Category: Artiklar

MARACAIBO. En fuktig trettiogradig hetta mötte den svenska landslagstruppen i fotboll på lördagen när spelarna kände på matcharenan inför söndagens vänskapsmatch mot Venezuela.

– Det är klart att det kommer att bli jobbigt, inte minst i slutet av matchen. Men vi är vana vid sånt här sen tidigare, säger Lars Lagerbäck till DN.

De svenska spelarna tog det ganska lugnt i den trettiogradiga hettan som rådde på Estadio José ”Panchenzo” Romero på lördagseftermiddagen. Full aktivitet rådde dock i bakgrunden.
– Läkarteamet är fullt sysselsatta med att se till att spelarnas vätskebalans är den rätta inför imorgon, säger Lars Lagerbäck efter träningen.

Efter ett par dagar i Maracaibo verkar många av svenskarna fortfarande ha svårt att anpassa sig till klimatet och tidsomställningen, något som venezolanska tidningar glädjer sig åt.

”Vi måste utnyttja svenskarnas svårigheter att anpassa sig”, skriver tidningen Panorama, som också citerar flera spelare som lovar att venezolanerna kommer att sätta full fart framåt från första spelminut. Matchen ses i venezolanska medier generellt som ett genrep inför Copa America senare i år.

Den svenska truppen domineras av oprövade namn, som sig är brukligt på landslagets vinterturnéer. Endast tre spelare kan anses vara ordinarie – Rami Shabaan, Anders Svensson och Nicklas Alexandersson. Men det innebär samtidigt att framtidslöften som Oscar Wendt , Per Nilsson och Daniel Nannskog har en chans att visa upp sig för duon Lagerbäck och Andersson.

Lagerbäck verkar vara nöjd med vad han sett under de gångna dagarnas träningspass.

Är det några särskilda spelare som imponerat?
– Det är svårt att framhålla enskilda spelare, men Samuel Holmén och Daniel Nannskog har sett väldigt bra ut på träning, säger Lars Lagerbäck.

Det är inte lätt att slå sig in i den svenska ordinarie startelvan, men söndagens match mot Venezuela kan ge indikationer om vilka yngre spelare som under Sydamerika-turnén kan påbörja den långa vägen mot att ta en ordinarie plats i EM-slutspelet 2008. Men motståndarna i de kommande veckornas vänskapsmatcher är på intet sätt lätta att tas med.

Venezuela är visserligen ett land där baseboll, basket och skönhetstävlingar traditionellt sett är större folknöjen än fotboll. Men de senaste åren har intresset för fotboll ökat, inte minst på grund av att ”vinotinto”, som det rödklädda venezolanska landslaget kallas, i de senaste två VM-kvalen gjort ovanligt bra ifrån sig, även om det inte räckt hela vägen fram till VM-slutspel.

Det förefaller inte vara särskilt många svenska fans som tagit sig till Maracaibo för att se landslagets vänskapsmatch mot Venezuela. Men på träningen dök rapparen Douglas ”Dogge” Léon upp för att visa sitt stöd för svenskarna.
– Det här är grymt! Jag har drömt hela mitt liv om den här matchen så när jag hörde att Sverige skulle spela mot Venezuela så var det klart att jag måste åka, säger Dogge som är på besök i landet för att hälsa på släktingar.
– Jag har beställt en särskild landslagströja, som är till hälften venezolansk och till hälften svensk – den ska jag ha på mig i morgon! säger Dogge med ett skratt.

Efter söndagens match vid den karibiska kusten väntar en resa upp på 2.500 meters höjd i Ecuador för svenskarna. Där är det sedan dags för ett dubbelmöte med det ecuadorianska landslaget den 18/1 och 21/1. Det kan bli en rejäl utmaning för svenskarna att klara av höjd- och klimatskillnaden.

Erik Gustafsson

DN 2007-01-13

Mina damer och herrar, jag ledsnade på sunkhotell utan varmvatten, internetkafeer som inte klarar usb-minnen och förvirrade taxichaufförer. Tog för några timmar sedan helt sonika in på flashiga Hotell Kristoff i Maracaibo.

Värsta hotellet med trådlöst internet och piccolo som håller upp dörren och aircon som tvingar en att ha långärmad tröja på sig inomhus fast det är trettiogradig värme ute (snart förkyld, no doubt). Och ett namn som ger sköna öststatsvibbar.

Som en rutinerad kollega en gång sa: ”Se till att äta bra och sova bra, så blir jobben bra”. Så klokt. Men också så lätt att säga när det är tidningen som betalar boendet.

Men här på lyxhotellet kunde jag faktiskt jobba till slut.

Ska strax ge mig iväg till landslagets träning på Estadio José Pachencho Romero för att få fler detaljer till den artikel jag just skickat en första version av till DN. Hoppas bara att de inte bytt träningstid, för jag får inte tag på presschefen. Gulp.

Och nyss anlände Irans president Ahmadinejad till Caracas. Här händer allt på en gång.

