Monthly Archive: mars 2010

SAGRADA FAMILIA. Chiles vinproducenter drabbades hårt av det stora jordskalvet för en vecka sedan. DN har besökt en av många vingårdar där byggnader och lagringskärl gått förlorade och hundratusentals liter vin runnit ut i avloppet.

– Jag har kämpat i sju decennier för att bygga upp den här vingården. Och så slås det i spillror på bara två minuter! säger Daniel Guell frustrerat.

Stödd på sin käpp går den 90-årige vinodlaren runt och inspekterar sitt livsverk. Han möts av nedrasade väggar, krackelerade vinbehållare och tusentals flaskor som gått i kras. En frän doft av vin hänger över lagerlokalen. Många av de trätunnor och ståltankar som de olika vinerna lagras i – en del av dem dyra årgångsviner – gick sönder den där natten för en dryg vecka sedan när allt började gunga och skaka. Omkring 300 000 liter rödvin, vitt vin och mousserande vin rann rakt ut i avloppet.

– Våra Chardonnay Sauvignon, Syrah, Malbec… Så mycket arbete till ingen nytta. Men vi är ändå lyckligt lottade, åtminstone jämfört med många av de andra gårdarna här i regionen, säger Daniel Guell.

Hans vingård La Fortuna ligger i Chiles mest berömda vindistrikt, inte långt från städerna Curicó och Sagrada Familia. Stora, kända vinmärken som Concha y Toro och Miguel Torres har mycket av sin produktion förlagd hit. Även de har drabbats hårt.

Enligt de chilenska vinodlarnas federation har omkring 12,5 procent av landets vintillverkning slagits ut. Med det är fortfarande högst preliminära siffror. Kommunikationerna har varit dåliga efter skalvet och när DN åker runt mellan vingårdarna är många mindre odlare oroade för att de ska tvingas sälja sitt land.

– Under mina år i industrin har jag upplevt fyra stora skalv – men inget har varit så starkt och förödande som det här, säger Daniel Guell.

Hans familj beräknar kostnaden för återuppbyggnaden av deras vingård till omkring en och halv miljon dollar (cirka 11 miljoner kronor). Det är en stor kostnad för dem. Men Daniel Guell hoppas ändå att han inte ska behöva säga upp någon av de omkring 350 arbetare som arbetar på vingården.

– Vårt mest akuta problem är att skörden börjar nu om en vecka. Själva vinodlingen har ju inte skadats, men vi vet inte vad vi ska göra med alla druvorna. Det är en kamp mot tiden, säger Daniel Guell.

Erik de la Reguera

MEXICO CITY. Kritiken växer mot Chiles president Michelle Bachelet sedan plundringar och kaos rapporterats från de områden som drabbats värst av jordbävningen. I bakgrunden finns dock en i Chile mycket laddad fråga: den om militärens roll som lagens väktare.

När Michelle Bachelet i går lovade hårda tag mot de kriminella grupper som försökt dra fördel av förödelsen och kaoset i södra Chile, var det till viss del en eftergift till dem som menar att hennes regering agerat alldeles för svagt och långsamt för att få stopp på brotten. Men hon var noga med att lägga till att insatserna mot plundrare skulle ske inom det som är ”tillåtet i lag”.

Bachelet var en av dem som greps och utsattes för tortyr av militären under Augusto Pinochets diktatur 1973–90. Än i dag finns det många Pinochettrogna officerare inom militären, och socialistregeringen vill därför undvika att ge de grönklädda alltför stora befogenheter.

Denna komplicerade relation blev tydlig på måndagen, då regeringen krävde en förklaring av den högste befälhavaren i regionen Bío-Bío, general Guillermo Ramírez, sedan denne gjort uttalanden som tytt på att han ansåg att undantagstillstånd nu rådde.

Starka krafter inom regeringen har också varit ovilliga att stämpla plundrarna som kriminella. Eftersom priserna på mat och vatten stigit kraftigt har en del av plundringen kunnat ses som ett sätt att stilla basbehov.

