MEXICO CITY. Krigsscener med hundratals stridande på båda sidor utspelade sig i fredags i staden Matamoros i norra Mexiko sedan marinkårssoldater skjutit ihjäl Golfkartellens högste ledare Tony Tormenta. Automateld och granatexplosioner höll befolkningen i skräck i drygt åtta timmar. Det mexikanska knarkkriget har enbart i år krävt 10 000 dödsoffer.

– Vi får väl se om de skjuter mig för det här, säger den anonyme kameramannen på ett videoklipp som lades ut på Youtube.

Intensiv maskingevärseld hörs. En konvoj med svarta fyrhjulsdrivna bilar ses komma körandes upp längs gatan.

– Är det militären? frågar en cyklist.

– Nej, nej, det är de andra, göm dig, snabbt, här bakom bilen! svarar fotografen.

Den här typen av skakiga amatörklipp är den enda oberoende information som finns att tillgå från Matamoros, en stad med omkring en halv miljon invånare som ligger precis vid gränsen till USA – och där regelrätta gatustrider utspelade sig i fredags.

En av få journalister som vågade sig ut, en reporter från lokaltidningen Expreso Matamoros, sköts till döds i korselden. Han blev den tolfte journalisten som dödats i Mexiko i år.

Hundratals marinkårssoldater anlände på förmiddagen för att omringa det hus där ledaren för Golfkartellen, Ezequiel Cárdenas, även kallad Tony Tormenta, befann sig.

Maffiabossen barrikaderade sig och lät skicka efter förstärkning. Men när de 40 bilarna med beväpnade män kom fram var Tony Tormenta och fyra av hans livvakter redan döda. Även tre soldater dödades, uppgav militären.

Gatustriderna fortsatte till kvällningen. De tre gränsövergångarna till USA stängdes och i amerikanska medier cirkulerade uppgifter om ett femtiotal dödsoffer, vilket dock inte gick att få bekräftat av myndigheterna.

Tony Tormenta tog över ledningen för Golfkartellen 2003 sedan hans bror Osiel Cárdenas gripits och utlämnats till USA. Men Tormentas oberäkneliga temperament och kokainmissbruk fick kartellens väpnade gren, exmilitärerna i Zetas, att distansera sig.

I februari i år bröt Golfkartellen helt med Zetas och allierade sig med Sinaloakartellen, La Familia och ett par andra organisationer. Sedan dess har hundratals mord ägt rum i nordöstra Mexiko.

Mannen bakom den nya strategin tros vara en annan av bröderna Cárdenas – Mario ”El Gordo” – och han väntas nu ta över ledarrollen.

I fredags greps också två höga medlemmar i La Familia i staden Morelia i centrala Mexiko. Reaktionen lät inte vänta på sig: attentat mot bensinstationer, skottlossning och brinnande bilar vid stadens utfarter.

Dessa dramatiska händelser inträffade kort efter att dagstidningen La Reforma rapporterat att knarkkriget i Mexiko nu slagit ännu ett dystert rekord: 10 000 döda enbart i år.

Erik de la Reguera

Regeringen har slagits mot drogkartellerna sedan 2006

Sedan början av året har mer än 10 000 människor dödats i Mexiko i maffiarelaterat våld, enligt tidningen La Reforma. Det är betydligt fler än förra årets rekordnotering på 7 700 maffiamord.

En förklaring är den mexikanska regeringens offensiv mot narkotikakartellerna, som pågått sedan 2006 och lett till att 50 000 soldater och poliser numera patrullerar gatorna.

Minst lika viktigt – om inte viktigare – är att två stora allianser av karteller trappat upp ett krig sig emellan om smugglingsrutter till USA och Europa. Den ena av dessa löst sammanhållna allianser består av Sinaloakartellen, La Familia, Millenniekartellen och Golfkartellen. Den andra består av Zetas, Juárezkartellen, Tijuanakartellen och Beltrán Leyva-familjen.

Publicerat i Dagens Nyheter den 7 november 2010.

MEXICO CITY. Som första kvinna att bli vald till presidentposten i Brasilien är Dilma Rousseff redan historisk. Men det återstår att se på vilka sätt hon kommer att skilja sig från sin populäre mentor och föregångare Lula da Silva.