Okej, snabb recap. Hade ett par ganska traakiga dagar i Havanna paa slutet, var lite seg och troett och leds paa att bli sedd som en pengapaase av kubaner och som ett freak av turister. Logistiken var ju dessutom en mardroem foer en journalist.

Saa na…

Sven-Göran Eriksson är tillbaka på jobbet efter några veckors välbehövlig semester i Värmland. DN träffade honom i en flygkabin och frågade hur han ser på Englands avgörande matcher i VM-kvalet och den stundande Premier League-starten.

Det är först när jag knäppt säkerhetsbältet som jag märker vem som sitter i flygplansstolen bredvid. Svennis. Eller ”mr Eriksson”, som engelsmännen kallar honom.

Klädsamt solbränd efter flera veckors semester hemma i Värmland och oklanderligt ekiperad i kostym hälsar han artigt på förbluffade passagerare, som nickar menande när de går förbi hans plats.
– Jag trivs utmärkt i England. Människorna här är artiga och trevliga. Det är ett fotbollstokigt land, säger han med ett leende.

Vi lyfter från Belfast. Kvällen innan har han sett Englands U19-landslag få stryk mot Frankrike, i en match som präglades av det nordirländska vädret för kvällen – hällregn och snålblåst.
– Jag tycker ändå att det var starkt av juniorerna att ta sig till EM-final. De är framtiden, de där killarna, säger han och lutar sig tillbaka i flygstolen.

Att säga att Sven-Göran Eriksson är stor i England är att göra sig skyldig till en kraftig underdrift. Efter att ha varit fotbollslandslagets förbundskapten i över fyra år är han numera ett kändare ansikte för de brittiska fansen än både Fredrik Ljungberg och Zlatan Ibrahimovic.

I England är det Svennis som är svensk fotboll personifierad, trots – eller kanske på grund av – de senaste årens besvärande skriverier om hans kärleksliv.
– På sistone har det väl varit lite lugnare, säger han vänligt, men med en blick som visar att han helst slipper fler frågor om sitt omsusade privatliv.

Vi övergår i stället till att prata om det som står honom närmast om hjärtat. Fotbollen.

Sven-Göran Eriksson har av naturliga skäl följt försäsongens spelarövergångar i Premier League med stort intresse. Den 13 augusti spelas första matchen och mycket talar enligt honom för att det blir en kvartett som gör upp om ligasegern.
– Jag tror att topplagen kommer att bli Chelsea, Arsenal, Manchester United och möjligen Liverpool, säger Svennis.

När han pressas på vilket enskilt lag som han tror tar hem pokalen, skrattar han till och säger:
– Äsch, du vet … Om jag uttalar mig om det, så blir det ett himla liv. Det är bäst att jag låter bli.

Sven-Göran Erikssons närmaste månad kommer att ägnas åt förberedelser inför de fyra avslutande matcherna i Englands VM-kval. Den 4 september möter hans mannar Wales på bortaplan, några dagar senare Nordirland, sedan Österrike, och till sist ställs de mot gruppledarna Polen.
– Just nu ser det bra ut. Vi har en match mindre spelad än Polen och kan gå om dem om vi vinner mot Wales. Men nyckelmatchen ser ut att bli mötet med Polen på Wembley den 12 oktober, säger Svennis till DN.

Det är ingen tvekan om att England är favoriter till gruppsegern. Fansen kräver ett avancemang till slutspelet. Men frågan är vad Sven-Göran Eriksson har tänkt att göra efter VM i Tyskland 2006?
– Jag har kontrakt fram till 2008 och så länge jag har förtroendet kvar från ledningen så är det vad som gäller, säger han medan flyglunchen dukas bort.

Uttalanden i olika tidningar av Svennis gamle bundsförvant och assisterande tränare, Tord Grip, har gjort gällande att det finns en paragraf i tränarparets kontrakt som ger dem rätt att lämna sina uppdrag efter VM. Men dessa spekulationer förnekas bestämt av Sven-Göran Eriksson.

Han säger att han inte heller för några förhandlingar med Svenska fotbollsförbundet om att ta över ledningen för det svenska landslaget.
– För några år sedan var jag inblandad i en del diskussioner med dem, men sedan dess har jag inte hört något, säger han.

Flygplanet börjar nedstigningen mot London, den stad som den svenske stjärntränaren haft som hem sedan han lämnade Rom och Lazio i januari 2001. Vi börjar tala om juli månads bombattentat i den brittiska huvudstaden. Han blir fåordig, men det är tydligt att de har berört honom starkt.
– Det som hände var bedrövligt, säger Sven-Göran Eriksson allvarligt.

Nyheten om de första dåden fick han höra på väg hem från Singapore, där han var en bidragande orsak till att London fick uppdraget att arrangera de olympiska spelen 2012.
– Men jag vet inte om säkerhetsrutinerna för landslaget har förändrats. Vi har inte haft någon samling sedan det där hände, säger han sedan vi landat i London.

