Author: Erik de la Reguera

SANTIAGO. Finns det något sätt för Haiti att resa sig efter denna katastrof? Med tanke på de senaste årens facit är det lätt att bara skaka på huvudet. Men såväl Haitis som andra länders historia visar på exempel hur denna sorts kriser kan vändas till något konstruktivt.

Det är lätt att tro att Haiti alltid har varit fattigt. Så är inte fallet.

Under 1600- och 1700-talen var denna del av ön Hispaniola en av de förmögnaste kolonierna på hela den amerikanska kontinenten.

Franska godsägare tjänade storkovan på socker- och kaffeodling. Men de gjorde det tack vare afrikanska slavar, som bokstavligen slet ihjäl sig på fälten.

1804 hände något unikt: slavarna gjorde uppror – och tog makten. Det kunde ha varit början på ett nytt, rikt och rättvist Haiti.

Men i stället isolerades den nya republiken av omvärlden. De franska och spanska kolonialherrarna ville sända en tydlig signal.

Slavuppror kunde inte tolereras. De fick med sig ledarna i USA, som inledde ett långvarigt handelsembargo mot Haiti.

Det var bara den första i den långa rad av amerikanska interventioner (vissa humanitära, andra militära) som varar ända fram till i dag.

Hade det fria Haiti fått en ordentlig chans i början på 1800-talet kunde mycket ha sett annorlunda ut i dag.

Men nu blev det inte så. Landet kastades i stället in i den destruktiva spiral som fortfarande pågår. De fria slavarnas församlingar ersattes av diktatorer, drömmen om självständighet blev en mardröm och landet drevs ned i djup misär.

Sedan demokratiseringen för tjugo år sedan har Haiti tvingats utstå såväl militärkupper mot demokratiskt valda ledare, som en aidsepidemi, förödande naturkatastrofer och gått igenom ett nyliberalt stålbad iscensatt av Internationella valutafonden, IMF.

Analfabetismen är fortsatt skyhög och fattigdomen så djup att man på landsbygden kan se folk äta bröd gjort på lera, salt, vatten och en gnutta mjöl.

Det råder ingen tvekan om att den lokala politiska eliten har vanskött landet å det grövsta.

Men det finns ändå hopp för Haiti. Det hoppet finns i de män och kvinnor som nu anmäler sig som frivilliga och gräver fram sina medmänniskor. De som organiserar sig för att dela matransonerna rättvist. De som – precis som de haitier som jag mötte efter de katastrofala orkanerna för drygt ett år sedan – kämpar på mot alla odds, utan att ge upp sin medmänsklighet.

I andra länder har sådant lett till politiska omvälvningar.

I Mexiko blev 1985 års stora jordbävning början på demokratiseringen av landet.

Kanske kan något sådant också ske i Haiti. För hjälpsändningar är inte nog – det krävs att haitierna själva får vara med och ställa saker och ting till rätta.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 15 januari 2009.

SANTIAGO. Jordbävningskatastrofen i Haiti drabbar ett redan hårt prövat land. Men när dammet lagt sig kan det finnas anledning att utkräva ansvar av landets styrande elit för att beredskapen varit så dålig. Liksom av delar av världssamfundet.

För ett drygt år sedan var det orkaner som orsakade förödelse i detta Latinamerikas fattigaste land. Som DN:s utsände slogs jag då av hur långsam räddningsinsatsen var. Människor tvingades vada fram i översvämmade hem i dagar, ibland i veckor, innan de evakuerades. Sjukdomar spred sig när kroppar låg och ruttnade på gatorna, allt medan statens representanter var påtagligt frånvarande: inga ambulanser, polisbilar eller räddningshelikoptrar syntes till.

I dag, efter jordskalvet, förefaller landets regering stå lika handlingsförlamad.

Delvis beror det så klart på bristande resurser. Med en BNP per capita på 614 dollar – att jämföra med till exempel Brasiliens 6 842 eller USA:s 45 594 dollar – är Haiti sedan länge beroende av omvärldens stöd.

