MEXICO CITY. Två mexikanska twittrare riskerar upp till 30 års fängelse, sedan de gripits och åtalats för ”terrorism”. Åtalet har rört upp starka känslor i Mexiko, där sociala nätverk har förvandlats till något av yttrandefrihetens sista utpost i de delar som är värst drabbade av maffiavåldet.

”Min svägerska ringde just och sa att de kidnappat fem barn från skolan Alfonso Arroyo”, skrev läraren Gilberto Martinez Vera på sitt twitterkonto den 25 augusti.

Radiojournalisten María de Jesús Bravo spred liknande uppgifter på sitt twitterkonto.

Uppgifterna visade sig vara falska – några maffiaattacker ägde aldrig rum. Men enligt delstatens Veracruz åklagare tvingades 22 skolor stänga för dagen och 26 trafikförseelser registrerades när oroliga föräldrar snabbt försökte hämta hem sina barn.

De båda twittrarna har nu gripits och riskerar 30 års fängelse för att ha spritt ”terror” och ogrundad oro. Människorättsorganisationer protesterar mot brottsrubriceringen och menar att ryktesspridning är ett symptom på att den vanliga nyhetsrapporteringen i praktiken är satt ur funktion.

I Veracruz har maffiavåldet ökat de senaste månaderna, samtidigt som minst tre journalister mördats. Ytterligare minst tio journalister har tvingats fly från delstaten.

Liknande tendenser finns i andra delar av landet där brottssyndikaten Zetas och Golfkartellen verkar: nyhetsredaktioner infiltreras och tystas genom hot.

Medborgarnas reaktion mot denna radiotystnad har blivit att söka information på annat håll. Så kallade hashtags på sociala nätverk har börjat ta över den mest basala nyhetsbevakningen.

Där upplyser folk varandra om vilka gator som just i denna stund är skådeplatsen för skottlossningar och om man gör klokast i att stanna inomhus.

När nu myndigheterna i Veracruz slår ned även på denna typ av rapportering är man inte ensamma om det. Även i delstaten Tabasco gör en ny lag det straffbart – med upp till två års fängelse – att orsaka ”social oro”.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 6 september 2011.

MEXICO CITY. Två kvinnliga journalister har hittats brutalt mördade i en park i Mexico City. Motivet bakom dådet är ännu oklart, men händelsen understryker riskerna som journalister arbetar under i Mexiko.

Ett par joggare gjorde i torsdags ett makabert fynd i en park i stadsdelen Iztapalapa i Mexico City. Två nakna kvinnokroppar med händerna och fötterna bakbundna låg dumpade i parken. Dödsorsaken: strypning.

Offren var Marcela Yarce, grundare av tidskriften Contralinea, och Rocio González, frilansjournalist. Kvällen före hade de försvunnit efter att ha lämnat Contralineas redaktion tillsammans.

Tidskriften Contralinea grundades för nio år sedan och har gjort sig känd för granskningar av makthavare och reportage om sociala orättvisor. Dess chefredaktör Miguel Badillo fördömde genast morden:

-Vi har blivit stämda, förföljda och hotade, men det här är det värsta som hänt hittills. Vi kommer att fortsätta med vårt arbete. Vi kommer inte att ge oss, sa Badillo efter dådet.

Motivet till dådet är ännu oklart. Marcela Yarce var sedan en tid tillbaka ansvarig för marknadsföring på Contralinea och därför inte längre direkt inblandad i innehållet i tidningen. Det fanns inte heller någon känd hotbild mot henne eller González.

Polisen misstänker att det kan ha rört sig om rånmord, eftersom González även drev ett växlingskontor på Mexico Citys internationella flygplats.

Men sättet som kvinnorna mördades på påminner mer om knarkmaffians metoder.

Enligt Reportrar utan gränser har minst 80 journalister dödats i Mexiko sedan år 2000. Det gör landet till ett av världens farligaste att arbeta i som journalist.

