Vinnare kämpar för kvinnors rätt

MEXICO CITY. Årets vinnare av Stieg Larsson-priset är den nicaraguanska kvinnorättsaktivisten Vilma Nuñez de Escorcia. Hon kämpar för kvinnors rättigheter i ett land där aborter är totalförbjudna och abortläkare kan få långa fängelsestraff.

DN fick en telefonintervju med en glad pristagare som hoppas att hennes tillvaro ska bli lite tryggare av den internationella uppmärksamheten.

-Ärligt talat visste jag inte mycket om Stieg Larsson innan jag fick beskedet häromdagen. Men nu har jag börjat läsa Milleniumtrilogin och visst verkar det finnas ett underliggande budskap i böckerna som har koppling till det vi gör här, säger Vilma Nuñez de Escorcia till DN på telefon.

Stieg Larsson-priset instiftades av Norstedts förlag och författarens far och bror för tre år sedan. I år är det första gången som prissumman på 200 000 kronor går till en person som lever utanför Sveriges gränser.

Den 72-åriga Vilma Nuñez de Escorcia är en veteran inom Nicaraguas kvinnorörelse. Hon stod på sandinisternas sida under störtandet av diktaturen 1979 och blev efter revolutionen utsedd till Nicaraguas första kvinnliga domare i högsta domstolen.

Den röda tråden i hennes engagemang har hela tiden varit kampen för kvinnors rättigheter.

– Redan som barn insåg jag att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor.

I dag leder hon organisationen Cenidh, som arbetar för att minska våldet mot kvinnor.

– Enbart i år har 65 kvinnor mördats i Nicaragua, en mycket hög siffra i ett så litet land.

För fyra år sedan kom sandinisternas ledare Daniel Ortega tillbaka till makten via valurnorna. Men Vilma Nuñez de Escorcia är numera en av hans fränaste kritiker.

– Ortega vann valet tack vare en pakt med den katolska kyrkan. Resultatet har blivit att abort i dag är totalförbjuden, säger hon.

Minst ett hundratal kvinnor dör varje år i Nicaragua till följd av illegala aborter. Kvinnor som gör abort och deras läkare kan dömas till långa fängelsestraff. Men mycket tyder på att Ortega väljs om i presidentvalet den 6 november.

– Hans styre blir alltmer auktoritärt. På senare tid har personangreppen mot mig ökat i de statliga medierna och de regelrätta hoten likaså. Så jag ser faktiskt det här priset som ett slags sköld, säger Vilma Nuñez de Escorcia.

Stieg Larsson-priset delas ut i Stockholm den 9 november.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 15 oktober 2011.

Continue reading

Missnöjet med brister i gruvorna lever kvar

MEXICO CITY. I dag är det ett år sedan de 33 gruvarbetarna i San Joségruvan i Chile undsattes i en av de mest spektakulära räddningsaktioner världen skådat. Omar Reygadas är liksom många andra fortfarande märkt av upplevelsen – och missnöjet växer med att säkerheten inte förbättrats mer i gruvorna.

– Länge led jag av svåra mardrömmar. De har avtagit nu, men det händer ofta att jag blir liggande vaken och tänker på vad som hade kunnat hända med oss där nere, säger Omar Reygadas.

Denne lågmälde 57-åring är tredje generationens gruvarbetare och bor fortfarande kvar i staden Copiapó, bara några kilometer från den numera igenbommade San Joségruvan. Han är en av de 33 överlevarna från den dramatiska olyckan förra året.

– Jag har arbetat i gruvnäringen i hela mitt liv. Har alltid tyckt om det. Men San Joségruvan var den mest vanskötta gruva jag sett. Folk förlorade armar och ben i olyckor, det var tillbud i stort sett varje dag. Gruvbolaget brydde sig inte om annat än att göra vinst, säger Omar Reygadas.

För ett drygt år sedan rasade berget ned över Omar Reygadas och de andra 32 männen i hans arbetslag. De tog sig till ett skyddsrum på 688 meters djup. Där insåg de snart att de var helt avskurna från omvärlden.

Nödprovianten var snålt tilltagen: den dagliga ransonen blev två matskedar tonfisk per person.

– Jag förlorade nästan 20 kilo i vikt. Så var det för oss alla, säger Omar Reygadas.

Samtidigt inleddes en dramatisk räddningsoperation ovanför dem. Chiles regering satsade miljonbelopp på att få upp gruvarbetarna. Efter 69 dagar och nätter – den längsta tid som någon överlevt ett gruvras – kunde till slut samtliga hissas upp oskadda.

