick: Republik (fram till självständigheten 1975 var landet en nederländsk koloni och gick under namnet Nederländska Guyana).

Främsta exportvaror: Bauxit, socker, guld, olja och bananer.

BNP per capita: 5 675 dollar (kan jämföras med Sveriges 37 526 eller Brasiliens 9 837 dollar).

Publicerad i Dagens Nyheter den 22 juli 2010.

MEXICO CITY. Attacker mot civila har de senaste månaderna blivit allt vanligare i Mexikos knarkkrig. Ett skrämmande bevis för det kom i söndags när minst 18 människor dödades av okända män på en födelsedagsfest i miljonstaden Torreón.

Klockan var halv två på natten när åtta stadsjeepar stannade till utanför en festlokal i Torreón i norra Mexiko. Fyrtiotalet gäster var då på plats i lokalen och stämningen var god.

Bildörrarna svängde upp och en grupp svartklädda män rusade in i lokalen beväpnade med automatvapen. Någon skrek en order: ”Skjut på allt som rör sig!”

När maskingevärssalvorna hade tystnat var 17 civilpersoner döda (12 män och 5 kvinnor). Ytterligare en kvinna avled senare av inre blödningar.

Ett tjugotal personer rapporteras ha skottskadats, flera av dem så allvarligt att deras liv fortfarande på måndagen hängde på en skör tråd.

Motivet till massakern är än så länge okänt. Polisen misstänker en uppgörelse i den undre världen och en regeringstalesman fördömde dådet som ”barbari”.

Det faktum att festlokalen från början hade bokats för en gayfest, vilken ställdes in på grund av dåligt väder, antyder att det också skulle kunna röra sig om ett hatbrott.

Men oavsett motivet är det få bedömare i Mexiko som tvekar om vilka förövarna är. Allt tyder på att de tillhör någon av de olika narkotikakarteller som utkämpar ett brutalt krig i landet.

Sedan i december 2006, då president Felipe Calderón tillträdde, har minst 24 000 människor dödats i detta krig, vilket i första hand handlar om kontroll över smugglingsrutter för droger till USA och Europa.

Enligt regeringen har cirka 1 000 civila dödats i korseld, i massakrer eller på annat sätt de senaste tre åren. Och trenden är tydlig: i takt med att kriget trappas upp drabbas civila allt oftare.

Granatattacker mot polisstationer och civila byggnader sker i stort sett dagligen. I förra veckan detonerade dessutom en bilbomb för första gången i Ciudad Juárez, ett av detta krigs blodigaste slagfält. Och resultatet är talande: en läkare fanns bland de fyra dödsoffren.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 20 juli 2010.

MEXICO CITY. Argentina blir första land i Latinamerika att erkänna homosexuella äktenskap i lag. Det står klart sedan den argentinska kongressen röstat igenom en ny och epokgörande lag efter en maratondebatt.

Ett par timmar var kvar till gryning i Buenos Aires när omröstningen slutligen kunde ske på torsdagen. Då hade debatten, som direktsändes i argentinsk teve, pågått i nära femton timmar och positionerna föreföll mer låsta än någonsin.

Utanför kongressbyggnaden väntade tusentals människor som demonstrerat såväl för som emot den nya lagen. Och när så rösterna hade räknats var saken klar: Argentina blir första land i Latinamerika – det tionde i världen – att likställa hetero- och homosexuella äktenskap.

– Tänk att jag får uppleva detta i mitt land! jublade regissören José ”Pepito” Cibrián Campoy, en av dem som i timtal väntat nervöst ute i kylan.

Frågan fick liv förra året, då guvernören i provinsen Tierra del Fuego utfärdade äktenskapsbevis till två män i trots mot den då rådande lagstiftningen, vilken slog fast att ett äktenskap ingås av ”en man och en kvinna”.

Internationella profiler som artisten Ricky Martin har sedan dess gett stöd till de aktivister i Argentina som kämpat för homosexuellas rätt till äktenskap.

Motståndet har framför allt letts av katolska kyrkan, vars företrädare särskilt har provocerats av att den nya lagen öppnar för att homosexuella kan få adoptera.

– Jag oroas inte i första hand av att dessa homosexuella personer gifter sig, utan de följder som det kan få för andra – och då särskilt för barnen, sade senatorn Liliana Negre de Alonso under debatten.

