Beklagar verkligen att den här sidan legat nere under ett antal dagar. Jag hade helt enkelt missat att betala en faktura för domännamnet, varför det blev svart i rutan (eller snarare helvitt).
Nu är det åtgärdat och allt ska fungera igen. Inklusive min mejl (så om någon fått studsande svar från mig är det bara att skicka om eposten nu).
SAN JOSÉ-GRUVAN. För de 33 gruvarbetare som sitter instängda djupt nere i San José-gruvan i Chile har nu nedräkningen börjat. Om allt går bra kan de första vara fria på onsdag. Men bland de anhöriga är nervositeten och oron stor.
Efter en stjärnklar natt drar gryningen in över Atacamaöknen. De sandiga gulbruna bergen och kullarna träder långsamt fram ur dunklet. Det är kyligt, sjok av dimma hänger över det karga landskapet och i tältstaden utanför San José-gruvan har Lilliette Ramirez just vaknat.
Hon sitter på en stol bredvid sitt tält och äter frukost: pulverkaffe och en ostsmörgås. En bit bort sprakar en öppen eld.
– Jag är så trött, men jag måste vara stark. Det har varit två enormt tunga månader. Nu kanske det bara är en eller ett par dagar kvar. Men ärligt talat väller oron och ångesten upp inom mig, samtidigt som jag så klart också känner mycket hopp, säger Lilliette Ramirez.
Hennes man Mario Gomez är en av de 33 gruvarbetare som suttit fast under rasmassorna i gruvan sedan den 5 augusti. Nu på onsdag är det tänkt att han ska få friheten åter.
– Så sent som i går talade jag med Mario genom en videolänk. Han är så lugn, trots allt som hänt! De försöker hålla modet uppe där nere genom att spela domino och annat. Han såg faktiskt ut att må relativt bra, säger Lilliette Ramirez och stryker en tår ur ögonvrån.
– Mario har inte sagt något om några stora bråk till mig. Men det är klart att det har varit en del meningsskiljaktigheter, det vore väl nästan konstigt annars, säger hon.
Runt omkring börjar tältstaden vakna. Det är måndag morgon och nyheten har just kommit om att arbetet med att förstärka evakueringsschaktet med stålrör är färdigt. Den stora Fenixburen hissas kort därefter ned 610 av de 624 meter som schaktet mäter. Testet uppges ha gått bra och medan förberedelserna pågår vid schaktet gör de anhöriga så gott de kan för att ställa in sig mentalt på att återse sina nära och kära.
– Klart man måste göra sig fin, säger Maria Segovia, som sitter och sminkar sig under ett uppspänt plastskynke.
Hennes bror Dario Segovia är en av de instängda gruvarbetarna. Maria svär tyst över att det nu är så mycket folk i köerna till de få kollektiva duscharna.
– I dag har jag bara kunnat skölja av mig i den där baljan, säger hon och pekar mot ett litet vattenkar.
Strax därefter får hon besök av en av de skyldiga till att kön till duscharna blivit längre: en journalist från Uruguays television.
Området kring gruvan har de senaste dagarna förvandlats till en gigantisk camping för journalister. Av de cirka 2 000 människor som tältar här tros åtminstone 1 500 vara mediefolk.
Maria samlar kraft och ler brett mot tv-journalisten. Innan hon går i väg till direktsändningen säger hon till mig:
– Man måste orka. Det är viktigt att världen får veta hur våra släktingar och andra chilenska gruvarbetare har det.
Erik de la Reguera
En rad faror återstår innan de 33 gruvarbetarna kan bli fria.
– Risk för ras. Evakueringsschaktet har förstärkts med cirka 50 meter stålrör, men det är oklart om det är tillräckligt för att undvika fler ras. Under måndagskvällen väntades därför flera testkörningar med hisskorgen ”Fenix”.
– Arbetarnas hälsotillstånd. Många av arbetarna är utmattade efter drygt två månader i skyddsrummet. Hisskorgen kan börja rotera och det finns därför risk för bland annat yrsel, blodtrycksfall och illamående.
– Mentala faktorer. Konflikter mellan arbetarna – som den om ordningen i vilken de ska lämna gruvan – skulle potentiellt kunna orsaka stora risker i slutskedet av räddningsinsatsen.