Omar Reygadas blev den sjuttonde arbetaren som fick kliva ur hissburen ”Fenix” och möta strålkastare, tevekameror och Chiles president Sebastian Piñera. En miljard tevetittare följde dramat.

Året som gått sedan dess har varit turbulent. Till en början översköljdes gruvarbetarna av presenter och gratis resor, som inte sällan var ett slags förtäckta produktplaceringar. Efter några månader falnade dock stjärnglansen.

I dag kan bara en handfull av männen försörja sig på att ge föreläsningar. Övriga är arbetslösa, sjukskrivna eller tar ströjobb som grönsakshandlare och annat.

– Gruvbolagen vet att vi inte accepterar dålig säkerhet – och att vi har kontakt med journalister. Så vem skulle vilja anställa oss? säger Omar Reygadas.

Han och de andra sätter hoppet till intäkterna från en kommande bok och Hollywoodfilm som är under produktion. Men exakt hur mycket pengar det kan ge dem är oklart.

Fjorton av männen har lyckats förhandla till sig en mindre förtidspension av hälsoskäl. Men rättsprocessen mot ägarna till San Joségruvan har knappt inletts. Samtidigt har männen bestämt sig för att kräva skadestånd även av staten.

– Självklart är vi tacksamma mot regeringen för räddningsinsatsen. Men myndigheterna gjorde inte de kontroller som man borde ha gjort före raset, förklarar Omar Reygadas.

Än i dag är säkerheten bristfällig i många gruvor. Första halvåret i år omkom 13 människor i gruvolyckor i Chile. Regeringen pekar på att det är något mindre än tidigare år, men överlevarna från San Josegruvan är långtifrån nöjda.

– Det är tungt att se att så lite har förändrats. Vi hoppades att medieuppmärksamheten skulle leda till bättre säkerhet. Men många privata bolag struntar i föreskrifterna och tyvärr är fackföreningarna svaga i de små gruvorna häromkring, säger Omar Reygadas.

Erik de la Reguera

Längsta tid som någon överlevt ras i en gruva

Den 5 augusti 2010 rasade enorma mängder sten och bråte ned på olika nivåer i San José-gruvan, där guld och koppar outvinns. 33 av gruvarbetarna rapporterades saknade.

Drygt två veckor senare skickade de genom ett borrhål, som räddningsmanskapet borrat, upp med en lapp där det stod ”Vi lever och mår bra – alla 33 i skyddsrummet”. Männen hade tagit skydd på 688 meters djup och överlevt på reservmatransoner.

En intensiv räddningsinsats inleddes, men det var först när president Sebastian Piñera satsat hela sitt förtroendekapital och stora ekonomiska resurser som de 33 arbetarna kunde undsättas efter att ha varit instängda i 69 dagar. Den längsta tid som någon överlevt ett ras i en gruva. Gruvan stängdes efter raset, men rättsprocessen mot bolaget har knappt inletts.

Publicerat i DN den 13 oktober 2011.

Continue reading

Ingen chili utan smärta

MEXICO CITY. Tortillan öppnar sig i min handflata och tar emot köttet och lökskivorna. Några droppar citronsaft och en liten skopa röd chilisås faller över den, innan jag slutligen kan föra tacon mot min mun, full av det mexikanska kökets aromer.

Någon sekund senare bränner det till mitt på tungan. Hettan sprider sig snabbt. Svetten tränger fram i min panna, ögonen tåras och blicken söker desperat efter vatten.

– Här, ta lite salt, det hjälper, säger min vän Xochitl och räcker fram karet.

Hon borde veta, tänker jag, och skakar snabbt ut salt i handen. Det hjälper, branden i gommen släcks tillfälligt. Men på papptallriken framför mig väntar nästa smakexplosion.

Upplevelsen jag just haft kallas för att ”enchilarse”. Någon exakt översättning från spanskan finns inte, men att ”chilifiera sig” kommer rätt nära. En utlänning kan lätt få för sig att det bara beskriver ett obehagligt tillstånd som helst bör undvikas. Men för många mexikaner är det tvärtom en känsla man söker efter, och som då kallas för att ”enchilarse rico”.

– Det är en balansgång. För mig handlar det om både njutning och smärta. Om man ska få maximal njutning gäller det att ligga nära gränsen för vad man klarar av, säger min vän Xochitl med ett snett leende, medan hon tillreder nästa taco.