Frågan har skurit genom partilinjerna och flera tunga namn som stått nära regeringen har motsatt sig lagförslaget. Att röstsiffrorna blev 33 för, 27 mot och 3 nedlagda visar hur delat landet varit.

Men center-vänsterpresidenten Cristina Kirchner, själv tillhörande peronistpartiet, förklarade snabbt att ett veto från hennes sida är uteslutet.

– Den här lagen gör Argentina till ett föregångsland, sade Kirchner.

Homosexuellas rättigheter, abort och andra frågor om individens makt över sin kropp har de senaste åren blivit centrala i den rörelse mot mer av sekulär lagstiftning som präglar latinamerikanska storstäder. Det har bland annat tagit sig uttryck i att homosexuella äktenskap numera är tillåtna i Mexico City men inte i Mexiko som helhet.

Katolska kyrkan har dock fortfarande ett starkt grepp om landsbygden i Latinamerika, vilket förklarar varför lagarna ofta ger intryck av att släpa efter stadsbornas mer liberala attityder.

Erik de la Reguera

Godkänt även i Mexico City

– Argentina blir det första landet i Latinamerika att godkänna homosexuella äktenskap på riksnivå. Länder som i andra delar av världen har antagit liknande lagar är Belgien, Holland, Spanien, Sydafrika, Kanada, Portugal, Island, Norge och Sverige.

– I USA har hittills Washington DC och fem andra delstater lagstiftat om homosexuella äktenskap. Även i Mexico City har homosexuella numera rätt att gifta sig, men det gäller inte i delstater utanför Mexikos huvudstad.

– Uruguay är det enda land i Latinamerika där homosexuella par som har registrerat partnerskap får adoptera barn. Än har dessa par dock inte fått rätt att gifta sig i landet.

Publicerad i Dagens Nyheter den 16 juli 2010.

MEXICO CITY. En leende Fidel Castro som återvänder till offentlighetens ljus. Regimtrogna ”bloggare” som lägger ut bilder på honom på internet. Det blir självklart en nyhet i världens medier. Men den gamle comandantens comeback handlar betydligt mindre om hans hälsotillstånd, än om noggrant uttänkt propaganda.

Fyra år har gått sedan Fidel Castro insjuknade i en mystisk sjukdom och försvann från världens strålkastarljus.

Men i helgen – samtidigt som de första av de 52 samvetsfångar som nu ska friges uppgavs ha fått lämna sina celler – fanns han plötsligt där ute bland folk på nytt. Ja, eller åtminstone i medierna. För det räcker med att snegla på publiceringsdatum för att inse att 83-åringens utflykt var allt annat än spontan.

Bilderna togs i onsdags, en dag innan beskedet om samvetsfångarna gavs. Men trots det väntade de båda bloggarna ända till i helgen med att lägga ut bilderna på sin idol på nätet. Nog för att internetuppkopplingarna kan vara långsamma på Kuba, men knappast till den graden.

Fidels återuppståndelse ska därför i stället ses som ett sätt för regimen att sända politiska signaler.

Dels handlar det om att hålla rättning i ledet i kommunistpartiet, där en del hökar skulle ha kunnat ifrågasätta frigivningarna av samvetsfångar om inte revolutionssymbolen Fidel visat sitt stöd genom sin blotta närvaro.

Dels handlar det om en pr-kampanj riktad till utlandet. Regimen vill framställa Kuba som ett land där yttrandefriheten är ohotad och informationen flödar fritt – inte minst på bloggar.

Man försöker indirekt dra nytta av det faktum att den inhemska oppositionens främsta röst är bloggaren Yoani Sánchez, och göra det till något slags bevis för regimens toleranta inställning.

Men verkligheten ser annorlunda ut. Yoani Sánchez har visserligen lyckats undgå att fängslas, men hon har utsatts för förföljelser och fått se de statliga censorerna blockera hennes blogg för kubanska surfare.

Att gå ut och demonstrera är förenat med uppenbar risk att kastas i fängelse. Samma sak för den som vill bilda en oberoende fackförening. Och den inhemska pressen är en ständigt pågående parodi på journalistik.

