HAVANNA. På ytan är allt lugnt på Kuba. Tillväxten är tvåsiffrig, den venezuelanska oljan smörjer ekonomin och Fidel Castro är på bättringsvägen. Men samtidigt tror många politiska bedömare på Kuba att landets ledning förbereder drastiska reformer i tysthet.
I söndags nominerades den sjukskrivne Fidel Castro till valet till Kubas nationalförsamling som äger rum i januari nästa år. Det öppnar vägen för den 81-årige Fidel att bli omvald till landets president.
Inget konstigt med det, kan tyckas. Men den här gången är något annorlunda.
– Det är sista chansen för partiledningen. Både de och folket vet om det. Något måste helt enkelt hända, säger Angel Tomas Gonzalez, korrespondent för den spanska tidningen El Mundo och en av de få oberoende kubanska journalister som fortfarande verkar på ön.
– Alla som arbetar nära partiledningen säger samma sak: stora förändringar väntar nästa år, säger han.
På ytan finns det inte mycket som talar för att det ska bli så. Kuba förefaller stabilare än på länge, ekonomin växer med 10 procent i år och Fidel Castro har precis börjat hämta sig efter sina magoperationer: med jämna mellanrum publiceras han långa ”reflexioner” i tidningen Granma.
Men skrapar man lite på fernissan framträder en annan bild.
Det är tidig morgon i Havanna när avloppet i Inocencias lägenhet slutar fungera. Hon svär tyst och lägger på telefonluren.
– Rörmokaren svarar inte. Låt oss hoppas att han bara har gått ut för att köpa Granma innan den tar slut. Toalettpapper är dyrt, många köper tidningen för att ha något att torka sig i ändan med, säger hon med ett sorgset leende.
Någon växande ekonomi har hon inte märkt något av.
– Nej, det har inte synts till i min plånbok i alla fall, säger hon.
Det är ett svar som jag ofta möts av på Kuba. Toalettpapper är bara en av de många varor som är närmast omöjliga att komma över för pesos, den valuta som de flesta kubaner får sin lön utbetald i. Där-emot finns det numera gott om toapapper, kläder och andra ”lyxartiklar” i de butiker som tar betalt i så kallade konvertibla pesos (CUC).
Denna valuta är värd 25 gånger mer än vanliga pesos och introducerades på Kuba i samband med att den amerikanska dollarn förbjöds 2005. Turister, men också en allt större andel kubaner, använder sig av denna konvertibla peso, som är bunden till dollarn.
Konsekvenserna av denna dubbla ekonomi är stora. De som på ett eller annat sätt kan få extrainkoms-ter i CUC har förvandlats till Kubas nya överklass. Samtidigt räcker inte lönen till för de lågavlönade, ibland inte ens till en månads mat i de subventionerade pesobutikerna. Minimilönen ligger på 225 pesos (9 CUC) och en skjorta kostar 10 CUC.
Många kubaner har därför sökt sig till turistnäringen eller den svarta marknaden för att komma över hårdvaluta. På så vis har en småskalig korruption uppstått som undergräver statens kontroll över ekonomin. I Havanna är det i dag vardag att anlita hantverkare, åka taxi, klippa håret och laga bilen svart. Men de som säljer tjänster för CUC-pesos riskerar att drabbas av dryga böter eller fängelsestraff om de blir upptäckta.
Enligt en Gallup-undersökning som
genomfördes utan regimens vetskap står en ändring av det ekonomiska systemet, och då särskilt en legalisering av småföretagande, högst på kubanernas önskelista.
Hittills har dock regeringen inte sagt ett ord om några sådana reformer. Det enda tecknet på att ledningen är medveten om det växande missnöjet kom när ställföreträdande presidenten Raúl Castro tidigare i år kallade kubanerna till så kallade grannskapsråd med uppmaningen att ”tala ärligt och utan rädsla” om hur Kuba kan förändras.