Men Haitis styrande elit har också ett ansvar. Ända sedan diktatorn François ”Papa Doc” Duvaliers dagar har den präglats av nepotism och ineffektivitet. Demokratiseringen i början på 1990-talet ledde visserligen till att brotten mot mänskliga rättigheter minskade, men många biståndsgivare såg (och ser fortfarande) de haitiska institutionerna som svarta hål där pengar försvann ned i ledande politikers fickor.

Därför var det många i världssamfundet, inte minst Internationella valutafonden, IMF, som uppmanade Haitis regering att privatisera skolor, sjukvård och annan statlig service. Resultatet blev en extremt slimmad stat. Men korruptionen har bestått och den tydligaste följden är att Haiti, trots åratal av bistånd, i dag inte kan förse sina invånare med grundläggande samhällsservice. Eller för den delen katastrofhjälp.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 14 januari 2010.

Jag landar i Santiago efter elva timmar i luften, checkar in på hotellet, går ut och äter lite mat – och när jag kommer tillbaka har alla planer vänts upp och ned. Av ett skalv på Haiti.

Så är det ibland i det här jobbet. Det kan man inte gräva ned sig över.

Men ack så tragiskt att Haiti, detta redan så hårt prövade land, nu också råkat ut för en jordbävning. Taket på presidentpalatset i Port-au-Prince har rasat in, säger de på CNN. Själv undrar jag hur det ser ut i förortsslummen Cité de Soleil. Besökte den under rätt dramatiska omständigheter hösten 2008. Tveksamt om ett enda skjul står kvar där, skulle jag säga.

Det året, 2008, var det orkaner som orsakade förödelse på Haiti, vilket jag rapporterade om här, här och här.

Men det blir nog inget återbesök i detta Latinamerikas fattigaste land. Inte den här gången iallafall. För flighterna är fulla. Och jag är hopplöst strandad i Santiago.

Så här i glöggtider brukar dagstidningar och magasin ägna sig åt en orgie i listor över det gångna årets största händelser, och vad som kan förväntas ske under nästa år.

Många läsare har nog lärt sig att ta det där med en nypa salt.

Men en del listor är mer skruvade än andra.

När den amerikanska tidskriften Newsweek nu försöker sig på att förutspå de tio största politiska händelserna under 2010 blir önsketänkandet pinsamt uppenbart. Det slår mig att det kanske finns de som tror att Newsweek har koll, så here goes, några kritiska kommentarer.

Listan börjar med:

Fidel Castro dör!

”Cuba won’t change overnight, but Fidel’s demise will mean that all the doctrinal rigidities tied to his name (lack of press freedom, immigration restrictions, a cult of personality, persecution of gays) will get a second look. Foremost, Raul, recognizing the economic potential of improving ties with the U.S., will curtail the government’s anti-American rhetoric.”

Det finns inget som tyder på att denna dödsdom skulle bli mer sannspådd än någon av de tidigare. Såvida inte Newsweek sitter på några sensationella nya uppgifter, vill säga.

Fidel har visserligen hunnit bli 83 år gammal, men alla rapporter tyder på att han är piggare än på länge. Och att Raúl skulle sluta med den antiamerikanska retoriken verkar ungefär lika troligt som att Fidel själv – eller Hugo Chávez – skulle göra det. Apropå Chávez:

Chávez avsätts i militärkupp!

”The military steps in to depose Chávez and restore order, as 21st-century socialism spins toward the familiar 20th-century tableau of scarcity, poverty, and chaos.”

Ordningen återställd, alltså. Precis som i Honduras, får man väl anta att Newsweek menar. Frågan är dock vilka militärer som ska kunna ”återställa ordningen”. Chávez har ju sparkat eller fängslat alla officerare som inte är blint lojala mot honom.

