MEXICO CITY. Räddningen kommer allt närmare för de 33 gruvarbetare som sitter instängda på nära 700 meters djup i norra Chile. Om allt går enligt planerna kan de få återse sina anhöriga redan i början på nästa vecka.

– Vi är väldigt nära att kunna rädda dem nu. Jag hoppas att det sker innan jag reser till Europa i nästa vecka, sade Chiles president Sebastian Piñera till en lokal radiokanal natten till tisdagen.

Beskedet väcker hopp bland de tältande anhöriga som väntar utanför San José-gruvan. Det var den 5 augusti som gruvans tak och väggar rasade in och de 33 arbetarna tvingades ta sin tillflykt till ett skyddsrum på 688 meters djup.

Två veckor senare fick man kontakt med dem på nytt, när en mindre borr nådde fram till skyddsrummet och kom upp med en lapp där det stod: ”Vi lever och finns i skyddsrummet, alla 33!”

Sedan dess har ett intensivt arbete pågått för att undsätta arbetarna. Så sent som för ett par veckor sedan var målet att de skulle kunna vara fria i november. Men arbetet med att borra evakueringsschakten har gått snabbare än beräknat.

Enligt anonyma källor i räddningsledningen, som bland andra spanska tidningen El País citerar, väntas en av de tre borrar som arbetar sig ned genom berggrunden vara klar med sitt verk redan på lördag.

Sedan väntar 12–24 timmar av säkerhetskollar och eventuellt också en förstärkning av det 66 centimeter breda schaktets väggar.

Men om allt går på bästa tänkbara vis kan den förste av de 33 arbetarna andas frisk luft så tidigt som på måndag.

De tre specialbyggda burar i vilka arbetarna ska hissas upp – och som lämpligt nog kallas ”Fenixburar” – finns redan på plats vid gruvans ingång.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 6 oktober 2010.

MEXICO CITY. I Brasilien väntar nu en andra omgång i presidentvalet sedan storfavoriten Dilma Rousseff misslyckats med att få mer än hälften av rösterna i söndags. Avslutningen på valrörelsen kan bli smutsig men också mer ideologiskt laddad än hittills.

En besvikelse. Det är svårt att beskriva utfallet i söndagens presidentval på något annat sätt för arbetarpartiet PT:s kandidat Dilma Rousseff.

För även om hon säger sig ha varit beredd på en andra valomgång, råder inga tvivel om att hon in i det sista hoppades nå över den magiska femtioprocentsgränsen som skulle ha gett henne segern direkt.

Nu blev det inte så. Och Rousseff – eller bara Dilma som hon kallas på affischerna – måste börja bekänna färg.

Under hela valrörelsen har denna 62-åriga karriärbyråkrat surfat på den avgående presidenten Lula da Silvas popularitet. Hennes kampanjmakare har gett henne en ny frisyr och ledigare kläder, de har skolat henne i att le och ha ett lättsammare kroppsspråk.

Men många väljare har haft svårt att förstå vad Rousseff står för. Förutom kontinuitet, vill säga.

Hon var aktiv inom vänsterkretsar under militärdiktaturen, då hon fängslades och torterades under två år. Men hon saknar bakgrund som folkvald politiker och har inte Lulas nära kontakter med folkrörelser.

Det gör henne sårbar för skandaler, som när det nyligen avslöjades att sönerna till en av hennes nära medarbetare utnyttjat sin mors position för att sälja inflytande.

Utmanaren Jose Serra, som kallar sig socialdemokrat men står till höger om mitten, ser sin chans i att fler skandaler briserar kring Rousseff. Det kan leda till en smutsig valspurt.

Men den stora överraskningen i söndagens val var ändå att De grönas kandidat Marina Silva fick 19 procent av rösterna. Hon var miljöminister i Lulas regering fram till 2008, då hon avgick i protest mot att tillväxten ständigt fick gå före miljön.

Om Silva ska ge sitt stöd till Rousseff eller Serra krävs att framtiden för Amazonas regnskog kommer upp på dagordningen – något som kan leda till en mer ideologisk diskussion i valrörelsens slutskede.

