BOGOTÁ. Valet av Juan Manuel Santos till president i Colombia har fullbordat den styrande klassens ideologiska rockad. Men två högst konkreta problem återstår att lösa: den utbredda fattigdomen och kokainekonomin.

I drygt 150 år var Colombias politiska liv dominerat av två stora partier – de liberala och de konservativa – som antingen låg i krig med varandra eller turades om att sitta vid makten på ett vis som stängde ute alla övriga politiska alternativ.

När den oberoende kandidaten Álvaro Uribe kom till makten 2002 bröts denna tradition. På några år lyckades Uribe med det som ingen av hans företrädare gjort: att ge staten kontroll över merparten av landet.

Det kunde ske med hjälp av omfattande amerikanskt stöd och en säkerhetspolitik som i praktiken innebar att armén begick grova brott mot mänskliga rättigheter.

Det tycks dock inte ha bekommit Uribes väljare på landsbygden, där många tvärtom är tacksamma för det relativa lugn som infunnit sig sedan gerillans och paramilitärernas makt minskat.

Det hela påminner om Thomas Hobbes, som på 1600-talet skrev om envåldshärskaren som upprätthåller lagen och skyddar befolkningen från krig och kaos. Men själv skulle denne härskare inte vara underställd lagen.

Att Uribe och hans U-parti inspirerats av Hobbes är sannolikt, inte minst mot bakgrund av presidentens ständiga konflikter med rättsväsendet. Och när Uribes förre försvarsminister Juan Manuel Santos, den direkt ansvarige för den omstridda säkerhetspolitiken, i söndags fick fler röster än någon annan presidentkandidat i Colombias historia, tolkades det av dessa nyhobbesianer som grönt ljus för mer av samma politik.

En annan filosof, Karl Marx, skulle dock ha påpekat att varaktig fred aldrig kan uppnås i ett samhälle där 46 procent lever i fattigdom.

Marx apostlar i Colombia, oavsett om de tillhör den demokratiska vänstern eller gerillorna Farc och ELN, stärks därför snarast i sina övertygelser av valet av Santos. Och socialistregeringarna i Venezuela och Ecuador förbereder sig för vad som i värsta fall kan bli ett storkrig.

Det som de ideologiskt renläriga i båda lägren blundar för är hur all politik i Colombia förvridits av kokainets intäkter de senaste trettio åren. Det var den korruptionen som förloraren i söndagens val, Antanas Mockus, vände sig mot.

Mockus nybildade Gröna parti bygger sin politik på statsvetenskapens tal om stärkande av institutioner, rättsstat och ansvarsutkrävande av politiker och militärer. Det gör att de gröna hamnar på kollisionskurs med ”uribismen”. Men det återstår att se om de kan bilda en tredje politisk kraft i detta polariserade och av kokainmaffian präglade Colombia.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 22 juni 2010.

BOGOTÁ. Juan Manuel Santos vann som väntat söndagens presidentval i Colombia. Den tidigare försvarsministern fick närmare 70 procent av rösterna.

Det stora försprånget för regerande U-partiets kandidat Santos gjorde att valmyndigheten sent i går kväll svensk tid utsåg honom till segrare redan när lite drygt hälften av rösterna var räknade.

Utmanaren, det Gröna partiets Antanas Mockus, hade då fått runt 27 procent av rösterna.

På söndagsförmiddagen besökte DN vallokaler i huvudstaden Bogotá där tusentals köade under regntunga skyar.

– Jag tänker rösta på Juan Manuel Santos, för han lovar att fortsätta med regeringen Uribes säkerhetspolitik. Förhoppningsvis kan det leda till att fler av gerillans kidnappade befrias, säger den 30-årige Jesus Correra till DN medan han ruskar av sig vätan från regnet.

Enligt de sista opinionsmätningarna var Santos storfavorit till segern, mycket tack vare den uppbackning han fått av den populäre men omstridde presidenten Álvaro Uribe.

En annan faktor var sannolikt att Juan Manuel Santos familj har starka intressen i såväl den största dagstidningen i landet, El Tiempo, som i landets mest inflytelserika tidskrift, Semana.

Under dagen var mängder av poliser och militärer ute på gatorna i landets större städer. De senaste åren har armén lyckats pressa tillbaka marxistgerillorna i landet, men på söndagen attackerade ELN en poliskonvoj i provinsen Norte de Santander med minst sju döda poliser som följd. Ytterligare två attentat förhindrades i sista stund, uppgav militärkällor.

Den spända stämningen tilltog också efter rapporter om misstänkt valfusk. För ett par dagar sedan bekräftades att Santos fram till för bara ett par år sedan satt i styrelsen för det privata företag som getts ansvar för distribution av valsedlar i Colombia. Personer i Santos närmaste krets uppges fortfarande ha band till företaget.

Mot bakgrund av vad som skedde i första valomgången, då de sista opinionsmätningarna gav Santos omkring 35 procent av rösterna men valresultatet ändå blev 46 procent, har det väckt misstankar i Mockuslägret.

Samtidigt har bland annat den oberoende organisationen Global Exchange rapporterat om hur regeringens stödprogram för fattiga används för att köpa röster – såväl till lokala kandidater till kongressen som till Santos.

I Santoslägret hoppades man därför på att valdeltagandet skulle bli högt och segermarginalen stor för att kunna undvika ifrågasättanden av valets legitimitet.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 21 juni 2010.

Följ med och hör vad tre av Bogotás sju miljoner invånare tänker om dagens presidentval i Colombia. Läs mer här.

BOGOTÁ. I dag går Colombias 29 miljoner väljare till valurnorna för att utse landets näste president. Kriget mot Farc-gerillan, arméns människorättsbrott och korruptionen i partierna har dominerat valkampanjen. DN:s Erik de la Reguera har träffat tre väljare med helt olika syn på dessa frågor.

Foto: Estrella de la Reguera

Namn: Carol Marulanda

Ålder: 29 år

Bor: I en lägenhet i Bogotá med sin tioårige son.

Arbete: Privatlärare i engelska

Ska rösta på: Antanas Mockus. Tidigare brukade jag inte rösta, men Mockus är en frisk fläkt i ett korrupt politiskt system där alla partier spelar under täcket med gamla paramilitärer och kokainsmugglare. Det är bra att Mockus tar avstånd från detta smutsiga politiska spel.

Viktigaste valfrågan: Skolan. Den är grunden för konfliktlösning. Jag tror inte att våld ska bemötas med mer våld, utan med utbildning och dialog. Men då krävs en bra skola. Och på senare år har antalet elever ökat kraftigt i de kommunala skolorna här i Bogotá. Samtidigt kan vissa köpa sig mycket bättre utbildning i privatskolor. Eftersom Mockus varit universitetsrektor, tror jag att han menar allvar när han säger att han vill satsa mer på utbildningen.

Namn: Javier Forero

Ålder: 45 år

Bor: I en lägenhet i Bogotá med sina två barn, 14 och 18 år gamla.

Arbete: Socialarbetare som arbetar med gerillasoldater och paramilitärer som deserterat.

Ska rösta på: Jag tänker rösta blankt. För mig är det ett sätt att visa mitt missnöje med de båda kvarvarande kandidaterna. I första valomgången röstade jag på vänsterkandidaten Gustavo Petro. Honom känner jag personligen, eftersom vi båda tillhörde gerillan M-19 och satt i fängelse tillsammans på 1980-talet.

Viktigaste valfrågan: För mig är problemet att ingen av kandidaterna egentligen representerar ett alternativ till den politik som förs i dag. Mockus ser jag som en nyliberal kandidat som rider på alldeles för höga hästar i moralfrågor. Och Santos är ju regeringspartiets kandidat. Det går helt enkelt inte att rösta för förändring.

Namn: Maria Teresa Gallo

Ålder: 79 år

Bor: I ett hus i Bogotá med två av sina barn och två barnbarn.

Arbete: Pensionerad kokerska (utan pension).

Ska rösta på: Juan Manuel Santos. Hela min familj kommer att rösta på honom. Vi har stort förtroende för den avgående presidenten Álvaro Uribe, som har bekämpat gerillan och gjort mycket för det här landet. Nu hoppas jag att Juan Manuel Santos fortsätter på den inslagna vägen.

Viktigaste valfrågan: Santos har lovat att förbättra för pensionärerna. Men viktigast är nog ändå att få fred i landet. Jag minns hur hemskt det var här i Bogotá under inbördeskriget på 1940- och 50-talen. En kusin sköts till döds av vandaler mitt framför ögonen på mig. Militären skyddade oss. Sedan dess har jag haft stort förtroende för soldater och poliser.

