SANTIAGO. Hur mycket av Pinochet finns det i högerns kandidat Piñera? Den frågan kan komma att avgöra Chiles presidentval i dag, söndag. Många chilenare söker svaret i sin allra mest privata sfär: i sovrummet.

”Har ni dagen-efter-piller här?” frågar jag på ett av apoteken i centrum av Chiles huvudstad Santiago.

Kvinnan på andra sidan disken ser trött på mig och säger: ”Ja, men du måste ha ett recept. Gå till en läkare och kom tillbaka sen.”

Det är dock lättare sagt än gjort. Det kan vara både dyrt och krångligt att boka tid hos en läkare i Chile. Dessutom gäller det att man går till en läkare som inte är motståndare till akuta p-piller. Både katolska kyrkan och den yttersta högern kallar dem för abortpiller.

Den avgående presidenten Michelle Bachelet har försökt göra dagen-efter-pillren mer lättillgängliga. Men olika rättsinstanser har stretat emot, vilket högern firat som stora segrar.

I söndagens val kan det dock slå tillbaka mot högerkoalitionens presidentkandidat Sebastian Piñera. Denne miljardär försöker framställa sig själv som en mittenkandidat med bakgrund i näringslivet. Han är charmigt självironisk, liberal i ekonomiska frågor och säger att han egentligen inte har något emot dagen-efter-piller.

Men Piñera är också en uttalad abortmotståndare i ett land med en av världens mest restriktiva abortlagstiftningar. Denna abortlag stiftades av diktatorn Augusto Pinochet 1989 och tillåter inte ens abort i de fall då läkarna säkert vet att barnet kommer att födas dött.

Center-vänsterkoalitionens kandidat Eduardo Frei menar därför att Piñera hycklar och i själva verket är en ulv i fårakläder – ett slags Pinochets arvtagare. Högerkandidaten försvarar sig med att han röstade mot Pinochet i den folkomröstning som ledde till demokratiseringen för tjugo år sedan.

Få väljare verkarpå allvar tro att gamla tiders mörker kan återvända. Men desto fler är bekymrade över att staten och katolska kyrkan har så stort inflytande i deras sovrum. Det kan fälla avgörandet i ett läge då tiondelar av en procent skiljer kandidaterna inför valdagen.

Erik de la Reguera

Mångmiljardär står mot expresident

Sebastian Piñera är högerns kandidat. Han är mångmiljardär, storägare i flygbolaget LAN, en tevestation och en rad andra företag. Piñera söker sig retoriskt inåt mitten i det politiska fältet, lovar mer företagande och mindre statliga åtgärder, och har också distanserat sig något från gamla tiders Pinochetanhängare.

Eduardo Frei är den regerande center-vänsterkoalitionens kandidat och ses av många väljare som en representant för etablissemanget. Han var president åren 1994–2000 och lovar att fortsätta bygga ut den avgående presidenten Bachelets välfärdsprogram. I första valomgången fick han rekordlåga 29 procent av rösterna. Men i de sista opinionsmätningarna ligger han i praktiken jämsides med sin motståndare.

Publicerad i Dagens Nyheter den 17 januari 2010.

Redaktörerna på världens medier har nu kommit fram till den punkt i dramaturgin då det förväntas utbryta anarki på Haiti. Därför dyker rubriker upp om ”plundring, ”laglöshet”, ”beväpnade gäng” (som inte är någon nyhet i Haiti) och så vidare. Och det trots att omfattningen av oroligheterna inte förefaller vara särskilt stor än, åtminstone inte jämfört med katastrofens enorma mått.

Vad viktigare är: ordvalet är helt galet. Hur kan man tala om ”plundring” när någon i desperation tar mat från hyllorna i en matbutik sedan ett helt land kollapsat, staten upphört att fungera och de internationella hjälpinsatserna dröjer? Är den privata äganderätten så helig att det inte spelar någon roll om folk hungrar och törstar ihjäl utanför ett fullt varulager?

Visst kan väpnade gäng och andra kriminella dra fördel av situationen, allt medan desperata nödställda förser sig med vad de kan. Men plundring? Är inte det snarare vad kolonialmakten Frankrike ägnade sig åt i många år? Eller vad USA sysslade med under början på 1900-talet på Haiti? Eller vad den lokala, korrupta eliten i landet gjort länge?

Dags att se över vokabulären kanske.

Mitt i jordbävningskatastrofen är det val på gång här i Chile. Har skrivit om det för DN: Jämn valspurt i Chile, med särskilt fokus på de många svensk-chilenarna i landet. Checalo.

Uppdatering 16 jan: nu är texterna utlagda på dn.se, se här och här.

Rapporterna från Haiti talar om en närmast ofattbar förödelse och tiotusentals döda. Bland alla byggnader som rasat samman finns Hotel Montana, som jag bodde på hösten 2008. Det känns märkligt att föreställa sig hotellet som en grushög. Men så är det. 200 av gästerna tros ligga begravda under betongen.

Det är ändå bara ett fragment av den katastrof som nu drabbat Haiti.

