Splittring hotar Labour om favoriten håller

– För mig säger det där allt.

Nicola Fitzpatrick pekar mot en av de röda banderoller som hänger runt oss. Gruvarbetare med bara överkroppar blickar ned från väggen, och under dem står texten: ”Historien ­ärver vi, framtiden bygger vi.”

– Vi behöver verkligen framtidstro här. Ja, jag har väntat så länge på detta, säger hon.

Runt oss växer ett förväntansfullt sorl. Jeremy Corbyn är på ingång; Labourledaren som avskys lika mycket av sina belackare som han älskas av sina anhängare.

Platsen är noga vald. Här i Miners’ Hall, gruvarbetarfackets gamla högborg i Barnsley, minner väggarna om början av förra seklet, då norra England var den brittiska industrialismens centrum och talet om socialism i Labours parti­program inte bara pliktskyldiga ord.

Det var löftet om att återuppliva de idealen och skapa ett tydligt vänsteralternativ i brittisk politik, bortom Tony Blairs ”tredje väg” och socialdemokratins vandring mot mitten, som förde Jeremy Corbyn till partiledarposten förra året.

Men det gav honom också fiender. Tolv månader senare är han här igen, för att försvara sitt ledarskap. Partietablissemanget har slagit bakut.

– En del av våra folkvalda verkar ha satt sig själva på piedestal. De borde ha större respekt för den interna demokratin, säger fackföreningsaktivisten Ged Dempsey sammanbitet.

Utanför fortsätter folk att köa. Flera hundra får beskedet att det inte finns plats i lokalen.

– Jag blev medlem när Corbyn blev partiledare, så det vore tråkigt att missa honom, säger Andrea ­Verhoeven, som är förskollärare.

En stund senare kliver den 67-årige Labourledaren ut genom dörren, klädd i kavaj och ljusblå skjorta.

– Jag vill inte låta er vänta, så jag pratar med er först. Det här är det 46:e valmötet vi anordnar, och så här har det sett ut nästan överallt. Det är en gräsrotsexplosion! säger Corbyn och möts av applåder.

Han undviker att göra utfall mot sina kritiker, men får en del återhållna skratt när han säger att han ”förstått att det är en del i parti­ledningen som inte riktigt håller med mig”.

Innan det är dags att gå in i byggnaden för det andra talet för dagen, muttrar Corbyn något surmulet till en rådgivare som vill få hans ­uppmärksamhet. Han är känd för att vara vresig och svår att arbeta med, och sägs trivas som bäst ute bland folk.

Väl inne i salen möts han av rungande applåder. Han hänger av sig kavajen, stryker sig tankfullt över skägget och börjar tala.

– Giriga banker orsakade den ekonomiska krisen. Men ärligt talat gjorde vårt parti inte saken bättre genom att föreslå mer besparingspolitik. Så det här valet handlar inte bara om vilken partiledning vi ska ha, utan också om vår ekonomiska politik. Det går att bekämpa ojämlikheten och skapa jobb!

Retoriskt är det inget mästerverk. Men många av hans anhängare ser det som en styrka att man inte kan anklaga Jeremy Corbyn för att vara en produkt skapad av flyhänta talskrivare och spinndoktorer.

Sedan han blev parlamentariker 1983 har han ofta varit ett irritationsmoment för partiledningen. Vid fler än 500 tillfällen har han röstat mot partilinjen.

Ideologiskt har Jeremy Corbyn mer gemensamt med den amerikanske presidentkandidaten Bernie Sanders och spanska Podemos, än med ­ledarskiktet inom det egna partiet.

När Corbyn gjorde en blek insats för stanna-sidan inför omröstningen om EU-medlemskapet i juni, var hans kritiker därför inte sena att se en chans att bli av med honom.

Avhoppen från skuggkabinettet­ duggade tätt i juni och till slut tog fyra femtedelar av Labours ­parlamentsledamöter ställning mot honom. Utmanaren Owen Smith menar att partiet inte har någon chans till valseger med Corbyn vid rodret.

Men det är medlemmarna i Labour som utser ledaren i direkta val. Och antalet medlemmar har mer än fördubblats det senaste året.

– Det gör oss till det största socialistiska partiet i Europa. Och när jag blir omvald kommer Labour att bli ett parti för alla våra 500 000 medlemmar, säger Jeremy Corbyn, som enligt opinionsmätningar ser ut att bli omvald.

Många av de nya gräsrötterna ­samlas i Momentum, som i praktiken är Corbyns kampanjorganisation. Tony Wright är medlem i Labour sedan många år, men också aktiv i Momentum.

– Här i Barnsley brukar det komma åtta-nio personer på ett medlemsmöte i Labour. Men i Momentum är vi mångdubbelt fler. På ett möte nyligen var det 110 personer! säger Tony Wright, som tror att det kan leda till stora förändringar i partiet.

– I höst kommer vi att kräva mer inflytande lokalt. För det här handlar om att förändra Labour, så att vi kan vinna parlamentsval med Corbyn som ledare, säger han.

De som står på andra sidan i den infekterade ledarstriden har svårt att inte se det som ett direkt hot. Vice partiordföranden Tom Watson har slagit larm om att ”trotskister” försöker infiltrera Labour, och fler än 3 000 personer som har berövats rösträtten i partiet.

Klart är att många av de nya medlemmarna står långt ut till vänster. Samtidigt har en lista med namn på ”fientliga” parlamentsledamöter läckt ut från Corbyns stab – något som fått en del bedömare att ­varna för en förestående utrensning i partiet. Maktstriden oroar många vanliga Labourväljare. Partiets opinions­siffror sjunker och avståndet till regerande högerpartiet Tories är mer än 10 procentenheter.

Efter valmötet åker vi till en av de privata klubbarna för arbetare, ”Working mens’ clubs”, som i år­tionden har varit en viktig del av ­arbetarkulturen. I dag är de ut­döende i Barnsley, till följd av nedläggningar och hög arbetslöshet.

– Nästan alla som kommer hit röstar Labour. Men det är inte många som gillar Corbyn. Man ska inte splittra partiet. Det gör oss svagare, säger Trevor Hall, som sitter i dörren.

En annan gammal gruvarbetare, Brian Bell, bryter in:

– Jag gillar att Corbyn pratar om rättvisa och står mot rasismen. Men det var otaktiskt att säga att han aldrig kommer att beordra ett kärn­vapenanfall. Samma sak när han vägrade sjunga ”God Save the Queen”. Så nej, tyvärr tror jag inte att han kan vinna ett parlamentsval. Och det är ett problem för oss arbetare.

Erik de la Reguera

Fakta: