Author: Erik de la Reguera

MEXICO CITY. Dagens kongressval i Venezuela har kommit att likna en förtroendeomröstning om president Hugo Chávez, trots att valet inte handlar om honom. Hög inflation, stigande arbetslöshet och skenande brottslighet har satt press på presidenten och hans socialistparti PSUV.

– Det här kylskåpet kostar 2 700 bolivarer (7 300 kronor) i en privat affär. Men nu ska ni höra vilket revolutionens pris är. Chávez pris är 1 574 bolivarer! säger Hugo Chávez i det direktsända tv-programmet där han agerar försäljare av subventionerade vitvaror som lagom till valet importerats från Kina för att säljas till vrakpriser i statliga butiker.

Han syns överallt just nu, den venezuelanske presidenten. På socialistpariet PSUV:s valaffischer är hans ansikte närmast obligatoriskt, trots att söndagens val inte är ett presidentval, utan gäller de 165 platser i kongressen som ska tillsättas.

Socialistpartiet hoppas att de fattigas lojalitet mot Chávez ska få dem att gå till valurnorna. För även om presidentens popularitet har dalat något, tycker 50 procent av befolkningen fortfarande att han gör ett bra jobb.

Förra gången det hölls kongressval i Venezuela var 2005. Då bojkottade oppositionen valet, vilket ledde till att Chávez fick fria tyglar och bland annat kunde ta kontroll över domstolsväsendet.

Nu har ett tjugotal oppositionspartier bildat MUD, alliansen för demokratisk enhet, och vill försöka dra i bromsen för ”2000-talets socialism”. Regeringen tar uppenbarligen hotet på allvar, för i all hast har ändringar av valkretsarna gjorts som ger fattiga, ”röda” områden på landsbygden oproportionerligt många mandat.

De båda sidorna i valet berättar helt olika historier om Venezuela. Regeringen betonar att fattig-domen minskat från 43,8 till 27,6 procent sedan Chávez kom till makten, samtidigt som analfabetismen i praktiken utrotats och medellivslängden stigit med två år till dagens 74,3 år.

De positiva kurvorna är tydligast mellan 2003 och 2008, en period då regeringen satsade stort på ”misiones”: läkarstationer, statliga subventionerade matbutiker och annat.

Oppositionen hävdar å sin sida att framgångarna beror på att priset på Venezuelas viktigaste exportvara – oljan – steg från 10 till 86 dollar per fat mellan 1998 och 2008. Det gav höga tillväxttal och möjlighet för staten att tredubbla sina utgifter.

Nu är dock situationen annorlunda. Den globala ekonomiska krisen har slagit hårt mot Venezuela. Förra året krympte ekonomin med 3 procent, arbetslösheten stiger och inflationen är den högsta i Latinamerika: 30 procent.

Allra mest oroande för väljarna är våldsvågen som drar fram över landet. Venezuela har de senaste åren blivit ett viktigt transitland för colombianskt kokain på väg till USA och Europa. I spåren av det följer uppgörelser mellan narkotikasyndikat och gäng i slumområdena.

Förra året mördades 19 000 människor. Men kriminaliteten är inget som Hugo Chávez vill ska uppmärksammas just nu. Han talar hellre om annat – som billiga kylskåp, till exempel.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 26 september 2010.

MEXICO CITY. Narkotikamaffians våld i Mexiko riktas allt oftare mot folkvalda politiker. I staden Gran Morelos kämpar den nyvalde borgmästaren för sitt liv efter att ha blivit skjuten med minst fem skott i fredags. Hittills i år har tio borgmästare mördats.

Klockan var strax efter ett på eftermiddagen när Ricardo Solis gick in på en veterinärklinik med sin tvåårige son. Några sekunder senare trängde sig två män in och sköt ned borgmästaren. Solis svävade på lördagen fortfarande mellan liv och död. Han skulle ha svurit borgmästareden den 6 oktober. Nu vet ingen vem som ska styra staden.

Den senaste veckan har mer än väl illustrerat hur utsatta folkvalda politiker är i Mexiko. I torsdags mördades borgmästaren i staden Doctor González i delstaten Nuevo Leon. Även en av borgmästarens anställda mördades av männen.

Brotten sker framför allt i mindre städer i strategiska gränsstater, där maffian vill ta kontroll över smugglingsrutter. Men även mer inflytelserika politiker har börjat utsättas för attentat. Få förövare har gripits.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 26 september 2010.

