Som vanligt är det inte förrän jag står där och låter solens strålar värma min hud som jag inser hur mycket jag har saknat den.
Efter nästan en vecka av dimmigt och grått vårrusk flödar ljuset in genom fönstren. Himlen ståtar blå över hustaken. Uteserveringarna är öppna. Och människorna ler.
Själen gör comeback.
BUENOS AIRES. Det blev ett rungande ja till Ecuadors nya grundlag i söndagens folkomröstning, som av president Rafael Correa beskrivits som ”alla striders moder”. Nu får han ökad makt och möjlighet att sitta kvar fram till 2017.
När 52 procent av rösterna i folkomröstningen räknats hade ja-sidan en ointaglig ledning med 65 procent av väljarstödet, medan nej-sidan bara fått 27 procent. Övriga röster var blanka eller ogiltiga.
– I dag har Ecuador blivit ett nytt land! triumferade president Correa, en socialistiskt övertygad ekonom som utbildats i USA och som kom till makten för snart två år sedan.
Söndagens valseger är Correas fjärde raka på kort tid och den traditionella politiska eliten i Ecuador är nu närmast utslagen, även om borgmästaren i landets största stad Guayaquil försöker mana till motstånd.
Författningen, som arbetats fram av en folkvald grundlagsförsamling under en årslång process, ger presidenten ökad makt över bland annat penningpolitiken och möjlighet till omval.
Eftersom Correas mandattid nollställs vid nyvalet nästa år kan han komma att sitta kvar som president fram till 2017.
I övrigt präglas författningen av de vänster- och indianrörelser som bär upp Correa. Medborgarna ges rätt till skola och sjukvård, ursprungsfolken får visst självbestämmande och homosexuellt partnerskap erkänns.
En nydanande del i konstitutionen är de rättigheter som tilldelas det regnskogsrika landets natur, eller ”Pacha Mama” som ursprungsfolken kallar den. I praktiken görs det möjligt för individer att stämma staten eller företag å naturens vägnar.
Olika kristna samfund har protesterat mot att grundlagen inte stänger dörren helt för abort, men den katolske Correa avfärdar att någon liberalare abortlagstiftning skulle vara på väg.
Med högeroppositionen försvagad är Correas främsta problem nu att hans egen koalition börjar knaka i fogarna. En del rörelser på vänsterkanten tycker att hans medelväg mellan den radikala Chávez-strömningen och Brasiliens socialdemokrati är allt för reformistisk och hotar med protester.
Erik de la Reguera
Viktiga punkter i grundlagen:
Presidenten kontrollerar penningpolitiken
Ny författningsdomstol skapas
Lättare att förstatliga företag
Rösträtt från 16 års ålder
Rättigheter för ekosystem
Ett omval tillåts för folkvalda
Visst självstyre för urinvånare
Homosexuellt partnerskap erkänns
Publicerad i DN den 30 september 2008.
Dagen började grått och trist. Men sen blev det fart. De röstade nej i USA!
Hur gick det till?
Av allt att döma var det helt enkelt för många kongressledamöter som inte vågade rösta ja till Bush krispaket, eftersom de kände ett våldsamt tryck från sina valkretsar.
Medan börserna rasar världen över (här i Buenos Aires med nio procent), och krigsrubrikerna ropar saker i stil med ”THE END OF CAPITALISM AS WE KNOW IT” kan det var värt att fundera på orsaken bakom dagens nej. Var det ansvarslöshet? Populism? Eller kanske rent av ett uttryck för demokrati?
För att få en annan bild än den gängse kan det vara intressant att läsa Michael Moores uppmaning i morse.
Kanske hade den en del i att hela 95 av demokraterna i kongressen röstade nej.
Frågan är bara: vad gör vi nu, Mr Moore?
Och under tiden har Ecuador fått en ny grundlag. Det återstår att se om Pacha Mamas rättigheter kommer att respekteras. Men en sak är säker, denna dag då marken förefaller skaka under våra fötter: Rafael Correa sitter tryggare än någonsin.
En månad för sent upptäcker jag att Mona Sahlin besökt Mexiko.
Det är så klart roligt att svenska politiker intresserar sig för Latinamerika (vår nuvarande utrikesminister Carl Bildt har inte direkt placerat kontinenten högst på dagordningen). Men när Sahlin synbart okritiskt låter sig guidas runt av sitt ”broderparti” PRI, den institutionaliserade revolutionens parti, är det svårt att inte höja på ögonbrynen.
Det omvittnat korrupta PRI satt som bekant vid makten i över 70 år och är än i dag en maktfaktor att räkna med på många håll i landet. Dess maktfullkomliga guvernörer (se t.ex. Ulises Ruiz i Oaxaca eller ”el gober precioso” i Puebla), banden till narkotikamaffian och den nyliberala politik som partiet förde under 17 år fram till valförlusten år 2000 gör PRI till en, låt oss säga, något oväntad vän till den svenska socialdemokratin.