Kandidaterna

Juan Manuel Santos är det regerande U-partiets kandidat och den avgående presidenten Álvaro Uribes bundsförvant. Han var tidigare försvarsminister och har därför varit noga med att lyfta fram framgångarna i kriget mot marxistgerillorna, liksom den förbättrade säkerhetssituationen i de större städerna och på de stora vallfartsvägarna.

Antanas Mockus är en före detta borgmästare och universitetsrektor som försökt sätta fokus på regeringen Uribes människorättsskandaler och tillkortakommanden i kampen mot kokainmaffian. Mockus är en udda figur i colombiansk politik. Han anklagar de etablerade politiska partierna för korruption och vädjar till colombianerna att inte låta ändamålet helga medlen i kriget mot gerillorna.

I första valomgången var Mockus ideellt arbetande valarbetare nära att få regeringspartiets valmaskin i gungning. Men de senaste veckorna har Santos fått stöd av flera etablerade partier och därefter dragit ifrån i opinionsmätningarna.

Publicerad i Dagens Nyheter den 20 juni 2010.

Om jag har förstått saken rätt råder rojalistisk yra i Sverige (eller om det bara är i medierna…). Själv befinner jag mig i ett regnigt Colombia för att rapportera om söndagens presidentval. Har varit ute på landsbygden – Los Llanos för att vara mer exakt – och mött några av dem som troligen kommer att bära Juan Manuel Santos till en storseger i dag.

Repet om Santosfästet Tauramena publiceras i dagens DN och kan även läsas här. Läs gärna också artikeln och analysen som publicerades inför första valomgången.

Nu är vi tillbaka i Bogotá. Det hela verkar bli en ganska odramatisk affär, för Mockus är nog chanslös. Men man vet aldrig i Colombia.

Anklagelser om valfusk har tagit fart sedan det företag som distribuerar valsedlarna visat sig ha nära band till Santos kampanj. Och sedan finns ju alltid risken att Farc hittar på något. Armén är försatt i högsta beredskap.

Maria Borges och hennes dotterdotter bor i utkanten av Tauramena på den colombianska landsbygden.

TAURAMENA. Freden är den stora valfrågan när Colombia väljer ny president i morgon. Efter decennier av inbördeskrig och tiotusentals dödsoffer har ett visst lugn börjat återvända till delar av landet. DN har besökt ett av de samhällen som försiktigt börjar andas ut – och där man stöder regeringskandidaten Santos.

Tauramena skulle kunna vara vilken småstad som helst på den colombianska landsbygden. Omgiven av djungelbeklädda kullar och vidsträckta slätter ger detta samhälle med 16 000 invånare ett lugnt, nästan sömnigt intryck.

Men för bara några år sedan hade det varit förenat med livsfara att besöka staden.

Då härskade fruktade dödspatruller – så kallade paramilitärer – här. De finansierades av rika landägare, narkotikasmugglare och lokala politiska eliter, och hade som uttalat mål att krossa marxistgerillorna Farc och ELN.

– Men här i Tauramena hade de flesta aldrig sett en gerillasoldat. Visst hade vi hört ryktas om att små grupper av gerillakrigare försökte kräva beskyddarpengar av BP och andra bolag som utvinner olja här i området. Men gerillorna hade inget stöd bland lokalbefolkningen, säger Maria Borges, en 47-årig fembarnsmor som är en av många som fick uppleva terrorn på nära håll.

Hon och alla andra förstod snart att paramilitärerna mest var ute efter att berika sig själva. I Tauramena krävde de ut höga ”skatter” av invånarna och agerade såväl domare som bödlar.

– De … de tog min man ifrån mig, utbrister Maria Borges och vänder bort ansiktet.

Hennes man Pablo Pérez åkte in till centrum för ett ärende och kom aldrig tillbaka. Maria tror att paramilitärerna tog fel på person, för han hade samma namn som en granne som på oklara grunder misstänktes hjälpa gerillan. Men hon vet inte säkert.

Omkring 200 människor ”försvann” på det viset mellan 1997 och 2005, enbart i Tauramena.

– Allt jag vill ha är sanningen. Vilka som gjorde det och varför. Och var min mans kropp finns, säger Maria Borges sammanbitet.

Samma år som hennes man försvann, 2002, kom Álvaro Uribe till makten i Colombia. Han inledde en omfattande avväpningskampanj av paramilitärerna.

