Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Category: Artiklar

Bilbomb i Bogotá

50 kilo sprängmedel exploderar mitt i ett av Bogotás affärsdistrikt, precis utanför Radio Caracols lokaler. Minst nio skadade och relativt omfattande materiella skador. Hittills inga döda.

Är det här månne Farcs sätt att kommentera tisdagens tal om mer samarbete mellan Colombia och Venezuela? Eller finns det andra som kan ha intresse av att sätta käppar i hjulen för ett närmande mellan Santos och Chávez? Kanske rent av ett hot riktat mot Caracol?

Vad tror ni?

Toppmöte ska ena trätande grannar

MEXICO CITY. De trätande regeringarna i Colombia och Venezuela såg på tisdagen ut att ta ett första steg mot försoning. De diplomatiska relationerna mellan länderna väntades återupptas efter ett toppmöte mellan presidenterna Santos och Chávez.

Platsen för mötet var den colombianska hamnstaden Santa Marta, dit båda ledarna anlände i går kväll svensk tid. Ett omfattande säkerhetspådrag höll staden i ett järngrepp.

Överläggningarna pågick ännu sent på tisdagskvällen, men en del detaljer om den förestående uppgörelsen aviserades.

– Om presidenterna kommer överens återupptas de diplomatiska förbindelserna mellan länderna, sade Colombias utrikesminister och lade till att agendan för mötet sträckte sig från handelsfrågor till gemensamma säkerhetsproblem.

I lördags svor Juan Manuel Santos presidenteden i Colombia. Hans ton var då betydligt mer diplomatisk gentemot grannländerna än den som hans företrädare Álvaro Uribe använt sig av de senaste veckorna.

Uribe anklagar Hugo Chávez för att ge Farc- och ELN-gerillorna en fristad på den venezuelanska sidan gränsen. Foton, videor och en rad vittnesmål har lagts fram som bevis. Enligt Uribe rör det sig om 1 500 gerillakrigare i cirka 75 läger, vilka den colombianska militären uppges ha koordinaterna till.

Chávez har tillbakavisat uppgifterna och anklagat Uribe för att vara ”full av hat” och i färd med att förbereda en attack mot Venezuela. Han bröt de diplomatiska förbindelserna med grannlandet den 22 juli.

Misstroendet ledarna emellan har lett till tillfälligt stoppad gränshandel och truppmobiliseringar, en utveckling som Juan Manuel Santos nu säger sig vilja sätta stopp för.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 11 augusti 2010.

Colombia närmar sig grannarna

MEXICO CITY. Colombias nya ledare Juan Manuel Santos sträckte ut en försoningens hand till grannländerna Venezuela och Ecuador när han natten till söndagen svor presidenteden. I veckan möts sannolikt Santos och den venezuelanske presidenten Hugo Chávez.

– Ordet ”krig” finns inte i min ordlista. Ett av mina mål som president blir att återupprätta relationerna med Venezuela och Ecuador, liksom det ömsesidiga förtroendet mellan våra länder, sade Juan Manuel Santos efter att ha övertagit makten från den populäre, men också omstridde, Álvaro Uribe.

Svaret kom snabbt från Hugo Chávez, som nyligen lät bryta alla diplomatiska förbindelser med grannlandet efter anklagelser om att han gett colombianska rebeller en fristad:

– Jag är beredd att vända blad. Om Santos inte kan komma hit de närmaste tre fyra dagarna, är jag beredd att möta honom i Colombia, sade Chávez.

Juan Manuel Santos var försvarsminister i Uribes regering och lovade i sin valkampanj att fortsätta den kompromisslösa säkerhetspolitik som drivit ut Farc- och ELN-gerillorna i periferin. Några överdrivet vänskapliga toner gentemot gerillorna var därför inte att vänta.

Men den colombianska konflikten, som krävt tiotusentals dödsoffer de senaste 20 åren, har på senare tid visat tecken på att vara på väg att internationaliseras.

För två år sedan attackerade colombiansk militär ett gerillaläger några kilometer in på Ecuadors territorium, vilket då var nära att utlösa ett storkrig i hela norra Sydamerika.

Nästa kris kom förra året, sedan ett antal svensktillverkade pansarskott av typen AT-4 hittats i Farc gerillans läger i Colombia. Dessa pansarskott hade ursprungligen sålts till Venezuela.

De senaste veckorna har de diplomatiska relationerna ansträngts på nytt till följd av att Colombia presenterat påstådda bevis i form av fotografier och videoinspelningar för att Farc och ELN har ett femtiotal läger i Venezuela.

Dispyten är knappast löst. Men i sitt tal betonade Santos något som kan komma att skilja honom från Uribe:

– Jag föredrar en rak och öppen dialog med våra grannländer.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 9 augusti 2010.

Fidel Castro åter på plats i parlamentet

MEXICO CITY. På lördagen tog Kubas expresident Fidel Castro plats i det kubanska parlamentet, där hans stol stått tom sedan han insjuknade i en mystisk åkomma 2006. Han har därmed även formellt återvänt till Kubas politiska liv.