SAN JOSÉ-GRUVAN. Bilden av de 33 instängda gruvarbetarna som solidariska och storsinta har de senaste dagarna blivit lite kantstött, sedan uppgifter om viss oenighet och bråk börjat läcka ut.
När de första videobilderna och vittnesmålen från de 33 gruvarbetarnas skyddsrum 688 meter under jord nådde världens medier för en dryg månad sedan, talades det mycket om gemensamma möten och beslut, tolerans för olikheter och samarbete för det gemensammas bästa.
Arbetarna gav intryck av att vara en närmast fläckfri demokratisk enhet, där individerna var solidariska och ansvarstagande.
Men den bilden – som förefaller ha varit medvetet frammanad av myndigheterna, möjligen som ett sätt att skydda arbetarna – har de senaste dagarna fått nyanseras något.
I helgen läckte uppgifter ut om en konflikt som uppstod kort efter att arbetarna återfått kontakten med jordytan. Fem av de 33 männen var tidigare anställda av ett annat, mindre företag än de övriga, och de utmanade arbetspassets ledare, topografen Luis Urzúa.
De fem dissidenterna förklarade att de inte tänkte sitta med korslagda armar i väntan på räddning.
Det var bara sedan chefen för deras företag beordrat dem per radio att stå tillbaka som de gick med på att sluta upp med försöken att ta sig ut ur gruvan på egen hand.
De senaste dagarna har en ny konflikt uppstått om vilken ordning som arbetarna ska lämna gruvan. Gruvarbetarna hade tidigare kommit överens om en turordning, men nu har den kastats över ända av myndigheternas egna planer.
Landets hälsominister sa häromdagen att flera av arbetarna har erbjudit sig att bli siste man ur gruvan. Av solidaritet med de övriga, påstod han.
Men enligt den brittiska tidningen The Guardians utsände handlar dispyten lika mycket om att den som lämnar gruvan som siste man troligen hamnar i Guinness rekordbok som den som varit instängd i en gruva längst tid.
Erik de la Reguera
Publicerat i Dagens Nyheter den 12 oktober 2010.
SANTIAGO. Räddningsarbetet vid San Joségruvan i norra Chile har gått in i sitt absoluta slutskede. Landets gruvminister uppger att de första av de 33 nödställda gruvarbetarna kan få lämna underjorden på onsdag.
– Ja, på onsdag sätter vi i gång. Om allt går bra kommer den sista av arbetarna att vara undsatt på fredag, sade Chiles gruvminister Laurence Golborne, sedan han tillsammans med räddningsledningen inspekterat bilderna från en fjärrstyrd videokamera som firats ned i det nyligen färdigställda evakueringsschaktet.
Det var i lördags som borren T-130 nådde fram till den hålighet på 620 meters djup varifrån det är tänkt att gruvarbetarna ska hissas upp en efter en. Jubelscener bröt ut vid San Joségruvan, men de övergick snabbt i förnyad koncentration. En rad komplicerade steg återstår innan arbetarna kan få återse sina nära och kära. Och riskerna är inte helt obetydliga.
Till att börja med måste nya ras förebyggas. Under söndagen inleddes arbetet med att förstärka väggarna i det dryga halvmetern breda evakueringsschaktet. Sammanlagt 96 meter stålrör ska träs ned i marken för att stabilisera den översta och mest porösa delen av schaktet.
Tanken på att förstärka hela schaktet har lagts åt sidan, eftersom berggrunden anses vara tillräckligt solid längre ned. Räddningsinsatsen kan på så sätt snabbas på – och den så kallade Fenixburen firas ned i schaktet så snart som på onsdag.
Trots att ingen i Chile vågar börja fira, har de lokala medierna nominerat flera av dramats potentiella hjältar. En av dem är Jeff Hart. Denne 40-årige borrexpert från Denver, USA, flögs för drygt en månad sedan till Chile från Afghanistan, där han arbetat med att borra brunnar åt den amerikanska armén. Harts skickliga hantering av borrmaskinen T-130 lär vara en viktig anledning till att räddningsinsatsens tidtabell har kunnat kortas ned med över en månad.