Samtidigt ökades antalet reguljära trupper kraftigt, vilket ledde till att polis och armé kunde köra bort både gerillor och paramilitärer och ta kontroll över städer och delar av landsbygden.

Kritiker menar att detta kunde ske först sedan internationellt tryck – framför allt från USA – gjort paramilitärerna till mer av en belastning än en tillgång i regeringens kamp mot gerillan.

Men för Maria Borges är det resultatet som räknas. I morgon tänker hon rösta på Uribes handplockade efterträdare Juan Manuel Santos.

– Uribe gav oss freden tillbaka. Och jag litar inte på att någon annan kan upprätthålla den, säger hon.

Det är en vanlig åsikt i Tauramena. Drygt 80 procent av befolkningen i samhället röstade på Juan Manuel Santos i första valomgången, ett mönster som går igen på många håll i landet. Det är en del av förklaringen till att han är storfavorit i morgondagens val.

Men det finns också en annan sida av myntet. Maria Borges bor i ett hus byggt av lösa träplankor, plåttak och med ett fuktigt jordgolv på vilket familjen lägger ut filtar att sova på. Hon tillhör de 46 procent av colombianerna som lever i djup fattigdom, en siffra som inte minskat nämnvärt under Álvaro Uribes åtta år vid makten.

Samtidigt har facklig kamp varit förenad med livsfara, eftersom den ofta stämplats som ”gerillaverksamhet”.

– Under de senaste tio åren har många arbetares löner i stort sett varit frysta. Det var först förra året som vi kunde börja organisera arbetarna i Tauramena, för tidigare var det för farligt, säger fackföreningsaktivisten Oscar García.

Hans fackförbund har de senaste månaderna organiserat strejker och krav på högre löner vid BP:s stora oljeanläggning i Tauramena. Men i början av juni fick det ett abrupt slut när militär gick in och bröt upp strejken. Och nu är han hotad till livet.

– Jag har blivit kallad gerillakrigare och det har gjorts klart för mig att jag kommer att dödas om jag åker till Tauramena. Det visar hur kort steget är till att ta till våld som konfliktlösningsmetod, säger Oscar García när vi möter honom i en närliggande stad.

Samtidigt säger han sig förstå varför många av medlemmarna i fackförbundet tänker rösta på högerkandidaten Santos.

– De ser det som en garanti för att få behålla yttrandefriheten, helt enkelt. De vill slippa paramilitärerna, säger Oscar García.

Erik de la Reguera

Senaste undersökningarna pekar ut Santos som segrare

– Juan Manuel Santos är det regerande U-partiets kandidat.

Han var tidigare försvarsminister i Álvaro Uribes regering och tar gärna åt sig äran för framgångarna i kampen mot Farc- och ELN-gerillorna.

Juan Manuel Santos står långt ut till höger på det ideologiska spektrat och har draghjälp av att hans familj äger en rad stora medier i landet.

I stora drag lovar han att hålla fast vid Álvaro Uribes politik.

– Antanas Mockus är det nybildade Gröna partiets kandidat. Han har varit borgmästare i Bogotá vid två tillfällen och blivit populär för okonventionella, men kreativa grepp som bidragit till att livskvaliteten i huvudstaden förbättrats. Mockus har positionerat sig i mitten av det politiska fältet, men talar sig varm för skattehöjningar så länge statens service förbättras.

De senaste opinionsundersökningarna tyder på att Santos går mot en storseger.

Colombia har levt med 50 år av konflikt

Sedan mitten på 1960-talet har den marxistiska Farcgerillan fört krig mot staten. I dag tros den ha omkring 11 000 man i sina led, men är tillbakapressad jämfört med för några år sedan.

Under mitten på 1990-talet växte antalet högermiliser i landet, vilka kom att kallas paramilitärer. De organiserades av privata aktörer, men ofta i tyst samförstånd med armén. Paramilitärerna attackerade civila som misstänktes för samröre med gerillan. Tusentals dödades under åren kring millennieskiftet, ofta i massakrer där även kvinnor och barn mördades.

2004 inleddes en avväpning av paramilitärerna. Människorättsorganisationer har dock kritiserat sättet som avväpningen gick till på och rapporter om nya paramilitära grupper har blivit vanliga på senare år.

Rättsprocesser har inletts mot ett sjuttiotal kongressledamöter, många av dem från Álvaro Uribes parti, för direkt samröre med paramilitärer.

Publicerad i Dagens Nyheter den 19 juni 2010.