ANENECUILCO. De stigande matpriserna i världen håller på att förvandlas till ett allvarligt problem för regeringar över hela Latinamerika. DN har besökt Mexiko, där priserna på många basvaror stigit till rekordnivåer, allt medan desperationen växer bland de fattigaste.

Sedan två år tillbaka blir maten dyrare över hela världen till följd av stigande världsmarknadspriser. Latinamerika är inget undantag.

I Mexiko har riset blivit 33 procent dyrare på ett halvår. Matoljan är 50 procent dyrare. Äggen 60 procent dyrare. Även nötkött och kyckling stiger snabbt i pris.

De som drabbas hårdast är de som har minst pengar att handla för.

– Vad man gör? Man anpassar sig. Vi äter inte så mycket kött längre i min familj, det blir mest olika soppor, säger Norma Montero, medan hon uppgivet studerar prisskyltarna i marknadsstånden.

Norma har åtta munnar att mätta där hemma, och hennes man får jobba långa dagar för att ens kunna hålla lönen oförändrad, sedan det höjda bensinpriset gjort det dyrare att köra taxi.

De är några av de 21,5 miljoner mexikaner som lever på mindre än två dollar per dag och person. För dem är även små prisändringar svåra att hantera.

Det var därför som tusentals människor gick ut på gator och torg när tortillapriserna chockhöjdes förra året. Protesterna fick rege-ringen att lova prisstopp på tortillas, men de övriga matpriserna har bara fortsatt att öka sedan dess.

– Det är precis som före revolutionen 1910. Först en bankkris i USA och sedan stigande priser på mat här i Mexiko, säger lågstadieläraren Bulmaro Molina, som sitter och äter en taco med ris och kyckling till lunch.

Han sitter med ett par kolleger vid ett vitt plastbord intill tacoståndet i det lilla samhället Anenecuilco. I solskenet bakom dem står bygdens store son, revolutionsledaren Emiliano Zapata, staty.

– I dag är det svårare att komma över vapen än på hans tid. Annars hade det kanske blivit ett uppror på nytt, säger småbonden Manuel Gutierrez och nickar mot Zapata.

I måndags höll president Felipe Calderon ett tevesänt tal till nationen. Han vädjade om politisk samling och lovade en rad åtgärder för att ta kontroll över de skenande matpriserna. Bland annat vill han slopa importtullar på jordbruksprodukter, samtidigt som de fattigaste ska få en extra hundralapp i bidrag att handla för.

Men vänsteroppositionen och bondeorganisationerna är inte imponerade. “För lite, för sent”, blev domen. Och enligt en hög statstjänsteman som DN talat med är kretsen kring presidenten “mycket oroad”, eftersom Calderons popularitetssiffror faller snabbt.

Samma sak sker i många länder i Latinamerika just nu, oavsett regeringarnas ideologiska inriktningar. Den regering finns inte som ensam kan pressa ned världsmarknadspriserna på mat eller öka sitt lands livsmedelproduktion över en natt.

De senaste veckorna har signaler kommit som tyder på att världsmarknadspriserna har stabiliserats. Men det finns inte mycket som tyder på att priserna på mat kommer att sjunka inom kort. Tvärtom.

En rad faktorer håller priserna uppe: nya kostvanor i Indiens och Kinas växande medelklass, en svag dollar som gör att investerare försöker säkra sina pengar i råvaror, ökad produktion av biobränslen, högre transportkostnader på grund av oljepriset, och ren och skär spekulation.

Det har fått till följd att regeringar runt om i världen nu åter börjat tala högt om vikten av att vara självförsörjande på livsmedel. I en närmast total scenförändring från 1990-talets hyllningar av den globala frihandeln förefaller nu protektionism ha upphört att vara ett skällsord.

– Ett stort problem i dag är att flera av de stora kornbodarna i världen, bland dem Argentina och Brasilien, har reagerat med högre skatter och exportkvoter för att hind­ra livsmedel från att lämna landet. Det håller visserligen nere priserna i dessa länder, men samtidigt minskar utbudet globalt och priserna stiger för länder som Mexi­ko, som är beroende av import, säger ekonomen Gerardo Ezquivel på Colmexuniversitetet i Mexico City.

I dag importeras 45 procent av Mexikos mat, trots att landet var självförsörjande så sent som på 1960-talet. Förändringen tog fart i samband med skuldkrisen i början av 1980-talet, då Mexiko började avreglera sin marknad under översyn av Världsbanken och Internationella valutafonden.