Mycket av våldet har tidigare drabbat lokalreportrar ute i provinserna, medan huvudstaden Mexico City varit relativt fredad. De senaste morden tyder dock på att det kan vara på väg att förändras.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 3 september 2011.

MEXICO CITY. I Mexiko är en politisk skandal av stora mått på väg att brisera efter det brandattentat som krävde 52 liv i staden Monterrey för en vecka sedan. Utöver brottssyndikatet Zetas misstänks nu även borgmästarens bror och flera poliser vara inblandade.

Många av de som omkom i branden på Casino Royale i Monterrey för en vecka sedan var äldre kvinnor som befann sig där för att spela bingo och fastnade i eldhavet efter att beväpnade män rusat in med bensindunkar och tänt eld på enarmade banditer och roulettbord.

President Felipe Calderon utfärdade snabbt tre dagars landssorg och fördömde morden på de 52 civila som ”terrorism”. Polisen lät gripa fem unga män som påstås vara delansvariga för attentatet, medan borgmästaren i Monterrey, Fernando Larrazabal, välkomnade ytterligare 3000 soldater och federala poliser till den av maffiavåld plågade miljonstaden.

Så långt följde man i stort sett manus för hur knarkkrigets större tragedier brukar hanteras. Men de senaste dagarna har historien tagit en annan vändning.

Gärningsmännen är enligt polisen medlemmar i brottssyndikatet Zetas, och motivet ska ha varit utpressning mot kasinots ägare. Men två dagar i rad har tidningen El Norte publicerat bilder från övervakningskameror som visar hur borgmästarens bror Jonas Larrazabal tar emot stora buntar med kontanter på utpressningsdrabbade kasinon.

Pengarna överlämnas i skokartonger, långt från luckan där eventuella spelvinster skulle ha lösts in. Den senaste filmen är från den 19 augusti och summan där uppskattas till 400 000 pesos, cirka 250 000 kronor.

Genom sin advokat låter borgmästarens bror hälsa att det rör sig om en betalning för ost som han sålt till kasinot. Problemet är bara att en kvarts miljon kronor skulle ha räckt till fyra ton ost – något i överkant, kan tyckas.

Den äldsta videoinspelningen är från i maj i år och på den tar Larrazabal emot pengar på ett kasino vars inredning slagits sönder av ett kommando bara fem dagar tidigare – och av allt att döma som straff för en utebliven betalning.

Till det kommer två filmer från förra veckans attack mot Casino Royale som visar polisbilar som inte ingriper mot gärningsmännen. Från att ha handlat om ”terroristers” angrepp på civila, har detta därför börjat bli berättelsen om den organiserade brottslighetens band till myndigheterna.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 2 september 2011.

MEXICO CITY. Oppositionsgruppen Damerna i vitt på Kuba vädjar nu till katolska kyrkan om beskydd, efter vad som beskrivs som en våg av repression mot dissidenter.

-Frihet, frihet! ropar fyra kvinnor på Capitoliums trappa i centrala Havanna inför häpna turister och kubaner.

Kvinnorna har vecklat ut en banderoll mellan sig. Men det dröjer inte länge innan civilklädda poliser kommer fram och tvingar dem att sätta sig ned på trappan. En stund senare förs kvinnorna bort i en polisbil.

Händelsen inträffade i onsdags för en vecka sedan och att vi överhuvudtaget känner till den beror på att en person i publiken filmade med sin mobiltelefon och lade ut videosnutten på Youtube.

Den typen av protester har tilltagit de senaste veckorna. Ibland är deltagarna en handfull, ibland flera dussin. Nästan alltid anländer polis och säkerhetstjänst inom några minuter.

Rapporter om tiotals gripna har sipprat ut. I tisdags sökte oppositionsgruppen Damerna i vitt stöd av Katolska kyrkans ledning på ön.

-Vi vill få ett slut på misshandeln och hoten, sa Blanca Soler, taleskvinna för Damerna i vitt.

