Author: Erik de la Reguera

CUERNAVACA. En intensiv jakt på nazistläkaren Aribert Heim pågår sedan några dagar i södra Chile. Doktor Död, som Heim kallades i koncentrationslägret Mauthausen, har lyckats undandra sig rättvisan i över 60 år och är den som står högst på listan över ännu levande krigsförbrytare från andra världskriget.

Nya uppgifter som Simon Wiesenthalcentret kommit över tyder på att den ökände österrikiske läkaren Aribert Heim fortfarande är i livet och bor i Patagonien, i gränstrakterna mellan Chile och Argentina.

– Han lever. Troligen befinner han sig i södra Chile, nära staden Puerto Montt, sade Efraim Zuroff, chefen för Simon Wiesenthalcent­ret, när han i onsdags anlände till Chiles huvudstad Santiago för att möta landets polischef och inleda efterforskningar på plats.
Enligt Zuroff har de nya uppgifterna ”stor potential”, men han ville inte dela med sig av några ytterligare detaljer innan han reste vidare till provinsen Patagonien. Om den nu 94-årige Heim grips och han befinns vara vid tillräckligt god hälsa för att kunna ställas inför rätta, skulle det innebära starten på den största rättegången mot en nazist på tre decennier.

Aribert Heim står högst på Simon Wiesenthalcentrets lista över efterlysta och ännu levande krigsförbrytare, framför allt på grund av de bestialiska experiment som han utförde på koncentrationslägerfångar under krigsåren.

Hans dotter bor sedan många år i Puerto Montt i Patagonien, och många nazistjägare misstänker att fadern också gömmer sig där.

Det förnekas dock av dottern, som tidigare sagt till chilensk polis att hennes far avled i cancer 1993. Men hon har inte kunnat visa upp någon dödsattest, vilket är ett måste om hon och hennes båda bröder ska kunna göra anspråk på de omkring nio miljoner kronor som finns på Aribert Heims olika bankkonton i Europa.

– Pengar har lett oss till krigsförbrytare tidigare. Låt oss hoppas att så sker igen, sade Efraim Zuroff vid onsdagens presskonferens.

Få individer har fått symbolisera sadismen i det nazistiska utrotningsmaskineriet såsom Aribert Heim, eller Doktor Död som lägerfångarna kom att kalla honom.

Vittnesmålen är många om hur denne 27-årige ”läkare” torterade och utförde hundratals sadistiska experiment på sina patienter i koncentrationslägret Mauthausen i Österrike hösten 1941. Han var bara där i ett par månader men lämnade oförglömliga spår efter sig.

– Av alla läkarna i Mauthausen var doktor Heim den mest fruktade, sade Karl Lotter, en politisk fånge som överlevde.

Heim ska en gång fascinerat ha frågat en 18-årig judisk fånge hur denne kunde vara vid så god hälsa.

I stället för att behandla fångens såriga fötter bedövade han honom, skar sedan upp hans buk och plockade ut njurarna och kast­rerade honom, innan han högg av huvudet. Dödskallen använde han som brevpress.

Det är bara ett av hundratals exempel på till synes meningslösa övergrepp. Heim tjänstgjorde också bland annat i Ebensee, där han gjorde sig känd för att injicera bensin i fångars hjärtan för att sedan intresserat ta tiden på deras dödskamp.

Men hans historia är också historien om en omvärld vars överseende med krigsförbrytelserna varit betydande. Efter krigsslutet greps Heim men släpptes sedan snabbt av oklara skäl.

Han kunde i lugn och ro ägna sig åt gynekologi vid olika kliniker i Tyskland ända fram till 1962, då polisen slutligen efterlyste honom. Heim flydde till Sydamerika med hjälp av det nazistiska nätverket Odessa och har sedan dess lyckats undandra sig rättvisan, inte minst på grund av högt uppsatta vänner i kallakrigsårens militärregimer.

Såväl i Argentina, Chile som Paraguay och Brasilien har en rad kända nazister, bland annat Heims läkarkollega Josef Mengele, funnit en fristad.

Efter kalla krigets slut har dock dessa gömställen blivit allt färre och frågan är om den 94-årige Heim nu kan fly ännu en gång.

Erik de la Reguera

Fakta:

Simon Wiesenthalcentret är
baserat i Kalifornien, USA, och
grundades 1977 med det uttalade
syftet att arbeta för mänskliga
rättigheter. I praktiken har centret
dock ofta kommit att fungera som
”nazistjägare” och har genom åren
bidragit till att fl era tidigare högt
uppsatta nazister ställts inför rätta.
Centret har tagit sitt namn efter
den österrikiske judiske ingenjören
Simon Wiesenthal, som förlorade
många anhöriga i förintelsen.
Wiesenthal svor efter krigsslutet
att söka krigsförbrytarna med
ljus och lykta till dess att samtliga
ansvariga hittats och ställts inför
rätta.