Resten av punkterna innehåller okontroversiella påståenden som att Brasilien är på väg att bli det nya Kina (överdrivet, men inte helt fel sett ur ett politiskt perspektiv), att Tories vinner valet i Storbritannien, att ekonomiska sanktioner införs mot Iran och att det är risk för en ny statskupp i Pakistan. Och så lite mer önsketänkande: Kina kraschar, främlingsfientligheten i Europa får på nöten (verkar tyvärr inte så troligt) och Obamas taktik i Afghanistan blir en stor framgång.

Vid det laget börjar man ana den lätt verklighetsfrånvända stämning som måste råda på den prestigefyllda tidskriftens redaktion. Reality check, någon? En punkt får mig dock att haja till:

Europa drabbas av ny finanskris!.

”After 2008’s banking crisis and 2009’s recession, in 2010 we’ll likely see the next phase of global economic turmoil: a crisis in public finance. The troubles are most acute in Europe.”

Statsfinanserna raseras alltså efter det att bankerna räddats. Självklart kan det få stor betydelse för valrörelsen i Sverige. Och för demokratin i sin helhet i Europa. Kanske bryter stora protester ut, vad vet jag?

Men nej, Newsweek skriver inget om att militären kan träda in för att ”återställa ordningen” i Europa. Om nu någon undrade.

MEXICO CITY. En av Mexikos mäktigaste maffiabossar, Arturo Beltrán-Leyva, har dödats i samband med att militär stormade ett luxuöst hus i miljonstaden Cuernavaca. Hans död innebär den första stora framgången på länge i president Felipe Calderóns krig mot kokainkartellerna i Mexiko.

Två helikoptrar och omkring 400 mexikanska marinsoldater deltog i onsdags kväll i stormningen av ett hus i det exklusiva bostadsområdet Altitude i Cuernavaca ett par timmars bilfärd från Mexico City. Trots den massiva insatsen dröjde det fem timmar innan motståndet var besegrat.

Militären hade fått tips om att en av Beltrán-Leyvafamiljens högsta ledare, en man med smeknamnet ”La Barbie”, skulle befinna sig i byggnaden. Men när skottlossningen lagt sig var det i stället kartellens högste ledare, Arturo Beltrán-Leyva, som låg där i sitt eget blod. Denne 51-årige maffiaboss har de senaste åren blivit känd som ”Barbas” (skägget), ”La Muerte” (döden) och ”Botas blancas” (de vita stövlarna). Men det är hans senaste alias som gjort honom allra mest ökänd: ”Jefe de Jefes” (bossarnas boss).

Natten till torsdagen hittades två svårt åtgångna och styckade kroppar i delstaten Guerrero. Bredvid dem låg en lapp på vilken det stod: ”Så här går det för kidnappare. Jefe de Jefes.” Det var troligen de sista mord som Beltrán-Leyva hann beordra innan sin död. Men de senaste månaderna har minst ett femtiotal mord burit hans signum.

Beltrán-Leyva var ökänd för att hota och muta sig till höga polischefers lydnad. Men den här gången kunde inte ens miljonmutorna rädda honom. Vid stormningen i Cuernavaca dödades också sex av hans livvakter och minst en soldat.

De senaste åren har Beltrán-Leyvafamiljen växt till att bli en av Mexikos mäktigaste kokainkarteller. Under lång tid var de fem bröderna som leder kartellen allierade med Joaquín ”El Chapo” Guzmán och dennes Sinaloakartell. Men när Alfredo ”El Mochomo” Beltrán Leyva greps av polis i januari 2008 anklagade han och de andra Guzmán för att ha huggit dem i ryggen.

Det ledde till att de bröt sig ur Sinaloakartellen och allierade sig med Guzmáns ärkefiender i Golfkartellen. Maffiavåldet har därefter skjutit i höjden i landet.

President Felipe Calderón försökte bemöta våldsvågen (som bara i år har krävt 7 000 liv) med fler militärer på gatorna. Men framgångarna har uteblivit – fram till nu, vill säga. Inte oväntat var det därför en lättad Calderón som från klimatmötet i Köpenhamn lät hälsa:

– Det här är en stor framgång för Mexiko och dess folk!

