Barndomsstaden har förlåtit presidentutmanaren Emmanuel Macron

1. EN NY SORTS KANDIDAT

Blicken är intensiv. De klarblå ögonen tycks brinna av en vilja att kommunicera, att övertyga. Kostymen han har på sig kompenserar något för det pojkaktiga utseendet, och på kavajslaget sitter dubbla mikrofoner, en på var sida av den marinblå slipsen.

Emmanuel Macron tar tag i pulpeten och ser ut över folkhavet. Den 39-årige presidentkandidaten väntar ut talkörerna innan han börjar tala till de 8.000 som trängs här inne i arenan.

– Det finns de som vill tvinga på oss fransmän värderingar som inte är våra. De förråder friheten genom att krympa vår horisont. De förråder jämlikheten, för de förkunnar att vissa är mer jämlika än andra. Och de förråder broderskapet, ty de avskyr ansikten som inte liknar deras egna. De talar inte i folkets namn; de talar bara för sig själva, i faderns, dotterns, och systerdotterns namn, säger han från scenen.

Adressaten är självklar för alla som följer valrörelsen: den politiska klanen Le Pen. ”Fadern” är åldermannen Jean-Marie Le Pen, ”systerdottern” Marion Maréchal-Le Pen och ”dottern”, så klart, Nationella frontens presidentkandidat i årets presidentval: den 49-åriga Marine Le Pen.

– De talar inte om folket, utan om ett Frankrike som aldrig har existerat. Så i kväll, mina vänner, i kväll svarar vi dem tillsammans. Till alla de som inte tror på något, till alla cynikerna, de uppgivna, till de som ansett slaget förlorat, till dem säger vi: vår bästa tid ligger framför oss, vår bästa tid är snart här!

När han tystnar utbryter jublet i arenan. Talkörerna tar ny fart:

”Ma-cron, Pré-si-dent”, ”Ma-cron, Pré-si-dent”.

En av de som står med händerna i luften är 18-åriga Louise Laborde.

– Jag är så trött på den gamla sortens politiker. Men Macron är ett nytt ansikte, han inordnar sig inte i den gamla höger-vänsterskalan. Och hans sätt att tala om politik känns väldigt nytt och spännande, säger hon.

Det är i sanning en ovanlig retorisk före
ställning som Emmanuel Macron bjuder på. Ibland låter han som en klassisk populist, med utfall mot det politiska etablissemanget och de etablerade partierna. Ibland som en romanfigur i någon av de klassiker som han älskar att läsa och citera ur i sina tal. Och ibland som den oberoende mittenpolitiker han faktiskt är, när han utlovar fortsatt EU-samarbete, globalisering och finansiell stabilitet.

Oavsett vilket finns det något i själva inramningen och tilltalet som får hans anhängare att tro på honom; att resan kommer gå framåt och uppåt – och att den inte bara är hans, utan även deras.

På vägen in på valmötet möts vi av vitklädda volontärer i t-tröjor med texten ”En Marche” (”Framåt”).

Rörelsen grundades så sent som förra hösten, men har på kort tid lockat tiotusentals aktivister och blivit ett väloljat maskineri i Macrons tjänst.

Alla ställer upp ideellt, men få talar med medier innan de fått grönt ljus från någon pressansvarig. Exakt var pengarna kommer ifrån hålls också hemligt, något som bidrar till känslan av ett nystartat bolag, snarare än en genuin folkrörelse.

– Det finns kandidater i det här valet som vill att vi ska lämna Europeiska unionen, börjar Macron och fortsätter:

– Andra påstår att de älskar Europa och vill bygga vidare på projektet, men låtsas som om det inte innebär några politiska åtaganden. Det påminner mig om mannen som på sin dödsbädd ställer frågan till sin hustru: ”Har du varit mig trogen?” Och frun ger ett lysande svar: ”Ja. Ofta.”

Skämtet drar ned skratt.

– Precis så är det med våra politiker. De har ”ofta” varit trogna mot Europa. Men vi, mina vänner, vi kommer att vara trogna jämnt. För Europa är vårt tillsammans, och EU skapades för fred, välstånd och framsteg!

I publiken sitter Macrons hustru, Brigitte. Hon ser inte alldeles road ut över referenserna till otrohet. I fransk skandalpress cirkulerar det vid den här tiden uppgifter om att hennes man kan ha en utomäktenskaplig affär med en annan man.

Några dagar senare tvingas Emmanuel Macron förneka otrohetsryktena offentligt.

– Hon undrar hur jag över huvud taget skulle ha tid, eftersom vi umgås nästan dygnet runt, säger han med ett leende.