DN 2008-07-11

http://www.dn.se/nyheter/varlden/jakten-pa-doktor-dod-pagar-for-fullt-i-patagonien

ANALYS. Ingrid Betancourts fritagning förändrar den colombianska konfliktens styrkeförhållanden radikalt. Risken för en våldsam och smått desperat reaktion från gerillan är uppenbar. Men kanske blir det i slutändan just Betancourt – och väljarna – som avgör vilken väg Colombia ska ta i framtiden.

”Schackmatt”. Så kallades den listigt planerade militäroperation som tillsammans med en rejäl skopa tur ledde till att den förra presidentkandidaten Ingrid Betancourt och 14 andra ur Farcs stora gisslan kunde fritas utan att ett skott avfyrades i onsdags.

Gerillasoldaternas enorma blunder, då de lät sina viktigaste fångar flyga i väg i en helikopter full med förklädda regeringssoldater, berodde på att armén lyckats infiltrera Farc på hög nivå, samtidigt som gerillans bristfälliga kommunikationssystem gjorde det svårt att dubbelkolla den falska ordern.

Utöver de självklara humanitära vinsterna säger detta oss två saker: Farcgerillan har inte lyckats bygga upp sin interna kommunikation efter de hårda slag som den drabbats av de senaste månaderna. Och den nya ledaren för Farc efter Manuel Marulandas död, Alfonso Cano, kommer att få svårt att hålla samman en gerilla där misstron mellan ledarna ökar för varje avhopp, bakslag och misstanke om förräderi.

Samtidigt är fritagningen en enorm pr-framgång för president Álvaro Uribe, som pressats hårt på senare i tid i samband med en korruptionsskandal. Högsta domstolen har gått så långt som till att ifrågasätta Uribes segerval 2006, men presidenten kommer nu med största sannolikhet att få förnyad arbetsro.

Den stora vinnaren efter onsdagens fritagning är dock självklart Ingrid Betancourt själv. Hon har under sina sex år i fångenskap förvandlats till en symbol för allt det lidande som Farc åsamkat civila i Colombia: de cyniska kidnappningarna, de skrupelfria finansieringsmetoderna, utpressningarna, morden och kokainproduktionen.

Det var därför inte utan att många colombianer spärrade upp ögonen när Ingrid Betancourt klev upp på podiet med stadiga steg, iklädd komouflageväst och med ett lyckligt leende på läpparna.

”Tack, Colombia”, sade den förra presidentkandidaten med bestämd röst. Och landet tystnade, och lyssnade.

Betancourts tal till nationen antydde en vilja till försoning, trots de svåra påfrestningar som hon utsatts för av sina fångvaktare i djungeln. Och frågan är om inte Betancourt på det viset inledde sin presidentvalskampanj inför valåret 2010.

Hon kidnappades av Farc mitt under pågående valkampanj 2002, trots att hon då hörde till de politiker som tydligast tog avstånd från regeringens indirekta stöd till de fruktade paramilitärer som var gerillans värsta fiender.

I dag har hon gått från att ha varit en politiker med stöd bland främst liberala, miljömedvetna storstadsbor till att vara Colombias näst populäraste politiker, enbart överskuggad av den omåttligt populäre president Uribe.

Men om Uribe erbjuder en garanti för hårda tag mot gerillan, vilken försvagats påtagligt under hans sex år vid makten, så ses Betancourt som en garant för försoning och läkande. Det är inte omöjligt att väljarna om två år kommer att föredra en mittenkandidat som kan ena landet och leda en fredsprocess, särskilt om gerillorna försvagats tillräckligt för att en sådan verkligen ska vara realistisk.

Hoppet om fred kan dock snabbt skjutas i sank om Farc bestämmer sig för att, likt Sendero Luminoso-gerillan i Peru för ett par decennier sedan, inleda en terrorkampanj i städerna. Det som talar mot en sådan desperat reaktion är dock att Hugo Chávez och de andra vänsterledarna i regionen kommer att göra allt för att förhindra det.

Erik de la Reguera

DN 2008-07-04

Fritagningen av Ingrid Betancourt, elva militärer och tre amerikaner ur Farcgerillans stora gisslan innebär ett hårt, ja, möjligen rent av avgörande slag mot gerillan. Samtidigt firar president Álvaro Uribe sin främsta militära framgång sedan han kom till makten 2002.

De som följt konflikten i Colombia under snart ett halvsekel har lärt sig att ta uttalanden om en nära förestående fred med en rejäl nypa salt. Men även den mest hårdhudade får svårt att inte höja på ögonbrynen efter onsdagens spektakulära militäroperation i provinsen Guaviare i sydöstra Colombia.

De exakta omständigheterna kring fritagningen av Betancourt är ännu okända. Men det var knappast en tillfällighet att operationen beordrades dagen efter tillkännagivandet av att ett franskt och ett schweiziskt diplomatsändebud mött Farcgerillans ledning, ett möte där just den sjukliga Betancourts öde stod högst på dagordningen.

