MEXICO CITY. När Kuba håller parlamentsval i dag sitter bröderna Castro – 86-årige Fidel och 82-årige Raúl – ohotade i ledningen för kommunistregimen. Men bortom den censurerade offentligheten växer kritiken mot bristen på demokrati och yttrandefrihet.

– Parlamentsvalet? Det är det ingen som bryr sig om här. Många kommer säkert att gå och rösta för att de är rädda om sina jobb och studieplatser. Men det är betydligt fler som pratar om att vattenförsörjningen varit utslagen i en månad, säger baptistpastorn Mario Felix Lleonart när DN når honom på telefon i Taguayabon på Kuba.

I hans lilla samhälle med 4 000 invånare finns inga politiska programförklaringar att ta ställning till i söndagens val. Inga debatter har gått att se på tv. Och några konkreta problem, som Taguayabonbornas vattenförsörjning, har som vanligt inte berörts i valrörelsen.

– Det enda vi har fått reda på är kandidaternas namn, yrke och en kort biografi. Inte vad de tycker i sakfrågor. Att rösta är mest ett sätt att bekräfta den rådande ordningen och hålla sig väl med myndigheterna, säger Lleonart, som i likhet med många andra på Kuba börjat tröttna på denna minst sagt begränsade form av demokrati.

Kalla kriget är över, Sovjetunionen har kollapsat och polariseringen mellan öst och väst har avtagit kraftigt. I Latinamerika har en väns­tervåg fört en lång rad presidenter till makten i fria och allmänna val. Fidel Castros gamla argument om att statlig censur och hårda tag mot ”infiltratörer” är ett nödvändigt ont för att stå emot USA:s ”destabiliseringsförsök” ekar ihåligt.

Men när det kommer till demokratiska reformer verkar tiden stå still på Kuba. Varför?

– En del äldre känner fortfarande en tacksamhetsskuld till Fidel och Raúl. Men den viktigaste anledningen är nog att systemet lyckats fostra folk till att vara passiva. De allra flesta kubaner lever sitt liv som privatpersoner, inte som medborgare. Många är också rädda för repressalier, säger Mario Felix Lleonart, som själv gripits flera gånger för sin frispråkighet, samtidigt som hans fru tvingats lämna sitt jobb som sekreterare.

Sedan 2008 är det Raúl Castro som är Kubas president. Men hans fyra år äldre bror Fidel utövar fortfarande stort inflytande i landets ledning. Runt dessa båda grånade herrar finns en hård kärna av veteraner som slogs med dem i revolutionen 1959. Det är i den skaran den reella makten finns. När yngre politiker försökt bryta denna ”historiska generations” dominans har de i flera fall blivit utrensade för påstådd korruption.

Möjligen kan det vara på väg att ändras nu. Det ryktas att det nya parlamentet kan komma att utse den 52-årige politbyråmedlemmen Miguel Diaz-Canel eller den 55-årige utrikesministern Bruno Rodriguez till ny förste vicepresident i vår, vilket skulle vara en antydan om vem som är Castrobrödernas tilltänkta efterträdare.

Under tiden fortsätter den kubanska ekonomin att gå kräftgång. Castro har gett tillstånd till fler småföretag, dragit in gratisluncher för arbetare och gett grönt ljus för privat försäljning av bilar och lägenheter. Men någon olja har inte hittats i vattnen utanför Havanna, som Castrobröderna hade hoppats. Och den man som i praktiken hållit dem under armarna på 2000-talet – Venezuelas president Hugo Chávez – ligger i en sjukhussal i Havanna med svåra andningsproblem.

Trots det avfärdas fortfarande kritiken om bristande demokrati.

”Våra val är den absoluta motsatsen till dem som äger rum i USA. Där är det viktigaste att vara så rik som möjligt och ha stöd av dem som har pengar”, skrev Fidel Castro nyligen i regeringsorganet Granma.

Det var den sortens retorik som gjorde honom till en ikon för väns­tern på 1960-talet. Men för dem som växt upp på Kuba, som den 37-åriga bloggaren Yoani Sánchez, är det intressantare att diskutera problemen på hemmaplan.