En annan nominerad hjälte – fast ”vinnare” nog vore ett mer passande uttryck – är gruvministern Laurence Golborne. Hans sätt att sköta denna kris har gjort honom populär i breda folklager och politiska bedömare tippar honom redan som en möjlig kandidat i nästa presidentval.
Även den nuvarande presidenten Sebastian Piñera ser ut att stärka sin position – om inget oväntat inträffar, vill säga.
Erik de la Reguera
Den 5 augusti rasade tak och väggar in i San Joségruvan i norra Chile. Sedan dess har en intensiv räddningsinsats pågått.
Ett par veckor efter raset lyckades man återupprätta kontakten med de 33 arbetarna, som tagit skydd i ett skyddsrum på nära 700 meters djup.
Tre stora borrmaskiner har arbetat parallellt med att borra evakueringsschakt. Den maskin som nu kommit fram kallas för ”plan B”.
Publicerat i Dagens Nyhter den 11 oktober 2010.
MEXICO CITY. Räddningen kommer allt närmare för de 33 nödställda gruvarbetarna i San Joségruvan i Chile. Ledningen för räddningsinsatsen trodde i går att en av de maskiner som borrar evakueringsschakten skulle bli klar med sitt arbete i dag.
– Med lite tur kan vi vara färdiga med borrandet på lördagen, sade Chiles gruvminister Laurence Golborne inför anhöriga och runt 600 journalister från hela Världen som samlats för att följa räddningsoperationen.
Arbetarnas familjer har de senaste dagarna turats om att vaka vid ingången till gruvan, där de snart hoppas få återse sina anhöriga.
När den borr som getts namnet ”plan b” nått ned till den punkt på 620 meters djup där det finns en hålighet som de nödställda kan ta sig till, återstår dock flera steg innan den förste arbetaren kan få återse dagens ljus.
Först måste schaktets väggar inspekteras med en videokamera för att avgöra om man behöver förstärka dem för att undvika ras. Om så är fallet kan den slutliga räddningsinsatsen dröja ytterligare 4–10 dagar.
Anonyma källor säger till flera medier att det troligaste är att man bestämmer sig för att förstärka omkring hundra meter av schaktet, vilket skulle minska riskerna men ändå inte ta särskilt lång tid.
Sedan kommer en expert från det statliga gruvbolaget Codelco att hissas ned i en av de små specialbyggda burar som fått namnet Fenix. Väl i underjorden informerar han gruvarbetarna om vad som väntar och börjar förbereda de tekniska detaljerna.
Därefter anländer tre sjukvårdare från Chiles marinkår, vars uppgift blir att kontrollera arbetarnas hälsotillstånd och förbereda dem mentalt.
Varje arbetare utrustas med en hjälm med videokamera, en syrgasmask och en liten matsäck innan de kliver in i den trånga hissburen. Sedan inleds en svindlande tur på cirka 620 meter upp genom berggrunden – det är fyra gånger så högt som Kaknästornet i Stockholm.
Inräknat förberedelserna tros resan ta omkring en och en halv timme. Ja, om allt går enligt planen, vill säga. För än vågar ingen påbörja firandet i Chile.
Erik de la Reguera
Fångade under jord i två månader
Den 5 augusti rasade väggar och tak in i San Joségruvan i Chile. De 33 arbetarna som fångades i underjorden lyckades ta sig till ett skyddsrum på 688 meters djup.
Drygt två veckor senare kunde räddningsledningen etablera kontakt med arbetarna sedan en mindre borr kommit upp ur jorden med en lapp med texten: ”Vi lever och finns i skyddsrummet, alla 33.”
Flera mindre hål har gjorts sedan dess genom vilka förnödenheter skickas ned. Tre försök att borra evakueringsschakt – cirka 70 centimeter breda – har inletts och det är ett av dessa som nu ser ut att snart vara färdigställt.
Publicerat i Dagens Nyheter den 9 oktober 2010.
MEXICO CITY. Reaktionerna i den spanskspråkiga världen är vitt skilda efter beskedet att Mario Vargas Llosa får Nobelpriset i litteratur. Den peruanske författaren är en polariserande gestalt, vars utpräglat liberala ståndpunkter i samhällsdebatten både hyllas och provocerar.
