BUENOS AIRES. I Mexiko är nu den undre världen på god väg att infiltrera landets statsapparat. Mängder av höga polischefer har visat sig stå på kartellernas lönelistor och även ledande politiker misstänks för att ha band till maffian.
3,6 miljoner kronor i månaden. Det var den extra ”lön” som Noé Ramirez under sin tid som chef för specialenheten mot organiserad brottslighet kunde inkassera under flera års tid från Beltrán Leyva-familjen.
I gengäld fick familjen sina kokaintransporter ”försäkrade” och tillförlitlig information om andra kartellers aktiviteter.
När Noé Ramirez greps och sattes i husarrest för en vecka sedan var han bara den senaste, om än högst uppsatte, av de många poliser som gripits i den pågående upprensningsaktionen ”Operation städning”.
På några få veckor har chefen för Interpol i Mexiko, chefen för polisens enhet för organiserad brottslighet, en anställd på USA:s ambassad och fyra andra höga polischefer avslöjats som Beltrán Leyva-familjens män.
Till det kommer att mängder av lägre polischefer gripits eller sparkats på grund av kopplingar till kartellerna. Bara i Tijuana stängdes 500 poliser av nyligen och numera patrulleras gatorna i staden av militärfordon i stället för av polisbilar.
Det är inte första gången som en mutskandal briserar i Mexiko. Men omfattningen den här gången är så stor att det väckt misstankar om att det kan röra sig om toppen på ett isberg.
– Den organiserade brottsligheten står bokstavligt talat och knackar på dörren till staten, erkände riksåklagaren Eduardo Medina i en intervju med den spanska tidningen El País i förra veckan.
Tills vidare har polisledningen beordrat att kasta ut alla skrivare från stationerna och spärra alla personaldatorers usb-portar och dvd-brännare. Få tror dock att det kommer att hindra ytterligare läckor.
Allt fler analytiker talar i stället om risken för att Mexiko förvandlas till en så kallad failed state, en stat som i praktiken slutar fungera och kommer att domineras av ljusskygga, kriminella intressen.
På 1980-talet befann sig Colombia i en liknande situation. Då tävlade kokainkungen Pablo Escobar och hans rivaler i Calikartellen om kontrollen över statsapparaten med hjälp av hot och mutor. Efter ett årtiondes kamp lyckades Colombias regering till slut krossa de stora kartellerna.
I dag har tyngdpunkten i Latinamerikas undre värld förflyttats norrut, till Mexiko, där maffian varje år tros ha intäkter på svindlande 185 miljarder kronor.
Det motsvarar en ansenlig del av landets export eller, mätt på annat sätt, en 97:e plats på Forbes lista över de största företagen i världen (strax efter Coca-Cola).
Kokainet kommer fortfarande från Colombia som, trots att USA investerat mångmiljardbelopp i drogbekämpning, ännu är världens största kokainproducent.
Men numera sköts transporten av det vita pulvret nästan uteslutande av mexikanska karteller. Den på 1990-talet så populära rutten från Colombia via Karibien har ersatts av en karavan av motorbåtar och specialbyggda miniubåtar som färdas upp längs Centralamerikas kuster, för att sedan avlösas av lastbilar som kör kokainet landvägen genom Mexiko och in i USA.
I dag fraktas 90 procent av allt kokain som når USA den vägen.
Nyckeln till framgång är kontrollen över de mexikanska städer som ligger på den 300 mil långa gränsen till USA. Flödet av varor över gränsen har mångdubblats tack vare frihandelsavtalet Nafta, vilket gjort kokainet lättare att smuggla.
Tijuana, Ciudad Juárez och Nuevo Laredo har därför ofta blivit skådeplatser för våldsamma gatuslag mellan rivaliserande organisationer.
Men aldrig har våldet varit så brutalt och urskillningslöst som nu. I år har omkring 4.300 människor dödats i uppgörelser, som ofta präglas av bestialisk tortyr och halshuggningar.
Orsakerna till detta eskalerande krig i den mexikanska undre världen är flera.
En av dem är att metamfetamin har börjat konkurrera med kokainet bland unga droganvändare i USA, vilket har satt press på kartellerna och tvingat dem att diversifiera sin verksamhet.
En annan viktig orsak är kartellernas närmast obegränsade tillgång till tunga eldvapen, vilken är en följd av USA:s liberala vapenlagar och av den slappa kontroll som präglar infarten i Mexiko.
Dessutom rämnade den löst sammanhållna allians av mexikanska karteller som gick under namnet ”Federationen” tidigare i år, vilket har fått en rad nya förräderier och allianser till följd.
Numera står Joaquín ”El Chapo” Guzmán och hans mäktiga Sinaloakartell ensam mot Gulfkartellen och dess allierade i Juárezkartellen, Arellanofamiljen i Tijuana och, inte minst, Beltrán Leyva-familjen.
Sedan pjäserna flyttades om har våldsspiralen bara tilltagit.
Mexikos president Felipe Calderón vill gärna ta åt sig äran för denna splittring inom maffian. När han kom till makten för två år sedan satte han in 30.000 soldater i en omfattande offensiv mot kartellerna och gav samtidigt order om att rensa polisen från korruption, något som då tog sig uttryck i obligatoriska lögndetektortest.
Men när nu polischef efter polischef trots det grips för mutbrott är det lätt att fråga sig vilken effekt dessa åtgärder egentligen haft. De mest konspiratoriska anklagar kretsen kring Calderón för att gå Sinaloakartellens ärenden, eftersom ”Operation städning” enbart har avslöjat Beltrán Leyva-familjens beskyddare inom staten.
Samtidigt är många mexikaner fortsatt skeptiska till att den märkliga flygkrasch mitt i Mexico City i vilken Calderóns närmaste man, Juan Camilo Mouriño, dog för några veckor sedan verkligen var en olycka.
Men det allvarligaste med den spiral av våld och muthärvor som Mexiko hamnat i är det högst påtagliga hotet mot landets demokrati.
För paradoxalt nog har det senaste decenniets demokratisering gjort landet mer sårbart för maffians inflytande.
Under de dryga 70 år som den institutionaliserade revolutionens parti, PRI, satt vid makten var droghandeln ständigt närvarande och korruptionen likaså. Men det sönderfall av statens institutioner som nu förefaller stå för dörren var aldrig nära.
Demokratiseringen på 1990-talet öppnade för andra partier att komma till makten och det blev därför med ens viktigt att ha stora kampanjkassor. Genom bidrag till olika kandidater på lokalplanet kunde kartellerna därför köpa sig ett ökat inflytande.
Vissa regioner i landet har kommit att präglas av en skakig maktbalans mellan politiker, korrupta poliser och drogbaroner. DN besökte tidigare i år delstaten Guerrero, där en ung man med band till maffian berättade att hans farbror blivit senator just tack vare kartellernas kampanjbidrag.
På senare tid har det kommit fler tecken på att maffian fått större ambitioner. Säkerhetstjänsten Cisen utreder misstankar om att senatorer och kongressledamöter kan ha tagit emot kampanjbidrag från maffian, och president Calderón har varnat för att samtliga partier kan vara infiltrerade.
Samtidigt som denna kartellernas dragkamp om staten har inletts går det gamla maktpartiet PRI kraftigt framåt i opinionsmätningarna, då många mexikaner med nostalgi minns den hårda kontroll av den organiserade brottsligheten som partiet utövade.
Erik de la Reguera
DN 2008-12-03