– Det kubanska valsystemet är konstruerat för att ge ett demokratiskt intryck, med grannskapsråd som väljer representanter. Men det räcker att man skrapar på ytan för att hyckleriet ska bli uppenbart. De omkring 300 kandidater som sållas ut från de tusentals som nomineras passerar genom ett hårt åsiktsfilter, säger Yoani Sánchez.

Resultatet är talande: Kuba är ett av få länder i världen där kongressen aldrig röstar emot ett förslag från landets regering. I praktiken styr bröderna Castro landet genom dekret.

Finns det då inga tecken på en förändring på kort sikt? Jo, menar Sánchez, kanske de nya regler som gör det lättare för kubaner att resa utomlands. Regeringen hoppas att de ska generera intäkter i utländsk valuta när kubaner skickar hem pengar till sina familjer. Men de kan även få andra, oanade följder.

– Jag fick ut mitt pass i onsdags! Vi är många som längtat efter att resa utomlands. Inte för att gå i exil, utan för att vittna om situationen på Kuba och öka trycket på regimen, säger Yoani Sánchez till DN.

Erik de la Reguera

Så går valet till

Valet till Kubas parlament föregås av en process där tusentals kandidater nomineras av olika grannskapsråd och lokalsamhällen. Dessa folkligt utsedda kandidater grans­kas av en valkommission, bestående av representanter för icke-statliga massorganisationer, varav många dock i praktiken har nära band till staten och kommunistpartiet. Politiska partier får inte delta.

En lista med drygt 600 namn tas fram, omkring hälften av dessa är de ursprungliga kandidaterna och den andra hälften utgörs av personer som utmärkt sig i samhällslivet. Fidel och Raúl Castro finns vanligtvis med på denna enda valbara lista, som väljarna i praktiken bara har att godkänna.

Parlamentet utser Kubas president och förste vicepresident, och har – åtminstone i teorin – inflytande över budgetfrågor och utnämnandet av domare i högsta domstolen. Normalt sett röstar dock parlamentet alltid för regeringens förslag.

Rösträtt har alla över 16 år.

–

Publicerat i DN den 3 februari 2012.

MEXICO CITY. Sökandet efter överlevande fortsatte på fredagen i rasmassorna efter den kraftiga explosionen i det mexikanska oljebolaget Pemex högkvarter i Mexico City. Minst 32 människor dödades och ett hundratal skadades. Misstankar finns om att det kan ha varit ett attentat.

– Klockan var tio i fyra och jag hade just kommit tillbaka till kontoret från en sen lunch. Plötsligt hördes en enorm smäll och allt började skaka. Jag trodde först att det var en jordbävning, men så såg jag för­ödelsen i byggnaden mittemot, säger den 53-årige Raul Gomez, som arbetar som ingenjör på Mexikos statliga oljebolag Pemex.

DN möter honom utanför avspärrningarna runt den 52 våningar höga skyskrapan som är Pemex högkvarter i centrala Mexico City. Raul Gomez evakuerades tillsammans med 3 500 andra anställda efter explosionen.

– Det är väldigt otäckt. Jag känner flera som arbetade där inne och jag vet inte vad som hänt dem, säger han.

Källaren, bottenvåningen och hela första våningen i sidobyggnaden ödelades helt av tryckvågen. Minst 32 människor dödades – de flesta var kvinnor som arbetade på oljebolagets personalavdelning – och ett hundratal skadades svårt. Sökandet efter överlevande fortsatte på fredagen.

Orsaken till explosionen är hittills okänd, men att myndigheterna är så tystlåtna och säkerhetspådraget enormt gör att spekulationer växer om att det kan ha rört sig om ett attentat.

– Explosionen inträffade i källaren, och jag vet att det fanns gastuber där. Så det kan ha varit en olycka. Men å andra sidan berättade en vän till mig som arbetar med räddningsinsatsen att alla tuber är intakta, säger Raul Gomez.

Händelsen är den första rejäla utmaningen för Mexikos president Enrique Peña sedan hans makttiltträde i december förra året. Om det visar sig att det var ett bombattentat är det en dramatisk upptrappning av det våld som de senaste sex åren krävt minst 50 000 liv och lett till att staten de facto förlorat kontrollen över vissa delar av landet.