Men när uppgifter kom om ligor med uppemot 50 personer som drev runt och rånade människor, bröt sig in i folks hem och tände eld på köpcentrum blev Bachelet tvungen att sätta ned foten.

Hittills har utegångsförbud införts om natten i de hårdast drabbade regionerna och militär patrullerar gatorna i Concepción och andra städer. Men högerpolitikern Sebastian Piñera, som tillträder posten som Chiles president den 11 mars, finns bland dem som tycker att dessa åtgärder dröjt för länge.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 3 mars 2010.

…är verkligen närmast förintat av tsunamin. Men nu börjar invånarna i den och andra hårt drabbade fiskebyar att så smått försöka resa sig. Läs mer om det här.

Kvällen innan, när fotografen Nicolas och jag återvänt från Constitución och tog in på hotellet i Curicó, stötte vi ihop med kollegorna Lars Palmgren från SR och Henrik Brandão Jönsson från Sydsvenskan. Roligt – och lite absurt, liten värld ibland! Kvällen präglades av ett antal starka efterskalv som kunde göra vem som helst nojig. Badrumsdörren stod och smällde som om ett osaligt spöke fått fnatt.

Trots det sov jag gott. Och nästa morgon var det alltså fiskebyarna som gällde.

ILOCA. Tsunamin som följde på den stora jordbävningen i Chile var av allt att döma betydligt större än vad som först rapporterades. Vattenmassorna slog sönder allt i sin väg i de små fiskebyar som ligger vid kusten. Som tur var hade många då hunnit ta skydd på högre höjd.

– Ljudet var fruktansvärt. Det lät som om tusentals plankor slogs mot varandra och knäcktes som tändstickor. Vi satt här och stirrade ned på det i fullmånens sken, säger Lorena Acevedo, som fortfarande bor på den kulle där hennes familj tagit skydd.

Ingen tsunamivarning nådde dem, men de flesta av invånarna i byn Iloca visste ändå vad de skulle göra den där natten för en vecka sedan.

– I skolan får man lära sig att om det skakar till rejält – då gäller det att dra iväg snabbt som attan, förklarar Lorena Acevedo.

Även en annan, global inlärningsprocess verkar ha påverkat utgången av denna katastrof: den som följde efter tsunamin i Asien 2004.

– Jag minns att vi såg en dokumentär om den tsunamin på teve förra året. Så när det skakade så där kraftigt visste jag och många andra att det kunde komma en stor våg, säger Lorenas bror Andrés Acevedo.

Familjen sover här på den kala marken, under plastskynken som spänts upp som tak. Och inte bara de. Hela byn lever uppe på höjden. Mängder av tält och skynken i blått, rött och gult skymtar i skogen.

Efter de första dagarnas rädsla för efterskalv har dock ett visst lugn återvänt. Fiskaren Paulo Valenzuela är en av flera som vågat återvända ned till sin by under dagtid. Han står och letar efter sina ägodelar. Det enda han hittar är en docka som tillhör hans tvååriga dotter. Den är lerig och tovig.

Allt annat i hans hus – väggar, tak, möbler och andra ägodelar – sveptes ut till havs.

– Jag såg två enorma vågor som slog in från olika håll i bukten. De krockade flera hundra meter upp på land – pooooosh (slår upp med händerna i luften). Sedan började vattnet långsamt sugas ut till havs igen, berättar Paulo Valenzuela.

– Det var tur att det dröjde en knapp timme efter skalvet. För om det gått snabbare hade vi varit döda allihop, säger han.

Bakom honom skymtar ett pariserhjul som slungats ut på en väg. Bilvrak har kastats upp på tak. De flesta av byggnaderna är antingen helt utraderade eller svårt skadade.

Trots det började ett visst hopp tändas på fredagen. När DN besöker byarna Iloca och Duao landar de första räddningshelikoptrarna med mat och vatten. Ett läkarteam har börjat sätta upp en sjukvårdsklinik. Och lite senare anländer ett trettiotal unga volontärer från en frivilligorganisation som ska bygga provisoriska bostäder.