Stödet till jordbruket skars ned drastiskt, samtidigt som regeringen höll fast vid ett system för subventionerade livsmedel som visserligen gjorde livet lättare för de fattiga i städernas utkanter men inte gav bönderna tillräckligt väl betalt för sina produkter.

När frihandelsavtalet Nafta trädde i kraft 1994 levde systemet vidare med hjälp av billiga livsme­del från USA. Men det mexikanska jordbruket gick in i en djup kris.

En del mexikanska bönder lyckades ställa om till att odla frukt, avokado och andra produkter som efterfrågades i de mer tempererade grannländerna i norr. Men tusentals tvingades sälja sin mark och söka lyckan som illegala invandrare i USA.

I dag lever omkring 11 miljoner mexikaner i USA, hälften av dem illegalt. De pengar som de skickar hem till släktingar och vänner har blivit en av de viktigaste inkomstkällorna för hemlandet.

Men efter att ha ökat stadigt år efter år har nu dessa försändelser börjat minska. Avkylningen av ekonomin i USA har gjort det svårare för illegala invandrare att hitta arbete, och flödet av människor åt andra hållet tilltar.

– Tusen mexikaner återvänder hem varje dag. Det är viktigt att erbjuda dem möjlighet att försörja sig på landsbygden, där de kan odla sin egen mat. Men då måste man satsa på landsbygdsutveckling, inte bara sätta sin tro till global frihandel, säger Amanda Galvez, som leder en forskargrupp på Unamuniversitetet i Mexico City.

Galvez får stöd av chefen för FN:s Livsmedels- och jordbruksorganisation FAO, som i veckan uppmanade världens regeringar att investera i en modernisering av jordbruket medan priserna är höga.

Men bland småbönderna i Zapatas gamla hemstad Anenecuilco är inte hoppet stort om ökat stöd från regeringen. I stället drömmer en del sig tillbaka till tiden då PRI, den institutionaliserade revolutionens parti, styrde landet.

– Det var bättre på den tiden. Då fick man åtminstone låna pengar. Nu får man ta allt ur egen ficka och går det åt skogen är det ens eget problem, säger Manuel Gutierrez, som varit lantarbetare och småbonde hela sitt liv.

Hans far slogs med Emiliano Zapata under revolutionsåren och nu ryktas det om att gerillor på landsbygden i södra delen av landet förbereder ett nytt uppror lagom till hundraårsjubileet av revolutionen 2010.

– Ja, inte vet jag vad som kommer att hända. Men vi bönder har det minsann inte lätt i det här landet, säger Manuel Gutierrez, me­dan hans fru Felipa bjuder på den enda lyx de har i huset, en söt frukt som kallas guachocote.

På sin jordlott på fyra hektar odlar de majs. Men de höjda världsmarknadspriserna ser de inte mycket av och deras årsinkomst ligger på omkring 6.000 kronor. Resten tar mellanhänderna, som i Mexiko ofta är transnationella företag.

– Hur ska jag kunna betala högre matpriser med en sån inkomst? frågar sig Manuel Gutierrez med en suck.

Erik de la Reguera

DN 2008-05-30

CUERNAVACA. Den colombianska Farcgerillan bekräftade på söndagen att dess högsta ledare sedan mer än 40 år tillbaka, Manuel “Tirofijo” Marulanda, är död. Hans bortgång innebär ett hårt slag mot gerillan, som nu riskerar att splittras i olika fraktioner.

– Det är med stor sorg som vi meddelar att vår överbefälhavare, Manuel Marulanda, har avlidit i en hjärtinfarkt, den 26 mars i år, efter en kort tids sjukdom, deklarerade gerillatalesmannen Timoleón Jiménez på en videoinspelning som skickades till TV-kanalen Telesur på söndagen.

Beskedet kom hela två månader efter dödsfallet och var med största sannolikhet en direkt reaktion på en intervju med Colombias försvarsminister som tidskriften Semana publicerade i helgen. I den citerade försvarsministern en “trovärdig källa” som hävdade att Manuel Marulanda avled i mars.

Marulanda hade lett Farc med järnhand sedan dess grundande 1964 och var en sammanhållande gestalt för en rörelse som ofta haft hårda interna konflikter mellan kommunistiska teoretiker i städerna och gerillans ledare i djungeln.

Under 1980- och 90-talen ledde han gerillans expansion, som kunde ske tack vare ökade intäkter från beskattningen av kokainproduktion. Han gav samtidigt grönt ljus till kidnappningar som finansieringsmetod, vilket lett till att omkring 700 människor i dag sitter fängslade under i Farcs djungelläger.