Mexico City har hittills varit en fredad zon i det mexikanska knarkkriget. Men oljebolaget Pemex, som står för en tredjedel av statens totala intäkter, har mycket av sin verksamhet ute i provinserna, där det drabbats av såväl storskaliga stölder som utpressningsförsök.

Kriminella organisationer som Zetas och Golfkartellen har velat ta del av oljeindustins stora intäkter, och det är inte osannolikt att de mutat eller hotat sig till kontroll över delar av bolaget, som haft problem med korruption i det förflutna. Men det kan även finnas andra, mer politiska motiv bakom ett eventuellt attentat. 2007 genomförde vänstergerillan EPR flera mindre sprängdåd mot Pemex installationer i olika delar av landet.

Gerillan har sin främsta bas på landsbygden i den fattiga sydliga delstaten Guerrero och har inte gjort mycket väsen av sig på sistone. Men dess ledning har anklagat Peña för att ha kommit till makten genom valfusk och oljebolagets framtid har varit starkt omdebatterad i Mexiko de senaste veckorna, eftersom vänsteroppositionen anklagar regeringen för att vilja privatisera Pemex.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 2 februari 2013.

MEXICO CITY. En av ägarna till den nattklubb som eldhärjades i Santa Maria i södra Brasilien greps i går, tillsammans med två av musikerna i det band som spelade när tragedin inträffade. Samtidigt ställs frågan om landet kan garantera säkerheten vid arrangemang som VM i fotboll 2014 och OS 2016.

– Det är så sorgligt. Tretton eller fjorton av mina kurskamrater omkom i branden. En nära vän dessutom … Alla som jag känner visste att det skulle ordnas en fest på det där diskot, säger studenten Felipe till nyhetsbyrån AFP innan han går in på en av de många begravningar som hålls i Santa Maria nu i dagarna.

Befolkningen i denna universitetsstad av Malmös storlek är i chock. De flesta av offren var studenter vid Santa Maria-universitetet (UFSM), där olika studentföreningar hade kallat till fest i lördags kväll. Men enligt lokala medier fanns också en del minderåriga i publiken, som troligen släppts in med falska id-kort eller på grund av bristande kontroll.

Några nödutgångar fanns inte, så den enda räddningen när lågorna började sprida sig var att ta sig snabbt till huvudingången. Men trängseln där gjorde att många försökte ta skydd inne på herr- eller damtoaletterna, där de fångades i en dödsfälla när den giftiga, svarta röken vällde in.

Minst 231 personer omkom i branden. De flesta av dem av rökförgiftning. Ytterligare 80 personer vårdades i går på sjukhus för allvarliga skador.

Enligt lokala medier hade den lokala brandskyddsinspektionen dragit in nattklubbens tillstånd redan för ett år sedan. Hur den ändå kunde hålla öppet är oklart – men mycket tyder på att skälet var korruption.

Den ena ägaren till nattklubben greps i går, misstänkt för att ha orsakat katastrofen genom bristande underhåll. Även en av hans medarbetare har gripits, liksom två av medlemmarna i det band vars fyrverkerishow troligen utlöste eldsvådan.

– Vi måste se till att ändra lagen. Det är helt oacceptabelt att en nattklubb i dag kan anordna den här typen av fyrverkerier inomhus, säger Tarso Genro, guvernör i delstaten som Santa María ligger i.

Polisen utreder också vittnesuppgifter om att säkerhetsvakterna på nattklubben först inte ville släppa ut de panikslagna gästerna, eftersom de trodde att de försökte undvika att betala. Dyrbara sekunder kan på så vis ha gått till spillo.

Eldsvådan är den allvarligaste som drabbat Brasilien sedan 1961, då fler än 500 människor omkom i en cirkusbrand. Men brott mot säkerhetsföreskrifter är än i dag närmast vardagsmat på många av landets nöjesetablissemang. Inte sällan kringgås reglerna med hjälp av just mutor och korruption.

