CARACAS. Hundratusentals människor kantade gatorna i Caracas när Hugo Chávez kvarlevor fördes i kortege genom staden i går. Omständigheterna kring hans död är fortfarande oklara, men många av hans anhängare vill upphöja honom till nationalhelgon.

”Alla är vi Chávez! Alla är vi Chávez” ropar de tusentals männen och kvinnorna runt omkring mig med spruckna, upprörda röster.

Det är hett, avgaserna från motorcyklarna sticker i ögonen, och det intensiva tutandet till den döde presidentens ära bildar tillsammans med slagorden en kompakt ljudmatta utanför militärsjukhuset i Caracas, där Hugo Chávez avled i tisdags.

Ännu är omständigheterna kring hans dödsfall något oklara till följd av regeringens hemlighetsmakeri, men det mesta tyder på att det var tjocktarmscancer som tog hans liv.

Mitt i kakafonin står den 44-årige lantbrukaren Rafael Díaz med rödsprängda ögon. Han försöker behålla fattningen medan han tålmodigt spanar efter kistan i kortegen.

– Chávez gjorde så mycket för de fattiga och utsatta. Billiga lån till oss bönder, fri och bättre sjukvård. Det får bara inte bli som det var förut. Det vore en katastrof! Vi måste kämpa, kämpa, för att hålla ihop vårt land…

Sedan brister Rafael Díaz ut i gråt. Flera kraftiga män i socialistpartiets röda t-tröjor börjar också gråta efter att ha hört hans ord. Smärtan och sorgen ligger precis under ytan av sammanbitet lugn.

Många av dem jag talar med i folkmassan verkar ha en närmast personlig relation till Hugo Chávez. Det är som om de förlorat en nära anhörig. En vän. En veckas landssorg har utlysts. Och mig påminner det om när Olof Palme dog i Sverige.

– Jag har fortfarande svårt att förstå att det är sant. Jag är i chock, tror jag. Han räddade oss från den individualism som länge rådde i Venezuela. Han lärde oss att förstå vår frihetshjälte Simón Bolívar, säger den 33-åriga musikläraren Susana Romero.

Bredvid henne står 40-åriga Cleide Flores och nickar:

– Ja, han enade oss. Och han lärde oss så mycket. Vi var ett obildat folk tidigare, men aldrig att vi låter borgarna komma tillbaka till makten!

Den så kallade enigheten kan förefalla närmast total en dag som den här, då kondoleanser strömmar in från hela världen. Men i Venezuela vet alla att lugnet inte kommer att vara länge.

Nyval måste enligt författningen hållas inom 30 dagar efter en presidents död, och det är långtifrån säkert att Chávez handplockade efterträdare Nicolás Maduro går segrande ur det.

Oppositionens kandidat blir troligen Henrique Capriles, som gjorde en stark valrörelse förra året och har lyckats hålla en relativt låg profil de senaste månaderna, vilket troligen gynnar hans image som en försoningens man.

– Jag kommer att rösta på Capriles. För vi behöver en förändring nu. Det är för mycket korruption. Chávez ville nog väl, men han omgav sig med dåligt folk. Och den där Maduro – honom litar ju inte ens chavisterna på, säger den 62-årige José Edgar Párraga.

Han äger en transportfirma och står en bit från kortegens väg och ser lite skeptiskt på all uppståndelse.

– Det blir allt svårare att driva företag här. De verkar vilja göra allt statligt. Och brottsligheten bara ökar. Nej, vi behöver verkligen förändring.

I bakgrunden ekar slagord från kortegen: ”No volverán.” – Aldrig att de får komma tillbaka.

Många av de Chávez-anhängare som DN talar med vill att han ska begravas bredvid 1800-talets stora frihetshjälte Simón Bolivar. Det skulle ge Chávez status av nationalhelgon.

Men helgon eller inte helgon. Hugo Chávez är död. Och Venezuelas framtid är plötsligt mycket oviss.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 7 mars 2013.

MEXICO CITY. Hugo Chávez kommer att gå till historien som den politiker som banade väg för 2000-talets stora vänstervåg i Sydamerika. Tillsammans med andra vänsterledare på kontinenten lyckades han bryta USA:s sekellånga dominans och åtminstone delvis återupprätta socialismen som politisk ideologi.

Han ser rakt in i tv-kameran med en sådan självklarhet att tittarna får känslan av att de sitter mitt framför honom – inte i ett skjul på landsbygden eller i Caracas slumkvarter. Utstrålningen är okonstlad. Tonen är en nära väns.