Erik de la Reguera

Rousseff och Serra gör upp den 31 oktober

När samtliga röster räknats samman i söndagens val hade det regerande arbetarpartiet PT:s kandidat Dilma Rousseff fått 47 procent, Jose Serra från socialdemokratiska PSDB 32 procent och De grönas kandidat Marina Silva 19 procent av rösterna.

Eftersom ingen av kandidaterna fick över 50 procent väntar nu en andra och avgörande valomgång den 31 oktober. I den deltar bara de två främsta kandidaterna, det vill säga Rousseff och Serra.
Det är obligatoriskt att rösta i Brasilien, men valdeltagandet i söndagens val – drygt 80 procent, eller nära 111 miljoner röster – räknas ändå av valexperter som relativt högt.

Den nuvarande presidenten Lula da Silva har suttit vid makten i åtta år och är förhindrad av författningen att ställa upp på nytt.

Publicerat i Dagens Nyheter den 5 oktober 2010.

SÃO PAULO. Dilma Rousseff fick flest röster i gårdagens presidentval i Brasilien. Men enligt de första officiella röstsiffrorna lyckades hon inte undvika en andra valomgång, vilket innebär att hon troligen kommer att ställas mot utmanaren Jose Serra i ett avgörande i slutet av oktober.

Med 30 procent av alla röster räknade var det regerande vänsterpartiet PT:s kandidat Dilma Rousseff i klar ledning med 43 procent av rösterna. Jose Serra hamnade på omkring 37 procent, medan De grönas kandidat Marina Silva blev trea med omkring 20 procent av rösterna.

Vid denna upplagas pressläggning tydde det mesta på att Dilma Rousseff inte skulle nå över femtioprocentsstrecket, vilket hade krävts för att undvika en andra valomgång.

Segern kan Dilma Rousseff i mycket tacka den sittande presidenten Lula da Silva för. Hans stöd har gjort att hon har uppfattats som en garant för den politik som de senaste åren lett till minskad fattigdom, hög ekonomisk tillväxt och en starkare nationell självkänsla.

Utvecklingen märks inte minst av i storstädernas ökända kåkstäder, favelorna.

– Jo, möjligheten att försörja sig har blivit lite bättre, så är det. Men jag saknar ändå lugnet på landsbygden. Här är allt så hektiskt, säger Edinete Valdivino.

Tillsammans med sin man och tre döttrar bor hon sedan några år i Jardim São Luiz, en av många favelor i mångmiljonstaden São Paulo. Kullarna runtomkring är täckta av låga, röda tegelbyggnader och mellan husen löper smutsiga och dåligt upplysta gränder. En av döttrarna, 16-åriga Claudinete, berättar att hon blev rånad nyligen.

– Ett gäng killar stannade till med sin bil, vevade ned rutan och riktade en pistol mot mig. ”Hit med mobilen” skrek de, säger Claudinete Valdivino, som nu är rädd för att gå ut ensam.

Liksom många andra i favelan vet hon att det mesta här styrs av en grupp kriminella. Vi avråds från att vandra runt och ta bilder utan denna grupps tillstånd.

Trots det har vardagen i Jardim São Luiz blivit lite bättre på senare år. Bussar kör numera genom området, de flesta har el och rinnande vatten i sina hus och i familjen Valdivinos enrummare visar mamma Edinete upp en ny teve, ett kylskåp, en mixer, en mikrovågsugn och det senaste fyndet, en stationär dator.

– Minimilönen har höjts rejält, så vi har kunnat köpa de här sakerna på avbetalning. Tidigare fick vi Bolsa familia också, men nu har vi tydligen fått det för bra, säger Edinete Valdivino med ett snett leende.

Bolsa familia är det socialbidrag som Lula da Silva storsatsade på när han kom till makten 2002. Det ger i dag 12 miljoner familjer mat på bordet.

Men för många fattiga brasilianer har de stegvisa höjningarna av minimilönen och landets höga tillväxt varit ännu viktigare. De senaste åtta åren har 28 miljoner brasilianer tagit steget ur fattigdom och räknas nu som lägre medelklass.

– Nästan alla häromkring röstar på Dilma Rousseff. De är tacksamma för att de fått det lite bättre. Men jag röstar på De grönas kandiat, Marina Silva, för jag tror inte det här är rätt sätt att leva, jag längtar tillbaka till landet, säger Edinete.