Bland dem som skickat kondoleanser till Brasiliens president Dilma Rousseff och hennes regering finns internationella fotbollsförbundet Fifa och Internationella olympiska kommittén IOK. Dessa båda organisationer kommer säkert också att ställa en del oroliga frågor när den värsta chocken väl har lagt sig.

För samma dag som nattklubben eldhärjades invigdes den första av de många arenor som är på väg att byggas inför VM i fotboll 2014 och OS i Rio de Janeiro 2016. Uppgifter i brasiliansk press hävdar att dessa byggen i många fall kostat betydligt mer än de borde ha gjort – ett klassiskt tecken på korruption.

Rousseff har gjort sig känd som en järnlady som inte accepterar excesser av sina medarbetare, och hon kommer säkert också att göra allt för att garantera brandsäkerheten på de nya arenorna. Men trots det har katastrofen i Santa Maria satt i gång en debatt om hur såväl korruptionen som de stora klyftorna i Brasilien bidrar till ökade missförhållanden och risker.

Som redaktören för dagstidningen Folha de São Paulo uttrycker det i en kolumn: ”Även om de utländska besökarna inte stöter på problem på våra nya arenor, som är tänkta att symbolisera det moderna Brasilien, räcker det med att de går bara några kvarter för att de ska möta den verklighet som ledde fram till katastrofen i Santa Maria.”

Erik de la Reguera

Ögonvittnen berättar:

Folk skrek: ”Det brinner, det brinner!” Men vakterna trodde inte på dem. De fortsatte att hålla dörrarna stängda. De verkade tro att det rörde sig om ett slagsmål eller att någon ville lämna lokalen utan att betala. Vi var fem sex personer som till slut lyckades trycka upp dörrarna, för det var enda vägen ut.

När vi hade kommit ut försökte vi hjälpa de andra. Men det var svårt, för det var fullt av rök och ett fullständigt kaos, alla knuffades och klev över varandra. Jag lyckades ändå rädda en ung kvinna genom att dra henne i håret.

Murilo de Toledo Tiecher, 26 år, student.

–

Det var fruktansvärt. Vi hittade inga nödutgångar, och jag tappade bort min vän i förvirringen. Senare fick jag veta att han dött där inne. (…) En ung kvinna dog i mina armar. Jag kände hur hennes hjärta slutade att slå. Jag trodde sånt bara hände på film.

Mattheus Bortolotto, tandläkare.

–

Jag befann mig i VIP-rummet när elden började. En person hade bjudit in mig där så att jag kunde ta några bilder av konserten. Det gav mig en god överblick över lokalen. När jag först hörde skriken trodde jag att det var ett slagsmål. Men sedan såg jag elden och röken och förstod att jag måste ta mig ut snabbt.

Fernanda Bona, fotograf

—

Publicerat i DN den 29 januari 2013.

MEXICO CITY. Säkerhetsvakter på nattklubben i staden Santa María i södra Brasilien, där över 200 ungdomar omkom i en brand natten till söndagen, ska enligt uppgift ha vägrat släppa ut besökarna när branden bröt ut.

Klockan var omkring halv tre på natten när branden startade inne på den stora nattklubben ”Kiss” i staden Santa María i södra Brasilien, några tiotal mil från gränsen till Uruguay och Argentina. Minst 232 människor omkom i eldhavet som ödelade nattklubben.

Omkring 500 personer tros ha befunnit sig i lokalen – de flesta ungdomar. Panik utbröt när det visade sig att antalet nödutgångar var betydligt färre än vad som krävdes för evakueringen.

– Allt gick så otroligt snabbt. En vän gjorde mig uppmärksam på att det hade börjat brinna i taket. Min syster tog tag i min arm och drog mig mot utgången. Full panik utbröt bara några sekunder senare, och jag ramlade flera gånger. Men till sist kom vi ut och kunde ställa oss på andra sidan gatan, där vi såg hur hostande människor flydde röken som vällde ut bakom dem, säger 23-åriga Luana Santos Silva till TV-kanalen Globo News.

