BUENOS AIRES. I dag fortsätter DN:s artikelserie om hur de stigande priserna på mat påverkar människor över hela världen. I Argentina har korna på Pampas slätter fått lämna plats för enorma sojaodlingar, alltmedan regeringen kämpar med att hålla matpriserna under kontroll.
Ute på Pampas slätter drar en ljum sensommarvind fram över gyllengula fält som sträcker sig mot en avlägsen horisont. Det är skördetid. Sojabönorna ska hämtas in.
Bonden Oscar Massolo ser ut över sina knappa 80 hektar mark, där en tredjedel numera är soja, en tredjedel är majs och resten utgörs av en hage med ett fyrtiotal stillsamt betande kor.
– Egentligen borde jag odla soja på alltihop. Det är mycket lönsammare. Men jag är väl lite sentimental av mig, jag har svårt att överge djurhållningen, säger han.
Som tredje generationens bonde på gården minns Oscar Massolo tiden när kofösande gauchos red fram över Pampas vidder och boskapsskötandet fortfarande var den överlägset viktigaste näringen.
Så är det inte längre.
Sedan mer än ett decennium tillbaka är det sojabönor som gäller för lantbrukarna här, liksom på så många andra platser i Sydamerika. Argentina är inte längre världens största köttexportör, men har i gengäld seglat upp som en av de viktigaste sojaproducenterna.
Det beror inte på att avkastningen på kött skulle ha försämrats, tvärtom – världsmarknadspriset på nötkött stiger, främst på grund av Kinas och Indiens allt mer köttätande medelklass.
Men priset på soja stiger ännu mer. Bara under det senaste året har det globala priset på sojabönor ökat med 72 procent – också det delvis till följd av ökad efterfrågan i Asien. Men det finns fler orsaker, bland annat ökad användning av sojabönor vid framställning av biodiesel.
De små lantbruken på Pampas, som Oscar Massolos lilla gård, slukas nu i snabb takt av storbönder och globala livsmedelsjättar som spekulerar i en fortsatt prisuppgång på sojan.
– Vi kräver att regeringen riktar stödåtgärder till oss småbönder, för annars kommer det snart bara att finnas stora sojaplantager kvar i Argentina, säger Guillermo Giannasi, en lokal bondeledare på Pampas.
Nya och förbättrade odlingstekniker ledde på 1980-talet till sojans inträde på Pampas, men det var inte förrän sojapriserna sköt i höjden som den omställning som nu påverkar hela det argentinska lantbruket tog fart, en omställning som långtifrån alla välkomnar.
Greenpeace och andra miljöorganisationer varnar för att det som händer när sojaodlingarna breder ut sig i snabb takt, såväl i Argentina som i grannlandet Brasilien, är att boskapsskötarna flyttar norrut, där de röjer stora arealer skog för att kunna fortsätta med sin näring.
Det märks bland annat av i den brasilianska delstaten Mato Grosso, där Amazonas regnskog skövlas i ett rasande tempo medan sojafälten tar över den tidigare betesmarken. Även i norra Argentina minskar skogarna i omfattning till förmån för de betande biffkor som tidigare trängdes på Pampas.
I tider då det talas om global uppvärmning och behov av minskade koldioxidutsläpp är det därför lätt att se sojaodlarna som problematiska. Men själva tycker många av dem att de gör mänskligheten en tjänst.
”Vi producerar det billigaste och mest hälsosamma proteinet som finns att tillgå i världen”, sade nyligen den brasilianske sojamogulen Erai Maggi i en intervju, med anledning av den livsmedelsbrist som FN och Världsbanken varnar för kan uppstå i fattiga länder på grund av de brant stigande världsmarknadspriserna på mat.
Och det är inte bara i fattiga länder med inbördeskrig eller ett ineffektivt jordbruk som bristen kan uppstå. Även i relativt välmående länder som Argentina, där bönderna gynnas av de höga priserna, kan livsmedelsbrist bli en verklighet.
Det har invånarna i Buenos Aires och andra större städer i landet blivit varse under de gångna veckornas konflikt mellan bondeorganisationer och regeringen.
Böndernas vägspärrar ledde till en fullständig blockad av kött-, mjölk- och fruktleveranser, vilket lämnade hyllorna i huvudstadens butiker tomma.
Lantbrukarna protesterade mot de höga exportskatter på soja som regeringen infört för att, som president Cristina Kirchner sade, ”omfördela landsbygdens rikedomar”. I veckan tvingades Kirchner till slut sätta sig ned och förhandla med böndernas ledare.