På restaurangen vi sitter på, liksom alla andra matställen med självaktning i Mexiko, finns salsa roja (röd chilisås), salsa verde (grön chilisås) och helst också guacamole och lök med habanero utställt bredvid salt- och pepparkaren. Och även om alla mexikaner inte är lika förtjusta i chili som Xochitl, skulle många ändå hålla med henne om det hon säger en stund senare:

– Bränner det inte, så smakar det inget. Så enkelt är det.

I Mexiko har chilipeppar varit en central del av matkulturen i tusentals år. Olika typer av chili har odlats av ursprungsfolken sedan 5200 år före Kristus. När spanjorerna anlände till dalen där Mexico City ligger i dag var det därför inte oväntat stark och smakrik mat som väntade vid aztekernas bord.

Besökare lär sig snabbt att den minsta chili kan innehålla enorm hetta. Men det kan ändå vara svårt att hålla den där berömda balansen. För det finns fler än 150 sorters chili att välja på och de kommer i alla tänkbara färger och storlekar och med mycket varierande smakstyrka.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 8 oktober 2011.

Continue reading

Twittrare dödades i Mexiko

MEXICO CITY. Den mexikanska maffians nya måltavlor är bloggare och twittrare. Två torterade och vanställda kroppar har hittats hängande från en bro i staden Nuevo Laredo vid gränsen till USA – bredvid ett anslag med hotelser mot nätaktivister.

Det makabra fyndet gjordes i tisdags kväll. De dödas identitet är ännu okänd, men myndigheterna uppger att rör sig om en kvinna i 20-årsåldern och en något äldre man.

Offren uppvisade tecken på bestialisk tortyr och föreföll ha blivit kallblodigt avrättade. Två dygn efter fyndet har ännu inte någon anhörig hört av sig till myndigheterna.

Ett anslag var uppsatt i närheten av liken. På det stod att läsa:

”Så här kommer det att gå för alla som publicerar lustiga saker på nätet. Det är bäst att ni lyssnar. För vi kommer att ta er.”

Specifika hot riktades mot bloggen ”Blog del Narco” och ett nätforum som fungerat som informationskanal för människor i delstaten Tamaulipas, som Nuevo Laredo tillhör.

Underskriften på anslaget gick heller inte att misstolka: ”Z” för Zetas. Det är ett brottssyndikat som bildades för ett tiotal år sedan av före detta elitsoldater. Numera är Zetas en av Mexikos mäktigaste kriminella organisationer, med närvaro längs hela den mexikanska och amerikanska östkusten, liksom i Centralamerika.

Basen för denna kriminella organisation är delstaten Tamaulipas. Där har de lokala medierna mutats och hotats till tystnad sedan flera år tillbaka.

Men situationen har förvärrats sedan ett krig mellan Zetas och deras tidigare allierade i Golfkartellen bröt ut i början på 2010. Tusentals har dödats i detta maffiakrig.

Bristen på tillförlitlig information har gjort Twitter och bloggar till medborgarnas bästa resurser när de söker trygghet i en brutal vardag. På twitterhashtags som #reynosafollow delar användare med sig av information och varningar.

Utan nätaktivisterna skulle mycket av det som pågår i Tamaulipas och andra delstater aldrig nå ut till omvärlden.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 17 september 2011.

Continue reading

Narkotikamaffian en valfråga i Guatemala

MEXICO CITY. Efter söndagens presidentval i Guatemala väntar nu en andra och avgörande valomgång. Klart är att den stora valfrågan blir kampen mot narkotikamaffian. Men i detta av fattigdom och våld plågade land är saker sällan så svartvita som de framställs på valmöten.

Den 60-årige före detta generalen Otto Pérez Molina fick flest röster i söndagens val, men nådde inte det magiska 50-procentsstreck som hade gett honom segern redan i första omgången.

Nu får han i stället finna sig i att möta tvåan, Manuel Baldizón, i en andra valomgång som ska hållas den 6 november.

Båda har fått vind i ryggen efter löften om hårda tag mot brottsligheten. Guatemala har en av världens högsta mordfrekvenser med 40 mord på 100 000 invånare. Men de ansvariga för våldet finns inte enbart i fattigkvarterens gäng.

När jag var i Guatemala City senast träffade jag en ung man som arbetade som bartender på restaurangkedjan Fridays i den flotta stadsdelen Zona 10. Han tjänade inte mycket, sa han, bara omkring 1 500 kronor i månaden. En nachotallrik på restaurangen kostade mer än vad han tjänade på en hel kväll.