Vad som sades vid det mötet blir nu kanske aldrig känt. Ingrid Betancourts nyvunna frihet innebär nämligen inte bara en ofantlig lättnad för hennes anhöriga, utan också en radikal förändring i styrkeförhållandena i konflikten.
Betancourt och de tre amerikanska medborgarna var Farcs viktigaste brickor i det cyniska spel som båda sidor i konflikten ägnar sig åt.

Fortfarande sitter omkring 650 människor fängslade i gerillans läger, men ingen av dem besitter den mediala lyskraft som Betancourt hade, och möjligheterna för Farc att få till stånd ett fångutbyte är därför nu närmast obefintliga.

Det mest troliga framtidsscenariot är nu att gerillan omgrupperar i sina kärnområden och lämnar alla tankar på dialog, allt medan regeringen fortsätter sin militäroffensiv.

Men den nya ledningen i Farc kan också försöka få till en frist genom att bjuda in till dialog, trots att president Uribes knappast kommer att nöja sig med något annat än total avväpning –och utan politiska eftergifter.

Erik de la Reguera

DN 2008-07-03

Stort tack till er som kom fram och pratade med mig på DN:s utrikesdag i onsdags. Det är alltid roligt att träffa initierade och engagerade läsare.

Jag tar gärna mot konstruktiv kritik; det är bara att mejla eller kommentera här på bloggen.

Nu ska jag ta några veckors välbehövlig semester. Bloggen tar fart igen i början av juli, då jag är tillbaka i Mexiko.

Glad midsommar, alla!

Planet lyfter ikväll och svenska ängar hägrar, där borta på andra sidan Atlanten. Efter en rejäl spurt på slutet ska det bli skönt att vara nedkopplad och wifi-fri i ett antal veckor.

Det sägs att ni har fint väder, och jag måste säga att jag hoppas att värmen håller i sig, trots att det klagas över snustorr mark.

För er som inte sett mitt webbtv-inslag om Svennis rekommenderar jag att kolla här.

Några artiklar om svenskens öden och äventyr finns här och här och här.

Dessutom skrev jag ett längre rep om de höga matpriserna häromveckan, som går att läsa här.

Ses i Svedala!

MEXICO CITY . Sven-Göran Eriksson är Mexikos nya förbundskapten. Det står klart sedan ”Svennis” och hans assistenter Hasse Backe och Tord Grip presenterats på en smått kaotisk presskonferens i Mexico City på tisdagen. DN var på plats.

Efter veckor av spekulationer och rykten i medierna stod de till slut där på scenen, Sven-Göran Eriksson, Hasse Backe och Tord Grip. De radade upp sig som tre ”amigos” och höll upp var sin grön-röd-vit landslagströja i blixtarna från kamerorna.

– Jag är mycket stolt över att få bli Mexikos förbundskapten. Det är en stort land, ett enormt fotbollsland, och en stor utmaning för mig personligen, sade Sven-Göran Eriksson på en knackig spanska som fick en och annan av journalisterna på den välbesökta presskonferensen att småle.

Sven-Göran Eriksson tog formellt sett över förbundskaptensrollen redan på tisdagen, men eftersom interimtränaren Jesús ”Chucho” Ramírez fått uppdraget att leda landslaget över de kommande fyra matcherna i juni, börjar inte svensken leda landslaget på allvar förrän om några veckor.

In i det sista var det dock oklart om Eriksson verkligen skulle få axla manteln som den gamle stjärnspelaren Hugo Sanchez lämnade för ett par månader sedan efter att ha misslyckats med att föra Mexiko till OS.

När Manchester City i måndags slutligen gav besked om Svennis framtid underlättades förhandlingarna. Men enligt sporttidningen Esto var en tredjedel av förstadivisionens klubbägare fortfarande skeptiska till Eriksson när de samlades för att fatta beslut på tisdagen.

Svenskens svaga spanska och hans bristande kunskaper om mexikansk fotboll hade dessutom fått flera tunga landslagsnamn, bland dem veteranen Jared Borgetti, att uttrycka skepsis.

– Oroa er inte. Jag är svensk, men har lärt mig såväl engelska som portugisiska och italienska i jobbet. Man ska vara bra dum om man inte klarar av att lära sig spanska med den grunden, sade Sven-Göran Eriksson, som nu ska bosätta sig i Mexico City.

Han får sällskap i Mexiko av Hasse Backe, som blir assisterande förbundskapten. Svennis gamla parhäst Tord Grip kommer dock att stationeras i Europa, troligen i Spanien, där han ska följa de mexikanska utlandsproffsens utveckling på nära håll.

När DN frågade hur viktigt det var att erbjudandet kom från ett landslag svarade Svennis:

– Det viktigaste var att det var ett ”stort” erbjudande. Jag tog jobbet för den stora utmaningen som är VM 2010. Där ska vi göra bättre ifrån oss än tidigare.

Erik de la Reguera

DN 2008-06-04