Yearly Archive: 2007

WIEN. Polishelikoptrarna smattrade över hustaken och kravallstaketen stod utplacerade över hela Wiens innerstad när Vladimir Putin kom på statsbesök i veckan. I släptåg hade han mannen som kallats ”Ryssen som vill köpa Österrike” – oligarken Oleg Deripaska.

En enorm säkerhetsapparat hade mobiliserats för att skydda den ryske delegationen. Polisen sa sig frukta våldsamma protester, men möttes bara av små grupper av människorättsaktivister som demonstrerade fredligt.

Högt på agendan under samtalen med förbundskanslern Alfred Gusenbauer stod affärsuppgörelser i miljardklassen, bland annat överenskommelser om ryska gasleveranser.
Men att göra affärer med Ryssland är inte okontroversiellt i Österrike. Särskilt inte sedan flera av landets storföretag fått ryska ägare de senaste månaderna.

Framförallt är det en man som blivit rubrikernas man: oligarken Oleg Deripaska. Han har blivit en både fruktad och omsusad figur i österrikiskt näringsliv sedan han nyligen köpte 30 procent av aktierna i byggnadsföretaget Strabag och kort därefter blev storägare i bildelstillverkaren Magna Steyer, en av Österrikes största arbetsgivare. Mycket tyder på att han tänker fortsätta investera i landet.

De kritiska undertonerna i medierapporteringen är svåra missa och tidningen Österreich kallar Deribaska ”Ryssen som vill köpa Österrike”. Tidningen publicerade också nyligen en artikel om att oligarken funderar på att köpa den gamla presidentvillan.

Situationen blir inte bättre av att ryssarna tagit över svenskarnas rykte som Alpernas värsta partyturister. För en tid sedan hotade flera hotellägare i österrikiska skidorter med att inte ta emot fler ryska turister om de inte ändrade sitt dåliga beteende. Det hela var nära att orsaka en diplomatisk kris, men avstyrdes i sista stund.

Och efter att Österrike röstats ut ur melodifestivalen redan i kvalomgången ”av en östeuropeisk maffia”, som besvikna rubriker hävdade, är det måhända än svårare att ta emot de ryska pengarna.

Men att kapitalet behövs, det visas av att Magna Steyr bara några dagar efter Deripaskas aktieköp lade ett stort bud på biltillverkaren Crysler. Så det är nog bara att fortsätta servera vodka på Afterskin.

Erik Gustafsson

Den här krönikan publicerades den 29 maj i UNT.

Det var latinamerikansk filmfestival här i Wien nyligen och jag och Stjärnan såg så mycket vi hann med. En av höjdpunkterna var den argentinska filmen Cronica de una fuga, som också var tävlingsbidrag vid förra årets Cannes-festival.

Regissören Adrian Caetano berättar med säker hand om några unga män som grips av juntans män i Buenos Aires, 1977. Historien är verklighetsbaserad och bygger på överlevandes vittnesmål. Den skakar om. Här ovan finns trailern.

Och så ett bonustips:

Ingmar Bergmans experimentella film Persona är stor konst. Upptäckte den häromdagen, 41 år efter dess premiär. Bibi Andersson, Liv Ullman och Margaretha Krook är fantastiska.

Här ett klipp:

http://www.youtube.com/watch?v=TshUyaoI1PA

Så här lagom till sista april har jag ett förslag: avsätt en bråkdel av sillunchbudgeten till att stödja de politiska fångarna i Oaxaca.

I förrgår fick jag ett mejl från Anna Johansson, en svenska som bott och arbetat i Oaxaca i drygt 20 år och en av grundarna av organisationen Piña Palmera.

Hon är oroad efter att ha talat med Gilberto Lopez, en advokat som på frivillig basis försvarar flera av de politiska fångarna i Oaxaca. Totalt sitter i dag 46 personer fängslade för att ha deltagit i motståndsrörelsen APPO.

En av dem, Cesar Mateos, har jag skrivit om här på bloggen ett flertal gånger. Ni minns kanske att han ”försvann” efter att jag träffade honom i november förra året och sedan torterades och fängslades på orättfärdiga grunder.

Hans advokat begär inget arvode, men behöver hjälp att täcka de utgifter han har. Anna Johansson skriver:

”De lagliga processerna är långa och svåra och myndigheterna gör allt de kan för att försvåra dem. Istället för att åka en gång till en myndighet en timme utanför staden så tvingar de advokaten att åka fem gånger för samma ärende. Och när de lyckades fria Marcelino Coache så hittade myndigheterna på nya anklagelser”.

Hon erbjuder sig att föra pengar vidare till advokat Gilberto Lopez:

”Om någon sätter in pengar på mitt konto i Nordea i Sverige (600110-0269) så ser jag till att det blir överfört hit och så ger jag de direkt till Cesars advokat Gilberto Lopez. Han är också försvarare för Flavio Sosa, Horacio Sosa och Eric Sosa. Eftersom han är deras vän så tar han inte betalt (och de litar på honom) men han behöver pengar för att betala kopior, resekostnader, etc.”

Det är viktigt att meddela Anna när en insättning sker – mejla till humanistanna@yahoo.se.

Slutligen kan jag tipsa om en krönika i söndagens UNT om samma ämne.

WIEN. I samma veva som årets österrikiska viner presenteras av vinodlarna här, dimper ett mejl ned i min inbox. Det är från Mexiko.

Mejlet handlar om Cesar Mateos, en mexikansk man som ”försvann” spårlöst samma dag som jag intervjuade honom i november förra året.

Jag har haft svårt att glömma honom sedan dess, inte minst eftersom jag våndats över mitt eget ansvar.