Bland kunderna fanns delar av landets societet. Där fanns den spanskättade vita eliten. Men där fanns också en ny och växande grupp: maffians oligarker.

– De stannar till med stora bepansrade bilar och kommer in med vapnen dinglande från höften. Man behöver inte vara något geni för att lista ut vad de ägnar sig åt… men de ger mycket dricks, sa bartendern med ett snett leende.

De nyblivna kokainmiljonärerna har också för vana att ge generöst med ”dricks” när de finansierar valkampanjer. Den generositeten har gått så långt att statsvetare varnar för att det här kan bli valet då maffian slutligen tar steget in i maktens finrum.

Den gamla eliten är splittrad. Medan vissa kraftsamlar, förbereder sig andra för en strategisk allians. Ambivalensen märks också av hos de båda presidentkandidaterna.

Exgeneralen Pérez Molina har stöd av militäretablissemanget och flera av landets mäktigaste familjer för att sätta in militären mot maffian. Men efter ett Wikileaksavslöjande har han tvingats erkänna att han tidigare umgåtts med maffiafamiljen Mendoza.

Baldizón har gjort stor sak av att han vill att grova brottslingar avrättas – och gärna inför publik. Men han har sina rötter i Peten, en gränsprovins som till stor del kontrolleras av narkotikamaffian och där hans allierade är allt annat än oskuldsfulla lamm.

Fattigdomen och de djupa inkomstklyftorna då? Dem lämnar kandidaterna långt ned på agendan i detta guatemalanska val.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 15 september 2011.

Continue reading

Exgeneral favorit i Guatemalas val

MEXICO CITY. I går gick Guatemalas sju miljoner väljare till valurnorna för att utse ny president. Favorit till segern var en tidigare general vars huvudbudskap har varit hårdare tag mot brottsligheten. Men samme man anklagas också för delaktighet i massakrer under inbördeskriget på 1980-talet.

Köerna ringlade långa utanför vallokalerna i Guatemala på söndagen. Enligt de första rapporterna hade röstandet gått lugnt till, men något officiellt valresultat fanns inte att tillgå vid denna upplagas pressläggning.

De sista opinionsmätningarna tydde på att den 60-årige Otto Perez Molina skulle segra med bred marginal. Mer oklart var dock om han skulle nå de 50 procent som krävs för att undvika en andra valomgång i november.

Perez Molinas kampanjslogan i valrörelsen har varit ”Mano dura”, den knutna nävens politik. Han har lovat rekrytera 10 000 nya poliser och 2 500 soldater för att bekämpa narkotikamaffian, ett budskap som gått hem i detta land som haft oturen att ligga mitt på kokainsmugglarnas favoritrutt upp mot USA.

Mexikanska och inhemska maffior utkämpar sedan flera år ett blodigt krig om kontrollen över narkotikasmugglingen i Guatemala, samtidigt som politiker och polis hotas eller mutas till lydnad. Sjutton mord begås varje dag.

Bland andra regeringspartiet UNE:s kandidat Sandra Torres har försökt påpeka att våldet får näring ur den utbredda fattigdomen och de stora inkomstklyftorna. Men Torres, som länge var den främste utmanaren till Perez Molina, blev för en månad sedan förbjuden av författningsdomstolen att ställa upp i valet, eftersom hon varit gift med den sittande presidenten Alvaro Colom så sent som i våras.

På valdagen var det därför bara den unge karriärpolitikern Manuel Baldizón och veteranen Eduardo Suger – båda rejält till höger om mitten – som såg ut att kunna ge Perez Molina en match om presidentposten.

Ytterligare sju kandidater ställde upp, bland dem fredspristagaren Rigoberta Menchu, men ingen av dem ansågs ha någon reell möjlighet att utmana topptrion.

Människorättsorganisationer har fört fram misstankar om att Perez Molina kan ha varit inblandad i massakrer i Quiché-provinsen under inbördeskriget på 1980-talet. Han anklagas också för att ha gett klartecken för tortyr under sin tid som chef för underrättelsetjänsten på 1990-talet.

Hittills verkar dessa anklagelser dock inte ha skadat Perez Molina nämnvärt. Möjligen beror det på att omkring en tredjedel av de röstberättigade är under 30 år gamla och därför har få eller inga minnen av inbördeskrigets grymheter. Många av dessa ungdomar är däremot direkt berörda av maffiavåldet.

