MEXICO CITY. Minst 149 per­soner – och möjligen hundratals fler – har försvunnit spårlöst de senaste sex åren efter att ha kidnappats av militär eller polis i Mexiko, enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch.

Organisationen talar om den allvarligaste krisen vad gäller ”påtvingade försvinnanden” i Latinamerika på flera årtionden i spåren av en konflikt mellan kriminella organisationer och militären i landet.

– Det handlar inte längre om några enskilda fall, säger organisationens Amerikachef José Miguel Vivanco till New York Times.

Offren är långtifrån bara misstänkta kriminella, utan även politiska aktivister, journalister eller vanliga medborgare som på ett eller annat sätt hamnat i vägen för myndighetsutövare, politiker eller maffian.

I 60 av de fall som Human Rights Watch studerat är förövarna poliser som i praktiken varit allierade med den organiserade brottsligheten, något som illustrerar en tilltagande trend i Mexiko: att de vattentäta skotten mellan ordningsmakt och kriminella försvinner.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 22 februari 2013.

MEXICO CITY. För första gången på åratal finns nu en tilltänkt arvtagare till de åldrande bröderna Castro på Kuba. Nu har den 52-årige Miguel Díaz-Canel utsetts till förste vicepresident på ön, vilket formellt sett gör honom till Kubas nummer två. Men många frågetecken återstår att räta ut kring honom.

Ett inbitet Beatlesfan. En lojal Castroanhängare. En humoristiskt lagd politiker som tidigare haft för vana att cykla runt i shorts i sin hemprovins.

Så beskrivs Miguel Díaz-Canel i internationell press. Men sanningen är att få på eller utanför Kuba vet vem denne gråsprängde 52-åring egentligen är eller vad han står för rent politiskt.

– Díaz-Canel har visat upp en solid ideologisk ståndaktighet, sade Raúl Castro i söndags, bara några sekunder efter att han lovat avgå efter den nya mandatperiodens slut 2018.

En tydligare signal om vem som är tilltänkt tronarvinge går knappast att sända på det kommunistiska Kuba.

Det är första gången sedan revolutionen 1959 som någon utanför ”den historiska generationen” av gerillakrigare utses till förste vicepresident. Ett skifte började dock bli närmast oundvikligt, eftersom både bröderna Castro och det övriga ledarskiktet är över 80 år gamla.

Miguel Díaz-Canel anses vara en lojal partifunktionär som gått den långa vägen till makten. Han är utbildad ingenjör och började sin politiska bana som lokalpolitiker i Holguín på centrala Kuba. Det var där han gjorde sig känd för att cykla runt och prata med lokalbefolkningen.

Sedan dess har han avancerat steg för steg och utsetts till både utbildningsminister och medlem i politbyrån. Men hans utstrålning är allt annat än revolutionär: Díaz-Canel är en medelålders, gråsprängd man som i intervjuer ger ett närmast gemytligt intryck. Till och med när han håller brandtal förefaller han läsa innantill.

Troligen är det just det som bröderna Castro fallit för. De vill ha någon som kan symbolisera kontinuitet – och som kan styras från kulisserna efter ett eventuellt maktskifte. Några demokratiska reformer lär utnämningen därför knappast leda till. Åtminstone inte på kort sikt.

Díaz-Canel gör också klokt i att inte ta något för givet. En rad yngre förmågor har genom åren förpassats till anonymitet eller vanära på Kuba, efter att ha närmat sig maktens innersta.

En av dem som lyckats hålla sig kvar allra längst är nationalförsamlingens talman Ricardo Alarcon. Men i söndags entledigades även han från sin post och ersattes av partisekreteraren Esteban Lazo.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 26 februari 2013.

MEXICO CITY. Maffian i norra Mexiko trappar nu upp terrorn mot aktivister och medborgarjournalister på sociala medier. I förra veckan fick administratören för den populära Facebooksidan Valor por Tamaulipas veta att vederbörande fått ett pris på sitt huvud: 350 000 kronor.