Erik de la Reguera

Amazonas hotas när fler får det bättre

SÃO PAULO. En andra valomgång i Brasilien kommer troligen att avgöras av de väljare som i söndags röstade på De grönas kandidat Marina Silva. Det sätter fokus på en av de stora utmaningarna: att hitta en balans mellan fortsatt ekonomisk tillväxt och värnandet om miljön.

Brasilien växer just nu så det knakar. Den globala ekonomiska krisen till trots väntas landets ekonomi skjuta iväg med omkring sju procent i år. Landet har den i särklass största ekonomin i Latinamerika, men de senaste åren har också de traditionellt stora klyftorna i landet börjat minska genom att minimilönen höjts och fler formella jobb skapats.

Tidigare utfattiga har fått pengar över till att köpa vitvaror, en tvättmaskin eller kanske en dator. Samtidigt växer butiker upp med generösa avbetalningsplaner i städernas utkanter. Denna nya lägre medelklass har blivit en kundgrupp som få brasilianska företag kan ignorera. Dess konsumtion har förvandlats till en viktig motor för landets tillväxt.

Baksidan är en snabbt ökande energiförbrukning. För att lösa det har Lulas regering gett klartecken till flera stora och kontroversiella dammprojekt i Amazonas regnskog. De hotar såväl unika djurarter som en rad ursprungsfolk.

Kritiker inom miljörörelsen – däribland Marina Silva – menar att energisparande åtgärder skulle kunna vara ett alternativ. Men i ett läge där Brasilien för första gången på allvar börjar få en medelklass har Lulas regering haft svårt att se någon annan väg än snabbt utbyggd elproduktion.

Även det storskaliga exportjordbruket leder till tryck på Amazonas, eftersom småbönder tvingas ut i periferin och börjar avverka skog. Men det är samma här: att bromsa utvecklingen skulle ha ett ekonomiskt pris.

Erik de la Reguera

Världens femte största land

Huvudstad: Brasilia.

Yta: 8 511 965 km² (världens femte största land. Sveriges yta: 449 964 km2).

Folkmängd: 192 miljoner. Omkring 80 procent bor i städerna och den mest tätbefolkade delen av landet är runt storstäderna São Paulo och Rio de Janeiro i sydöst.

Statsskick: republik

Språk: portugisiska (officiellt språk) och en rad indianspråk

Religion: 74 procent katoliker, 15 procent protestanter, 4 procent övriga religioner, 7 procent ateister/agnostiker.

MEXICO CITY. Idén om ett enat Sydamerika, oberoende av USA, står på spel när Brasilien i dag går till presidentval. De båda främsta kandidaterna, Dilma Rousseff som väntas vinna, och Jose Serra, är överens om den ekonomiska politiken. Men när det kommer till den sydamerikanska integrationen finns klara skiljelinjer.

– Tror ni att 90 procent av allt kokain i Brasilien skulle kunna komma från Bolivia om inte det landets regering vore inblandad? Omöjligt! röt Jose Serra tidigare i år, och gjorde sig på så sätt till ovän med vänsterregeringen i Bolivia.

Om man bortser från att han kastade sten i glashus – Brasilien är ett viktigt transitland för kokain på väg till Europa och det gäller i synnerhet för delstaten São Paulo där Serra varit guvernör – så illustrerar uttalandet mer än väl vad som står på spel i dagens val.

Den konservative Serra är öppet kritisk mot Brasiliens vänskapliga relationer med vänsterregeringarna i regionen och hans entusiasm för den avgående presidenten Lula da Silvas skötebarn Unasur, Sydamerikas motsvarighet till EU, är påtagligt svag. Serra säger sig hellre se fler bilaterala handelsavtal, med bland andra USA.

Där hamnar han på kollisionskurs med storfavoriten i dagens val, Dilma Rousseff, som varit med om att bygga upp landets nya utrikespolitik.

I många år var Brasilien den ofrivilliga stormakten i Sydamerika. Landet verkade obekvämt när det ombads att ta på sig ledarrollen i regionen, både av ideologiska skäl (man vände sig hellre till USA) och kulturella sådana (som gammal portugisisk koloni fanns länge ett slags mental barriär mot övriga Latinamerika).