Den exakta brandorsaken är inte fastställd, men enligt vittnesuppgifter började branden kort efter att sångaren i ett band tänt en bengalisk eld som en del i en scenshow. Troligen tog isoleringsmaterialet i taket eld, vilket skulle kunna förklara den giftiga rök som sedan fyllde lokalen. Klubben uppges ha varit helt övertänd på bara tre minuter.

Många av offren dog av rökförgiftning i trängseln som uppstod nära huvudingången. Enligt BBC tvingades brandmän slå sig in genom en vägg för att över huvud taget kunna nå fram till de som fastnat i eldhavet.

– Vi undersöker vittnesuppgifter om att säkerhetsvakterna på klubben först vägrade släppa ut de flyende gästerna, troligen på grund av att inte alla hade betalat inträde, sade ledaren för räddningsinsatsen, Guido Pedroso de Melo, till tidningen O Globo på söndagen.

Omkring 90 procent av offren hittades inne på toaletterna, dit de troligen flytt undan rökutvecklingen, men sedan fångats i en dödsfälla.

Dödssiffran befaras stiga ytterligare, eftersom identifieringsarbetet är mödosamt. 117 personer vårdas också på sjukhus efter branden.

I går ringlade en 500 meter lång kö med förtvivlade anhöriga utanför den byggnad där identifieringen pågår. Många var upprörda över att klubben inte följt säkerhetsföreskrifterna.

Den lilla staden Santa Maria, med omkring 270 000 invånare, har aldrig förr drabbats av något liknande. Många av de döda var universitetsstudenter från utbildningar i pedagogik, agronomi och zoologi som kallade till gemensam fest på klubben på lördagskvällen.

Med anledning av händelsen lämnade Brasiliens president Dilma Rousseff ett toppmöte i Chile, där hon på söndagen skulle ha träffat ledare för EU och Latinamerika.

– Det här är en tragedi för oss alla. Till det brasilianska folket och invånarna i Santa Maria vill jag säga att vi alla står tillsammans i denna stund.

– Vi bär en stor sorg nu, men vi kommer att ta oss igenom den, sade Rousseff.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 28 januari 2013.

MEXICO CITY. Hugo Chávez cancer är livshotande och på god väg att kasta det oljerika Venezuela in i en djup politisk kris.
– Redan har en strid inletts om kontrollen över det regerande Socialistpartiet, säger Chávez tidigare mentor och ideologiska ledstjärna Heinz Dieterich till DN.

– I bästa fall överlever Chávez och kan spela en roll liknande den som Fidel Castro har på Kuba i dag. Men det mest sannolika är att han avlider. I vilket fall är han så sjuk att han aldrig kommer att kunna återvända till makten, säger Heinz Dieterich när DN möter honom på ett kafé i Mexico City, där denne tyskfödde sociolog bott och arbetat i över tre decennier.

Det var Dieterich som myntade begreppet ”21:a århundradets socialism” i slutet av 1990-talet och som sedan inspirerade Venezuelas president Hugo Chávez till att göra det till sitt eget 2005.

Nu ligger hans tidigare adept och bundsförvant och kämpar för sitt liv i en sjukhussal på Kuba.

Chávez exakta sjukdomsdiagnos är hemligstämplad, men han uppges ha drabbats av en större blödning i samband med operationen.

Oppositionen kräver att nyval ska utlysas om han inte kan svära presidenteden på torsdag, då den nya mandatperioden skulle ha inletts. Men socialistregeringen menar att högsta domstolen kan ge honom anstånd.

– Min bedömning är att det inte går att skjuta upp makttillträdet i mer än 60 dagar. Sedan kommer man att bli tvungen att utlysa nyval för att undvika oroligheter på gator och torg, säger Heinz Dieterich, som numera distanserat sig från socialistregeringen och därför kan tala relativt fritt om dem som nu positionerar sig för att efterträda Hugo Chávez.

Inför avresan till Kuba utsåg Chávez vicepresident Nicolás Maduro till sin efterträdare och manade sina anhängare till att rösta på honom, ”om det värsta skulle inträffa”. Den förre busschauffören och fackföreningsaktivisten Maduro är därför den som på papperet ser ut att vara den givne kronprinsen, men han saknar Chávez karisma och utmanas internt av nationalförsamlingens mäktige ordförande Diosdado Cabello.

