MEXICO CITY. Nya videobilder på de 33 nödställda gruvarbetarna i Chile visar dem vid gott mod i det lilla skyddsrum som de sitter fångna i. Men de står inför en enorm psykologisk utmaning: att behålla sans och vett i de fyra månader räddningsoperationen beräknas ta.

Bilderna kom från den lilla videokamera som firats ned genom det decimeterbreda hål som borrats till gruvarbetarnas skyddsrum, 700 meter under jord. De visar samtliga de 33 arbetarna vid liv.

För många anhöriga var det förs-ta gången de fick ett säkert livstecken från sina nära sedan raset för tre veckor sedan. Lättnaden var därför stor – inte minst eftersom gruvarbetarnas sinnesstämning förefaller vara relativt god.

– Vi håller möten varje dag och planerar och ber tillsammans… och vi ser till att alla 33 är överens om de beslut som tas”, hörs den arbetare säga som sköter kameran samtidigt som hans kamrater ler i halvdunklet på bilderna.

Då hade de ändå just fått reda på att det större hål som ska borras ned till skyddsrummet väntas ta minst 120 dagar att färdigställa. Visserligen har de en två kilometer lång gruvgång att röra sig i, men själva skyddsrummet är bara cirka 50 kvadratmeter stort.

Många av männen på bilderna hade tagit av sig kläderna på överkroppen på grund av hettan och deras magra kroppar och ringar under ögonen är talande för hur de senaste 22 dagarna varit för dem.

Fram till för bara några dagar sedan överlevde de enbart tack vare vattnet som droppar från taket i skyddsrummet. Räddningsledningen uppskattar att var och en av dem förlorat i genomsnitt tio kilo i vikt sedan raset.

Efter att kontakten återupprättades för några dagar sedan har arbetarna fått paket med vatten, mat och annat nedskickade till sig genom det lilla borrhålet. Men utöver att tillfredsställa dessa basala fysiska behov gör också räddningsledningen sitt bästa för att hålla dem vid någorlunda god hälsa mentalt. Att utbyta brev och videobilder med anhöriga är en del i det.

Lika viktigt som kontakten med ytan är dock att de 33 männen lyckas hålla sams och finner en daglig rutin som gör väntan uthärdlig.

På den 45 minuter långa videofilmen försöker arbetarna förklara hur de tänker lösa det.

– Här har vi hygienhörnan. Allt är ordentligt organiserat: alkohol, mediciner, deodoranter, tandkräm, berättar männen.

De säger sig även ha ordnat underhållning för varandra, trots de spartanska omständigheterna. En man har skapat ett slags ”kasino”, där de andra kan spela improviserade spel. En annan arbetare, Victor Segovia, har börjat skriva ned sina erfarenheter och förvandlats till något av gruppens krönikör.

Experter på denna typ av extrema situationer betonar att det är viktigt att separera utrymmen och skapa så mycket ordning det går. Arbetarna har också fått rådet att hålla ordning på tiden, så att skillnaden mellan dag och natt – åtminstone i teorin – finns kvar i deras medvetanden.

Erik de la Reguera

Instängda på 700 meters djup

Den 5 augusti inträffade ett stort ras i San Joségruvan nära staden Copiapó i norra Chile. 33 gruvarbetare rapporterades som saknade efter raset.

Räddningsoperationen komplicerades eftersom tunneln ned till det skyddsrum på nära 700 meters djup där man hoppades att arbetarna tagit skydd, var nedrasad på en rad ställen.

I stället började man borra små hål från ytan för att försöka etablera kontakt med skyddsrummet. Det lyckades till slut den 22 augusti, då en av borrarna kom upp med en lapp klistrad på sig som hade texten: ”Vi lever alla 33”.

Sedan dess har kommunikation upprättats med arbetarna och mat och vatten har skickats ned.

Nu borras ett större hål som arbetarna kan hissas upp genom. På grund av rasrisken går dock borrandet långsamt och beräknas inte vara klart förrän om cirka 120 dagar.

Publicerat i Dagens Nyheter den 28 augusti 2010.