En del optimister ser frigivningarna som ett tecken på att Castrobröderna är beredda att ändra på detta. Men risken finns också för att EU (och senare USA) tar tillfället i akt och börjar behandla Kuba efter samma modell som Kina, Saudiarabien och en rad andra ”vänskapliga diktaturer”. Det vill säga, att man låter ekonomiska intressen gå före demokrati och mänskliga rättigheter.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 12 juli 2010.

MEXICO CITY. Våldsamma oroligheter skakar sedan flera dagar det centralamerikanska landet Panama. Minst en person har dödats och ett hundratal har skadats i sammandrabbningar mellan polis och strejkande bananarbetare. Enligt obekräftade uppgifter ska ett trettiotal svenskar vara strandsatta mitt i konfliktområdet.

Strejkande bananarbetare har den senaste veckan blockerat vägar i västra Panama, ett land som i omvärlden mest är känt för Panamakanalen, färdigställd 1914.

Arbetarna protesterar mot att det lokala bananföretaget Bocas Fruit Company inte betalat ut deras löner på flera veckor. De vänder sig också mot en rad nya lagar, som de menar urholkar strejkrätten.

I torsdags gjorde polisen ett försök att bryta upp vägblockaderna, vilket ledde till våldsamma kravaller i provinsen Bocas del Toro. Skott avlossades, byggnader sattes i brand, sten och molotowcoctail kastades mot ordningsmakten. Minst ett hundratal personer skadades svårt.

Fackförbundet Sitrabanas hävdar att fyra av dess medlemmar dödades under dessa sammandrabbningar. Men från myndigheternas sida har man hittills bara bekräftat ett dödsfall – fackföreningsledaren Antonio Smith. Omständigheterna kring hans död är fortfarande oklara.

Utegångsförbud har införts i staden Changuinola, men oroligheterna fortsätter och det uppges vara förenat med livsfara att färdas på vägarna i området.

Enligt en uppgiftslämnare som är på plats men inte vill uppge sitt namn hade 30 svenskar på lördagen tagit skydd nära vattenkraftverket i Changuinola. Där skulle även ett trettiotal danska medborgare ha barrikaderat sig.

Kraftverket i Changuinola är under konstruktion och bland underleverantörerna finns svenska Vattenfall och det danska företaget Pihl. På Vattenfalls pressavdelning i Sverige kunde man på lördagen dock varken bekräfta eller dementera uppgifterna. Inte heller på Sveriges ambassad i Colombia, med ansvar för Panama, hade man någon information om några strandsatta svenskar.

Samtidigt föreföll konflikten vara nära att sprida sig till resten av landet. En sympatimanifestation i huvudstaden Panama City slogs häromdagen ned av polis, vilket har fått en rad fackliga företrädare att mana till generalstrejk i nästa vecka.

De fackliga organisationernas allt frostigare relationer till Panamas högerregering beror på en serie nya lagar som gör det lättare för arbetsgivare att motarbeta fackföreningar. Ett år efter sitt tillträde ser därför den konservative presidenten Ricardo Martinelli ut att stå inför sitt svåraste prov hittills.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 11 juli 2010.

MEXICO CITY. 52 samvetsfångar ska friges på Kuba de närmaste månaderna. Det har landets katolske ärkebiskop låtit meddela, efter en längre tids dialog med Castroregimen. Beskedet möts av viss vantro och försiktig hoppfullhet bland dissidenterna på ön.

– Jag blir naturligtvis väldigt rörd och hoppfull av det här, säger aktivisten Alida Viso efter att ha fått beskedet att hennes make, journalisten Ricardo González, och ytterligare 51 samvetsfångar ska släppas.

DN når henne på telefon i Havanna, där hon är aktiv i den oppositionella gruppen Damas de blanco, De vita damerna. Under flera år har de varje söndag genomfört en tyst manifestation utanför en kyrka i staden, med krav på att deras anhöriga – samtliga politiska fångar – ska friges.

För det har Alida Viso och de andra kvinnorna förföljts: de har blivit utfrysta socialt och ekonomiskt och tvingats utstå offentlig förnedring i form av ”Actos de repudio”, ett slags stora mobbar med statligt stöd.

På senare tid har förtrycket tilltagit, framför allt efter det att samvetsfången Orlando Zapata avled till följd av en hungerstrejk i februari i år. Beskedet om frigivningarna väcker därför både glädje och misstro bland de anhöriga.