”Den senaste timmen har vi fått rapporter om maskerade män som rånar bilister vid järnvägskorsningen utanför Ciudad Victoria.”

Varningar av det slaget utgör det huvudsakliga innehållet på Facebooksidan Valor por Tamaulipas (mod för Tamaulipas), där även rapporter om skottlossningar och mord i den nordliga delstaten Tamaulipas publiceras.

Tidningar, tv och radio i denna del av landet är i praktiken helt censurerade. Hot och åtskilliga mord på journalister har helt tystat offentligheten, i spåren av en blodig konflikt mellan brottssyndikaten Zetas och Golfkartellen.

Tusentals har dödats. Landets militär får allt större problem att hävda sin territoriella kontroll.

Lokalbefolkningen har därför sökt sig till sociala medier som Facebook och Twitter för att få grundläggande information om säkerhetsläget. Men inte ens det accepteras nu längre av den organiserade brottsligheten.

I förra veckan spreds ett hotfullt flygblad i staden Ciudad Victoria med texten:

”600 000 pesos (350 000 kronor) till den som ger exakta uppgifter om personen som driver Valor por Tamaulipas, eller om dennes familjemedlemmar.”

Flygbladet avslutades med ett nummer till en tipstelefon.

Den mediala blackouten gör det svårt att avgöra hur trovärdigt hotet är, men de senaste åren har flera twittrare och bloggare hittats mördade i norra Mexiko – med huvudet avhugget.

Den anonyma administratören för Valor por Tamaulipas – som i dag har 150 000 följare – tar hotet på största allvar:

”Det går inte att vara räddare än jag är nu”, skriver han eller hon i ett öppet brev till redaktioner i Mexico City, där pressfriheten ännu existerar.

Någon hjälp från regeringen förväntar sig dock inte administratören.

”Jag litar inte på delstatsregeringen. Den kontrolleras helt av de kriminella. Och den federala regeringen kan inte agera fritt här.”

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 20 februari 2013.

MEXICO CITY. Ökad reformtakt och en fördjupning av ”medborgarrevolutionen” i Ecuador. Det utlovar landets socialistiske president Rafael Correa efter att ha blivit omvald med bred marginal i söndags. Men bland hans kritiker finns också en oro för att pressfriheten kan vara i fara.

Redan innan den 49-årige Rafael Correa blev omvald med 57 procent av rösterna i söndags stod det klart att han var historisk, som den politiker som suttit längst på presidentposten i detta sydamerikanska land vars förflutna annars inte direkt kännetecknats av politisk stabilitet.

Årtiondet innan han kom till makten skakades Ecuador av en rad kriser, signerade en inkompe­tent och korrupt politisk elit bestående av bland annat bananplantageägare. Men efter maktskiftet 2007 har den socialistiske Correa höjt minimilönen, infört stödprogram för de fattigaste, satsat rekordbelopp på sjukvården och utbildningen, och stimulerat ekonomin med vägbyggen och andra infrastruktursatsningar.

Fattigdomen har minskat – och storsegern i söndags visar att det finns ett utbrett stöd för denna politik bland landets fattiga och delar av medelklassen.

Satsningarna har delvis möjliggjorts av höga råvarupriser eftersom Ecuador är ett olje- och mineralrikt land. Men Correa är också den ledare i regionen som kanske allra mest kompromisslöst satt fattigdomsbekämpningen i första rummet.

Denna kompromisslöshet är dock också hans största svaghet, menar hans kritiker. För presidenten gillar inte att bli motsagd.

Verbala attacker på journalister och en rad nya medielagar har gjort livet svårt för oppositionella medier. I valrörelsen ledde milli­meterkrav på lika behandling av kandidater till att tidningen El Universo i protest lämnade sidor blanka när den inte fick intervjua presidenten.

Risken för stämningar och höga böter har lett till en alltmer utbredd självcensur som i förlängningen kan hota landets demokrati. Och när Correa nu lovar en fördjupning av ”medborgarrevolutionen” finns det de bland hans kritiker som fruktar att även denna del av politiken ska intensifieras.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 19 januari 2013.