Hon väntas försvara den av boskapsskötarna så avskydda exportkvoten för kött, som hindrar merparten av de argentinska biffarna från att lämna landet. Enligt regeringen är kvoten nödvändig för att hålla priserna på kött inom landet nere på nivåer som argentinska löner kan betala. Alternativet – att många argentinare inte skulle kunna få sin köttbit på middagsbordet – vore politiskt självmord i biffens förlovade land.
På så sätt ställs lantbrukare som vill tjäna pengar på ökad global efterfrågan på kött och soja mot de lokala konsumenterna, som vill ha billig mat. Allt medan regeringen försöker göra alla nöjda genom att införa subventioner, pris- och exportregleringar, och andra uttryck för protektionism.
Oscar Massolo matar förstrött sina grisar med några nävar majs, medan han blickar ut över de sojafält som sträcker sig långt bortom hans ägor. Han är orolig för framtiden, säger han.
– Visst förstår jag varför folk satsar så stort på sojabönorna. Det krävs mindre arbetsinsats än att sköta om djur, och man tjänar mer pengar. Men vad händer den dagen då inte köttet eller grönsakerna räcker till? Vad gör vi då?
För några år sedan hade de frågorna avfärdats av frihandelsförespråkare med en enkel förklaring om att den globala ekonomin förser alla med mat, så länge man inte börjar reglera den.
I dag tas dock Oscars Massolos oro på största allvar av regeringar runt om i världen som av olika skäl börjat tappa tron på frihandeln. I Argentina sade en regeringstalesman nyligen att man vill stimulera ett mer varierat jordbruk eftersom ingen vet vad som kommer att hända med priserna och tillgången på livsmedel i framtiden.
Erik de la Reguera
DN:s korrespondent
Denna artikel och nedanstående sidoartikel publicerades den 5 april 2008 i Dagens Nyheter.
Valutakursen Argentinas styrka – och svaghet
Devalveringen av valutan peson i samband med krisen 2001 är hemligheten bakom de argentinska böndernas vinstkalas och statens förbättrade ekonomi. Men den har också gjort argentinarna mer sårbara för prisförändringar.
Den ekonomiska kollapsen 2001 var en katastrof för många argentinare som fick se sina besparingar gå upp i rök, medan valutan peson föll fritt och Argentinas regering tvingades ställa in sina avbetalningar på statsskulden.
Sedan dess har landet återhämtat sig och haft en tillväxt på runt åtta procent per år, vilket många ekonomer anser bero på draghjälpen från jordbruket.
För lantbrukarna, som länge led av den övervärderade växelkurs som gjorde det möjligt för argentinska ungdomar att backpacka runt världen, var devalveringen en jackpot. Plötsligt var böndernas produktionskostnader bara en tredjedel mot tidigare, samtidigt som priserna på deras produkter var satta i dollar och på stadig väg uppåt.
Inte minst priset på sojabönor har ökat kraftigt de senaste åren och många soja- och köttproducenter har därför kunna göra sig en rejäl hacka, samtidigt som statens kassakistor fyllts av inkomsterna från höjda export- och vinstskatter.
Det är till stor del dessa inkomster som gjort att Argentina har kunnat resa sig så snabbt efter krisen och att regeringen förra året kunde betala av hela skulden till internationella valutafonden IMF.
President Cristina Kirchner vill fortsätta hålla budgeten i balans, och helst med ett litet överskott för att hålla inflationen i schack. Samtidigt är hon mån om att hålla fast vid den låga växelkursen och då måste pengar pumpas in i ekonomin.
Men devalveringen har också försvagat vanliga argentinares köpkraft och lantbrukarna vill hellre sälja sina produkter till köpstarka utlänningar. Regeringen försöker därför kompensera för detta genom att införa exportkvoter och subventioner, men för varje ny reglering blir systemet mer tungrott.
Erik de la Reguera
DN:s korrespondent
Fakta: sojabönor
Sojabönor har odlats och använts på olika sätt i Östasien i tusentals år. Bönorna är mycket proteinrika och är därför också sedan länge omtyckta av vegetarianer.
I Kina konsumeras varje år stora mängder matolja, tofu, miso och andra livsmedel gjorda av soja.
De senaste årens stigande priser på sojabönor tros indirekt bero på ökad köttkonsumtion i Kina, då sojan ofta används i djurfoder. Även ökad användning av soja för framställning av biodiesel, liksom det höga oljepriset och den svaga dollarn tros bidra till att sojapriset stiger.