Brigitte Macron är tjugofyra år äldre än Emmanuel – och i ett land där män i maktställning ofta kopplas samman med yngre älskare har det skapat spekulationer om otrohetsaffärer i tidningar som Paris Match. Förstasidorna i skvallerpressen har ibland varit prövningar för paret, men används samtidigt av Macron för att göra sig riksbekant.

I bakgrunden finns en annan och mer intressant historia om en relation som inleddes redan när Emmanuel Macron var tonåring. En relation som tycks ha format honom både som människa och politiker, och som på senare år närmast förvandlats till en allians.

2. KÄRLEKSSKANDALEN BRISERAR

Floden Somme delar Amiens itu. Arbetarna i denna stad med sina 130.000 invånare har av tradition bott norr om floden, medan borgarklassen och de mer välbeställda levt söder om den. Riktigt så uppdelat är det kanske inte i dag, men när vi rör oss i denna nordfranska stad märker vi snart att klyftorna finns kvar.

Emmanuel Macron växte upp i en läkarfamilj i en stadsdel söder om Somme. Han var parets första barn och visade tidigt en förkärlek för böcker och berättelser. Det var hans mormor som introducerade honom till litteraturen, genom att bjuda in honom i sitt stora bibliotek. Redan vid fem års ålder hade han lärt sig att läsa, och en del lärare minns honom än i dag som en brådmogen pojke som gärna stannade kvar och diskuterade dagens lektioner.

Vid 15 års ålder började han på La Providence – eller ”La Pro”, som den katolska privatskolan i Amiens kallas i folkmun. La Pro räknas fortfarande som Amiens bästa skola, och på baksidan av skolan sipprar vattnet ur en fontän föreställande Jungfru Maria. När DN frågar några elever om de känner till att Emmanuel Macron gått här, kommer svaret blixtsnabbt:

– Ja visst, det var ju han som blev ihop med sin fransklärare. Det är klart att vi har hört talas om det.

Filmbilderna är gryniga, men det går inte att ta miste. Det är en ung Emmanuel Macron som står där på scenen med armarna i vädret, utklädd till en fågelskrämma.

Året är 1993, han är 15 år gammal och deltar i en uppsättning på skolans teater. Regissör är hans fransklärare Brigitte Trogneux. Hon blir så stolt över hans insats att hon gratulerar honom med en kram.

Ett år senare ska de båda inleda en kärleksrelation. Då är hon 40 år gammal, gift och har tre barn. Han är 16 år.

Först tror Emmanuels föräldrar att det är Brigittes dotter deras son har en relation med, eftersom han så ofta besöker lärarinnans hus.

När sanningen kommer fram briserar skandalen med full kraft. Brigitte är ju inte bara hans lärare, utan också en Trogneux, det vill säga del av en av Amiens mest förmögna familjer, som äger en berömd chokladbutik i centrum av staden.

– Det där var en väldigt jobbig tid för Brigitte. Hon var ju gift och hade barn. Så nej, det var inte lätt för henne, säger Dominique Pernaud, som är en av Brigittes äldsta barndomsvänner.

Vi möts på gatan där Emmanuel Macron växte upp. Bageriet, slakteriet och skomakeriet finns kvar. I området bor fortfarande familjer i övre medel- och överklass, där katolskt konservativa värderingar dominerar.

På en tvärgata ett stenkast bort finns huset där Brigitte bodde med sin familj.

– Sådana där saker glöms inte bort i första taget. Det här är en liten stad, vet du. Folk pratar. Det tog tid innan folk lade den där historien bakom sig, säger Dominique Pernaud.

Emmanuel Macrons mor förbjöd honom att träffa läraren och skickade honom till Paris, där han tvingades studera på ett annat gymnasium. Men han gav inte upp. Han lovade dyrt och heligt att Brigitte och han en dag skulle gifta sig.

Vreden och sorgen hanterade han genom att skriva. Minst en roman hamnade i byrålådan, efter refuseringar från olika förlag.

Inte förrän vid 18 års ålder fick han slutligen tillstånd att umgås med Brigitte igen. Efter att hon skilt sig från sin man, kom det skandalomsusade parets relation långsamt att accepteras i bekantskapskretsen.

– Det är en sann kärlek mellan dem. De har verkligen bara ögon för varandra, det syns lång väg när man träffar dem, säger Dominique Pernaud, som äter middag med paret några gånger per år.

3. BRYTNINGEN

Året är 2007. Filmbilderna visar en bröllopsfest med många inbjudna. Och Emmanuel Macron håller tal.

”Vi är inte ett helt vanligt par, om det nu finns några sådana. Men att vi nu står här är tack vare er. Och jag vill särskilt tacka Brigittes barn…”

Han ser lycklig ut. Vid sin sida har han sin älskade Brigitte. Deras relation har slutligen accepterats av hennes familj.