MEXICO CITY. När Ecuador går till presidentval i morgon, söndag, är den sittande presidenten, socialisten Rafael Correa, storfavorit. En del menar att han kan bli Hugo Chávez arvtagare som ledare för den mer radikala delen av vänstern i Latinamerika.

– Vi kommer att vinna! Och inte med mindre än 65 procent av rösterna! sade Ecuadors president Rafael Correa självsäkert vid ett valmöte i Quito i veckan.

Han kan mycket väl få rätt. Det mesta tyder på att Correa når de 40 procent av rösterna som krävs för att segra redan i första omgången. Avståndet till den närmaste utmanaren, högerkandidaten Guillermo Lasso, är stort i mätningarna.

När Correa tillträdde presidentposten 2007 hade Ecuador just gått igenom en djup ekonomisk och politisk kris, med byten på presidentposten var och vartannat år. Landet drabbades även hårt av den globala finanskrisen året efter.

Trots det har den universitetsutbildade ekonomen Correa lyckats över förväntan. Ekonomin har stabiliserats, inflationen är förhållandevis låg, utbildningen och sjukvården har förbättrats och fattigdomen minskat från 38 till 29 procent.

Det finns rent av de som tror att Correa kan överta den sjuklige venezuelanske presidenten Hugo Chávez roll som ledare för vänsterströmningen ”21:a århundradets socialism”.

Ändå har en del av Correas tidigare allierade vänt honom ryggen. Vissa av urfolkens rörelser ser presidentens auktoritära ledarstil och återkommande angrepp på oppositionella medier som oacceptabla. Andra menar att hans satsning på gruvnäring och oljeutvinning är ett stort svek.

– Den här regeringen säger en sak och gör en annan, säger Delfin Tenesaca, vars urfolksorganisation Ecuarunari hör till dem som anklagar Correa för att ha brutit mot den nya författningens skrivning om naturens rättigheter.

Denna spänning mellan dem som vill ha en mer miljömässigt hållbar utveckling, och dem som likt Correa prioriterar utvinning av naturresurser, omfördelning och fattigdomsbekämpning i städerna, är i dag högst påtaglig inom den latin­amerikanska vänstern.

Erik de la Reguera

De främsta kandidaterna

Rafael Correa, 49 år, är landets sittande president. Han är USA-utbildad ekonom, socialist och lovar fortsatt omfördelning av resurser, fattigdomsbekämpning och infrastrukturprojekt.

Guillermo Lasso, 57 år, är den ledande högerkandidaten. Han är en före detta bankdirektör och har försökt locka medelklassväljare med hjälp av löften om sänkta skatter.

Alberto Acosta, 46 år, är en tidigare allierad till Correa som nu anklagar presidenten för att ha svikit de socialistiska idealen, vara auktoritär och offra naturen för ekonomisk tillväxt.

–

Publicerat i DN den 16 februari 2013.

MEXICO CITY. I år har det gått 60 år sedan Fidel Castro och hans män angrep kasernerna utanför staden Santiago på Kuba. Attacken blev inledningen på den väpnade revolution som några år senare skulle göra honom till en levande legend för den globala vänstern.

”Fuego!” Eld!

Ordet måste ha smakat ovant i munnen på den 26-årige Fidel Castro när han ropade det den där tidiga julimorgonen 1953. Tillsammans med sin bror Raúl och omkring 130 rebeller hade han förberett sig noga inför attacken mot Moncadaförläggningen i staden Santiago på Kuba, där militären hade sina kaserner.

Trots det misslyckades angreppet fullständigt: militärerna slog tillbaka attacken och minst 27 människor miste livet. Upprorsledaren Fidel och hans bror Raúl greps.

När de släpptes ur fängelse gick de i landsflykt i Mexiko och inledde planerna på en invasion. Rörelsen fick namnet ”Movimiento 26 Julio”, 26-julirörelsen, efter dagen för den misslyckade attacken. Än i dag firas detta datum på Kuba som början på revolutionen.