Som så ofta i Mexikos kokainkrig är det dock svårt att förutspå vilka följder en enskild maffialedares död kommer att få.

Erik de la Reguera

Fakta: Militär brottsbekämpning får kritik

15 000 människoliv har krävts i maffiauppgörelser sedan Felipe Calderón kom till makten 2006. Omkring 50 000 soldater har beordrats ut på gatorna, men våldet bara fortsätter att öka i omfattning. Enbart i år har fler än 7 000 människor mördats.

Kritiken mot Calderóns strategi har därför växt – även inom hans eget parti PAN – och många skyller våldsvågen på militariseringen av brottsbekämpningen. Amnesty International finns bland dem som nyligen manade till protester mot militärens omfattande människorättsbrott i knarkbekämpningen.

Publicerad den 18 december 2009

MEXICO CITY. Miljardären Sebastián Piñera, med en tevestation och ett flygbolag i sitt affärsimperium, fick flest röster i första omgången av Chiles presidentval.

I januari ställs nu denne högerkandidat mot den regerande center-vänsterkoalitionens Eduardo Frei i en avgörande andra valomgång, eftersom ingen av kandidaterna fick över 50 procent av rösterna.

– Förändringen är på gång! utropade Piñera.

Han fick 44 procent i söndagens val, medan center-vänsterkoalitionen Concertación och Eduardo Frei har hamnat i rejäl uppförsbacke efter att bara ha fått 26,6 procent – ett historiskt uselt resultat för den politiska kraft som regerat Chile i nära tjugo år.

Freis hopp står till att kunna mobilisera de utslagna kandidaternas väljare. Men det kan bli lättare sagt än gjort.

Kommunistpartiets Jorge Arrate (som fick 6 procent av rösterna) gav visserligen sitt stöd till Frei på söndagskvällen. Men många av hans väljare är skeptiskt inställda till Frei, som anses tillhöra Concertacións högerflygel.

Samtidigt drar sig valets stora utropstecken, den 36-årige oberoende kandidaten Marco EnríquezOminami, för att välja sida. Han fick 20 procent av rösterna, vilket många ser som en missnöjesyttring av chilenare som tröttnat på en grånande politisk elit. Uppemot en tredjedel av dem säger sig vilja rösta på Piñera i en andra omgång.

– Jag är bara budbärare och talesman för er. Det gör det omöjligt för mig att lova bort era röster, sade Enríquez-Ominami, som dock lade till att han själv känner sig mest hemma på vänsterkanten.

I söndags hölls det även parlamentsval i Chile, och för första gången sedan återgången till demokrati 1990 valdes några kandidater för kommunistpartiet in i kongressen. Det kunde ske tack vare en teknisk allians med center-vänsterkoalitionen. Chiles valsystem gynnar stora koalitioner och gör det extremt svårt för småpartier att ta sig in i kongressen.

Erik de la Reguera

Fakta: Andra valomgången 17 januari

De två kandidater som fick flest röster i söndagens val i Chile kommer att mötas i en andra och avgörande valomgång den 17 januari 2010.

Sebastián Piñera är högerns kandidat. Han äger bland annat landets tredje största tevestation, Chilevision, och har ett stort aktieinnehav i flygbolaget LAN. Enligt affärstidskriften Forbes har Piñera en förmögenhet på cirka sju miljarder kronor. Han vill ge näringslivet en större roll som tillväxtmotor.

Eduardo Frei är den regerande center-vänsterkoalitionens kandidat. Han tillhör det kristdemokratiska partiet och har tidigare varit president under åren 1994–2000. Frei vill se statliga stimulanspaket för att få fart på ekonomin. Hans far, med samma namn, var också politiker – av allt att döma giftmördades han av diktatorn Pinochets män 1982.

Publicerad i Dagens Nyheter den 15 december 2009.