Castro välkomnades med stående ovationer av ledamöterna i det kommunistiska parlamentet. Han talade i tolv minuter, med lugn, klar röst och varnade bland annat för att USA kan utlösa ett kärnvapenkrig i Mellersta Östern.

Den förre diktatorn fyller 84 år i nästa vecka och har den senaste tiden visat sig i offentlighetens ljus vid ett flertal tillfällen. Enligt egen utsaga är han nu ”fullständigt återställd”.

Hans fem år yngre bror Raúl Castro har tagit över som president. I dag, söndag, debatterar parlamentet hans teori om ett nära förestående kärnvapenkrig.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 8 augusti 2010.

Privata småföretag är nya modellen

MEXICO CITY. En miljon statliga jobb ska bort på Kuba. Samtidigt öppnar kommunistregimen för mer av egenföretagande och andra ”strukturella förändringar”. Men någon chockterapi och fullständig omställning till en kinesisk marknadsmodell blir det sannolikt inte tal om.

När det kubanska parlamentet inledde sitt arbete natten till måndag bekräftade president Raúl Castro det som många siat om: att förändringens vindar blåser på Kuba.

– Ministerrådet har beslutat utöka egenföretagandet, utfärda tillstånd för privat försäljning av en rad olika produkter och göra anställningsformerna mer flexibla, sade Raúl Castro.

I dag kontrollerar staten över 90 procent av ekonomin på ön. Undantag har sedan tidigare gjorts för ett växande antal småjordbruk, som visat sig vara mer effektiva än de statligt styrda jordbrukskollektiven.

Men en djup ekonomisk kris har tvingat fram fler förändringar. Slopade gratisluncher för de flesta statligt anställda har redan drivits igenom. Ransoneringskorten sägs vara på väg ut. Och nu ska en miljon arbeten i den statliga sektorn bort.

Samtidigt kommer ersättningen till arbetslösa troligen att sänkas eller försvinna helt nästa år.

– Vi måste en gång för alla utrota idén om att Kuba är det enda land i världen där man inte behöver arbeta för att kunna leva, sade Raúl Castro.

En ny sorts rädsla har därför börjat gro på Kuba: fruktan för massarbetslöshet. Den stillades knappast av Raúl Castros löfte om att ”ingen kommer att lämnas åt sitt öde”, men möjligen av hans besked om att småföretagande kommer att tillåtas inom fler yrken och att dessa småföretagare ska få rätt att anställa arbetskraft.

Raúl Castros äldre bror och tillika landets expresident Fidel Castro var inte på plats för att lyssna. Den enligt egen utsaga numera ”helt återställde” Fidel träffade i stället Kinas utrikesminister inom lyckta dörrar, måhända för att diskutera den kommuniststyrda kapitalismens för- och nackdelar.

Runt år 2000 tryckte Fidel bromspedalen i botten för det försök med mer av marknadsekonomi som inletts efter Sovjetunionens fall. Argumentet den gången var att de ekonomiska klyftorna som uppstått mellan framgångsrika småföretagare och vanliga arbetare var oacceptabla.

När en ekonomisk kris nu än en gång tvingar regimen till marknadsekonomins rand förefaller Fidel hålla viss distans. Och det trots att förslagen om ökat privat företagande är populära bland många kubaner.

Sedan flera år finns en stor svart marknad för olika tjänster på Kuba. Taxichaufförer, mekaniker och andra grupper har länge vädjat om ett friare företagande, så att de inte riskerar att kastas i fängelse.

Raúl Castro är en vän av effektivitet och har tagit till sig en del av denna kritik, om än stående under galgen. Men han är också noga med att påpeka att reformerna inte är någon eftergift till USA.

Trots omfattande ineffektivitet inom såväl byråkrati som industri satsar därför regimen på att den ekonomiska krisen ska kunna lösas utan att helt överge socialistisk planekonomi. Hoppet ställs i stället till ökad turism och nya intäkter från oljefyndigheterna i Mexikanska golfen.

Erik de la Reguera

Kubanerna varnas för att protestera

MEXICO CITY. De ekonomiska reformerna till trots verkar inte någon demokratisk upptining vara på gång. Raúl Castro varnar tvärtom dissidenterna på Kuba för att genomföra demonstrationer eller andra protester.

– Ingen straffrihet kommer att ges till fosterlandets fiender, sade Raúl Castro under sitt tal i det kubanska parlamentet på söndagen.

Budskapet till den underjordiska oppositionen kunde knappast göras klarare: de lagar som likställer öppet ifrågasättande av enpartistaten med landsförräderi kommer även i framtiden att tillämpas.

– Det är i strikt överensstämmelse med våra lagar som 21 kontrarevolutionärer har frigetts de senaste dagarna, innan de lämnat vårt land, sade Castro i den första officiella kommentaren till de senaste veckornas frigivningar av samvetsfångar.

Ytterligare 31 samvetsfångar väntas släppas inom de närmaste månaderna, sedan EU och katolska kyrkan nått en överenskommelse med regimen.