Utländska medier fick inte följa diskussionerna, men på många håll sägs debattens vågor ha gått höga. Regeringskällor uppger att två miljoner skriftliga förslag kom in efter rådslagen.
– När nästa regering utses i mars nästa år kommer förändringarna att börja. Partiledningen har helt enkelt inget val. I vilken takt det kommer att ske vet ingen, men sannolikt börjar de med jordbruket, säger Angel Tomas Gonzalez.
Jordbruket är den sektor som har fungerat sämst i det system av femårsplaner och centralstyrning som infördes på Kuba efter revolutionen 1959.
Ständigt är det brist på något i affärerna: grönsaker, kött eller frukt. Under de senaste veckorna har det varit i det närmaste omöjligt att komma över mjölk – inte ens turistrestaurangerna i Havanna har kunnat servera mjölk till kaffet.
En privatisering av jordbruket går visserligen stick i stäv mot de kommunistiska dogmerna, men trots det förefaller landets ledning överväga en sådan reform.
Det enda som man kan vara någorlunda säker på att det inte är uppe till diskussion är den fria sjukvården, utbildningsväsendet och stödet till idrotten. Dessa tre saker nämns också ofta av vanliga kubaner som det positiva som bör bevaras.
I dag är inställningen till revolutionen hos de flesta kubaner betydligt kallsinnigare än för ett par decennier sedan. Den kris som följde på Sovjetunionens kollaps bröt det sociala kontrakt som upprättats mellan stat och medborgare.
Trots att den krisen nu är förbi sedan några år, är det långt kvar till det artificiella välstånd som Kuba upplevde under några decennier tack vare Sovjetunionens stödköp av socker till överpriser.
De höga tillväxtsiffrorna beror till stor del på den kraftigt subventionerade olja som Venezuelas president Hugo Chávez skeppar till Kuba i utbyte mot de tusentals kubanska läkare och idrottstränare i Chávez stödprogram för de fattiga.
När den venezuelanske presidenten förlorade folkomröstningen om sin nya och ”socialistiska” grundlag i söndags, var det därför en varningsklocka för Kubas ledning. Skulle Chávez oljeleveranser stoppas kan Kubas reserver ta slut på bara ett par veckor.
Förlusten lär också få Hugo Chávez att skrinlägga sina planer på att bilda en federation med Kuba, vilket sätter ökad press på Kubas ledning att genomföra reformer på hemmaplan.
Även den splittrade inhemska oppositionen förväntar sig att något viktigt ska hända nästa år. Dissidenterna är övertygade om att mänskliga rättigheter och demokrati är det sista som regimen kommer att införa och de försöker därför pressa fram förändringar genom underjordiskt opinionsarbete.
– Varför kan vi inte få våra rättigheter? Varför ska det alltid komma sist? frågar sig Oswaldo Paya retoriskt.
Han är den kanske främste företrädaren för den inhemska oppositionen, som legat lågt sedan 2003 då 75 journalister, författare och andra oppositionella fängslades. Till skillnad från de radikala exilkubanerna i Miami motsätter han sig Bushadministrationens hårda linje mot Kuba.
– Vi tror inte att det gynnar demokratin. Snarare ger det Castro-bröderna en ursäkt att slå till mot oss, säger han.
Paya vill i stället få till stånd en intern debatt på Kuba genom att skapa hundratals små studiecirklar runt om i landet. Det är bara ett av flera initiativ som lanserats de senaste veckorna.
Men i slutändan är det kommunistpartiets högsta ledning som kommer att ange tonen och takten i förändringsprocessen.
De ”gamlingar” som deltog i revolutionen måste ställa sig bakom den yngre generationens ledare, annars riskerar tronföljare som Carlos Lage att anklagas för att vara förrädare. Och utan Fidel Castros stöd blir det sannolikt inga reformer alls, oavsett vem som väljs till president nästa år.
Erik de la Reguera
DN 2007-12-07