Bland dem finns den fransk-colombianska före detta presidentkandidaten Ingrid Betancourt. Frankrikes människorättsminister Rama Yade uttryckte på söndagen hopp om att Marulandas död ska leda till hennes frigivande.

Nu går Colombias största gerilla in i en känslig övergångsfas. Farc har pressats tillbaka militärt under de senaste årens regeringsoffensiv, men kontrollerar fortfarande stora områden på landsbygden, framförallt i södra delen av landet.

Någonstans mellan 8.000 och 17.000 gerillakrigare “beskattar” (eller utpressar, beroende på hur man ser det) såväl hederliga företagare och bönder, som kokainsmugglare, allt medan lokala politiker lever i skräck för gerillans torpeder.

Enligt Farc kommer nu den 59-årige Alfonso Cano, vars riktiga namn är Guillermo León Sáenz, att ta över posten som överbefälhavare för gerillan. Han har varit en medlem i gerillans högsta ledning, det så kallade sekretariatet, sedan 1980 och jagas för närvarande av militär i de centrala delarna av Colombia.

Det är dock oklart hur stor uppslutningen bakom Cano är i Farc. Gerillan är skakad efter en rad tunga motgångar de senaste månaderna. Den 1 mars dödades gerillans nummer två, Raúl Reyes, i en colombiansk räd in på ecuadorianskt territorium och kort därefter förråddes och dödades en annan medlem i gerillans högsta ledning, Ivan Rios, av en av sina soldater.

Nu när självaste “Tirofijo” också uppges vara död är risken för en splittring av gerillan i olika fraktioner uppenbar. Kommunikationen mellan gerillans olika “fronter” är bristfällig och intäkterna från kokainhanteringen stora, vilket ökar frestelsen att bryta sig loss.

Från regeringens sida hoppas man samtidigt att de tre dödsfallen i den tidigare “onåbara” gerillaledningen nu ska demoralisera dem som vaktar Ingrid Betancourt och de andra kidnappade, till den grad att de lämnar över vapnen och sina fångar i utbyte mot fri lejd.

Erik de la Reguera

DN 2008-05-26

CUERNAVACA. Sydamerikas nya union av EU-modell, Unasur, skapades under pompa och ståt vid ett toppmöte i Brasilien i fredags. Planerna för den nya unionen är ambitiösa, men spänningar mellan medlemsländerna riskerar att göra den handlingsförlamad.

När Unasur, sydamerikanska nationernas union, skapades i fredags hängde en outtalad fråga i luften: var det första steget mot ett starkt, oberoende Sydamerika, eller bara ännu en pappersprodukt som snart kommer att glömmas bort?

– Unasur måste så snabbt som möjligt kunna visa upp konkreta, mätbara resultat, sade organisationens första ordförande, Chiles president Michelle Bachelet.

Hon och statscheferna i de andra medlemsländerna är väl medvetna om att regionen har en lång historia av samarbetsorgan som aldrig blivit annat än vackra formuleringar i dokument.

Planerna för den nya unionen är i sanning storslagna: de närmaste sex åren ska två frihandelsområden (Mercosur och Andinska gemenskapen) slås samman för att skapa en gemensam inre marknad med fri rörlighet för människor och varor.

Det talas om infrastrukturprojekt, energisamarbeten och på sikt till och med en gemensam valuta.

Den stora skillnaden mot tidigare försök är framför allt att den regionala stormakten Brasilien denna gång lagt mycket av sin prestige i projektet.

Brasiliens president Lula da Silva ser Unasur som ett sätt att stärka regionens roll i världspolitiken, vilket i förlängningen skulle kunna ge Brasilien en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.

De senaste årens vänstervåg i Latinamerika har också fört med sig att många av kontinentens länder har socialistiska eller socialdemokratiska regeringar, vilka kommer väl överens.

Det stora undantaget är Colombia som är en nära allierad till USA.

Brasiliens förslag om ett regionalt försvarsråd i Unasur, som på sikt skulle kunna ersätta de amerikanska staternas samarbetsorganisation OAS, fick på fredagen skjutas på framtiden just på grund av Colombias motstånd

Erik de la Reguera

DN 2008-05-25

Publicerad i Dagens Nyheter den 25/5-08.