Detta skedde samtidigt som FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon besökte landet och en stor tevegala hölls för att samla in pengar till de värst drabbade.

– Jag ska nog försöka hitta jobb i en stad längre inåt landet. Det ska nog gå, säger fiskaren Paulo Valenzuela, innan han fortsätter leta efter ägodelar.

Erik de la Reguera

…är rejält sönderslaget i kvarteren närmast hamnen. Hundratals hus har förstörts. Och en lite spänd stämning råder på många håll i denna militariserade stad, eftersom hjälpen dröjer. Läs mer här.

CONSTITUCIÓN. En vecka har gått sedan det stora jordskalvet i Chile. Men hjälpinsatserna dröjer, och i den tsunamidrabbade staden Constitución växer missnöjet. Frivilliga gör sitt bästa för att tillgodose de akuta behoven, medan statens närvaro mest märks i form av militärer på gatorna.

– Vi har inte fått någon hjälp alls! För ett par dagar sedan kom ett par personer förbi och frågade vad vi behövde. Sedan dess har inget hänt, säger Rachel Valenzuela, vars kläder fortfarande är leriga sedan hon tvingades fly undan vattenmassorna. Hon och hennes barn lever nu på madrasser i ett garage som de delar med två andra familjer.

De är bara några av de tusentals människor som drabbats i Constitución – först av själva skalvet, som mätte 8,8 på richterskalan, och sedan av de fem stora tsunamivågor som slog in över denna stad med 40 000 invånare.

Nere vid det som tidigare var fiskehamnen är ödeläggelsen total.

Vattnet har dragit sig tillbaka, men leran och bråten finns kvar, plåttak och bilar har knycklats ihop som av en jättes hand och en båt ligger strandad flera hundra meter upp från kajkanten.

Där vid vattenbrynet står en grupp volontärer och försöker stilla den värsta nöden. En av dem är 29-åriga Lorena Gutierrez, som rest hit från San Clemente, några mil inåt landet.

– Jag kände att jag måste göra något, så jag följde med några vänner hit. Och ja, det ser ju ut som i en krigsfilm! säger hon storögt och slår ut med armarna.

Tillsammans med andra frivilliga, varav flera tillhör den lokala scoutkåren, delar Lorena ut mat och vatten till dem som sover i tält eller under uppspända plastskynken utanför resterna av raserade hem. 80-årige David del Carmen Manríquez tar tacksamt emot sin ranson.

– Det här blir det första som jag har fått i magen på tre dagar! säger han och sätter sig ned för att äta ovanpå den kartong han har som enda fasta punkt i tillvaron.

Behoven är stora. Och volontärerna har bara sina egna plånböcker och soppkök att ösa ur.

– Jag måste nog säga att räddningsinsatsen från regeringens sida hittills har varit väldigt långsam, säger Lorena Gutierrez.

Det är hon inte ensam om att tycka. I matvarubutikerna i Constitución och många andra städer gapar hyllorna tomma. Hjälpsändningarna är få och kommer för sent. Dessutom bidrar de märkliga felräkningarna av dödsoffer till att kritiken tilltar mot regeringen.

Plötsligt hörs sirener. En kolonn med militärbilar kommer körande i högsta fart på kajen. De stannar tvärt till vid matutdelningen. Ett fyrtiotal soldater hoppar av flaken och intar stridsposition. Vi ryggar tillbaka.

Några av volontärerna försöker förklara för det högsta militärbefälet att det faktiskt inte rör sig om plundring, utan bara om matutdelning. Officeren granskar dem misstänksamt en stund och konstaterar sedan: ”Jaha, då var det falsklarm.”

När de grönklädda åkt igen fortsätter matutdelningen.

Men ingen vill kritisera soldaterna.

– Sedan de kom hit har plundringarna i alla fall minskat. Det har blivit säkrare på gatorna, säger Lorena Gutierrez några minuter innan utegångsförbudet träder i kraft.

Erik de la Reguera