Det finns gott om teorier varför Fidel blev Fidel. Vissa betonar att han var oäkta son till en stor sockerplantageägare och inte förrän vid 17 års ålder fick laglig rätt till det som han tyckte tillkom honom. Han kan därför åtminstone delvis ha drivits av revanschkänslor.

Men den främsta drivkraften var sannolikt den mest uppenbara: en djup indignation över sakernas tillstånd i hemlandet.

Kuba var i början på 1950-talet visserligen ett förhållandevis rikt land, men rikedomarna var mycket ojämnt fördelade. På landsbygden möttes man ofta av en avgrundsdjup fattigdom, samtidigt som den korrupte presidenten Fulgencio Batista och hans vänner i den ekonomiska eliten byggde upp en turistindustri med hjälp av pengar från bland annat den amerikanska maffian.

Det var det Fidel Castro ville ändra på när han tillsammans med sin bror Raúl, argentinaren Ernesto ”Che” Guevara och ett åttiotal and­ra revolutionärer steg ombord på fiskebåten ”Granma” i Mexiko och styrde mot Kuba 1956. Resten är, som det heter, historia.

Ett drygt halvsekel efter Batistas fall är det inte lika enkelt att skriva bokslut över Fidel och Raúl Castros gärning som det hade varit vid mitten av 1960-talet. Då hatades Fidel av konservativa exilkubaner i Florida, retade gallfeber på amerikanska presidenter och älskades av i stort sett hela den globala vänstern.

Den unge Castro och hans vapendragare Che Guevara hade förvandlats till hela världens rebeller och Kuba blivit känt för sin ”karibiska” socialism. Under de första åren förbättrades också livet dramatiskt för de fattiga. Alfabetiseringskampanjer lärde dem att läsa och skriva. Småbönder fick bo i rejäla tegelhus i stället för i skjul. Sjukvården blev gratis och tillgänglig för alla. Även den högre utbildningen öppnades för dem utan egen förmögenhet.

Resultaten syntes snart i stati­stiken: lägre spädbarns- och mödradödlighet, fler med tillgång till rent vatten och elektricitet, längre medellivslängd och så vidare. För detta hyllades Castrobröderna med all rätta.

Men revolutionen hade ägt rum mitt under kalla kriget. Det USA-sponsrade invasionsförsöket i Grisbukten 1961 och nästa års handelsembargo och missilkris – den så kallade Kubakrisen – tvingade in Castrobröderna i Moskvas armar. Till en början försökte de behålla sitt oberoende, men när Kuba anammade en Sovjetlik författning 1976 återstod inte längre några tvivel om relationen till Moskva.

Många kubaner spårar känslan av stagnation till det året. För efter det avstannade reformtakten.

Från första början hade Castros projekt varit byggt på en auktoritär idé om att fiender måste slås ned hårdhänt. I bergen lät han avrätta misstänkta förrädare, och när han kom till makten gick han minst lika hårt fram mot dem som han ansåg hade vanärat landet.

På 1970-talet tilltog kritiken från människorättsorganisationer om samvetsfångar och förföljelser. Men inom den latinamerikanska väns­tern var man fullt upptagen med att fördöma de USA-understödda militärdiktaturer som mördade tiotusentals vänsteraktivister under 1970- och 80-talen.

Sedan kom Sovjetunionens sammanbrott och en ekonomisk chockterapi på Kuba, som än i dag är något av ett trauma i landet. Det var under den perioden som prostitution och klassklyftor åter blev vanliga på Kuba.

I dag är alla revolutionens gamla hjältar över 80 år gamla, landet befinner sig i en djup ekonomisk kris, och det är i praktiken bara Venezue­las subventionerade olja som håller regimen över vatten­ytan.

Många kubaner vill bevara den fria sjukvården, utbildningen och de framgångsrika idrottsakademierna. Men det blir allt svårare för de båda bröderna Castro att legitimera sin oinskränkta makt, när merparten av befolkningen inte ens var född vid tiden för revolutionen.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 3 februari 2013.