Blev häromdagen angripen av Magnus Linton på hans privata blogg, vilket ledde till ett stundtals hätskt, men – tror jag – ändå för andra ganska underhållande och informativt replikutbyte. Mellan de hårda orden handlade debatten om våra respektive böcker, drogpolitik och den något märkliga historia som ledde till att det blev två böcker i stället för en. Kan läsas här i kommentarerna.

Observera att detta inte är någon recension av Lintons bok. Och att min medförfattare Lasse Wierup inte kunnat bemöta de anklagelser som han utsätts för. Tycker dock ändå att det bitvis var hyfsat klargörande i sakfrågorna, trots de retoriska övertrampen.

Två dagar i rad har jag rapporterat om det otäcka som hänt i delstaten Tamaulipas. Först nyhetstexten om massakern på 72 papperslösa i torsdags och sedan analysen av dådet och migranternas situation i fredagstidningen.

MEXICO CITY. Massmordet i Mexiko på 72 papperslösa syd- och centralamerikaner har fått strålkastarljuset att riktas mot de övergrepp som dagligen begås mot illegala invandrare. Vägen till USA är för dem ofta betydligt farligare än något de kan möta norr om Río Grande – gränsfloden mellan Mexiko och USA.

Kanske bönade någon för sitt liv medan de stod där uppradade mot väggarna och hade mynningarna riktade mot sig, som om de vore djur på väg till slakten. 58 män och 14 kvinnor.

Men det hjälpte inte; gärningsmännen pressade in avtryckarna på sina automatvapen, skotten brann av och männen och kvinnorna föll till marken i ett inferno av blod och skrik. Sedan gick mördarna runt och sköt vart och ett av offren i nacken.

Scenen förefaller som tagen från andra världskriget eller någon annan konflikt där civila massakrerats systematiskt. Men det här hände i Mexiko. I måndags.

Vi känner bara till den på grund av att en 19-årig man överlevde, trots skottskadan i nacken. Han låg tyst och låtsades vara död tills mördarna lämnat platsen. Och han hade tur, för denna gång tog de sig inte ens tid att dumpa kropparna i en massgrav.

Offren för massakern var illegala invandrare från Syd- och Centralamerika. De hade betalat flera tusen dollar för en chans att ta sig till USA och var nästan framme. Men i San Fernando, några timmars bilfärd från gränsen, blev deras buss stoppad av Zetas, ett narkotikasyndikat som ligger i strid med en annan maffiagrupp.

Brottslingarna kidnappade dem och krävde att de skulle utföra mord som maffian inte själv ville riskera sina män för. De papperslösa vägrade. Och blev sedan uppradade mot väggarna på den ödsliga ranch där de hittades.

Övergrepp mot illegala migranter sker varenda dag i Mexiko. Men det stora antalet döda i denna massaker har nu fått medierna och de annars så ointresserade makthavarna att reagera med avsky.

I rapporter från bland annat Amnesty International slås det fast att illegala centralamerikaner regelmässigt behandlas betydligt värre i Mexiko än i USA. Enligt en färsk studie kidnappas 1 600 papperslösa varje månad i Mexiko.

Myndigheterna är antingen ointresserade eller är direkt medskyldiga. Och eftersom offren inte finns i några register går deras död ofta obemärkt förbi. De försvinner helt enkelt bara. Som om de aldrig funnits till.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 27 augusti 2010.

MEXICO CITY. Minst 72 kroppar har hittats på en ranch i nordöstra Mexiko. De döda uppges ha varit illegala invandrare från Syd- och Centralamerika som på sin väg till USA blivit utsatta för utpressning och sedan kallblodigt mördats av brottssyndikatet Zetas.

Massakern blev känd efter ett tips från en 19-årig skottskadad man från Ecuador som med nöd och näppe lyckats undkomma mördarna. Mexikanska marinsoldater körde ut till den ödsliga ranch som mannen talade om, i utkanten av staden San Fernando i delstaten Tamaulipas. Vid infarten där möttes de av skarpa skott.

