Category: Artiklar

BUENOS AIRES. Kanske över en miljon colombianer demonstrerade på måndagen för att visa sin avsky för Farcgerillans kidnappningar. Protesterna, som initierades av en Facebookgrupp, ger president Álvaro Uribe vind i ryggen i sin militäroffensiv mot gerillan och i det allt hetare ordkriget med Venezuelas president Hugo Chávez.

Frågan är om någon grupp i det internetbaserade sociala nätverket Facebooks historia fått större genomslag än den som initierade måndagens protester i Colombia.

Det hade pratats om dem i veckor innan de ägde rum. Medierna var exalterade till max. Och snackisen på arbetsplatserna i huvudstaden Bogotá var: ”ska du gå med?”
Svaret blev i många fall ja.

Manifestationerna mot Farc­gerillan blev bland de största i landets historia: det exakta antalet deltagare skiftar beroende på vem man frågar, men Bogotás socialdemokratiske borgmästare Samuel Moreno uppskattade på måndagskvällen att mellan 500.000 och en miljon demonstranter tågade på olika håll i huvudstaden.

”Inga fler kidnappningar, inget mer Farc”, ekade slagorden i många städer i Colombia och runt om i världen.

Förklaringen till genomslaget för de enligt egen utsago ”politiskt oberoende” nätaktivisterna är åtminstone delvis att Colombias president Álvaro Uribe snabbt gjorde deras sak till sin.

Regeringen har öppet stött uppladdningen inför protesterna, och från flera städer i Europa kommer uppgifter om att torgmöten ska ha varit orkestrerade av colombianska ambassader.

– Det här är propaganda, helt organiserad av regeringen, sade den kidnappade fransk-colombianska presidentkandidaten Ingrid Betancourts syster Astrid i Paris.

Hon och många andra av de anhöriga till de drygt 700 kidnappade som sitter i Farcs djungelläger har varnat för att protesterna kan polarisera konflikten ytterligare och därmed minska utrymmet för dialog och nya frigivanden. Men det råder inget tvivel om att de flesta som demonstrerade i Colombia på måndagen var genuint övertygade.

En pressad ledning för Farc-­gerillan förklarade i helgen att den har för avsikt att på nytt frige några personer ur sin stora gisslan. Den här gången handlar det om tre kongressledamöter, som uppges lida av hälsoproblem efter sin långa tid i djungeln.

Venezuelas president Hugo Chávez förklarade sig vara villig att hjälpa till med frigivandet, för att garantera gerillasoldaternas säkerhet.

Álvaro Uribe är utan tvekan den som gynnats av måndagens protester, som han ser som stöd för sin hårda linje mot Farc.

Sedan sitt tillträde 2002 har han försökt krossa gerillorna med vapenmakt, en taktik som hittills gett framgångar i form av att de stora vägarna nu är farbara, tillväxten har ökat och gerillan pressats in i djungeln.

Men Farc är långt ifrån besegrade. Trots sin ”strategiska reträtt” har de fortfarande drygt 15.000 man i sina led och den lukrativa kokainhandeln håller dess kassa­flöde intakt. Kidnappningarna av civila fortsätter också, även om militäroffensiven försvårat denna del av gerillans affärsverksamhet.

Farc vill få till stånd ett fångutbyte på neutral mark, som en start på fredsförhandlingar som skulle kunna ge dem ett militärt och politiskt andrum. Första steget är att utväxla 44 kidnappade politiker och militärer mot omkring 500 gerillamedlemmar.

Men även om Uribe har sagt sig vara positiv till ett fångutbyte, verkar han i nuläget inte vara beredd att byta svärdet mot pennan. Måndagens demonstrationer lär inte ha ändrat på den saken.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-05

Okej, så här: Jag tänker inte säga ett ord om Hitler.

Och inte om Chávez planer på en militärallians mot USA heller.

Numera kan ni nämligen hitta länkarna till mina senaste artiklar uppe i högra hörnet, här på bloggen. De rullar o uppdateras löpande.

(det tog mig fyra timmar att hacka till det där ”dynamiska flödet” – är ingen vidare programmerare – och då måste jag ju berätta för todo el mundo, eller hur?)

Nu ska jag gå och hämta tvätten. Igen. (vad är det här, tvätt = blogg, o qué?).

BUENOS AIRES. Tisdag är den sista och kanske hetaste dagen i årets karneval i Rio de Janeiro. Staden förvandlas till en sjudande gryta av synd och lusta, och sambaskolornas vagnar med dansande, lättklädda män och kvinnor paraderar på den enorma Sambódromostadion.

Årets stora samtalsämne har varit en vagn som aldrig fick möjlighet att visa upp sig. På ett av sambaskolan Viradouros flak reste sig ett berg av imitationer av utmärglade, döda kroppar, vid sidan av en sambadansande Adolf Hitler.

Kreationen blev för mycket för det judiska samfundet i Rio de Janeiro, vars ledare tog saken till domstol och fick rätt. Domaren förbjöd den minst sagt provokativa sambauppvisningen.

MEN BESLUTET har väckt upprörda känslor hos många konstnärer och artister i Brasilien, som frågar sig var gränsen för konstnärliga uttryck egentligen går i landet.
Kreatören av den Adolfsvängande sambavagnen förklarade att det på intet sätt var mening att kränka någon: ”Jag ville bara uppmana världen att hindra liknande saker från att ske igen.”

Konflikten har delvis handlat om synen på karnevalen som sådan. Sedan början av 1900-talet, då det moderna karnevalsfirandet inleddes, har det funnits en politisk spänning kring karnevalen: samban var länge kontroversiell, den blev en del av firandet först sedan den vita medelklassen börjat anamma musiken som svarta brasilianare tagit med sig när de flyttade till storstädernas förorter efter slaveriets avskaffande.