Vem är egentligen Dilma Rousseff – och vad vill hon? Frågan kan låta något märklig så här bara ett par dagar efter att hon valts till Brasiliens president. Men faktum är att denna 62-åriga karriärbyråkrat, som aldrig tidigare valts till någon politisk post i allmänna val, fortfarande är ett oskrivet blad.

Genom hela valrörelsen har den avgående presidenten Lula da Silva stått vid hennes sida – han fanns där såväl på valaffischer som på torgmöten. Han kallade henne sin efterträdare och utsåg henne till Brasiliens första ”landsmoder”. Budskapet blev ibland närmast övertydligt: en röst på Dilma var en röst på Lula.

Det råder inget tvivel om att Lula, som förhindrades av konstitutionen från att ställa upp till omval, på så sätt spelat en avgörande roll i detta val. Hans höga popularitetssiffror förvandlade på kort tid en relativt okänd stabschef i regeringen till den folkets ”Dilma” som i söndags fick 56 procent av rösterna.

Ingen vet det bättre än Rousseff själv.

– Glädjen jag känner i dag är blandad med känslorna inför Lulas avsked. Jag inser att en ledare av hans kaliber aldrig kommer att lämna sitt folk, sa en påtagligt rörd Dilma Rousseff efter valsegern.

Nu blir hon Brasiliens första kvinnliga president genom tiderna. Det är verkligen en bedrift i sig. Men en rad stora utmaningar väntar också efter makttillträdet den 1 januari 2011.

Brasilien har de senaste åren befunnit sig i en period av kraftig ekonomisk tillväxt, omkring 28 miljoner brasilianer har tagit steget upp i medelklassen och landets gamla stormaktsdrömmar har fått nytt liv sedan Lulas utrikespolitik börjat prioritera syd-sydrelationer framför bockande mot norr.

Tillsammans med nya stora oljefynd i Atlanten och ett annalkande fotbolls-VM på hemmaplan 2014 gör det att förväntningarna på Dilma Rousseff är skyhöga.

Med ett sådant utgångsläge är det lätt att göra väljare besvikna. Men ”Järnladyn”, som Rousseff kallas av de som på nära håll mött hennes ledarstil, kommer att få lättare att bilda majoriteter i kongressen än sin föregångare, eftersom arbetarpartiet PT och dess allierade gått framåt.

Dessutom är det troligen så som hon antydde i sitt segertal: Lula kommer att finnas i kulisserna, redo att kliva in och ge politiskt stöd om det börjar blåsa snålt.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 2 november 2010.

MEXICO CITY. Nu på tisdag, den 2 november, firas De dödas dag i Mexiko. Enligt traditionen är det den dag på året då de döda återvänder för att umgås med sina nära och kära. Och det är verkligen en färgsprakande folkfest.

De som ännu inte lämnat jordelivet ställer fram en ofrenda, ett offeraltare prytt med blommor, pappersdekorationer och saker som den döde tyckte om. Det kan röra sig om en viss maträtt, lite tequila eller kanske en cigarr. Sedan är det bara att börja samtala – eller lyssna på de blåsorkestrar, mariachis och andra band som spelar på kyrkogårdar och runt om i huvudstaden.

Även den amerikanska Halloweentraditionen har blivit populär på senare år. Bli därför inte förskräckta om ni vid ett tacostånd, som det i gathörnet där jag bor, får syn på en papier maché-gubbe i fullstorlek som håller ett huvud dinglande från ena handen och en blodig machete i den andra. Det är helt normalt.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN Resor den 1 november 2010.

MEXICO CITY. Folkomröstningen om en legalisering av marijuana i Kalifornien följs noga i Mexiko och resten av Latinamerika. Efter fyra decennier av krig mot knarket växer kraven på en kursändring av politiken – men många lokala eliter vill ha klartecken från USA först.

Att Kalifornien röstar om en legalisering på De dödas dag i Mexiko är en händelse som ser ut som en tanke. För det är här, söder om den 300 mil långa gränsen till USA, som det amerikanska drogförbudet i dag kräver sin högsta tribut.