– Cabello har länge varit partiets starke man i skuggan av Chávez. Han har varit inrikesminister med kontroll över säkerhetspolisen.

I förra veckan bekräftade USA:s utrikesdepartement att man fört direkta samtal med ­Nicolás Maduro om att återupprätta de diplomatiska förbindelserna med det oljerika Venezuela.

Samtidigt har den i särklass mäktigaste falangen inom chavismen, militärerna, hittills visat sig respektera presidentens önskan om uppslutning kring Maduro.

– Militären sitter inte bara på vapnen, utan också på 11 av partiets 20 guvernörsposter. Det gör den till en avgörande faktor, säger Dieterich.

Utöver de reguljära styrkorna har Chávez också låtit skapa en 20 000 man stark milis, som är direkt kopplad till hans politiska projekt. Få bedömare i Venezuela vågar spekulera i hur den kan komma att agera om den politiska krisen skulle eskalera ytterligare.

Erik de la Reguera

21:a århundradets socialism

Sociologen Heinz Dieterich myntade begreppet i slutet på 1990-talet för att beskriva ett samhällsskick där demokratiska beslut ersätter marknadens logik, utan att för den skull urarta i det forna östblockets real­socialism.

Begreppet anammades 2005 av Venezuelas president Hugo Chávez, som då såg det som ett samlingsnamn för den radikalare grenen av Latinamerikas vänster. Rafael Correa i Ecuador och Evo Morales i Bolivia har också använt begreppet.

Dieterich var länge rådgivare till Hugo Chávez men är nu kritisk till utvecklingen i Venezuela, som han menar präglas av en i grunden kapitalistisk logik, om än med viss omfördelning till de fattiga.

–

Publicerat i DN den 8 januari 2012.

MEXICO CITY. Den cancersjuke Hugo Chávez har ”svåra andningsproblem”, uppgav Venezuelas regering natten till fredagen, drygt tre veckor efter den senaste operationen på Kuba. Chávez närmaste familj vakar vid hans sida, samtidigt som spekulationerna tilltar om vad som kommer att ske om han dör.

Jul- och nyårshelgerna har präglats av en ekande tystnad i Venezuela. Landets annars så mediale president, den 58-årige Hugo Chávez, har varit helt osynlig sedan han flögs till Havanna för att genomgå ännu en canceroperation den 10 december.

Inte en enda bild eller video­snutt, inte ens ett inspelat telefonsamtal, har offentliggjorts från Chávez sjukbädd. Frågan som allt fler i Venezuela ställer sig är därför om den kubanska sjukhussängen är på väg att förvandlas till hans dödsbädd.

– Nu får det räcka med hemlighetsmakeri! Venezuela är inte en kubansk koloni! Vi måste skapa en oberoende kommission med experter som reder ut presidentens hälsotillstånd, sade Caracas oppositionelle borgmästare Antonio Ledezma natten till fredagen.

Då hade socialistregeringen i Vene­zuela just meddelat att Chávez tillstånd är fortsatt allvarligt efter operationen, och att han nu lider av ”svåra andningsproblem” till följd av en luftvägsinfektion. Presidenten ska dessutom ha drabbats av en större blödning vid operationen.

Den exakta sjukdomsdiagnosen hålls fortfarande hemlig, men det mesta tyder på att det rör sig om tjocktarmscancer. Klart är att Chávez haft flera återfall i cancer på bara ett och ett halvt år, något som rimligen borde innebära en försämrad prognos.

– ”El Comandante” är absolut vid medvetande! Han tryckte min hand med en jättes styrka, sade vicepresident Nicolás Maduro tidigare i veckan, sedan den spanska tidningen ABC citerat anonyma källor som hävdar att Chávez försatts i konstgjort koma och är nära döden.

Enligt författningen måste Chávez svära presidenteden den 10 januari, då hans nästa mandatperiod inleds. Om han inte är kapabel till det, menar oppositionen att nyval måste utlysas.

Erik de la Reguera