Risk för våldsdåd efter fritagning

ANALYS. Ingrid Betancourts fritagning förändrar den colombianska konfliktens styrkeförhållanden radikalt. Risken för en våldsam och smått desperat reaktion från gerillan är uppenbar. Men kanske blir det i slutändan just Betancourt - och väljarna - som avgör vilken väg Colombia ska ta i framtiden.

"Schackmatt". Så kallades den listigt planerade militäroperation som tillsammans med en rejäl skopa tur ledde till att den förra presidentkandidaten Ingrid Betancourt och 14 andra ur Farcs stora gisslan kunde fritas utan att ett skott avfyrades i onsdags.

Gerillasoldaternas enorma blunder, då de lät sina viktigaste fångar flyga i väg i en helikopter full med förklädda regeringssoldater, berodde på att armén lyckats infiltrera Farc på hög nivå, samtidigt som gerillans bristfälliga kommunikationssystem gjorde det svårt att dubbelkolla den falska ordern.

Utöver de självklara humanitära vinsterna säger detta oss två saker: Farcgerillan har inte lyckats bygga upp sin interna kommunikation efter de hårda slag som den drabbats av de senaste månaderna. Och den nya ledaren för Farc efter Manuel Marulandas död, Alfonso Cano, kommer att få svårt att hålla samman en gerilla där misstron mellan ledarna ökar för varje avhopp, bakslag och misstanke om förräderi.

Samtidigt är fritagningen en enorm pr-framgång för president Álvaro Uribe, som pressats hårt på senare i tid i samband med en korruptionsskandal. Högsta domstolen har gått så långt som till att ifrågasätta Uribes segerval 2006, men presidenten kommer nu med största sannolikhet att få förnyad arbetsro.

Den stora vinnaren efter onsdagens fritagning är dock självklart Ingrid Betancourt själv. Hon har under sina sex år i fångenskap förvandlats till en symbol för allt det lidande som Farc åsamkat civila i Colombia: de cyniska kidnappningarna, de skrupelfria finansieringsmetoderna, utpressningarna, morden och kokainproduktionen.

Det var därför inte utan att många colombianer spärrade upp ögonen när Ingrid Betancourt klev upp på podiet med stadiga steg, iklädd komouflageväst och med ett lyckligt leende på läpparna.

"Tack, Colombia", sade den förra presidentkandidaten med bestämd röst. Och landet tystnade, och lyssnade.

Betancourts tal till nationen antydde en vilja till försoning, trots de svåra påfrestningar som hon utsatts för av sina fångvaktare i djungeln. Och frågan är om inte Betancourt på det viset inledde sin presidentvalskampanj inför valåret 2010.

Hon kidnappades av Farc mitt under pågående valkampanj 2002, trots att hon då hörde till de politiker som tydligast tog avstånd från regeringens indirekta stöd till de fruktade paramilitärer som var gerillans värsta fiender.

I dag har hon gått från att ha varit en politiker med stöd bland främst liberala, miljömedvetna storstadsbor till att vara Colombias näst populäraste politiker, enbart överskuggad av den omåttligt populäre president Uribe.

Men om Uribe erbjuder en garanti för hårda tag mot gerillan, vilken försvagats påtagligt under hans sex år vid makten, så ses Betancourt som en garant för försoning och läkande. Det är inte omöjligt att väljarna om två år kommer att föredra en mittenkandidat som kan ena landet och leda en fredsprocess, särskilt om gerillorna försvagats tillräckligt för att en sådan verkligen ska vara realistisk.

Hoppet om fred kan dock snabbt skjutas i sank om Farc bestämmer sig för att, likt Sendero Luminoso-gerillan i Peru för ett par decennier sedan, inleda en terrorkampanj i städerna. Det som talar mot en sådan desperat reaktion är dock att Hugo Chávez och de andra vänsterledarna i regionen kommer att göra allt för att förhindra det.

Erik de la Reguera

DN 2008-07-04