Minst en soldat och tre gärningsmän dödades i sammandrabbningen. Och efter att motståndet besegrats stod de grönklädda inför en skrämmande syn: 72 döda människokroppar – varav 58 män och 14 kvinnor.

Enligt ecuadorianen rör det sig om personer från Brasilien, Honduras och El Salvador som färdats landvägen norrut mot USA. När de nästan nått ända fram stoppades de av medlemmar i brottssyndikatet Zetas som krävde dem på pengar. Sedan öppnade brottslingarna eld.

Antalet kroppar är, så vitt man vet, det största som hittats på en och samma plats i det maffiakrig som nu krävt 28 000 liv sedan president Felipe Calderón tillträdde i december 2006.

Gärningsmännens organisation, Zetas, är ett av de narkotikasyndikat som sedan i februari i år utkämpar ett slag om makten i delstaten Tamaulipas. Denna del av landet gränsar till Texas i USA och är därför av strategisk vikt både vid smuggling knark och människor.

Många av medlemmarna i Zetas är före detta elitsoldater. De har gjort sig kända för sin militära precision och extrema brutalitet, ofta i form av halshuggningar och bestialisk tortyr.

Dessa metoder är ämnade att sätta skräck i såväl motståndare som underhuggare. Men trots det uppstod tidigare i år en schism mellan Zetas och deras tidigare allierade i Golfkartellen. Sedan dess har vägblockader, gatustrider och öppet patrullerande maffiakommandon blivit närmast vardag i denna del av Mexiko.

Regeringen har svarat med att sätta in militär, men än så länge tyder inget på att våldet är på väg att lägga sig. Tvärtom. Bland de mest utsatta finns de illegala invandrarna.

Medierna i Tamaulipas befinner sig samtidigt under hård press att inte rapportera om gatustrider och annat. Lokala journalister har vittnat för DN om hur kartellerna infiltrerar redaktioner, hotar medarbetare och riktar öppna varningar av typen: ”rapportera inte om den eller den händelsen.”

I takt med att fler och fler journalister mördas lägger sig tystnaden över norra Mexiko. Många invånare har därför börjat söka information från andra källor, som anonyma bloggar eller sociala nätverk.

Tillförlitlig information är av största vikt, eftersom civila lätt hamnar i skottlinjen. Ytterligare ett exempel på det kom i tisdags, då ett sex månader gammalt spädbarn avled av skottskador i Ciudad Juárez.

Erik de la Reguera

Droger bakom våldsamheter

Kriget i Mexikos undre värld handlar i första hand om intäkterna från drogsmuggling till USA och Europa. Den 330 mil långa gränsen till USA gör Mexiko till ett idealiskt transitland och har förvandlat de mexikanska brottssyndikaten till Amerikas mäktigaste.

Ett knappt tiotal organisationer kämpar om intäkter i storleksordningen 15–25 miljarder dollar. Men sedan president Felipe Calderón valde att sätta in armén
mot maffi an 2006 har våldet ökat dramatiskt och minst 28 000 människor dödats. Antalet civila som dödas ökar också i takt med att maffian tar till rena terrormetoder som bilbomber och massakrer.

Publicerat i Dagens Nyheter den 26 augusti 2010.

MEXICO CITY. Den som är på språng i Mexico City och känner för att använda sin telefon eller dator för att surfa på internet kommer snart att kunna göra det helt kostnadsfritt. Detta sedan en stor satsning på fria internetuppkopplingar sjösatts.

På minst 600 offentliga platser i staden väntas det inom kort gå att få tillgång till gratis internet. Det sägs vara i klass med såväl Tokyo som New York och ligger helt i linje med borgmästare Marcelo Ebrards plan att göra Mexico City till en av världens mest uppkopplade huvudstäder.

Den första av dessa ”hotspots” invigdes för en månad sedan i den centralt belägna Alamedaparken. Men nätet av anslutningspunkter, som redan nu täcker många av de områden som besöks av turister, ska byggas ut i parker, torg och universitetsområden över hela staden.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN Resor den 22 augusti 2010.