Under åren i Paris har Emmanuel Macron studerat filosofi och statsvetenskap, och skaffat sig värdefulla kontakter. En del lärare beskriver honom som ”briljant”, medan andra, som filosofen Etienne Balibar, över huvud taget inte minns honom i dag.

Men vid det här laget har Emmanuel Macron redan valt en annan bana. Han har antagits till elituniversitetet École Nationale d’Admistration, där många i den franska politiska eliten har tagit examen.

Ett knappt år efter giftermålet öppnar sig dessutom en annan karriärväg: ett värdefullt jobberbjudande från investmentbanken Rothschild & Cie. I praktiken ger det honom möjlighet att mångdubbla sina inkomster.

2009 kommer det stora genombrottet på banken. Han är spindeln i nätet när Nestlé köper Pfizer barnmatsavdelning för omkring 100 miljarder kronor. En affär som ger honom själv en förmögenhet på omkring 30 miljoner kronor, enligt uppgifter i franska medier.

Tre år senare rekryteras han till François Hollandes stab, efter dennes seger i presidentvalet. Och 2014 blir Macron utsedd till ekonomiminister.

Den unge ministern gör sig snabbt känd som marknadsliberal och med smak för avregleringar. Det tilltalar mittenväljare – men provocerar samtidigt vänsterflygeln i Socialistpartiet och många av landets stridbara fackföreningar.

Och så plötsligt bryter Emmanuel Macron med president François Hollande.

Den 16 november förra året lanserar han officiellt sin rörelse ”En Marche” och ställer upp i presidentvalet som oberoende kandidat. I fransk press talas det om ett klassiskt fadersmord, om att Macron svikit sin mentor och beskyddare, president François Hollande.

Men i en nyutkommen bok spårar Le Figaro-journalisten Anne Fulda beslutet att kandidera längre tillbaka i tiden. Det ska ha tagits redan 2013, efter tilltagande personliga konflikter, enligt hennes källor.

Särskilt Hollandes reaktion efter Macrons älskade mormors död ska ha spelat in. Med några överslätande, empatilösa ord uppges Hollande oavsiktligt ha skjutit sin kronprins ifrån sig, en gång för alla. Om det stämmer, stärker det bara bilden av Macron som en impuls- och känslostyrd person som ibland agerar utifrån sitt hjärta, snarare än utifrån strategisk eftertanke.

Samtidigt: i mitten av november förra året hade Storbritannien röstat för Brexit och Donald Trump var just vald till USA:s president. Det är därför långtifrån omöjligt att beslutet att stiga av var kallt uträknat. Socialistpartiet var i kris och en populistvåg svepte in över Västeuropa. Ännu en iskall triangulering av Macron, hävdar hans fiender.

När Anne Fulda söker förklaringar till Macrons snabba karriär inom finansvärlden och politiken, möts hon också ständigt av ett och samma svar: att Macron är en de sociala relationernas ”don Juan”. En charmör, en skicklig social klättrare som tar alla han möter med storm, från högsta chefen på investmentbanken till assistenten på departementet till väljaren på gatan.

Ibland ger han nästan intryck av att likna Julien Sorel, huvudpersonen i Stendhals 1800-talsroman ”Rött och svart”, den samvetslösa klättraren vars enda mål är att ta sig uppåt på samhällets karriärstege och åtnjuta makt och rikedom. Macron håller Stendhal som sin favoritförfattare, jämte Albert Camus, och sägs kunna recitera långa stycken ur ”Rött och svart”. Men är han en modern Julien Sorel?

I ett intervjuprogram i fransk tv fick Macron frågan om hans tid i maktens korridorer inte i själva verket gjort honom till en del av etablissemanget. Svaret från kandidaten:

– Jag kommer från en landsortsprovins. Ingen av mina föräldrar har gått på någon av de stora, prestigefyllda skolorna. Jag är produkten av mitt eget arbete. Jag har kämpat för att nå dit jag har kommit. Och det är jag stolt över.

4. STÖDET ÖKAR

”Frankrike bör ge alla en chans.”

Så lyder Macrons slogan på valaffischerna.

I nästan allt han sagt och gjort det senaste året finns ett underliggande budskap om vikten av social mobilitet, konkurrens och meritokrati. Macron tycks ha vinnlagt sig om att öppna de franska, slutna rummen, säkra ”en chans för alla” och bekämpa den ökända elitismen.

Att han efter Donald Trumps makttillträde bjöd in USA:s klimatforskare till Frankrike är med andra ord fullt logiskt. Att han har manat franska forskare och entreprenörer i Storbritannien att återvända till Frankrike likaså.

Hans vurm för delningsekonomin, som i Frankrike fått hård kritik och motarbetats av fackföreningar, kan också delvis förstås ur detta perspektiv.

