Category: Artiklar

BUENOS AIRES. En oerfaren gerillasoldat förlöste henne med kejsarsnitt ute i djungeln. Sedan blev hon fråntagen sitt barn. Clara Rojas, en av de båda kvinnor som frigavs av Farcgerillan i torsdags, skakar Colombia med sina berättelser från tiden i gerillans läger. Trots det ger frigivandet hopp om en gryende fredprocess.

De dramatiska bilderna från frigivandet i den colombianska djungeln sydöst om huvudstaden Bogotá har vevats om och om igen i Colombias tv-kanaler det senaste dygnet. Inte minst de scener som visar hur Clara Rojas och Consuelo Gonzalez kramar om sina fångvaktare innan de med tårar i ögonen möter gruppen som sänts ut för att hämta dem.

Händelsen är full av symboler. Det var till exempel ingen slump att just Clara Rojas släpptes. Fortfarande sitter 774 personer, såväl civila som militärer, fängslade i Farc-gerillans djungelläger. Men av alla dem är den förre kandidaten till vicepresidentposten Clara Rojas kanske den som bäst symboliserar hoppet om fred i Colombia – ett land hårt polariserat av politiskt våld sedan mer än 40 år tillbaka.

Clara Rojas kidnappades av gerillan när hon reste runt och drev valkampanj tillsammans med sin vän och kollega, den förra presidentkandidaten Ingrid Betancourt, som kidnappades samtidigt. Det var den 23 februari 2002 – för knappt sex år sedan.

I isoleringen i djungeln inledde Clara Rojas en relation med en av de manliga gerillasoldaterna. Inom kort fann hon sig vara gravid. Ungefär samtidigt skildes de båda vännerna Rojas och Betancourt åt.

– Jag har inte hört något från Ingrid Betancourt sedan 2003, då gerillan delade på oss av ”säkerhetsskäl”, sade Clara Rojas – ett besked som inte gav mycket tröst till de fransk-colombianska anhöriga till Betancourt.

Ensam och utan tillgång till kvalificerad sjukvård bar Clara Rojas sitt barn under nio månader i djungeln. När värkarna började en dag i april 2004 var hennes enda stöd en gerillasoldat med tvåårig sjukvårdsutbildning.

– Förlossningen blev komplicerad. Barnet kom inte ut. Vi tvingades till kejsarsnitt. Det tog 40 dagar innan jag hade återhämtat mig, sade Clara Rojas till radiostationen Caracol.

Lille Emmanuel, som Clara Rojas döpt sin son till, hade brutit sin ena arm vid förlossningen. Han fick vård av en ung kvinnlig gerillasoldat under denna första månad. Men hans mor fanns alltid nära.

När Clara Rojas återhämtat sig fann hon att livet som småbarnsmamma i djungeln var allt annat än lätt. En sändning med mjölkpulver och några engångsblöjor kom fram till lägret, men det var svårt att vårda pojken.

Efter åtta månader tog gerillan hennes son ifrån henne.

– Jag krävde att de skulle ge mig honom tillbaka. Jag skrev flera brev till Manuel Marulanda (Farcs ledare). Men utan svar.

Det var inte förrän helt nyligen som hon hörde något om Emmanuel. Farcs ledning hade planerat att han skulle finnas hos Clara Rojas vid frigivandet. Venezuelas president Hugo Chávez, som agerade medlare, var med på noterna. Så till den grad att han i mellandagarna döpte hela frigivningsförsöket till ”Operation Emmanuel”.

Problemet var bara att Emmanuel inte längre fanns i Farcs våld. Han hade färdats en krokig väg via olika fosterfamiljer innan han slutligen hamnade på ett barnhem i Bogotá.

Precis innan Farc skulle hämta upp honom där, strax före nyår, fick regeringen nys om pojken. Snart kunde dna-teknik visa att det verkligen var Emmanuel.

Reaktionen från Farc blev att ställa in frigivandet. Men till slut och mycket på grund av internationellt tryck, kan nu mor och son ändå återförenas.

De frigivna bar med sig livstecken från sexton andra kidnappade och nu hoppas många i Colombia att Farc ska frige fler civila.

Gerillan förklarade dock på fredagen att de kräver en stor demilitariserad zon för att göra det, vilket regeringen tidigare avvisat.

Erik de la Reguera

DN 2008-01-12

Fick i dag den otacksamma uppgiften att försöka förklara och analysera konflikten i Colombia på 2500 tecken. Det är så klart närmast omöjligt, särskilt om man samtidigt ska blicka framåt och förklara för en svensk publik som i allmänhet vet mycket lite om Colombia.