Erik de la Reguera

De tre främsta kandidaterna

Otto Perez Molina, 60, är före detta general och lovar att sätta in militären i en stor offensiv mot brottsligheten. Människorättsorganisationer har anklagat Perez Molina för delaktighet i massakrer under inbördeskriget (1960-1996), då omkring 250 000 dödades och 80 procent av morden begicks av militären.

Manuel Baldizon, 41, är en karriärpolitiker från partiet Lider som vill återinföra dödsstraffet i Guatemala. Han utlovar större medborgerligt inflytande i politiken, men har också anklagats för att ha band till narkotikamaffian i sin hemprovins Peten.

Eduardo Suger, 73, från partiet Creo är akademiker och veteran inom guatemalansk politik. Han är grundare av ett privatuniversitet och vill bland annat att staten satsar mer på utbildning.

Publicerat i DN den 12 september 2011.

Continue reading

Uruguay ber om ursäkt för FN-brott

MEXICO CITY. Uruguays president José Mujica har tvingats be Haiti om ursäkt för sexuella övergrepp begångna mot en 18-årig haitisk man i staden Port-Salut. Förbrytarna är uruguayanska FN-soldater, som filmat övergreppen och publicerat dem på internet.

I ett brev till sin haitiske kollega Michel Martilly skriver president Mujica att han skäms för ”de illdåd som några av mitt lands soldater har utfört”. Hårda straff utlovas för de skyldiga.

På den omtalade videon syns hur fem FN-soldater tvingar ned en ung haitisk man på en madrass och skrattande utsätter honom för vad som förefaller vara sexuella övergrepp.

Händelsen inträffade i slutet av juli och har väckt starka känslor i Haiti. Mannen som utsattes för övergreppen hävdar att han våldtagits, något som såväl Uruguays militär som en preliminär FN-rapport hittills avvisat.

Det är inte första gången som uruguayanska FN-soldater är inblandade i skandaler. Tidigare har bland annat tydligt sexuella bilder på haitiska barn påträffats i flera soldaters mobiltelefoner.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 8 september 2011.

Continue reading

Twittrare riskerar fängelse

MEXICO CITY. Två mexikanska twittrare riskerar upp till 30 års fängelse, sedan de gripits och åtalats för ”terrorism”. Åtalet har rört upp starka känslor i Mexiko, där sociala nätverk har förvandlats till något av yttrandefrihetens sista utpost i de delar som är värst drabbade av maffiavåldet.

”Min svägerska ringde just och sa att de kidnappat fem barn från skolan Alfonso Arroyo”, skrev läraren Gilberto Martinez Vera på sitt twitterkonto den 25 augusti.

Radiojournalisten María de Jesús Bravo spred liknande uppgifter på sitt twitterkonto.

Uppgifterna visade sig vara falska – några maffiaattacker ägde aldrig rum. Men enligt delstatens Veracruz åklagare tvingades 22 skolor stänga för dagen och 26 trafikförseelser registrerades när oroliga föräldrar snabbt försökte hämta hem sina barn.

De båda twittrarna har nu gripits och riskerar 30 års fängelse för att ha spritt ”terror” och ogrundad oro. Människorättsorganisationer protesterar mot brottsrubriceringen och menar att ryktesspridning är ett symptom på att den vanliga nyhetsrapporteringen i praktiken är satt ur funktion.

I Veracruz har maffiavåldet ökat de senaste månaderna, samtidigt som minst tre journalister mördats. Ytterligare minst tio journalister har tvingats fly från delstaten.

Liknande tendenser finns i andra delar av landet där brottssyndikaten Zetas och Golfkartellen verkar: nyhetsredaktioner infiltreras och tystas genom hot.

Medborgarnas reaktion mot denna radiotystnad har blivit att söka information på annat håll. Så kallade hashtags på sociala nätverk har börjat ta över den mest basala nyhetsbevakningen.

Där upplyser folk varandra om vilka gator som just i denna stund är skådeplatsen för skottlossningar och om man gör klokast i att stanna inomhus.

När nu myndigheterna i Veracruz slår ned även på denna typ av rapportering är man inte ensamma om det. Även i delstaten Tabasco gör en ny lag det straffbart – med upp till två års fängelse – att orsaka ”social oro”.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 6 september 2011.