– Den extrema symbolladdningen kring Mario Vargas Llosa här i Latinamerika gör att detta val av pristagare kommer att mötas både av jubel och förolämpningar. Mest sansat vore kanske att ta utnämningen med ro, ta tillfället i akt och gå tillbaka och läsa om Vargas Llosas tidiga verk, säger den mexikanska litteraturkritikern Rafael Lemus diplomatiskt till DN.
Men som de flesta andra har han svårt att dölja sina känslor inför Vargas Llosas politiska ståndpunkter – och Svenska Akademiens val.
– Frågan är om man verkligen ska vara sansad i ett sådant här läge. Ska man helt bortse från att det här priset så tydligt är enögt, att det bara prisar en sorts litteratur, en ideologi, en idé om Latinamerika? Jag undrar det, säger han.
Mario Vargas Llosa är en stridbar författare med en tydlig liberal övertygelse. 1990 gjorde han ett misslyckat försök att bli vald till president i Peru.
På senare tid har han varit en frän kritiker av Hugo Chávez, Evo Morales och andra vänsterledare i Latinamerika, vilka han stämplar som oansvariga populister.
På torsdagen hyllades han inte bara av författare och litteraturkritiker, utan också av en rad politiker. Det var fallet inte minst i Mario Vargas Llosas andra hemland Spanien.
– Rättvisa är skipad! Priset går denna gång till en stor intellektuell som vågar förhålla sig kritisk till det han ser omkring sig, sade det spanska högerpartiet Partido Populars José María Lasalle i en kommentar.
Samtidigt skrev den konservativa peruanska dagstidningen El Comercio att priset är ”ett erkännande av en karriär präglad av kreativitet och disciplin som alltid kämpat för den mänskliga friheten”.
Erik de la Reguera
”Det var sannerligen på tiden att Svenska Akademien gav ett erkännande till den spanskspråkiga litteraturen. Tjugo år har gått sedan Octavio Paz fick priset, en rad stora författare – däribland Borges – har hunnit gå bort och Akademiens skuld till vårt språk är därför långt ifrån betald. Mitt intryck är också att Vargas Llosa får priset några år för sent. Sina främsta verk skrev han på 1960- och 70-talen, men på senare tid har hans alltid hantverksmässigt gedigna romaner blivit mer konventionella och kommit att sakna en del av den tidigare lystern.”
Publicerat i DN Kultur den 8 oktober 2010.
MEXICO CITY. Räddningen kommer allt närmare för de 33 gruvarbetare som sitter instängda på nära 700 meters djup i norra Chile. Om allt går enligt planerna kan de få återse sina anhöriga redan i början på nästa vecka.
– Vi är väldigt nära att kunna rädda dem nu. Jag hoppas att det sker innan jag reser till Europa i nästa vecka, sade Chiles president Sebastian Piñera till en lokal radiokanal natten till tisdagen.
Beskedet väcker hopp bland de tältande anhöriga som väntar utanför San José-gruvan. Det var den 5 augusti som gruvans tak och väggar rasade in och de 33 arbetarna tvingades ta sin tillflykt till ett skyddsrum på 688 meters djup.
Två veckor senare fick man kontakt med dem på nytt, när en mindre borr nådde fram till skyddsrummet och kom upp med en lapp där det stod: ”Vi lever och finns i skyddsrummet, alla 33!”
Sedan dess har ett intensivt arbete pågått för att undsätta arbetarna. Så sent som för ett par veckor sedan var målet att de skulle kunna vara fria i november. Men arbetet med att borra evakueringsschakten har gått snabbare än beräknat.
Enligt anonyma källor i räddningsledningen, som bland andra spanska tidningen El País citerar, väntas en av de tre borrar som arbetar sig ned genom berggrunden vara klar med sitt verk redan på lördag.
Sedan väntar 12–24 timmar av säkerhetskollar och eventuellt också en förstärkning av det 66 centimeter breda schaktets väggar.
Men om allt går på bästa tänkbara vis kan den förste av de 33 arbetarna andas frisk luft så tidigt som på måndag.
De tre specialbyggda burar i vilka arbetarna ska hissas upp – och som lämpligt nog kallas ”Fenixburar” – finns redan på plats vid gruvans ingång.
Erik de la Reguera
Publicerat i Dagens Nyheter den 6 oktober 2010.