Här några viktiga aspekter som jag inte fick plats med i tidningen:

– USA:s roll. Den demokratiskt dominerade kongressen har visat sig ovillig att fortsätta stödja Plan Colombia med så stora summor som tidigare. En demokratisk president lär inte göra livet lättare för Uribe, vilket sätter press på honom.

– Frankrikes roll. Sarkozy har satt mycket av sin prestige på spel i ansträngningarna att få loss Ingrid Betancourt. Det är ännu en faktor som pressar Uribe.

– Paramilitärerna. Trots avväpningen av dessa de mest blodsbesudlade av alla illegala organisationer i Colombia, så har nya band av ”auto-defensas” börjat dyka upp på landsbygden. Avgörande blir om de även denna gång har arméns indirekta stöd.

– Den demokratiska vänstern. Polo Patriotico har gått framåt de senaste åren och kan komma att utmana högern i nästa presidentval, särskilt om fredsförhandlingar inletts.

– Narkotikamaffian. Ständigt närvarande, ständigt osynlig. Gynnar en fredsprocess dem? Bristen på stora karteller minskar deras politiska inflytande nationellt, men lokalt är de en viktig maktfaktor.

– Förhandlingarna med ELN. Om de får ett genombrott kan det leda till förhandlingar även med FARC.

Och det finns så klart många, många fler faktorer. Förhoppningsvis får jag utveckla dem i tidningen. Nån som har en åsikt?

…att FARC efter flera veckor av segande lyckas släppa kidnappade Clara Rojas och Consuelo González just när jag sitter på en flight mellan Lima och Buenos Aires?

Jodå. Vilken tajming.

Men bra för fredsprocessen, så klart (om det nu finns någon sådan).

Buenos Aires är somrigt. Staden öppnar sig mot en klarblå himmel, visar sig från sin bästa sida, med fler uteserveringar, lite lugnare tempo, lite fler leenden.

Och jag fick internetuppkopplingen att fungera till slut, så vi kunde gå ut och äta en milanesa och dricka ett par glas röda Malbec med middagsätande porteños (de äter middag klockan 22 här). Inte dumt.

Machu Picchu i gryningen.

Tisdagskväll på hotellet. Kylskåpet surrar. Slår av teven efter Hillarys segertal. Gäspar.

I dag fick jag en sån jäkla lust att tjacka nytt datorspel. Men nejnej, det gick inte. Kvarteren med alla datoraffärer ligger nämligen minst en halvtimme med buss från där jag bor just nu. Så surt svärande över den latinamerikanska egenheten i att samla varje sorts affär i en särskild barrio fick jag strunta i det.

I stället läste jag Ojo por Ojo av den peruanske journalisten Umberto Jara – ett rykande reportage i bokfrom om Fujimori-åren och det smutsiga kriget. Jaras grävjobb bidrog till att Fujimori lämnades ut av Chiles rättsväsende. Rekas.

Skönt att hinna läsa i lugn och ro. Det har varit mycket kuskande på sistone och jag har en hel hög med böcker som ska plöjas.

Men nu ska jag sova. Upp i ottan som vanligt i morgon för att se om det blir nåt skrivet. Och på torsdag – mot Buenos Aires!

Så ändrades sista siffran i årtalet igen och vi störtar in i ett nytt och okänt 2008. God fortsättning, var ni än är!

Jag halvligger på sängen i ett hotellrum i Lima. Utanför fönstret skymtar det vita soldis som präglar staden året om, himlen är aldrig blå här, trots att det nästan aldrig regnar. Konstigt klimat.

Över nyår var vi i Cuzco och världsberömda Machu Picchu. Det var intressant, ruinerna låg högt uppe bland molnen och var vackra. Men det är också mycket turistiskt. Och det är en underdrift.

Jag blir alltid lätt melankolisk när jag vandrar runt bland resterna av en mänsklig civilisation. Jag undrar vad guiden hade sagt om det rört sig om ett sönderbombat Södermalm. ”Här tillbad de sin konsumtionsgud”, kanske. Allt medan armen pekar mot Sneakers and Stuffs utblåsta affärslokal på Åsögatan.

Tyvärr var servicen usel på de flesta hotell, researrangörerna extremt arroganta, etcetera (jag mötte många missnöjda turister). Så jag rekommenderar den som reser till M.P. att helt enkelt ordna allt själv. Det är inte så svårt att köpa tågbiljett på stationen, leta bra hotell på nätet (”El Balcón” i Cuzco var helt okej) eller göra en dagsutflykt till Valle Sagrado norr om Cuzco med hjälp av lokalbussar.

På torsdag bär det av till Buenos Aires. Där är det sommar nu och jag ser fram mot en trädgårds-parrilla (även om vi bor i San Telmo och därför inte har nån trädgård).

Ingen som har vägarna förbi?