Men när Lula kom till makten 2002 ändrades det. Han krävde respekt av USA och EU och prioriterade syd-sydrelationer framför det sedvanliga bockandet mot norr. Tillsammans med de senaste årens kraftiga tillväxt har det lett till att Brasilien blivit respekterat som en självständig internationell aktör som ofta ställer sig på fattiga länders sida.

Nyligen förklarade Lulas regering att den stöder Irans rätt att ha ett civilt kärnkraftsprogram. Serra och många andra har kritiserat det.

Men det är just denna typ av självständiga beslut som gjort Brasiliens gamla dröm om en permanent plats i FN:s säkerhetsråd mer realistisk än någonsin.

Grundbulten är Unasur. Utan det sydamerikanska integrationsprojektet skulle Brasilien ha svårt att framställa sig som ledare för sin region.

Och även om Lula da Silva säger att han lika gärna samarbetar med höger- som vänsterpresidenter, råder ingen tvekan om att visionen om ett starkt, enat Sydamerika som kan stå upp mot USA har byggt på solidariteten mellan de regeringar som står till vänster om mitten.

Det är den visionen som står på spel i dagens val.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 3 oktober 2010.

MEXICO CITY. Under några dramatiska timmar natten till fredagen stod Sydamerika inför ett bråddjup som hotade att dra ned hela regionen i ett kaos av militärkupper och våld. Om kuppförsöket i Ecuador hade lyckats kunde konsekvenserna ha blivit oöverskådliga.

De direktsända tevebilderna av militärens stormning av det sjukhus där president Rafael Correa satt fången är bland det mest skrämmande jag sett.

Intensiv maskingevärseld ekade mellan byggnaderna och där inne på tredje våningen satt en försvarslös vänsterpresident omgiven av alltmer desperata polismän som i vilket ögonblick som helst kunde få för sig att avrätta honom.

Insatserna var höga. Utanför satt en hel kontinent och väntade vanmäktigt på utgången av striden.

Då hade det gått nära elva timmar sedan president Rafael Correa beskjutits med tårgas av upproriska poliser och spärrats in på detta sjukhus. Det som till en början sett ut som en spontan protest mot indragna löneförmåner hade förvandlats till ett försök att ta makten i Ecuador.

I efterhand tyder det mesta på att ett maktövertagande var den egentliga avsikten hela tiden. Strejkande poliser lägger kanske ned arbetet och låser in sig på polisstationer, men de kidnappar inte landets president och beskjuter hans anhängare med tårgas och skarpa skott i timme efter timme.

De lierar sig inte med soldater som intar och stänger landets båda internationella flygplatser.

De skickar inte sina anhängare för att ta kontroll över landets tevesändningar.

Då rör det sig om något annat: ett försök till statskupp.

Vem eller vilka som låg bakom detta kuppförsök är ännu oklart. Men att några polisbefäl skulle våga sig på en sådan operation utan att ha stöd från delar av armén, ledare för den politiska oppositionen och toppar inom näringslivet är osannolikt.

Misstankarna riktas inte oväntat mot ex-presidenten Gutierrez, som mitt under kuppförsöket stod i CNN och påstod att ”Correa är den sanne kuppmakaren”.

Men USA gav sitt fulla stöd till Correa, den högsta militärledningen lät storma sjukhuset och slutligen kunde en triumferande och påtagligt lättad president möta sina anhängare.

Även resten av Sydamerika kunde pusta ut. För om Correa hade dödats eller kastats ut ur landet hade hans allierade Hugo Chávez knappast suttit tyst och sett på. Inte efter det dystra facit som följde på statskuppen i Honduras förra året. En militär upptrappning hade följt, hot om krig, risk för nya statskupper och så vidare.

Men som tur var så slapp vi det, eftersom demokratin segrade denna gång.

Erik de la Reguera

Dygnet som skakade Latinamerika

09.00 Polisstationer runt om i Ecuador intas av grupper av poliser om 150–200 man som säger sig protestera mot regeringens planer på att slopa olika löneförmåner. Bildäck bränns, poliskolleger övertalas att stanna hemma och rapporter om plundringar kommer från flera städer.