På fyra år har minst 28 000 människor dödats i kartellernas krig om smugglingsrutterna till USA. Under tiden ruttnar staten sönder inifrån när maffian köper beskydd för de pengar den fått från amerikanska konsumenter av kokain, metamfetamin, heroin och – inte minst – marijuana.

Ända sedan 1940-talet har Mexiko varit USA:s främsta leverantör av marijuana. Men aldrig har våldet varit värre än nu. Bara den senaste veckan har sex massakrer ägt rum i landet.

President Felipe Calderón har militariserat stora delar av landet med stöd av USA. Men nu stämmer han in i den kritik som Colombias president Juan Manuel Santos riktat mot amerikansk ”inkonsekvens”:

– Hur ska jag kunna säga till en bonde i mitt land att han måste fängslas om han odlar marijuana när det är lagligt att tillverka, sälja och konsumera samma produkt i den rikaste delstaten i USA?

Men bakom denna kritik finns också ett egenintresse.

Kriget mot knarket har inte bara varit en kamp mot produktion och smuggling av hälsovådliga substanser. Lika ofta har det rört sig om ett sätt att främja USA:s geopolitiska intressen.

Vänskapligt sinnade eliter i Latinamerika har fått beskydd och kunnat sko sig på knarkkriget. Samtidigt har människorättsbrott från arméns sida ökat, i exempelvis Colombia, och det finns klara tecken på att samma sak håller på att ske i Mexiko.

Dessutom är strömmen av dollarsedlar från USA en inte obetydlig intäktspost, enbart i Mexiko tros tio miljarder knarkdollar tvättas vita varje år.

Och även om en legalisering av marijuana i Kalifornien sannolikt bara skulle påverka detta flöde marginellt, så växer nu en misstanke i Latinamerika om att detta kan bli första steget mot legal tillverkning och försäljning i hela USA.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 1 november 2010.

MEXICO CITY. Världens femte största land, Brasilien, får sin första kvinnliga president. Det står klart sedan 62-åriga Dilma Rousseff fått omkring 56 procent av rösterna i gårdagens val, medan utmanaren José Serra stannade på cirka 44 procent.

Vid klockan 23.30 på söndagskvällen svensk tid hade 96 procent av rösterna räknats och Rousseff ett försprång på drygt tio procentenheter till socialdemokratiska PSBD:s kandidat José Serra. Valdomstolen TSE konstaterade att Rousseff vunnit valet.

Den 62-åriga Dilma Rousseff var under militärdiktaturen i Brasilien aktiv i radikala vänstergrupper, något hon greps, torterades och tvingades sitta fängslad under tre år för.

Under 2000-talet har hon mest gjort sig känd som karriärbyråkrat och en nära förtrogen till den avgående presidenten Lula da Silva.

Söndagens valseger har hon till stor del Lula att tacka för.
Dennes skyhöga popularitetssiffror – över 80 procent tycker att Lula har gjort ett bra jobb – har lett till att Rousseff kunnat klättra från ett mycket svagt utgångsläge till den triumf som nu kommer att krönas den 1 januari, då hon övertar presidentposten från sin gamle chef.

Valet följdes inte bara uppmärksamt i Brasilien, utan även i de andra medlemsländerna av Sydamerikas regionala samarbetsorganisation Unasur. Brasilien är den givna stormakten i Sydamerika och det var nog många av de mer radikala vänsterledarna i regionen som drog en lättnadens suck i går kväll. Bland dem Venezuelas president Hugo Chávez, som var en av de första att gratulera Rousseff.

De ideologiska skillnaderna mellan Chávez socialism och Lulas mer marknadsanpassade reformism till trots råder ingen tvekan om att de senaste årens samarbete i Sydamerika till stor del varit den brasilianska diplomatins förtjänst. Med Rousseff vid makten väntas nu den politiken fortsätta.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 1 november 2010.

MEXICO CITY. I dag är Brasiliens 135 miljoner väljare kallade till valurnorna för att avgöra vem som ska styra landet de närmaste fyra åren. Den avgående presidenten Lula da Silvas handplockade kandidat Dilma Rousseff är favorit – och har nu dessutom fått draghjälp av ett datorspel.

