Det har gått troll i det här.
Så känner jag om journalistiken ibland. Men vi som står emot trollen måste fortsätta försöka.
2024 gjorde jag mitt. Under vårvintern rapporterade jag om kung Charles och prinsessan Kates sjukdomar – och den tystnadskultur som länge omgett hälsoproblem i kungahuset. Jag berättade för DN-läsarna om fransmännens minskade vindrickande, pantheoniseringen av invandrarna som ledde motståndet mot Hitlers styrkor i Frankrike, och, så klart, om de laddade frågor som präglat europeisk politik i år: hur vi ska förhålla oss till krigen i Ukraina och i det palestinska Gaza.
Sommaren började dramatiskt med nyval. Emmanuel Macron var besviken efter EU-valet och upplöste nationalförsamlingen. Men Marine Le Pens högerradikala parti Nationell samling gick än en gång starkt framåt, med starkt stöd av både miljardärer och delar av medelklassen. En inofficiell allians mellan mitten- och vänsterväljare – den som i Frankrike kallats ”republikanska fronten” – hindrade Le Pen från att nå regeringsmakten, delvis på grund av flera avslöjanden om öppen rasism. Följden blev en än värre politisk låsning än före valet, med en närmast omöjlig politisk aritmetik. Något som i slutet av året ledde till regeringskris.
Det går inte att nämna sommaren utan att också nämna sommar-OS, som för mig var en av årets stora höjdpunkter. Det är inte varje år man råkar bo i staden som anordnar världens största idrottsarrangemang! Trafikkaoset, terrordåden och det befarade fiaskot för simningen i Seine uteblev, och OS blev faktiskt en folkfest med en brinnande ballong i centrum. Den enda (och rätt avsevärda) skönhetsfläcken var den sociala ”utstädning” av hemlösa och papperslösa som föregick OS. Jag bidrog till DN:s omfattande rapportering med bevakning av bland annat invigning (och debatten efteråt) och avslutning, och ett par historiska tillbakablickar.
Så var sommaren slut efter det? Mais non! Den bjöd också på Julian Assanges frigivning, högerextrema kravaller i England och ett brittiskt parlamentsval där Labour återkom till makten för första gången sedan 2010. Ingen sommartorka direkt.
Hösten började med en resa till Libanon under brinnande krig. DN:s fotograf Daniel Costantini och jag anlände till Beirut ett par dagar före den massiva israeliska bombattacken som tog Hizbollahledaren Hassan Nasrallahs liv. Den kvällen tog vi oss fram till ett sjukhus, några hundra meter från det rykande bostadshus där Nasrallah dödades (utan att veta att det var han som varit målet). I den snabbt föränderliga situation som sedan uppstod berättade vi om hur vanliga människor drabbades och försökte hitta sätt att överleva i en kaotisk och skrämmande verklighet, samtidigt som storpolitiken utspelade sig högt över deras huvuden. Krig slår alltid värst mot de civila.
Vid hemkomsten till Paris fick jag snabbt ta tag i ett par stora metoo-skandaler, som skakade Storbritannien och Frankrike. Först uppgifterna om den tidigare Harrods-ägaren Mohamed al-Fayed, som anklagas för att ha förgripit sig på hundratals kvinnor under flera decennier. Sedan det så kallade Pelicot-fallet, som sände en chockvåg genom Frankrike och fick mycket uppmärksamhet internationellt under hösten.
Förundersökningen som involverade Kylian Mbappé (och som senare lades ned), den allt hetare debatten om relationen mellan cyklister och bilister i Paris, och rättsprocessen mot de personer som åtalades (och senare dömdes) för delaktighet i mordet på läraren Samuel Paty upptog min tid (vi gjorde bland annat en podd om lärarmordet).
I december var det så dags för den stora återinvigningen av Notre-Dame de Paris. För mig var det speciellt att få vara med om den, även på ett rent personligt plan. Katedralen brann bara 13 dagar efter att min mor Eva dog i april 2019.
Jobbåret avslutades i skidbacken – men en av de allt fler som saknar snö på grund av klimatförändringarna. Sen checkade jag ut.
Gott nytt år, kära vänner och anförvanter!