”Jag växte upp i min mormors lilla skjul med palmbladstak, jordgolv och lerväggar. Det var hon som lärde mig att läsa och skriva. ’Du måste lära dig saker, Hugo’ brukade hon säga, min kära mormor…”

Det är denne Hugo Chávez som i dag kommer att sörjas av miljoner venezuelaner. Fattigpojken som tog värvning och gjorde uppror mot överheten. Rebellen som benådades av de uppsuttna och blev politiker, men som aldrig glömde var han kom ifrån. Tv-mediets okrönte mästare som räddade socialismen från historiens sophög, gav de fattiga hopp och blev Venezuelas landsfader.

Han var både älskad och hatad. Men hans betydelse för Latinamerikas moderna historia kan svårligen överskattas.

När Hugo Chávez kom till makten 1999 ville han inte ta ordet socialism i sin mun. Han föredrog att kalla sig nationalist. Bara några år hade gått sedan Sovjetunionens sammanbrott och marknadsekonomin spreds snabbt över världen. Latinamerika präglades av ekonomiska chockterapier, inte helt olika dem som Grekland och andra sydeuropeiska länder utsätts för i dag.

Den rådande vänsteranalysen var att den reella makten flyttats till internationella organisationer som IMF och Världsbanken. Men Chávez, som svepts till makten av en våg av missnöjesröstande, valde att återigen sätta staten i första rummet.

Han stötte snart på motstånd: ett kuppförsök ägde rum 2002. Men Chávez höll sig kvar vid makten, anklagade USA för att ha legat bakom kuppen och utmanade på så vis en drygt sekellång amerikansk dominans i regionen. Samtidigt närmade han sig kommunistregimen på Kuba och lovade stöda olika vänsterprojekt med Venezuelas oljepengar.

Radikaliseringen fick det att gå som en skälvning genom hela Latinamerika. 2002 kom fabriksarbetaren Lula da Silva till makten i Brasilien. Nästa år Néstor Kirchner i Argentina. Sedan följde Evo Morales i Bolivia, Rafael Correa i Ecuador, och så vidare.

Chávez var länge den självklara fixstjärnan i denna vänstervåg. Inte minst på grund av att den extrema fattigdomen mer än halverats i Venezuela, utan att det demokratiska styrelseskicket föreföll vara allvarligt hotat.

Men 2007 lät Chávez utlysa en folkomröstning om en socialistisk grundlag, som i ett slag skulle ha gjort landet mer likt det kommunistiska Kuba. Resultatet blev ett nej.

Personkulten kring presidenten, det alltmer politiserade rättsväsendet och det direkta motarbetandet från myndighetshåll av oppositionen och kritiska pressröster, ledde till en växande oro bland dem i Venezuela som värdesätter demokrati och pluralism lika mycket som social rättvisa.

Hög inflation, ett misslyckat förstatligande av elmarknaden och Chávez insjuknande i cancer 2011 gjorde att stjärnglansen falnade ytterligare. Socialdemokratiskt styrda länder som Brasilien och Uruguay har i dag övertagit rollen som förebilder för merparten av den partipolitiska vänstern i regionen.

Trots det lär Hugo Chávez förbli en politisk referens i decennier framöver. Dels för att han visat att staten har en roll att spela även i globaliseringens tidevarv. Dels för drömmen om ett oberoende Sydamerika, inspirerad av frihetshjälten Simón Bolivar, en dröm som för några år sedan fick ett konkret uttryck i samarbetsorganisationen Unasur.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 6 mars 2013.

MEXICO CITY. Venezuelas president Hugo Chávez är död. Det bekräftade landets vicepresident Nicolas Maduro sent i går ikväll. Några timmar tidigare hade han anklagat ”utländska konspiratörer” för att ha förgiftat Chávez och låtit utvisa militärattachén på USA:s ambassad i Caracas.

– President Hugo Chávez är död. Han kämpade tappert mot sin sjukdom i nästan två år, sade vicepresident Nicolas Maduro strax före midnatt svensk tid.

Bara ett par timmar tidigare hade han vid en presskonferens anklagat landets fiender för att ligga bakom sjukdomen.

– Vi har en rad ledtrådar som tyder på att Hugo Chávez insjuknat till följd av en attack. Detta är en allvarlig sak, som kommer att utredas i en sanningskommission, sade en sammanbiten Nicolas Maduro i ett tal till nationen på tisdagskvällen svensk tid.

Nicolas Maduro hävdade att cancersjukdomen, vars exakta diagnos fortfarande är hemligstämplad, varit en del i en plan för att undergräva den socialistiska regeringen i Venezuela.

– Det är inte första gången i historien det sker. Senast var det den palestinske ledaren Yassir Arafat som omkom till följd av en frammanad sjukdom, sade den venezuelanske vicepresidenten, som nu blir landets ledare fram till att nyval kan hållas.