MEXICO CITY. Farcgerillans näst högste ledare Jorge Briceño, alias Mono Jojoy, är död. Gerillarörelsen har därmed lidit ännu ett svårt nederlag, samtidigt som en av de största bromsklossarna för allvarligt menade fredsförhandlingar försvunnit.

Minst 30 stridsflygplan och 27 helikoptrar deltog enligt den colombianska armén i den massiva attacken mot den betongbunker i södra Colombia där Jorge Briceño befann sig.

Efter tre anfallsvågor med fjärrstyrda bomber raserades bunkern och inte ens flyktvägarna till grottorna i bergen intill kunde rädda honom.

Den 57-årige Briceños kropp visades senare upp för medier i huvudstaden Bogotá. Han räknades som nummer två i Farcs interna struktur, bara Alfonso Cano var överställd honom. Ytterligare minst ett tjugotal gerillasoldater dödades i attacken.

Frågan är vad som nu väntar i Colombia. De senaste veckorna har en rad gerillaattacker krävt ett fyrtiotal soldaters och polisers liv.

President Juan Manuel Santos stod under hård press att slå tillbaka – något som han nu alltså lyckats med.

Briceño var operativ ledare för mycket av Farcs dagliga verksamhet, och det är sannolikt att gerillan därför väljer att beordra en taktisk reträtt.

Inte minst som militären säger sig ha funnit datorer och usb-minnen i bunkern, vilka så klart kan innehålla känslig information.

Kriget är långt ifrån slut. Farc har fortfarande 8 000–11 000 man i vapen.

Men Jorge Briceño anses ha varit den mest hårdföre i Farcs ledarskikt. Han var fruktad för sin brutalitet såväl bland fiender som hos sina egna. Vittnesmålen är många om hur han låtit avrätta dussintals av desertörer och misstänkta infiltratörer.

En viss ironi kan skönjas i att det av allt att döma var en avhoppad Farcsoldat som ledde militären på rätt spår.

Briceño kan sägas ha varit samma typ av gerillakrigare som Farcs långvarige ledare Manuel Marulanda: född fattig småbonde, gerillasoldat från barnsben, mer lagd åt maktspråk än för ideologiska diskussioner, inga skrupler vad gäller kidnappningar och med en tendens att se kriget som normaltillstånd.

Alfonso Cano och de andra som nu är kvar i Farcs högsta ledning är inte nödvändigtvis mindre brutala, men i allmänhet välutbildade och ideologiskt skolade marxister från städerna.

På sikt kan det öppna för någon typ av dialog. Dels för att de inte ser ett egenvärde i att hålla sig kvar i bergen. Dels för att regeringen aldrig skulle ha gått med på att sätta sig ned och förhandla med Jorge Briceño.

Men hoppet om fred är verkligen inte stort. Det är det sällan i Colombia.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 25 september 2010.

En grupp fördrivna triquikvinnor och deras barn från San Juan Copala i södra Mexiko (som jag tidigare har skrivit om här) har nu inlett en hungerstrejk i ett sista desperat försök att få omvärlden att reagera.

Trots att alla ansvariga politiker har lovat ett slut på våldet, så fortsätter nämligen de av delstatsregeringen understödda paramilitärerna i området att terrorisera San Juan Copalas invånare.

I helgen genomfördes en regelrätt stormning av kommunhuset av paramilitärerna. En man, en kvinna och en minderårig dödades (obs, preliminära uppgifter). Ytterligare tre civilpersoner – en kvinna och två män – rapporteras vara försvunna.

Många av invånarna i San Juan Copala uppges ha flytt hals över huvud för att undvika att bli massakrerade. Ett femtiotal personer har dock av olika skäl blivit kvar. De tvingas nu leva under paramilitärernas terror.

Hela staden har alltså i praktiken nästan tömts på sin befolkning. Vill man använda militära termer (trots att det rör sig om ett civilt obeväpnat samhälle) skulle man kunna säga att San Juan Copala är på väg att falla. Eller intas, beroende på vilken sida man håller på.

Detta sker medan delstatsguvernören Ulises Ruiz sitter och ser på. Ingen polis eller annan ordningsmakt ingriper. Och Mexikos president Felipe Calderón är tyst som en mus.

Bra att ni reagerar i Sverige. Demonstrationer runt om i landet. Men det krävs också organisering. Och att folk slutar vara rädda för det kollektiva, mötet med den andre, konflikt och demokratiska beslut.

Något tog slut igår. Något annat påbörjades.

Nu är det dags att visa att riksdagen inte är den enda arenan för demokratin.

SÃO PAULO. Brasilien är på god väg att uppfylla FN:s millenniemål om att alla barn ska börja skolan. Det framgångsrika fattigdomsbekämpningsprogrammet Bolsa Familia är en starkt bidragande orsak till det.

– Jag tycker verkligen att skolan är rolig. Särskilt gillar jag historia och biologi. I förra veckan fick vi göra ett projektarbete om fjärilar och det var jättekul! säger Maria Eduarda Silva och tittar upp från läxböckerna vid köksbordet.

Hon är sju år gammal och bor hemma hos sina morföräldrar i en ”favela”, en av de fattiga förorter som omger mångmiljonstaden São Paulo i Brasilien.

Det går inte att ta miste på hennes entusiasm över skolarbetet. Men för bara några år sedan hade Maria Eduarda kanske inte kunnat börja skolan alls.

Hon växer upp i en av de 12 miljoner brasilianska familjer som numera ingår i fattigdomsbekämpningsprogrammet Bolsa Familia. Detta program kom till 2003 när president Lula da Silva slog ihop en rad tidigare stöd och gav dem ökade anslag och det uttalade målet om ”noll hunger”.

Ett av kraven för att få denna Brasiliens variant av socialbidrag var att barnen skulle gå i skolan – inte arbeta.

Det har gett resultat. Andelen barn mellan 7 och 14 år som går i skolan har ökat från 78 till 95 procent mellan 1992 och 2010. Brasilien kommer med största sannolikhet att ha uppnått nummer 2 av FN:s millenniemål 2015: att alla barn ska börja skolan.

Även fattigdomen har minskat kraftigt: andelen brasilianer som lever på mindre än en dollar per dag har minskat från 25 till 5 procent sedan 1990. Delvis på grund av att minimilönen höjts kraftigt. Men 20 procent av de senaste årens minskning tros också bero på Bolsa Familia.

Maria Eduardas mormor Edilene Tavares understryker betydelsen av de cirka 300 kronor som hon får varje månad (varav 80 kronor är villkorat mot att Maria Eduarda går i skolan).

– Det är klart att det är ett välkommet tillskott i hushållskassan. Jag och min man är båda arbetslösa och Maria Eduardas föräldrar är skilda och har svårt att hitta jobb. Pengarna går till hennes skolböcker och kläder. Och den gratis skollunch som hon får är också viktig, säger Edilene Tavares.

Pengarna sätts in på ett kontokort som ges till en kvinna i hushållet. För de allra flesta av de som får Bolsa Familia är detta bankkort det första de någonsin haft. Kortutbetalningarna minskar risken för korruption och gör det lättare för myndigheterna att följa upp och systematisera stödet.

Kritiker menar dock att utbildningens kvalitet har försämrats när fler elever tagits emot. Andra hävdar att Bolsa Familia inte ändrat något i grunden, utan bara skapat ett bidragsberoende som cementerar klyftorna i det brasilianska samhället.

Men enligt en undersökning från Världsbanken finns det inget empiriskt stöd för att viljan att arbeta skulle ha minskat bland dem som fått Bolsa Familia – snarare tvärtom.

De mest positiva effekterna märks av på landsbygden i de fattiga nordöstra delarna av Brasilien. I storstäder som São Paulo är situationen något mer komplex. Där läggs frånvarande föräldrar, kriminalitet och droger till den materiella fattigdomen.

Den favela som Maria Eduarda bor i styrs i praktiken av en boss för ett narkotikasyndikat. I gränden utanför hennes familjs hus hänger crackrökande unga män som blänger misstänksamt på oss när vi passerar.

-Jag låter inte Maria Eduarda gå en meter utan mig! säger hennes mormor.

Låg- och mellanstadieskolan i området har låsta gallergrindar vid alla ingångar.

-Det är enda sättet att hålla objudna gäster borta, säger rektorn till DN.se.

Men trots det vittnar flera äldre elever om hur illegala droger både säljs och konsumeras på skolan.

Kontrasten mot överflödet i São Paulos välbärgade områden är slående; Brasilien är fortfarande ett av världens mest ojämlika länder. Men klyftorna är nu på väg att minska: landets ginikoefficient – ett vanligt sätt att mäta ekonomisk ojämlikhet – har minskat från 0,58 till 0,54 sedan 2003.

En viktig del i utvecklingen är just att alla får tillgång till grundläggande utbildning.

-Jag vet inte riktigt vad jag vill bli när jag blir stor. Men jag vill iallafall läsa och studera mycket, för det är så roligt! säger Maria Eduarda Silva och återgår till läxorna.

Erik de la Reguera

DN 2010-09-14