När kommunistregimen för ett år sedan började frige ett drygt hundratal samvetsfångar skedde det efter katolska kyrkans medling. Men någon öppning vad gäller yttrandefrihet på ön har inte märkts av.

Häromdagen skrev den folkkäre kubanske sångaren Pablo Milanes att han ”inte kan göra annat än skämmas” inför repressionen.

Samtidigt verkar Kubas president Raúl Castro mest frustrerad över takten i de ekonomiska reformerna.

– Glöm inte att 2000-talets första årtionde redan har passerat! sa han nyligen i ett tal adresserat till motsträviga byråkrater.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 1 september 2011.

MEXICO CITY. Minst 53 människor har dödats i en attack med brandbomber mot ett kasino i staden Monterrey i norra Mexiko. Många av offren var äldre kvinnor som befann sig i lokalen för att spela bingo. Förövarna tros tillhöra ett av landets mäktiga narkotikasyndikat.

Narkoterrorism. Ordet har en lite udda klang, men efter torsdagens brutala våldsdåd i Monterrey har det blivit vanligt här i Mexiko. För hur ska man annars beskriva maffians mord på civila när de så uppenbart är avsedda att enbart sprida skräck? Vilken etikett – frågar sig allt fler mexikaner – ska man annars sätta på ett så urskillningslöst våld?

Klockan var tolv minuter i fyra på eftermiddagen när två bilar stannade till utanför Casino Royales portar i Monterrey. Ett tiotal beväpnade män klev ur bilarna och övermannade vakterna. Sedan rusade de in i kasinot, bärandes på stora bensindunkar.

De möttes av förvånade blickar. Vid denna tid på dagen är de flesta gäster på mexikanska kasinon pensionärer och hemmafruar. Kanske var det rent av en del av planen, för att minska risken för att möta motstånd.

Enligt vittnesuppgifter var iallafall de flesta på Casino Royale i färd med att spela bingo. Runt de små borden satt många äldre kvinnor, som nu fick höra tungt beväpnade män skrika att de skulle dö.

Några sekunder senare utbröt full panik. Medan attentatsmännen hällde ut bensin över de enarmade banditerna gömde sig många gäster under borden. Andra tog sin in på toaletterna. Ytterligare några sprang upp på någon av övervåningarna.

Ett fåtal lyckades ta sig ut genom ytterdörrarna, men de flesta blev fast i det eldhav som uppstod när mördarna tände eld på bensinen i kasinots innanmäte. Uppgifter finns om att nödutgångarna var blockerade. Ett stort antal av dödsoffren tros därför ha drabbats av rökförgiftning. Allt medan gärningsmännen flydde i sina bilar.

Minst 53 människor omkom i Casino Royale, och minst 39 av dem var kvinnor. Tragedin är en av de största sedan Mexikos president Felipe Calderón förklarade krig mot knarkmaffian 2006 – ett krig som på senare tid fått allt hårdare kritik, just på grund av dess konsekvenser för civilbefolkningen.

”Vi måste stå upp i kampen mot dessa kriminella gäng som helt saknar skrupler”, twittrade Calderón efter massakern.

Motivet till attentatet i Monterrey är fortfarande oklart, men mycket tyder på att det rör sig om utpressning. Flera medier uppger att kasinot satts i brand för att ägaren inte velat betala pengar för ”beskydd”.

Utpressning av det slaget har blivit allt vanligare i Monterrey, där narkotikasyndikaten Zetas och Golfkartellen sedan ett drygt år tillbaka slåss om kontrollen över den lokala drogmarknaden och smuggelrutterna norrut mot USA.

Men att föra krig kostar pengar. Och då kan utpressning vara en viktig extraintäkt. Inte minst om man lyckas sätta skräck i befolkningen genom blodiga attentat.

Erik de la Reguera

40 000 dödade i våldets Mexiko

Sedan president Felipe Calderón kom till makten i september 2006 har omkring 40 000 människor dödats i maffiarelaterat våld i Mexiko. Calderóns strategi att sätta in militär mot maffian har fått utstå hård kritik, eftersom dödstalen stigit dramatiskt de senaste åren. Enbart förra året dödades minst 15 000 människor i Mexiko.