Ärkebiskopen Jaime Ortega träffade i onsdags president Raúl Castro, utrikesminister Bruno Rodriguez och Spaniens utrikesminister Miguel Angel Moratinos i Havanna. Efter mötet förklarade biskopen att fem fångar skulle friges omedelbart och ytterligare 47 under de närmaste tre till fyra månaderna.

Något officiellt uttalande lämnades inte, men att de hårt censurerade statliga medierna lät publicera kyrkans kommuniké uppfattas på Kuba som ett slags bekräftelse.

Bakgrunden är den dialog som pågått mellan Castro och katolska kyrkan de senaste månaderna. Den har handlat om att förbättra situationen för samvetsfångarna, 167 till antalet. Men fram till i onsdags hade den bara resulterat i två frigivningar och i att ett tiotal fångar förflyttats till fängelser som ligger närmare deras hem.

Enligt katolska kyrkan tillhör de 52 som nu väntas släppas den grupp av 75 dissidenter som greps 2003 i samband med ett stort tillslag. Sedan tidigare har ett tjugotal av dem av hälsoskäl fått tillstånd att avtjäna sitt straff i hemmet.

Men minst lika viktig som kyrkans medling har de internationella påtryckningarna varit. Kuba är i dag i stort behov av utländskt ekonomiskt stöd – och inte minst i form av investeringar från EU.

– Spanien är villigt att ta emot dessa före detta politiska fångar, sa den spanske utrikesministern Miguel Angel Moratinos.

Han har de senaste åren varit en stark anhängare av att göra EU:s politik mindre inriktad på utfrysning och mer på en ”jämbördig dialog” med kommunistregimen.

Kritiker pekar på att de kommande frigivningarna sannolikt bara är ett slags utvisningar – vilket i så fall inte kommer att leda till någon förändring på Kuba.

Den kubanske dissidenten och ekonomen Oscar Espinosa Chepe höjer också ett varningens finger när DN når honom i Havanna:

– Dessa frigivningar är en bra början. Men de måste följas av demokratiska och juridiska reformer. Annars finns risken att fler grips. Och då kan vi ha det mångdubbla antalet samvetsfångar här om bara något år.

Erik de la Reguera

Valet mellan piska och morot dilemma för EU

MEXICO CITY. Att Castroregimen beslutar att frige en del av de politiska fångarna på ön bara någon månad innan EU-länderna ska utvärdera sin gemensamma Kubapolitik är ingen slump. Men dilemmat som EU:s ledare nu ställs inför är om piska eller morot är bästa sättet att främja en demokratisering.

Sedan 1996 har EU en så kallad gemensam ståndpunkt angående Kuba, vilken gör gällande att nya handels- och biståndsavtal ska gå hand i hand med mer av demokrati och mänskliga rättigheter på ön.

Spanien, vars historiska band till Kuba gör att landet har stora ekonomiska intressen där, vill att denna ståndpunkt skrotas, så att Castroregimen kan behandlas som vilken regering som helst i regionen.

Men Tyskland, Sverige och en rad andra EU-länder stretar emot, trots de ekonomiska vinster som är förknippade med förbättrade diplomatiska relationer.

När den gemensamma EU-politiken mot Kuba ska utvärderas i augusti-september väntar därför en politisk strid i Bryssel.

Spanien kommer att finnas bland dem som lockas av de senaste årens oljefynd på kubanska vatten, för att inte tala om de intäkter som skulle komma inom turistindustrin på Kuba efter ett möjligt hävande av USA:s reseförbud.

Båda sidor i konflikten är medvetna om att Kuba är inne i en djup ekonomisk kris, vilket gör bröderna Castro ovanligt mottagliga för utländska påtryckningar.

Men kubanerna kommer inte att göra några eftergifter om det inte sker i utbyte mot något – som till exempel ett politiskt erkännande i form av ett slopande av den gemensamma ståndpunkten.

Frågan som många inom EU ställer sig är dock om kommunistregimen verkligen har kommit till en punkt då den på allvar är beredd att inleda en demokratisering. Om inte så är fallet, riskerar ett slopande av den gemensamma EU-politiken att i stället cementera förtrycket.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 9 juli 2010.