CUERNAVACA, MEXIKO. Sven-Göran Eriksson är nu den enda kvarvarande kandidaten till jobbet som förbundskapten i Mexiko. Ett avgörande möte ska hållas med svensken under söndagen, uppger ordföranden i det mexikanska fotbollsförbundet.

– De höga ekonomiska kraven som Luiz Felipe Scolari ställer kommer inte att accepteras av oss. Vi koncentrerar oss nu på en enda kandidat: señor Eriksson, säger Justino Compeán, ordförande i Mexikos fotbollsförbund, till sporttidningen Esto.

Uttalandet bekräftar de allt ihärdigare uppgifterna i mexikansk press, som gjort gällande att Sven-Göran Eriksson är den hetaste kandidaten till att bli Hugo Sanchez efterträdare på posten som förbundskapten.

Ett möte mellan Svennis och representanter för det mexikanska fotbollsförbundet ska, enligt Compeán, hållas i London under söndagen. Där väntas den stora stötestenen inte oväntat bli den ekonomiska ersättningen.

Enligt obekräftade uppgifter i mexikansk press har Eriksson erbjudits nio miljoner dollar plus en bonus om landet kvalificerar sig för VM i Sydafrika 2010. Men svensken uppges vilja ha betalt i det betydligt starkare brittiska pundet.

Ett definitivt besked om vem som blir Mexikos nästa förbundskapten väntas senast den 3 juni, men kommer parterna överens kan beskedet komma tidigare än så.

Tongångarna i mexikanska medier har i allmänhet varit positiva till Eriksson, då han anses ha god kännedom om mexikansk fotboll. Bland annat spelar en av Mexikos mest talangfulla spelare, Nery Castillo, i Manchester City.

Samtidigt väntar Sven-Göran Eriksson på ett slutligt besked från Manchester Citys thailändske ägare Thaksin Shinawatra om han får behålla jobbet som tränare i klubben eller ej. Mycket tyder dock på att svensken får söka sig nya uppdrag efter sommaruppehållet.

Erik de la Reguera

DN 2008-05-25

CUERNAVACA. Ett av den colombianska oppositionens starkaste kort inför kommande presidentval, senatorn Piedad Córdoba, utreds nu för samröre med Farc. Bevis för hennes och två andra kongressledamöters kopplingar till gerillan ska ha hittats i de datorer som beslagtagits i ett Farcläger.

De bärbara datorer och usb-minnen som den colombianska militären kom över i samband med den omstridda räden mot ett Farcläger på ecuadorianskt territorium i mars fortsätter att vara en till synes outtömlig källa till laddad information.

Nu menar åklagaren som leder utredningen att han har tillräckligt med bevis för att väcka åtal mot den liberala senatorn Piedad Córdoba, en av president Álvaro Uribes fränaste kritiker. Hon och elva andra personer misstänks för samröre med gerillan.

– Det här är en rökridå som regeringen lägger ut för att dölja den parapolitiska skandalen, sade Piedad Córdoba på fredagen sedan hon fått höra anklagelserna.

Den ”parapolitiska skandal” hon talar om har hittills lett till att drygt ett trettiotal parlamentsledamöter satts bakom lås och bom för samröre med de paramilitärer som dödade tiotusentals människor under åren kring millennieskiftet.

Nu kan en liknande ”Farcpolitisk skandal” vara på väg att rullas upp. Men eftersom Córdoba är senator ligger det på högsta domstolens lott att avgöra om hon och två andra parlamentsledamöter ska åtalas.

Córdoba förnekar inte att hon haft kontakter med Farc, då hon tidigare tillsammans med Venezuelas president Hugo Chávez deltagit i ett försök att få till stånd frigivanden av kidnappade.

Men åklagaren hävdar nu att det hittats bevis för att Córdoba varit Farcs förtrogna i den korrespondens och tusentals dokument som fanns i den dödade gerillaledaren Raúl Reyes datorer.

En Interpolutredning konstaterade nyligen att hårddiskarna inte har manipulerats. De indicier som påstås visa att Hugo Chávez gett ekonomiskt stöd till Farc, medan hans ecuadorianska kollega Rafael Correa ska ha tagit emot pengar av gerillan till sin valkampanj, avfärdas dock fortfarande av de anklagade.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter 24/5-08.

CUERNAVACA. I dag, fredag, möts ledare för tolv länder i Brasiliens huvudstad Brasilia för att bilda Unasur, de sydamerikanska nationernas union. EU står som modell för den nya organisationen och det planeras bland annat en gemensam valuta, ett regionalt parlament och ett militärt försvarsråd.