Kyrkan är den aktör i det kubanska samhället som just nu verkar kunna yttra sig mest frispråkigt. I senaste numret av dess tidskrift står det att läsa att regimen inte bör begränsa medborgarnas yttrandefrihet – en uppmaning som annars inte brukar gå ostraffad på Kuba.

Men även en rad kulturpersonligheter med nära band till kommunistpartiet, bland dem vissångaren och poeten Silvio Rodriguez, har de senaste månaderna uppmanat Castro-bröderna att lätta på censurens grepp om samhället.

Raúl Castro försökte därför dra ett slags gräns mellan olika sorters kritik i sitt tal:

– Enighet utesluter inte ärligt menad kritik, utan förutsätter att olika idéer möts och debatteras. Men dessa idéer måste ha samma mål om social rättvisa och nationellt oberoende, sade Castro.

Alla som bor på Kuba vet dock att den som avgör vem som har rätt ”mål” är den politiska polisen i landet. Och att det inte finns någon möjlighet att överklaga dess beslut.

Erik de la Reguera

Turismen viktig

Statsskick: Socialistisk republik (enbart kommunistpartiet är tillåtet).

Befolkning: 11 miljoner (cirka en miljon kubaner bor i USA).

Yta: 100 860 kvadratkilometer.

Språk: Spanska.

Ekonomi: Staten kontrollerar 90 procent av ekonomin. Intäkter kommer huvudsakligen från turismen och export av kvalificerad arbetskraft till allierade länder i Latinamerika (bland annat läkare). Venezuela stöder dessutom Kuba med kraftigt subventionerad olja.

Publicerat i Dagens Nyheter den 3 augusti 2010.

Rapporteringen om Latinamerika i förändring

Under hela 1980-talet var Latinamerika hett i svenska medier. Sandinisternas revolution i Nicaragua, inbördeskrigen i El Salvador och Guatemala och demokratirörelsernas envisa kamp mot militärregimerna i Sydamerika skapade rubriker och rörde upp känslor bland gräsrötter i Sverige. Solidaritetsrörelser växte fram, studieresor arrangerades och tiotusentals chilenare, argentinare och andra latinamerikaner gavs asyl.

Så kom 90-talet med kommunismens fall i Europa och fredsavtal och demokratiseringsprocesser i Latinamerika. Ett relativt lugn lade sig över kontintenten – trots att de sociala problemen och orättvisorna bestod – och många av de svenska mediernas bevakning avtog.

Från slutet på 90-talet och fram till mitten på 2000-talet hamnade Latinamerika i närmast total medieskugga i Sverige. SVT och en rad tidningar fanns bland dem som drog ned på bevakningen, och det trots att intresset hos många läsare inte nödvändigtvis hade avtagit.

Jag var själv en av de där frustrerade läsarna/tittarna/lyssnarna. När jag blev Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika 2007 ville jag därför försöka göra något åt saken.

Efter tre år som korrespondent kan jag konstatera att det generella medieintresset för kontinenten förefaller ha ökat. Och det ganska markant.

Det kan självklart fortfarande bli bättre. Men trenden har vänt.

Detta tilltagande intresse har en rad olika orsaker. Händelseutvecklingen i Latinamerika, med en ny stark vänstervåg i centrum, har naturligtvis spelat in.

Förhoppningsvis har jag också själv haft någon liten del i trendbrottet, tillsammans med mina korrespondentkollegor Lars Palmgren (SR), Henrik Brandão Jönsson (Sydsvenskan/GP), Claes Aronsson (TT), och utmärkta frilansjournalister som Magnus Linton, Julia Svanberg och Erik Halkjaer.

Men även de så kallade nya medierna har varit viktiga. De allt fler bloggande svenskarna på plats i Latinamerika bidrar till att höja ribban för vad som är acceptabelt från en korrespondents penna. Många specialintresserade söker numera sin information från dem eller från utländska medier på internet, vilket gör att den tid då korrespondenten fick stå oemotsagd som sin världsdels uttolkare definitivt är över (som tur är).

Under senare år har jag flera gånger hört svenska redaktörer förvånat konstatera att artiklar om Latinamerika ligger mycket högt i läsarfrekvens i nätupplagorna (där det är lättare att mäta sådant). Intresset är med andra ord fortsatt stort.

Detta märks också av genom att hybrider av bloggar och tidskrifter, som utmärkta Latinamerika.nu eller Fredsobservatörerna, har en trogen och växande publik. Steget från att skriva där till att arbeta professionellt som journalist är inte särskilt stort, vilket ökar kompetensen inom kåren.

Men ibland undrar jag vad som händer med alla svenska LA-bloggare som återvänder hem. Många av er som bloggat medan ni studerat vid en resande folkhögskolekurs eller arbetat som biståndsarbetare, fredsobservatörer eller inom den privata sektorn sitter på en så stor kunskapsbas att den borde utnyttjas bättre. Kanske någon typ av forum eller facebookgrupp (är själv inte medlem) kunde vara ett sätt? Tipsa mig gärna om det redan finns sådana forum.