En del av er minns kanske Cesar, jag skrev i UNT om hur han fördes bort av okända beväpnade män och sedan inte gick att hitta. Då befann jag mig i staden Oaxaca i Mexiko, där en lärarstrejk slagits ned av guvernörens polis.

Cesar Mateos var en av tusentals aktivister som protesterade mot de förföljelser som drabbade lärarna. Och visst, han visste att han tog en risk. Men frågan är om han anade vilket ”straff” som väntade för hans politiska engagemang.

I mejlet vittnar hans mor om vad han utsattes för:

”De förde honom till ett mörkt rum och satte honom på vad som verkade vara en plasthink. De misshandlade honom brutalt medan de krävde svar på en rad frågor om lärarfacket och de sociala rörelser som stött lärarna. […] De ville att han skulle uppge personuppgifter om medlemmar i rörelsen.
När han vägrade göra det torterade de honom; de slog hårt med öppna handflator mot hans öron, sparkade honom i magen, på sidorna, i ryggen, på benen, och hotade att döda honom om han inte pratade. […] De fortsatte att slå honom på öronen tills trumhinnorna sprack och det rann blod ur dem. […] De gav honom elchocker i näsan och i munnen, skrek tillmälen och förolämpningar, tryckte en gevärsmynning i hans panna och tryckte av en tomhylsa, och sa att de skulle döda honom om han inte samarbetade.”

Tortyren fortsatte i timmar, bland annat kopplades elkablar till Cesars könsorgan. Allt medan männen i rummet tilltalade varandra med militära gradbeteckningar.
I dag sitter Cesar Mateos fängslad, misstänkt för kidnappning, väpnat rån och misshandel – just de brott han själv utsatts för. Hur kan detta få fortgå?

Svaret är att guvernörens parti, PRI, är en nödvändig samarbetspartner i landets kongress för Mexikos president Felipe Calderon. Det är en fråga om makt, helt enkelt. Men Calderons tal om mänskliga rättigheter ekar ödsligt i Cesars cell.

Erik Gustafsson

Den här krönikan publicerades den 29 april 2007 i UNT.

Roligt med alla kommentarer. För att fira dem ska jag berätta om ett annat firande, som jag av en slump fick uppleva häromdagen i min idyllförort:

Jag kommer gående längs en av de vindlande gatorna i Perchtoldsdorf då jag får höra ett taktfast och lite ödsligt trummande. Det kommer allt närmare, men gatan är tom, inte en människa i sikte. Några sekunder senare svänger ett tjugotal uniformerade män runt gathörnet och kommer gående mot mig.

Männen är i medelåldern, de är iklädda märkliga hattar och mot deras axlar vilar stora musköter. Det är en scen som tagen ur ett annat sekel.

En fanbärare kånkar på en stor och färggrann fana, trumslagaren trummar lakoniskt på sin sorgsna trumma. Ingen säger något. Ingen applåderar. De passerar i tystnad.

En halvtimme senare ser jag de uniformerade gubbarna igen. Nu står de still och har fått sällskap av en blåsorkester som spelar ompaompamusik. Ett antal civilister i lederhosen har ställt ut några bord med ölsejdlar på.

Jag frågar försiktigt en förbipasserande vad det hela rör sig om. Det visar sig att evenemanget anordnas av en förening som vill högtidlighålla den habsburgska arméns seger över turkarna 1809, då imperiets huvudstad Wien belägrades. När jag frågar ”varför?” de högtidlighåller detta är det ingen som verkar kunna, eller vilja, svara.

Jag och Stjärnan står kvar och lyssnar på ompaompa-musiken en stund. När samhällets katolska präst ska välsigna evenemanget, går vi.

Det har gått en dryg månad sedan jag skrev här senast. Men nu är jag tillbaka, direkt från staden där apfelstrudels, tysk marschpop och schnitzlar regerar, där modet inte hunnit fram till 00-talet och där en allt äldre befolkning äter semmels och lättkokta ägg till frukost medan vinet växer på de smyggravida kullarna här runtomkring.

Den idylliska förorten Perchtoldsdorf (tog mig 2 veckor att lära mig uttala det) som jag bor i sedan två månader är en oas för bättre bemedlad medelklass och pensionärer som vill fly stressen i centrala Wien. Lummiga parker, tyrolerdisajnade Weinbaums, lekplatser för barnen och arkitektur som för tankarna till ett Tintinalbum, minns inte vilket, får söndagsflanörerna att se så där lagom tillbakalutat belåtna ut. Allt kretsar kring kyrkan i centrum förståts. Här är vi katoliker.

Hundarna också. Ibland skäller de på en, ibland lufsar de runt förnöjda i parken, men de lever gott de där hundarna, ”bättre än många människor i Mexiko”, som Stjärnan konstaterar krasst, allt medan tvååringen ropar ”Wowohw” och pekar med hela handen.

Nej, det är inte vår tvååring, så mycket har inte hänt.

Men jag har hunnit få jobb på FN och den tysktalande framtiden verkar sträcka sig ut i en närmast oändlig rymd, lite som ett svart hål eller en supernova (notera stjärnmetaforerna), och långt bortom de ”fem-sex veckor” som jag trodde att det först rörde sig om. Och det känns… bra!

Tyskan är fortfarande lika rörig som en mikrad apfelstrudel. Men Günther, som äger det lokala kaféet i grannförorten Rodaun, förstår ändå ett och annat av det jag säger. Igår hade jag ett samtal med honom som var sex-sju fraser långt. Dessutom handlade det om något så tekniskt som en fax. Nej, inte en tax. En fax.

Och okej, jag har förstått att bilder är efterfrågade. Därför kommer jag inom kort att inleda ett rätt ambitiöst dokumentärt fotoprojekt om mitt liv i förorten. För det här landet förtjänar en extra koll – jawohl!