Venezuelas regering har gett få eller inga detaljer om Chávez sjukdom, men de flesta oberoende experter är eniga om att det rört sig om tjocktarmscancer. Efter den senaste operationen i december ska Chávez ha drabbats av en svår inre blödning och flera allvarliga luftvägsinfektioner. Till följd av en trakeotomi i luftstrupen kunde han mot slutet av sitt liv inte längre prata, och så sent som i går eftermiddag meddelade regeringen att presidenten fått nya cellgiftbehandlingar och att hans tillstånd försämrats ytterligare.

Rykten och obekräftade tidningsuppgifter har i flera veckor gjort gällande att presidenten befunnit sig i koma eller rent av förklarats hjärndöd. Och protesterna mot hemlighetsmakeriet har tilltagit.

– Vi vill veta vad som händer med Chávez och hans hälsa! Om han lever eller om han är död. Och vi ha nyval! sade Dario Alberici, som deltog i en stor protest mot regeringen i Caracas i helgen.

Kanske var det de växande protesterna som fick Maduro att börja tala om konspirationer och giftattacker, trots att några konkreta bevis ännu inte lagts fram. Å andra sidan är det inte första gången som dessa misstankar luftas: Chávez ställde själv för ett drygt år sedan den öppna frågan om USA kunde ha utvecklat ”ett nytt biologiskt vapen” som gett honom cancer.

I gårdagens tal lät Maduro också utvisa USA:s militärattaché i landet, David del Mónaco.

Han anklagas för att ha sökt upp missnöjda officerare och mana dem till att genomföra en kupp mot regeringen:

– Señor David del Mónaco har 24 timmar på sig att packa sina väskor och lämna landet.

Någon reaktion från USA:s regering fanns inte att tillgå vid denna upplagas pressläggning.

Erik de la Reguera

Fakta. Sjukdomen

I juni 2011 opererade Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez bort en tumör ”stor som en baseboll” ur mellangärdet. Sedan dess har han genomgått ytterligare tre operationer och flera cellgifts- och strålbehandlingar. Den exakta diagnosen har inte offentliggjorts, men mycket tyder på att det rörde sig om tjocktarmscancer.

Efter den senaste operationen i december förra året hade den annars så mediale Chávez försvunnit ur offentlighetens ljus. Tillståndet uppgavs ha förvärrats av svåra luftvägsinfektioner och blödningar.

–

Publicerat i DN den 6 mars 2013.

MEXICO CITY. Mexikos mäktigaste kvinna, den 68-åriga fackföreningsbossen Elba Esther Gordillo, har gripits misstänkt för att ha förskingrat över en miljard kronor. Bland annat ska hon ha spenderat mångmiljonbelopp på exklusiva designkläder, privata jetplan och lyxvillor i USA.

”De har gripit Elba Esther!”

Budskapet gick som en löpeld på sociala medier i Mexiko natten till onsdagen. Då hade det mäktiga lärarfacket SNTE:s ledare just förts från flygplatsen i Toluca till ett högsäkerhetshäkte i utkanten av Mexico City.

Polisen misstänker Elba Esther Gordillo för penningtvätt, skattebrott och förskingring av 1,2 miljard kronor av lärarfackets pengar under tre års tid.

Som stöd för anklagelserna finns kreditkorts- och bankregister som vittnar om inköp av privatplan, lyxvillor och ett klädkonto på lyxbutiken Neiman Marcus i USA motsvarande 14 miljoner kronor.

Sent i går kväll fanns ännu inte någon kommentar att tillgå från Gordillo eller den fackförening som hon styrt med järnhand. Men Gordillos dotter ska ha haft ett privat möte med Mexikos inrikesminister. Frågan som många ställde sig var: kommer hon verkligen att sitta kvar i häktet?

Gordillo har spelat en central roll i Mexikos politiska liv i drygt 20 år och hållit en rad presidenter under armarna. Den nyligen avgångne presidenten Felipe Calderón förlitade sig på hennes förmåga att mobilisera miljontals röster på landsbygden, där magisterns röst ännu väger tungt.

Samtidigt har många mexikaner kommit att se Gordillos plastikopererade nuna som en symbol för korruption och maktfullkomlighet. När det 2008 avslöjades att hon delat ut monsterbilar av märket Hummer till 59 medarbetare, skojade hon bara bort det och utlyste ett ”Hummerlotteri” bland medlemmarna.

Hon har också anklagats för att hindra reformer av landets utbildningssystem och försvara absurda förmåner, som att barn till lärare kan ärva deras anställning.