Mycket av våldet är fortfarande koncentrerat till strategiskt belägna gränsområden, där narkotikasyndikat slåss om smuggelrutter till USA. Men på senare år har tidigare fredade områden, som miljonstaden Monterrey, blivit regelrätta slagfält i knarkkriget.

Publicerat i DN den 27 augusti 2011.

MEXICO CITY. Chiles fackföreningar och studentorganisationer gick på torsdagen in på andra dagen av en 48 timmar lång generalstrejk. Stora demonstrationståg ringlade fram genom huvudstaden Santiago och några timmar senare utbröt omfattande kravaller på en rad platser i centrum.

Hundratusentals människor deltog i torsdagens demonstrationer runt om i Chile. Plakaten krävde ett förstatligande av skolan, stopp för vinstintressen och gratis universitetsutbildning. På många håll rådde karnevalsstämning till en början, men under ytan fanns också en oro för sammandrabbningar med polisen.

På eftermiddagen bröt så kravaller ut på en rad ställen i Santiago. Grupper av aktivister byggde barrikader och svarade på ordningsmaktens tårgas och vattenkanoner med stenar och molotovcocktails. Vid denna upplagas pressläggning fanns inte några uppgifter om antalet gripna eller skadade.

Regeringen fördömde oroligheterna. Någon lösning på konflikten såg inte ut att vara nära.

– Det är en sak att demonstrera, en annan att försöka paralysera hela landet, sa president Sebastian Piñera om generalstrejken, som är den första i sitt slag i Chile sedan militärdiktaturens fall 1990.

Regeringen hävdar att strejken varit ett fiasko och att mindre än tio procent av de statsanställda deltagit. Bland annat uppges kollektivtrafiken ha fortsatt fungera som vanligt, förutom i de områden som blockerats av demonstranterna.

Fackföreningarna hävdar dock att regeringen försöker osynliggöra dem. De fick viss vind i seglen när tusentals chilenare gick ut på balkonger och i gathörn i onsdags kväll för att skramla med kastrullock i så kallade cacerolazos.

Men det står klart att det inte ägt rum någon fullständig paralysering av landet – långt därifrån. Hoten från olika ministrar om att vilt strejkande statsanställda riskerar att dömas till fängelse under terrorlagstiftningen kan ha bidragit till det.

Därtill kommer att fackföreningarna i Chile helt enkelt inte är särskilt starka. Bara omkring 10 procent av arbetskraften är fackligt ansluten (mot till exempel 71 procent i Sverige) – ett arv från Augusto Pinochets militärdiktatur 1973-1990, då fria fackföreningar var förbjudna.

Men konflikten eskalerar snabbt och i Chile ställs nu frågan om studentrörelsens ledare kan ha blivit övermodiga.

-Vi ska utvärdera det här och utesluter inte att det kan bli fler strejker. Utbildningen är inte bara en viktig fråga för oss, utan för landets alla familjer och, som vi sett, även för arbetarrörelsen, sa studentledaren Camila Vallejo.

Erik de la Reguera

Majoritet står bakom kraven

Studentprotesterna i Chile har nu pågått i snart tre månader och i opinionsmätningar har de stöd av uppemot 80 procent av befolkningen. Högerregeringen i landet har hittills avvisat kraven på gratis utbildning och ett fullständigt förstatligande av skolan – dels på grund av de kostnader som detta skulle innebära, dels av ideologiska skäl. Under tiden har president Piñeras popularitetssiffror rasat till 26 procent.

I dag kostar en högskoleutbildning i snitt omkring 3100 kronor per månad i Chile, samtidigt som minimilönen är 2500 kronor.

De senaste veckorna har regeringen lovat att utöka antalet stipendier och sänka räntan på studielånen till 2 procent.

Publicerat i Dagens Nyheter den 26 augusti 2011.