Min DN-kollega i Washington, Winiarski, har åkt till Port-au-Prince och under tiden har jag fått skriva ett par analyser om landet härifrån Santiago.

Dels om hur de styrande i landet – och IMF – har ett ansvar för den bristande beredskapen, dels om hur Haitis historia som rebellisk slavrepublik präglat landet och det lilla hopp som ändå finns inför framtiden.

Till de av er som undrar varför länkarna inte är externa: många texter i papperstidningen läggs inte ut på nätet, vilket jag tycker är tråkigt. Men det är inte jag, utan redaktionsledningen som bestämmer sånt.

SANTIAGO. Inför Chiles presidentval nu på söndag är det helt jämnt mellan högerkandidaten Sebastian Piñera och den regerande center-vänsterkoalitionens Eduardo Frei. Bland de väljare som kan fälla avgörandet finns tusentals svensk-chilenare. DN har träffat tre av dem på ett kafé i landets huvudstad Santiago.

Sommarkvällen är ljum i stadsdelen Lastarria i Santiago, där vännerna Sebastian Páez , Florencia Donoso och Paulina Bello sitter och pratar på en uteservering. De smälter väl in i mängden, men skiljer sig ändå från andra ungdomar i Chile på åtminstone två sätt. Dels är de födda i Sverige. Dels tänker de faktiskt gå och rösta i söndagens val.

–Ja, jag ska rösta på Eduardo Frei. Men det är högst motvilligt, det erkänner jag, säger Sebastian Páez.

I en park några kvarter från kaféet håller samtidigt center-väns-terkoalitionen Concertación sin kampanjavslutning, med Frei som huvudperson. Medelåldern i publiken är hög och temat för kvällen talande: ”Det spelar visst roll hur du röstar!” Ingen av de tre vännerna på kaféet har några planer på att gå dit och lyssna.

–Nej, för min del handlar valet mest om att hindra högerns Piñera från att komma till makten. Folk från Pinochettiden kan bli ministrar om han blir president. Det vill jag stoppa, säger Sebastian Páez och smuttar på sitt kaffe.

Hans far, en statstjänsteman och uttalad socialist, var en av många som greps och torterades efter general Augusto Pinochets militärkupp 1973. Familjen blev tvungen att fly, fick en fristad i Sverige och bosatte sig i Hägersten i Stockholm, där Sebastian Páez föddes. Florencia Donoso och Paulina Bello har liknande levnadshistorier.

Nu bor de alla tre i Chile sedan ett antal år tillbaka. Liksom många andra unga har de börjat tappa tron på politikerna.

–Det är samma gamla ansikten som för tjugo år sedan. Först tänkte jag inte rösta. Men till sist bestämde jag mig ändå för att rösta på Frei. Det handlar trots allt om vår historia, säger Paulina Bello.

I första valomgången, som hölls i december, var hon en av dem som röstade på den oberoende kandidaten Marco Enriquez-Ominami. Denne 36-årige filmskapare lyckades samla 20 procent av väljarna bakom sig genom att spela på det utbredda politikerföraktet.

Han lovade bland annat att verka för fler folkomröstningar och ökat politiskt deltagande.

–Det sägs att de unga i Chile är apatiska. Men det stämmer inte, det finns mycket engagemang för olika saker. Bara inte i partierna. Så det är politikerna som har isolerat sig själva, säger Florencia Donoso.

Såväl Piñera som Frei har de senaste veckorna försökt locka över Enriquez-Ominami och hans väljare. Och i onsdags kom så beskedet: Enriquez-Ominami ger sitt stöd till Frei. Det återstår att se om det räcker för att Frei ska kunna ta in den procentenhet som Piñera fortfarande leder med.

Erik de la Reguera

ANALYS: Utbrett politikerförakt i numera stabil demokrati

SANTIAGO. Scenerna från militärkuppen i Chile 1973 sitter som etsade i minnet hos många svenskar. Detsamma gäller berättelserna om tortyren, de politiska morden och alla ”försvinnanden”. Men i dag är situationen radikalt förändrad i Chile.

Landet har i tjugo års tid styrts av center-vänsterkoalitionen Concertación, den ekonomiska tillväxten har varit hög och fattigdomen minskat. Chile är numera en av Latinamerikas mest stabila demokratier. Bara 6 procent av befolkningen tror att en statskupp skulle kunna inträffa på nytt.

Kanske är det därför som kraven på en reformering av det demokratiska systemet börjat höras allt tydligare.

Att det finns ett missnöje bland stora delar av befolkningen står klart. Inte minst bland de unga. Inför valet på söndag har knappt 10 procent av dem som är under 29 år registrerat sig som väljare. Och det trots att denna grupp utgör nära en tredjedel av alla väljare.

Missnöjet handlar om flera saker. Men framför allt rör det sig om ett utbrett politikerförakt. Många är också frustrerade över att det är så svårt att delta aktivt i demokratin.

Det unika majoritetsvalssystem som utformades av Augusto Pinochets junta inför övergången till demokrati fungerar så att det alltid skapas två stora block. Det har bidragit till politisk stabilitet. Men småpartier och gräsrotsinitiativ stängs ute, medan kohandeln i kongressen lätt framstår som ett cyniskt realpolitiskt spel.