Stora ord ligger i luften när statschefer från hela Sydamerika möts på fredagen för att skriva under det grundande dokumentet för Unasur, de sydamerikanska nationernas union.

Venezuelas president Hugo Chávez kommer med all säkerhet att åkalla befrielsehjälten Simón Bolívar, som redan i början av 1800-talet drömde om ett starkt och enat Sydamerika för att kunna stå emot påtryckningar från den då gryende stormakten USA.

Frågan om vilket syfte som integrationsprocessen i Unasur har får dock, precis som med förlagan EU, olika svar beroende på vem man frågar.

De flesta av medlemsländerna är överens om att en successiv sammanslagning av frihandelsområdena Mercosur och Andinska gemenskapen, liksom de mer avlägsna planerna på en gemensam valuta, kan stärka den regionala ekonomin.

Men de senaste årens vänstervåg i Sydamerika, som gått hand i hand med tal om regionalt oberoende, ger också projektet en betydande politisk dimension.

Det mest omedelbara tecknet på det är den brasilianske presidenten Lula da Silvas förslag om att skapa ett sydamerikanskt försvarsråd.

I praktiken skulle ett sådant försvarsråd bli en konkurrent till – och på sikt möjligen kunna ersätta – de amerikanska staternas samarbetsorganisation OAS, som i dag är det organ som löser tvister mellan länderna på kontinenten.

Den stora skillnaden mellan OAS och det föreslagna försvarsrådet är att USA är medlem i OAS men inte i det senare.

Förändringen skulle innebära en allvarlig förlust av inflytande för USA, som betraktat Latinamerika som en amerikansk intressesfär allt sedan 1823.

Officiellt ger landet sitt stöd till den sydamerikanska integrationsprocessen, men samtidigt återupptar den amerikanska marinens fjärde flotta i sommar sin patrullering av Latinamerikas kuster, vilket inte skett sedan 1950-talet.

USA:s enda kvarvarande allierade i Sydamerika är Colombia, och det är också det land som är mest kritiskt till de politiska och försvarsmässiga aspekterna av integrationsprocessen.

Erik de la Reguera

EU är modellen:

Tolv medlemsländer och två frihandelsområden (Mercosur och Andinska gemenskapen) smälts samman efter EU-modell för att skapa en gemensam inre marknad i Unasur.

Av de tolv länderna är Bolivia, Colombia, Ecuador och Peru medlemmar i Andinska gemenskapen. Argentina, Brasilien, Paraguay, Uruguay och Venezuela är med i Mercosur.

Området har en befolkning på 376 miljoner och en yta på 17,7 miljoner kvadrakilometer, cirka fyra gånger större än EU.

Nu skapas ett sekretariat i Ecuadors huvudstad Quito och på sikt väntas ett parlament förläggas till Cochabamba i Bolivia.

DN

Publicerad i Dagens Nyheter den 23 maj 2008.

CUERNAVACA. Den colombianska Farcgerillan är i sönderfall. Det sade gerillakommandanten “Karina” till de församlade medierna sedan hon deserterat i helgen. Avhoppet innebär ännu ett hårt slag för Farc, men de flesta experter väntar sig ändå inte ett snabbt slut på konflikten.

Det var en hungrig och utsliten Karina som deserterade från Farcs 47:e front i helgen.

Den 40-åriga kommandanten hade då under en längre tid varit den högst uppsatta kvinnan i gerillan och setts som en förebild av många kvinnliga gerillasoldater, som utgör en tredjedel av marxistiska Farcs rekryter.

-Jag hade inte haft kontakt med den högsta ledningen på över två år och den militära pressen i området har varit hård. Det var det som fick mig att ta beslutet, sade hon på den kaotiska presskonferens som hölls i måndags kväll.

-Farc är i sönderfall, lade hon till.

“Karina”, vars riktiga namn är Nelly Ávila Forero, sade sig vara medveten om att det är dödsstraff på att desertera i Farc, men trots det valde hon att acceptera det erbjudande om skydd och amnesti som hon fått av självaste presidenten i Colombia, Álvaro Uribe.

Isoleringen av Karinas front uppges ha förvärrats i början av mars, då gerillans nummer två, Raúl Reyes, dödades i en colombiansk attack mot en gerillabas i Ecuador.

Bara några dagar senare förråddes och dödades även Iván Rios, Karinas närmaste överbefälhavare, av en gerillasoldat som var ute efter den belöning som regeringen erbjuder för Farcledares huvud.