Dilma Adventure. Så kallas ett webbaserat spel i Super Mario Bros anda som på bara några få dagar blivit populärt bland brasilianska surfare. En animerad Dilma Rousseff styrs mellan plattformar, där hon hoppar runt och plockar lådor med röstsedlar och röda stjärnor (symbolen för hennes parti PT). Allt medan motståndaren José Serra från socialdemokratiska PSDB försöker stoppa henne.

Underhållande, kan tyckas, men inte särskilt upplysande i sakfrågorna. Det är å andra sidan rätt talande för hela sluttampen av denna valrörelse.

De senaste veckorna har José Serra försökt lägga skulden för Lularegeringens olika korruptionsskandaler på Rousseff, medan hon har pekat på missförhållanden och korruption i São Paulo, där Serra var guvernör fram till nyligen.

Smutskastningen har även tagit sig fysiska uttryck. Först i form av en tejprulle som träffade Serra i huvudet under ett valmöte. ”Fascistmetoder”, muttrade Serra efter attacken.

Nästa dag var det Rousseffs tur: en vattenballong missade henne med en hårsmån när hon var ute och träffade väljare.

Men i sakfrågorna är det betydligt svårare att skilja de båda åt. Såväl Rousseff som Serra vill hålla fast vid den rådande ekonomiska politiken, båda vill bevara de uppskattade bidragen till fattiga och båda talar också om hur viktigt det är att hitta en balans mellan tillväxt och miljö.

Inte ens i den laddade abortfrågan går det längre att se någon större skillnad mellan dem.

Rousseff, som kan bli Brasiliens första kvinnliga president, var tidigare öppen för en avkriminalisering av abort – ett viktigt krav för feminister i Brasilien, där omkring 300 kvinnor dör varje år på grund av illegala aborter. Men efter hård kritik från olika religiösa samfund har Rousseff nu backat och försäkrat att inte en stavelse ska ändras i lagstiftningen.

Tillsammans med stödet från den avgående presidenten Lula da Silva har det lett till att hon nu har ett försprång till Serra på mellan fem och tio procentenheter i opinionsmätningarna. Men en osäkerhetsfaktor kvarstår: valdeltagandet.

I Brasilien är det obligatoriskt att rösta, men bötesstraffet för valskolk är inte särskilt högt. Och efter den senaste månadens smutsiga kampanj har missnöjet börjat växa bland väljarna.

I fredagskvällens tevedebatt, den sista inför valet, gjorde båda kandidaterna sitt bästa för att verka resonabla och konstruktiva för att få sina respektive anhängare att gå till valurnorna.

Men den fråga där de faktiskt skiljer sig åt – utrikespolitiken – har inte fått något större utrymme i valrörelsen.

José Serra är skeptiskt inställd till regeringen Lulas nära relationer med andra vänsterregeringar i regionen och delar inte Rousseffs engagemang för Unasur, Sydamerikas motsvarighet till EU. I Venezuela, Argentina, Bolivia och många andra av Brasiliens grannländer följer man därför valet med stort intresse.

Erik de la Reguera

Två kandidater slåss om makten

Dilma Rousseff , 62, är det regerande arbetarpartiet PT:s kandidat. Under militärdiktaturen (1964–1985) var hon politiskt aktiv i radikala vänsterrörelser. Hon greps 1970, torterades och hölls fängslad i tre år. Sedan utbildade hon sig till ekonom. Rousseff har varit minister i Lula da Silvas regeringar sedan 2002 och anses vara en av presidentens närmaste förtrogna, men saknar hans nära relationer med folkrörelser.

José Serra , 68, är det socialdemokratiska partiet PSDB:s kandidat. Även han var aktiv i oppositionen under militärdiktaturen och positionerar sig i mitten när det gäller ekonomiska frågor. Serra är öppet kritisk till regeringen Lulas vänskapliga relationer med radikala vänsterregeringar i Latinamerika. Han har tidigare varit sjukvårdsminister (1998–2002) och fram till nyligen guvernör i São Paulo.