De som kritiserar att Samba-Hitler förbjudits ser karnevalen som den tid på året då de fattiga kan uttrycka sig fritt i stadens centrum – ett slags mått på landets yttrandefrihet, helt enkelt.

Deras motståndare menar att karnevalen bara är en turisttillvänd och trevlig fest, som inte ska smutsas ned med anti-semitism.

MEN DEBATTEN till trots: i dag kommer tusentals turister att dansa och synda med Rioborna tills gryningen förnims på askonsdagen.

De mest religiösa söker sig då till kyrkan för att få ett kors av aska tecknat i pannan, medan prästen säger: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro på evangelium.”

Andra sover ruset av sig.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-04

BUENOS AIRES. Fängslade mapucheindianen Patricia Troncoso avbröt på onsdagen sin nära fyra månader långa hungerstrejk. Det meddelade hon från sin sjukbädd, sedan Chiles regering gått med på att ge henne och två medfångar bättre förhållanden i fängelset.

Troncoso hade tappat 25 kilo under hungerstrejken och var i förra veckan nära döden, enligt fängelseläkarna. Hon avtjänar ett tioårigt fängelsestraff för att ha anlagt en skogsbrand i ett område i södra Chile som mapucheindianerna hävdar tillhör dem.

Det hårda straffet kom sig av att hon dömdes enligt en terrorlagstiftning som tillkom under Augusto Pinochets militärregim.

Växande manifestationer till stöd för Troncoso och mapuchefolket lyckades sätta press på Michelle Bachelets regering och i måndags nåddes en överenskommelse som innebär att Troncoso och två av hennes medfångar kommer att behandlas mer som vanliga interner, i stället för terrorister.

De ges bland annat rätt till permissioner.

På grund av ett djupt misstroende mot myndigheterna vägrade Troncoso först avsluta hungerstrejken innan hon fått avtalet på pränt.

Men efter medling av en biskop gick hon på onsdagen ändå med på överenskommelsen.

Erik de la Reguera

DN 2008-01-31

BUENOS AIRES. Venezuelas president Hugo Chávez vill skapa en militärallians med andra latinamerikanska länder för att kunna försvara sig mot USA. Förslaget presenterades i Chávez TV-show ”Aló Presidente” på söndagen.

Flankerad av Nicaraguas president Daniel Ortega förklarade Chávez att militäralliansen till en början bör bestå av de fem ordinarie medlemmarna i samarbetsorganisationen ALBA (Bolivariska Alternativet för Amerika) – vilka förutom Venezuela och Nicaragua är Kuba, Bolivia och den lilla önationen Dominica.

– Om de attackerar en av oss, attackerar de oss alla, sade Chávez.

Allt sedan 1823, då presidenten James Monroe förklarade Latinamerika som en amerikansk intressesfär, har USA utövat ett avgörande
inflytande i regionen.

Bland annat understöddes många av 1970- och 80-talens militärkupper aktivt av CIA.

Men det senaste decenniet har kontinentens USA-beroende minskat något, delvis till följd av ökad handel med Kina och EU.

Erik de la Reguera

DN 2008-01-28

BUENOS AIRES. De allt fientligare tongångarna mellan Venezuelas president Hugo Chávez och hans colombianska kollega Álvaro Uribe riskerar nu att leda till öppet krig mellan länderna, varnade Chávez på fredagen. Samtidigt besökte USA:s utrikesminister Condoleezza Rice Colombia för att visa sitt stöd för Uribe.

-Jag anklagar Colombias regering för att konspirera och, som den dräng den är för det nordamerikanska imperiet, förbereda en militär provokation mot Venezuela, sade Hugo Chávez vid en presskonferens på fredagen.

Uttalandet är bara det senaste i ordkriget mellan ländernas ledare, som inleddes när Chávez i höstas förklarade att han ville medla mellan den colombianska regeringen och vänstergerillan Farc.

Tillsammans med den colombianska senatorn Piedad Córdoba lyckades han för ett par veckor sedan förhandla fram Farcs ensidiga frigivande av två civila kvinnor. Nu hoppas många av de anhöriga till de över 700 kidnappade som sitter i gerillans läger att fler ska friges.

Men den colombianska rege­ringen vill till varje pris undvika att den socialistiske Chávez, som öppet visat sin sympati för Farc, blir medlare i en fredsprocess.

Uribe har därför den senaste veckan turnerat runt Europa för att försäkra sig om EU:s fortsatta stöd för vad han kallar kampen mot terroristerna i Farc. Samtidigt har han försökt få en trojka EU-länder att ta på sig medlarrollen i konflikten.

Den amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice uttryckte också sitt fulla stöd för Colombias regering vid ett besök i Medellin i fredags.
Och vad värre är för Chávez: USA:s drogtsar John Walters anklagade honom för att vara den president i Latinamerika som understödjer narkotikahandeln allra mest.

Det har fått Chávez att frukta ett militärt anfall från Colombia, möjligen understött av de uppemot tusen amerikanska soldater som finns stationerade där.

En sådan attack skulle sannolikt motiveras med kampen mot narkotikamaffian, då mycket tyder på att Farc-gerillan använder Venezuela som transitland vid transport av kokain till Europa.

Anfallet skulle troligen riktas mot de gerillabaser som, enligt flera tidningsrapporter, finns på den venezuelanska sidan gränsen.

Vilken av de båda presidenterna som har starkast band till maffian är dock en öppen fråga. Flera människorättsorganisationer anklagar Álvaro Uribe för att ha nära band till ledarna för de paramilitära grupperna i Colombia, vilka är djupt involverade i narkotikahandeln.

Erik de la Reguera

2008-01-27