Men hej, låt oss hoppas att Mona hade trevligt på partimötena i Veracruz.
BUENOS AIRES. Kan Lionel Messi bli lika stor som Diego Armando Maradona? Frågan ställs nu öppet av sportkommentatorer i Argentina, sedan den 21-årige Messi storspelat i OS.
Fotbollsguldet i Peking var inte bara de olympiska spelens höjdpunkt i Argentina, utan också en vattendelare för landets landslag.
Ett tronskifte ägde rum i det tysta under turneringen. Den tidigare fixstjärnan och mittfältsstrategen Juan Román Riquelme bidrog visserligen med rutin och passningsskicklighet. Men det här var mästerskapet då Lionel Messi på allvar tog steget fram som Argentinas anförare.
– Messi kommer att bli 2000-talets Maradona, sade Argentinas OS-förbundskapten Sergio Batista lyriskt efter hemkomsten.
Han får medhåll från många argentinska sportkrönikörer, som gärna vill se en ung Maradona i Barcelonaspelaren.
– Det har utsetts många efterträdare till Maradona genom åren: Riquelme, Agüero, Saviola, med flera. Ingen av dem har kunnat leva upp till förlagan, men ärligt talat tycker jag att Messi är den spelare som påminner allra mest om Maradona, säger Jorge López på sporttidningen Olé till DN.
På gatorna i Buenos Aires är dock många fortfarande skeptiska till jämförelserna.
– Lika stor som Maradona? Nej du, dit har Messi en bra bit kvar. Visst, i OS var han vår bäste spelare, men än är han inte på Maradonas nivå, säger portvakten Javier Pérez.
Hans ton är allvarsam, och inte bara på grund av det sätt på vilket argentinare i allmänhet talar om fotboll, det vill säga med samma seriositet som om politik, utan också för att ämnet i sig kräver viss vördnad.
Här i Buenos Aires skojar man inte om Maradona.
Den numera 47 år gamle fotbollslegendaren, som förde Argentina till VM-guld 1986 och myntade begreppet ”Guds hand”, har en status som närmast påminner om den som Ingmar Bergman länge hade i svenskt kulturliv.
När Maradona talar lyssnar man. Och argentinska spelare vet allt för väl att de ofrånkomligen kommer att jämföras med ”den störste” så fort de sätter på sig tröja nr tio.
Så också Lionel Messi.
Hans uppväxt i Argentinas näst största stad Rosario var fattig, men inte lika fattig som den som Diego Maradona fick uppleva i en förstad till Buenos Aires. Och medan Maradona arbetade sig upp i Boca Juniors, tog sig Messi direkt till Europa.
Det var när den elvaårige Lionel diagnostiserades med en hormonsjukdom som hindrade kroppen från att växa som den skulle, som hans familj till slut i desperation reste till släktingar i Barcelona för att söka sätt att betala de dyra medicinerna.
Messi fick chansen att provspela för FC Barcelonas ungdomslag – och tog alla med storm. Till den grad att Barcelona erbjöd honom ett kontrakt och att betala för hans mediciner.
Sedan dess har Messi varit sin klubb trogen. Nyligen fick han överta Ronaldinhos tröja nummer tio. Det innebar en stor heder i Barcelona, men händelsen gavs än mer uppmärksamhet i Argentina.
För även om Riquelme fortfarande bär tröja nummer tio i landslaget, så är det Messi som landets ”aficionados” sätter sitt hopp till inför VM i Sydafrika 2010. Drömmen är ett nytt VM-guld med en ny Maradona i huvudrollen.
– Hans spelstil med låg tyngdpunkt, snabbhet och stort spelsinne påminner om Maradonas. Men de är också väldigt olika varandra, säger Jorge López.
Det gäller inte minst temperamentet.
Erik de la Reguera
Publicerad i DN den 14 september 2008.
BUENOS AIRES. Det blev en jordskredsseger för ja-sidan i söndagens folkomröstning om en ny grundlag i Ecuador. Enligt en rad vallokalsundersökningar röstade 65-70 procent av väljarna för förslaget.
Kort efter att vallokalerna hade stängt i Ecuador utropade president Rafael Correa sin ja-linje till segrare i folkomröstningen. Då hade flera vallokalsundersökningar redan gett ja-sidan segern med upp till 70 procent av rösterna, medan nej-sidan bara stöddes av drygt 20 procent. En mängd röster var ogiltiga eller blanka, vilket sannolikt berodde på att det råder röstplikt i Ecuador.
Den nya grundlagen ger bland annat ekosystemen i landet okränkbara rättigheter, vilket i praktiken gör det möjligt för individer att stämma staten eller företag å naturens vägnar. Miljöaktivister menar att det gör Ecuadors grundlag till den mest radikala i världen på denna punkt.
Correa får nu utökad makt och möjlighet att bli omvald fram till år 2017, något som han inte var sen att visa intresse för.
– Jag kommer att finnas här om ni behöver mig, sade han till jublande supportrar.
Erik de la Reguera
DN 2008-09-29