Continue reading

Journalister mördade i Mexiko

MEXICO CITY. Två kvinnliga journalister har hittats brutalt mördade i en park i Mexico City. Motivet bakom dådet är ännu oklart, men händelsen understryker riskerna som journalister arbetar under i Mexiko.

Ett par joggare gjorde i torsdags ett makabert fynd i en park i stadsdelen Iztapalapa i Mexico City. Två nakna kvinnokroppar med händerna och fötterna bakbundna låg dumpade i parken. Dödsorsaken: strypning.

Offren var Marcela Yarce, grundare av tidskriften Contralinea, och Rocio González, frilansjournalist. Kvällen före hade de försvunnit efter att ha lämnat Contralineas redaktion tillsammans.

Tidskriften Contralinea grundades för nio år sedan och har gjort sig känd för granskningar av makthavare och reportage om sociala orättvisor. Dess chefredaktör Miguel Badillo fördömde genast morden:

-Vi har blivit stämda, förföljda och hotade, men det här är det värsta som hänt hittills. Vi kommer att fortsätta med vårt arbete. Vi kommer inte att ge oss, sa Badillo efter dådet.

Motivet till dådet är ännu oklart. Marcela Yarce var sedan en tid tillbaka ansvarig för marknadsföring på Contralinea och därför inte längre direkt inblandad i innehållet i tidningen. Det fanns inte heller någon känd hotbild mot henne eller González.

Polisen misstänker att det kan ha rört sig om rånmord, eftersom González även drev ett växlingskontor på Mexico Citys internationella flygplats.

Men sättet som kvinnorna mördades på påminner mer om knarkmaffians metoder.

Enligt Reportrar utan gränser har minst 80 journalister dödats i Mexiko sedan år 2000. Det gör landet till ett av världens farligaste att arbeta i som journalist.

Mycket av våldet har tidigare drabbat lokalreportrar ute i provinserna, medan huvudstaden Mexico City varit relativt fredad. De senaste morden tyder dock på att det kan vara på väg att förändras.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 3 september 2011.

Continue reading

Högt uppsatta bakom kasinomassakern

MEXICO CITY. I Mexiko är en politisk skandal av stora mått på väg att brisera efter det brandattentat som krävde 52 liv i staden Monterrey för en vecka sedan. Utöver brottssyndikatet Zetas misstänks nu även borgmästarens bror och flera poliser vara inblandade.

Många av de som omkom i branden på Casino Royale i Monterrey för en vecka sedan var äldre kvinnor som befann sig där för att spela bingo och fastnade i eldhavet efter att beväpnade män rusat in med bensindunkar och tänt eld på enarmade banditer och roulettbord.

President Felipe Calderon utfärdade snabbt tre dagars landssorg och fördömde morden på de 52 civila som ”terrorism”. Polisen lät gripa fem unga män som påstås vara delansvariga för attentatet, medan borgmästaren i Monterrey, Fernando Larrazabal, välkomnade ytterligare 3000 soldater och federala poliser till den av maffiavåld plågade miljonstaden.

Så långt följde man i stort sett manus för hur knarkkrigets större tragedier brukar hanteras. Men de senaste dagarna har historien tagit en annan vändning.

Gärningsmännen är enligt polisen medlemmar i brottssyndikatet Zetas, och motivet ska ha varit utpressning mot kasinots ägare. Men två dagar i rad har tidningen El Norte publicerat bilder från övervakningskameror som visar hur borgmästarens bror Jonas Larrazabal tar emot stora buntar med kontanter på utpressningsdrabbade kasinon.

Pengarna överlämnas i skokartonger, långt från luckan där eventuella spelvinster skulle ha lösts in. Den senaste filmen är från den 19 augusti och summan där uppskattas till 400 000 pesos, cirka 250 000 kronor.

Genom sin advokat låter borgmästarens bror hälsa att det rör sig om en betalning för ost som han sålt till kasinot. Problemet är bara att en kvarts miljon kronor skulle ha räckt till fyra ton ost – något i överkant, kan tyckas.

Den äldsta videoinspelningen är från i maj i år och på den tar Larrazabal emot pengar på ett kasino vars inredning slagits sönder av ett kommando bara fem dagar tidigare – och av allt att döma som straff för en utebliven betalning.

Till det kommer två filmer från förra veckans attack mot Casino Royale som visar polisbilar som inte ingriper mot gärningsmännen. Från att ha handlat om ”terroristers” angrepp på civila, har detta därför börjat bli berättelsen om den organiserade brottslighetens band till myndigheterna.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 2 september 2011.

Continue reading