11.00 President Rafael Correa försöker tala poliserna till rätta i huvudstaden Quito men beskjuts med tårgas. Landets utrikesminister misshandlas. Båda tvingas söka vård på ett intilliggande sjukhus, där de omringas av poliser som inte låter dem lämna sina rum.

12.00 Flygplatsen i Quito intas av soldater ur flygvapnet, som samarbetar med poliserna. Samma sak sker på landets andra internationella flygplats i Guayaquil.

13.00 Peru och Colombia stänger sina gränser till Ecuador. Venezuelas president Hugo Chávez kallar det som hänt ett kuppförsök. Amerikanska samarbetsorganisationen OAS håller krismöte.

14.00 Ecuadors överbefälhavare svär trohet mot presidenten. Men landets konservativa expresident Lucio Gutierrez hävdar från sin exil att det inte råder demokrati i landet, utan att ”Correa är kuppmakaren”.

15.00 Civila anhängare till president Correa möts av skarpa skott och tårgas när de närmar sig sjukhuset där han sitter instängd.

18.30 Statliga tv-kanalen Ecuador TV stormas av en grupp personer som försöker ta kontroll över sändningarna. I gruppen finns en nära medarbetare till expresidenten Lucio Gutierrez. Även en annan kanal utsätts för attentatsförsök.

19.00 USA:s regering ger Correa sitt fulla stöd. EU fördömer polisens handlande.

20.30 Ett militärt kommando stormar sjukhuset där Rafael Correa hålls fången. Efter en halvtimmes eldstrid, i vilken minst en person dödas och 27 skadas, kan Correa slutligen fritas och triumferande möta sina anhängare vid presidentpalatset.

Fotnot: Tidsangivelserna för kuppförsöket gäller ecuadoriansk tid, sju timmar efter Sverige.

”Det här kommer att stärka presidentens makt”

MEXICO CITY. På fredagen rådde ett spänt lugn i Ecuadors huvudstad Quito. Men Marcus Berglund, informatör för Latin-amerikagrupperna, varnar för att det nu väntar ett komplicerat politiskt efterspel.

– Efter att militären stormade sjukhuset och fritog president Rafael Correa har oroligheterna lagt sig. Just nu är allt lugnt här i Quito, säger Marcus Berglund till DN på fredagseftermiddagen.

– Det spekuleras mycket om vem som kan ha legat bakom det här, om det var en kupp eller bara en polisprotest som spårade ur helt.

– Correa har lovat att ställa folk till svars, polischefen har avgått och det riktas anklagelser mot olika delar av oppositionen, säger Marcus Berglund.

Flera högerpartier vill ge amnesti åt poliserna. Det är ett förslag som dock möts av utbredd skepsis.

– Tidigare sympatiserade många ecuadorianer med poliserna, eftersom de riskerade att mista sina löneförmåner. Men nu har opinionen vänt, säger Marcus Berglund.

Rafael Correa har stärkt sin ställning.

– Alla som demonstrerade mot kuppen gjorde det kanske inte för att visa sitt stöd för Correa, utan snarare för att rädda demokratin.

– Men det är klart att det här ändå stärker presidentens makt, inte minst i kongressen, säger Marcus Berglund.

Erik de la Reguera

Rafael Correa har regerat Ecuador sedan 2007

Land: Ecuador (namnet kommer av att landet ligger mitt på ekvatorn).

Yta: 283 560 kvadratkilometer.

Statsskick: Republik.

Befolkning: 13 miljoner.

Nuvarande regering: Rafael Correa kom till makten 2007 och lierade sig snabbt med Hugo Chávez och andra vänsterledare i regionen. Han är utbildad ekonom och kallar sig demokratisk socialist. Den senaste tiden har han fått kritik av en rad indianrörelser som menar att han svikit sina löften till dem och i stället satsat på gruv- och oljedrift.

BNP per capita: 4 316 dollar. (Det kan jämföras med Sveriges BNP per capita på 37 526 dollar.)

Språk: Spanska och olika indianspråk.

Ekonomi: Olja, bananer och räkor är viktiga exportprodukter. En annan viktig inkomstkälla är de försändelser som ecuadorianer i USA och Europa skickar hem till sina familjer i landet.

Publicerat i Dagens Nyheter den 2 oktober 2010.