Det var detta system som Marco Enriquez-Ominamis utmanade när han lanserade sig som oberoende kandidat i första valomgången. Frågan som alla ställer sig nu är om hans väljare är villiga att lägga sin röst på en av de ”gamla vanliga” kandidaterna. Och i så fall på vem?

Erik de la Reguera

Fakta 1: Sverige blev en fristad för chilenare i exil

På 1970-talet gav den svenska regeringen en fristad till tusentals chilenska flyktingar, varav omkring 27 000 fortfarande lever i Sverige. Därutöver har cirka 20 000 svenskar minst en förälder som är född i Chile.

Efter demokratiseringen 1990 har tusentals svensk-chilenare (7 000–9 000 är den vanligaste uppskattningen) flyttat åter till Chile. En del gör det för en kortare tid, kanske för att studera på universitet eller arbeta i något projekt. Andra stannar i Chile för gott.

Enligt forskaren Erik Olsson vid Stockholms universitet är detta flöde mellan Sverige och Chile cirka 300 personer per år. Ungefär lika många strömmar dock åt andra hållet varje år.

Fakta 2: Två kandidater är kvar i slutstriden

Eduardo Frei är den regerande center-vänsterkoalitionen Concertacións kandidat. Han tillhör det kristdemokratiska partiet och har tidigare varit president åren 1994–2000. Den avgående presidenten Michelle Bachelets är mycket populär och Frei lovar utveckla hennes välfärdsprogram (Bachelet får inte ställa upp till omval).

Freis far, med samma namn, var en framstående oppositionspolitiker och avled 1983. Misstankar finns om att han i själva verket förgiftades av militärjuntan.

Sebastián Piñera är högerns kandidat. Han är en mångmiljardär med aktier i en rad tunga chilenska företag.

Bland annat är han en stor ägare i flygbolaget LAN, en lokal tevestation och privata apotek.

Han vill ge näringslivet en större roll i ekonomin på statens bekostnad och lovar att skapa en miljon nya jobb på fyra år.

Publicerat i Dagens Nyheter den 15 januari 2010.

SANTIAGO. Finns det något sätt för Haiti att resa sig efter denna katastrof? Med tanke på de senaste årens facit är det lätt att bara skaka på huvudet. Men såväl Haitis som andra länders historia visar på exempel hur denna sorts kriser kan vändas till något konstruktivt.

Det är lätt att tro att Haiti alltid har varit fattigt. Så är inte fallet.

Under 1600- och 1700-talen var denna del av ön Hispaniola en av de förmögnaste kolonierna på hela den amerikanska kontinenten.

Franska godsägare tjänade storkovan på socker- och kaffeodling. Men de gjorde det tack vare afrikanska slavar, som bokstavligen slet ihjäl sig på fälten.

1804 hände något unikt: slavarna gjorde uppror – och tog makten. Det kunde ha varit början på ett nytt, rikt och rättvist Haiti.

Men i stället isolerades den nya republiken av omvärlden. De franska och spanska kolonialherrarna ville sända en tydlig signal.

Slavuppror kunde inte tolereras. De fick med sig ledarna i USA, som inledde ett långvarigt handelsembargo mot Haiti.

Det var bara den första i den långa rad av amerikanska interventioner (vissa humanitära, andra militära) som varar ända fram till i dag.

Hade det fria Haiti fått en ordentlig chans i början på 1800-talet kunde mycket ha sett annorlunda ut i dag.

Men nu blev det inte så. Landet kastades i stället in i den destruktiva spiral som fortfarande pågår. De fria slavarnas församlingar ersattes av diktatorer, drömmen om självständighet blev en mardröm och landet drevs ned i djup misär.

Sedan demokratiseringen för tjugo år sedan har Haiti tvingats utstå såväl militärkupper mot demokratiskt valda ledare, som en aidsepidemi, förödande naturkatastrofer och gått igenom ett nyliberalt stålbad iscensatt av Internationella valutafonden, IMF.

Analfabetismen är fortsatt skyhög och fattigdomen så djup att man på landsbygden kan se folk äta bröd gjort på lera, salt, vatten och en gnutta mjöl.

Det råder ingen tvekan om att den lokala politiska eliten har vanskött landet å det grövsta.

Men det finns ändå hopp för Haiti. Det hoppet finns i de män och kvinnor som nu anmäler sig som frivilliga och gräver fram sina medmänniskor. De som organiserar sig för att dela matransonerna rättvist. De som – precis som de haitier som jag mötte efter de katastrofala orkanerna för drygt ett år sedan – kämpar på mot alla odds, utan att ge upp sin medmänsklighet.

I andra länder har sådant lett till politiska omvälvningar.

I Mexiko blev 1985 års stora jordbävning början på demokratiseringen av landet.

Kanske kan något sådant också ske i Haiti. För hjälpsändningar är inte nog – det krävs att haitierna själva får vara med och ställa saker och ting till rätta.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 15 januari 2009.