Den 47:e fronten, som Karina ledde, drabbades sedan av en rad avhopp och enligt henne själv utgörs dess led nu bara av ett femtiotal man, jämfört med omkring 300 för några år sedan.
Regeringen vill gärna framställa hennes historia som typisk.

Enligt försvarsdepartementet har omkring 6.000 gerillasoldater deserterat de senaste åren. Samma källor menar att Farc gått från att ha omkring 17.000 soldater i sina led till att i dag ha omkring 8.000.

Oberoende bedömare är dock skeptiska till dessa uppgifter. För även om deserteringar är vanliga i gerillan så är även nyrekryteringen omfattande.

Många tonåringar på landsbygden lockas av den status och förhållandevis goda lön som man får som gerillasoldat.

Samtidigt är de flesta experter överens om att Farc tappat i styrka i många områden i landet. Numera är det framför allt i de fattigaste och mest marginaliserade regionerna i södra delen av landet som Farc är stark.

Erik de la Reguera

DN 2008-05-20

Det har varit en intensiv vecka: först frisknade jag till i La Paz efter några dagars höghöjdsmagsjuka och fick gjort åtminstone lite av allt det jag hade planerat.

Flög sen med Aerosur (inte helt förtroendeingivande) till Buenos Aires och tillbringade ett par dagar i Argentinas höstvackra huvudstad, där det var fix och trix och febrilt packande.

I går var allt klart och vi kunde lugnt sätta oss på en tiotimmarsflight till Mexico City med chilenska LAN (fantastiskt bra – bästa flygbolaget i Latinamerika, om ni frågar mig). Och nu är jag alltså här och pustar ut i R:s soffa.

Skönt.

Stan är lika kaotiskt härlig som vanligt. Och ikväll ska jag till Coyoacán. Yes box.

För övrigt har jag börjat blogga lite på DN:s så kallade Världenblogg också. Den ska dock bara finnas i några veckor, om jag har förstått det rätt.

MEXICO CITY. Invånarna i det västindiska landet Dominikanska republiken gav på fredagen Leonel Fernandez förnyat förtroende som landets president. Det blir hans tredje mandatperiod.

När 73 procent av rösterna i fredagens val räknats hade den liberale Leonel Fernandez fått 53 procent av väljarsympatierna, medan hans främsta rival Miguel Vargas Maldonado fick 41 procent. Det räckte för att Fernandez skulle utropa sig till segrare i valet.
Vargas Maldonado erkände sig snabbt slagen, även om han klagade över ”ett skamlöst användande av statliga resurser” i Fernandez kampanj. Den stora segermarginalen gjorde att det inte krävdes någon andra valomgång.
Dagarna före valet inträffade en rad smärre våldsincidenter, i vilka minst tre människor dödades och åtta skottskadades. Men på själva valdagen gick allt lugnt till, uppgav valobservatörer på plats.
Dominikanska republiken har sedan Leonel Fernandez kom till makten 2004 haft en ekonomisk tillväxt på omkring 8-9 procent per år, vilket gjort landet till en ekonomisk motor i Västindien.
Det senaste året har dock tillväxten avtagit, mycket på grund av den försvagade konjunkturen i USA. Fortsätter den utvecklingen kan Fernandez snabbt hamna i onåd hos befolkningen, som än så länge haft överseende med att sociala reformer uteblivit under hans mandatperiod.
Men på fredagskvällen var regeringspartiet PLD:s supportrar ute på gatorna och firade till fram på småtimmarna, allt medan rytmerna av den för landet så karaktäristiska merenguen genljöd i Santo Domingo.

Erik de la Reguera

DN 2008-05-17

Det är inte alltid lätt att vara korrespondent. Sedan ett par dagar tillbaka har jag feber och en kass mage, kanske (men jag har inga bevis) orsakat av maten på det där kinahaket bredvid café Alexander i Sopocachi.

Som tur var hade jag dock hunnit börjat vänja mig vid höjden här i La Paz (det pendlar mellan 4000 och 3100 m) innan magen gick i strejk. Och jag hann skriva lite om folkomröstningen i Santa Cruz, här och här.

Medan jag väntar på att bli frisk lägger jag ut några bilder från första maj på Plaza Murillo:

Vicepresident Álvaro García Linera och president Evo Morales knyter sina nävar.

Moi, som talar med aymarakvinnor.

Soldater utanför telekombologet Entels huvudkontor, sedan Evo Morales mitt under sitt förstamajtal skrivit under ett dekret som nationaliserar bolaget.