När en reform av utbildningssystemet ändå röstades igenom för en månad sedan, ledde det till stora protester från lärarfacket – vilket kan förklara att gripandet kommer nu. Mycket talar för att en hård strid väntar inom den politiska eliten, där Gordillos kontakter är många och spridda över partierna.

Erik de la Reguera

Leder största fackföreningen

Gordillo leder sedan 1989 det mexikanska lärarfacket SNTE. Med 1,9 miljoner medlemmar är det Latinamerikas största fackförening. Av tradition är den extremt toppstyrd, präglad av korruption och närstående det gamla maktpartiet PRI.

Gordillo har tidigare varit parlamentsledamot för just PRI (som nu återvänt till makten), men sedan början på 2000-talet har hon slutit allianser med politiker från en rad andra partier.

Hon har upprepade gånger varit inblandad i korruptionsskandaler, men aldrig gripits av polis – förrän nu.

—

Publicerat i DN den 28 februari 2013.

MEXICO CITY. Minst 149 per­soner – och möjligen hundratals fler – har försvunnit spårlöst de senaste sex åren efter att ha kidnappats av militär eller polis i Mexiko, enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch.

Organisationen talar om den allvarligaste krisen vad gäller ”påtvingade försvinnanden” i Latinamerika på flera årtionden i spåren av en konflikt mellan kriminella organisationer och militären i landet.

– Det handlar inte längre om några enskilda fall, säger organisationens Amerikachef José Miguel Vivanco till New York Times.

Offren är långtifrån bara misstänkta kriminella, utan även politiska aktivister, journalister eller vanliga medborgare som på ett eller annat sätt hamnat i vägen för myndighetsutövare, politiker eller maffian.

I 60 av de fall som Human Rights Watch studerat är förövarna poliser som i praktiken varit allierade med den organiserade brottsligheten, något som illustrerar en tilltagande trend i Mexiko: att de vattentäta skotten mellan ordningsmakt och kriminella försvinner.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 22 februari 2013.

MEXICO CITY. För första gången på åratal finns nu en tilltänkt arvtagare till de åldrande bröderna Castro på Kuba. Nu har den 52-årige Miguel Díaz-Canel utsetts till förste vicepresident på ön, vilket formellt sett gör honom till Kubas nummer två. Men många frågetecken återstår att räta ut kring honom.

Ett inbitet Beatlesfan. En lojal Castroanhängare. En humoristiskt lagd politiker som tidigare haft för vana att cykla runt i shorts i sin hemprovins.

Så beskrivs Miguel Díaz-Canel i internationell press. Men sanningen är att få på eller utanför Kuba vet vem denne gråsprängde 52-åring egentligen är eller vad han står för rent politiskt.

– Díaz-Canel har visat upp en solid ideologisk ståndaktighet, sade Raúl Castro i söndags, bara några sekunder efter att han lovat avgå efter den nya mandatperiodens slut 2018.

En tydligare signal om vem som är tilltänkt tronarvinge går knappast att sända på det kommunistiska Kuba.

Det är första gången sedan revolutionen 1959 som någon utanför ”den historiska generationen” av gerillakrigare utses till förste vicepresident. Ett skifte började dock bli närmast oundvikligt, eftersom både bröderna Castro och det övriga ledarskiktet är över 80 år gamla.

Miguel Díaz-Canel anses vara en lojal partifunktionär som gått den långa vägen till makten. Han är utbildad ingenjör och började sin politiska bana som lokalpolitiker i Holguín på centrala Kuba. Det var där han gjorde sig känd för att cykla runt och prata med lokalbefolkningen.

Sedan dess har han avancerat steg för steg och utsetts till både utbildningsminister och medlem i politbyrån. Men hans utstrålning är allt annat än revolutionär: Díaz-Canel är en medelålders, gråsprängd man som i intervjuer ger ett närmast gemytligt intryck. Till och med när han håller brandtal förefaller han läsa innantill.

Troligen är det just det som bröderna Castro fallit för. De vill ha någon som kan symbolisera kontinuitet – och som kan styras från kulisserna efter ett eventuellt maktskifte. Några demokratiska reformer lär utnämningen därför knappast leda till. Åtminstone inte på kort sikt.

Díaz-Canel gör också klokt i att inte ta något för givet. En rad yngre förmågor har genom åren förpassats till anonymitet eller vanära på Kuba, efter att ha närmat sig maktens innersta.

En av dem som lyckats hålla sig kvar allra längst är nationalförsamlingens talman Ricardo Alarcon. Men i söndags entledigades även han från sin post och ersattes av partisekreteraren Esteban Lazo.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 26 februari 2013.