Han förespråkar en arbetsmarknadspolitik mer lik den i Norden, med betoning på omskolning och vidareutbildning – men också ökade krav på arbetssökande.

Och han har sagt sig vilja minska antalet anställda i offentlig sektor med 120.000, vilket främst ska ske genom pensionsavgångar.

Programmet har gett honom stöd i höger
flygeln inom Socialistpartiet. Bland annat har den tidigare premiärministern Manuel Valls gett Macron sitt stöd, vilket Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon beskrivit som ”ett hugg i ryggen”.

För att säkra en parlamentarisk majoritet behöver Macron också stöttas av högern. Christian Estrosi är en av flera tungviktare i Republikanerna som fått inviter, sedan han och andra tagit avstånd från det egna partiets korruptionsanklagade kandidat François Fillon.

I de välbeställda, konservativa kvarter i Amiens där Macron växte upp är han inte längre lika illa sedd som tidigare.

– Det är ju en vacker kärlekshistoria, det där, säger skomakaren Berard Morchain lite skrockande, och får medhåll av sin fru Annick.

– Ja, egentligen står Fillon mig närmre om hjärtat. Men efter alla skandalerna runt honom funderar jag faktiskt på att rösta på Macron, säger hon.

I Fillons kampanj är man väl medveten om hotet. De senaste veckorna har det därför lanserats kampanjer på sociala medier som utmålar Macron som president Hollandes hemliga arvtagare. Öknamnet ”Emmanuel Hollande” sprids vitt och brett, och en ny privat kampanjgrupp, ”Tout sauf Macron”, alla utom Macron, har börjat affischera i Paris och andra storstäder.

Men Macron tycks just nu ha mer att frukta från sina egna klavertramp. På ett besök i Guyana kallade han detta franska territorium för en ö, när det i själva verket är en del av det sydamerikanska fastlandet.

Och Marine Le Pen har identifierat en annan svaghet: hans bristande stöd från arbetarväljare.

5. ”VI KAN INTE TA EMOT FLER NU”

Februari 2017.

I Brigitte Macrons familjeföretag Trogneuxs chokladbutik finns en fullskalig avbildning i choklad av prinsessan Leia från Star wars. Den välbesökta butiken ligger mitt på gågatan i Amiens, och är ett populärt stopp för många av stadens helgflanörer.

Men just den här lördagen demonstrerar ett femtiotal arbetare från Whirlpools nedläggningshotade fabrik på gågatan. Det amerikanska bolagets ledning har förklarat att tillverkningen ska flyttas till Polen – där lönerna är lägre.

En av arbetarna går in med ett flygblad i butiken, eftersom han vet att det är Macrons familj som äger den.

En stund senare kommer en kvinna ut och slänger flygbladet i en papperskorg. Hon gör det långsamt, närmast demonstrativt.

– Det där väckte irritation. Vi var lugna och sansade och ville bara försöka föra fram vår sak. Men vi hade inte räknat med den typen av reaktion, säger Cecile Delpirou, representant för en av fackföreningarna på fabriken.

Två månader har gått sedan demonstrationen. Men Whirlpools nedläggningsbesked ligger fast, trots att fabrikens produktion av torktumlare bevisligen går med vinst.

Emmanuel Macron har valt att uttala sig förhållandevis försiktigt om saken. Han tycks mer noga med att betona att protektionism fortsatt är ett skällsord för honom. Medan såväl högerpopulisten Marine Le Pen, som vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon är betydligt tuffare i sina fördömanden.

– De flesta av arbetarna dras nu till Mélenchon eller Le Pen. Så är det. Det finns mycket bitterhet mot Macron. Att han inte ens kom hit för att tala med oss har väckt rätt mycket ilska, säger Cecile Delpirou.

I valrörelsens slutskede har globaliserings- och EU-kritikerna Le Pen och Mélenchon fått medvind. Båda är kritiska till Macrons liberala hållning och, vilket kan vara illavarslande för Macron: båda har betydligt fler följare på sociala medier.

Nästa dag står ett par ”En Marche”-aktivister och delar ut flygblad på gatan i närheten av chokladbutiken.

Plötsligt kommer en äldre man med solglasögon fram och börjar skälla på dem.

– Vad är det här? Vet ni inte att vi har en arbetslöshetskris? Och ni vill öppna gränserna mer – inte mindre? säger mannen, som heter Jean-Luc, men inte vill uppge sitt efternamn.

– Vi kan inte ta emot fler nu. Mina två söner är arbetslösa, och får bara korttidskontrakt. Så nej, om det blir Macron mot Le Pen i andra omgången, kommer jag nog att rösta på Le Pen.

ERIK DE LA REGUERA