Erik Gustafsson

Tog det bara lugnt i helgen, gick på konstmuseum, jazzkonsert och såg en helt okej kubansk film på bio (”Mañana”). Sedan lyssnade jag till när min indisk-kanadensiska vän Zarina berättade om hur det är att arbeta som socialarbetare i Thailand när man är uppväxt i Bombay. Allt medan en fuktig havsbris rufsade om håret på oss.

Har med andra ord kommit över min gnällighet.

Och fokus har skiftat. På torsdag lyfter planet mot Venezuela. Chavezlandia väntar.

Hoppas allt är väl med er. Uppskattar era kommentarer mer än ni anar, compas.

Och förresten, om någon har kritik mot det jag skriver så är det helt okej att föra fram den också. Det här är inte Grandma, ni vet.

Hablando de eso, det här landet väcker väldigt dubbla känslor. Det går inte att förneka att många av de sociala reformer som genomförts på Kuba gör landet närmast unikt i Latinamerika – hälsovården, utbildningen, kvinnors rättigheter… allt är imponerande.

Men som fritänkande människa och journalist har jag väldigt svårt att acceptera att det, som någon uttryckte det, krävs en ”trade-off” för att åstadkomma allt detta – en trade-off som innebär att man inte får säga eller skriva vad som helst och att inte vem som helst kan få tillgång till internet eller en mobiltelefon.

Det finns dem som menar att allt handlar om vad man menar med ”frihet”. Frihet från hunger. Frihet från att ens barn dör i sjukdomar som lätt går att bota. Eller frihet från att någon hindrar en från att säga vad som helst.

Jag vägrar att välja. Kanske för att jag inser att jag antagligen hade suttit inspärrad nu om jag fötts i Kuba.

Men framförallt för det absurda i resonomanget om ”den upplyste despoten”.

Kuba har en av världens mest välutbildade befolkningar. Oavsett hur mycket man odlar ledarkulten kring Fidel Castro, så framstår därfor ledarskiktets censur närmast som en desperat rädsla för att avslöjas som inkompetenta, snarare än som ”de upplystas vänande om det kommunistiska medvetandet”.

Landet är dock utan tvekan fascinerande. Det utgör en sista utpost för den samhällsmodell som försvann som realistiskt alternativ åren 1989-91. För många unga vänstermänniskor i Latinamerika (och även i andra delar av världen) representerar Kuba dock fortfarande ett alternativ.

Frågan är bara om de inser vad detta alternativ innebär i praktiken.

HAVANNA. Kvällen är sen i stadsdelen Vedado i Havanna. Spridda grupper av ungdomar står utanför ett av stadens få internetkaféer och småpratar. Ett tiotal datorer skymtar bakom glasrutorna, men alla är upptagna.

– Último! (”jag är sist i kön”) ropar en tjej på karaktäristiskt kubanskt vis, där hon står på trottoaren utanför kaféet.

Hon heter Julia och berättar att hon är utbildad danspedagog och undervisar i salsa, rumba och son – de danser som tillsammans med romen, cigarrerna och revolutionen gjort Kuba världsberömt. Ikväll vill hon surfa på nätet. Det är ingen dans.

– Du som är utlänning kan surfa på Internet utan problem. Men vi vanliga kubaner får bara tillgång till ”intranet”, ett mejlprogram som fungerar ungefär som Outlook, där var och en har sin fasta mejladress, berättar hon.

– Men jag har en vän som har ordnat ett internet-konto och med det kan jag surfa på nätet. Så är det här, det gäller att ha kontakter, då kan man ta sig runt förbuden.

Fortfarande är internet en lyxvara som i stort sett bara tillåts på arbetsplatser i Kuba. Allt fler ungdomar lyckas dock med hjälp av kontakter eller mutor skaffa sig uppkoppling i hemmet, trots att straffet för det är upp till 20 års fängelse. De som inte kan få internet hemma gör som Julia, försöker ordna ett ”utlänningskonto” på internetkafeer.

Kommunistregimens officiella förklaring till censuren är att USA:s handelsembargo hindrar Kuba från att få tillgång till de transatlantiska fiberkablar som utgör en viktig fysisk länk i internet. Mycket av trafiken går i stället via satellit, vilket gör kostnaden hög.

Men det är också uppenbart att regimen är rädd för de effekter som den unga generationens möte med fri information kan få. Och det trots att kubanerna i dag är ett av världens mest välutbildade folk.

Hårda restriktioner finns även för användande av mobiltelefoner och parabolantenner.

– Men som du ser hjälper inte de förbuden heller, säger Julia med ett skratt och visar upp sin nya telefon.

Kommunistregimen vet att den inom kort måste ändra lagarna så att informationsteknologin blir mer tillgänglig – det är en förutsättning för tillväxt i ekonomin. Frågan är bara vilka krafter som släpps lösa när det väl sker.

Erik Gustafsson

Denna krönika publicerades i UNT den 7/1 2007.