CARACAS. Hugo Chávez statsbegravning präglades av ett värdigt lugn. Medan ett trettiotal statschefer tog avsked av presidenten inne på militärhögskolan i Caracas, köade tusentals människor utanför för att få en glimt av sin avlidne ledare – som inte lämnade någon oberörd.

– Jag tyckte alltid mycket om skolan när jag var barn, och jag hade bra betyg, säger den 31-åriga Angela Arroyo och fläktar sig lite med handen för att lindra hettan i solgasset utanför militärhögskolan, där presidenten ligger på lit de parade.

– Men tidigare var man alltid tvungen att ha en ”palanca” (hög kontakt) eller mycket pengar för att få en studieplats. Och i min familj var vi fattiga. Min pappa var byggnadsarbetare och min mamma hemmafru. Så utan Hugo Chávez hade jag nog aldrig kunnat studera till advokat – eller något annat heller, för den delen, säger hon sakligt.

Tillsammans med sin väninna Yohana Gonzales, 36, har Angela åkt buss hela natten från staden Barquisimeto i västra Venezuela. Båda har kunnat avsluta sina juridikstudier, tack vare de studiestöd och lokala högskolor som Chávez regering etablerade 2003. Och nu har de köat här i tre långa timmar. För att visa sin tacksamhet.

– Han gjorde verkligen mycket för de fattigaste. Men viktigast av allt var nog att han gav oss värdighet, säger den 48-årige mekanikern Luis Osorio, som står en bit längre bak i kön.

– För de rika har vi alltid varit osynliga eller något slags störande element. Men nu är det vi som har makten. Och det är upp till oss att ta vara på det Chávez lämnar efter sig. Men först måste vi stödja Nicolás Maduro, för Chávez utsåg ju honom till sin efterträdare, säger Luis Osorio.

Denna närmast pliktskyldiga formulering är talande för hur många chavistas ser på den 50-årige Nicolás Maduro, som tidigare var vicepresident och utrikesminister. Han är nu interimpresident i väntan på det nyval som väntas hållas inom en månad, och i vilket han kommer att vara socialistpartiets kandidat.

Maduro har inte alls samma karisma som Chávez och ger ibland intryck av att bara upprepa olika fraser som den avlidne presidenten yttrade genom åren. Det återstår därför ännu att se i vilken riktning han vill styra Venezuela.

Det som troligen är hans första riktigt självständiga beslut – att balsamera Chávez kropp och visa upp den i en glaskista i ett maosoleum, ”precis som de gjorde med Lenin och Mao”, som Maduro uttryckte det – kan dock redan vara på väg att slå tillbaka mot honom.

– Jag tycker inte om det. Alla har rätt till en sista vila. Och jag minns att Hugo Chávez sade att han ville bli begravd i sin hemstad Sabaneta. Då tycker jag att man ska respektera det, säger den 35-åriga biografägaren Maryoly Rojas.

Det går givetvis att höra ännu starkare kritik mot Maduro inom den nära hälft av befolkningen som röstade mot Chávez i valet förra året. Men den här dagen är det svårt att hitta någon utanför militärhögskolan som har ett ont ord att säga om den avlidne presidenten.

– Men mig då, vill du inte intervjua mig?

Det är 13-årige Alonso Gonzales som vill svara på frågor. Han bor i slumområdet som ligger några kvarter från militärhögskolan och säger att han är här för att se den man som varit president i hela hans liv.

– Jag hann aldrig se honom i levande livet. Bara på tv. Men många i mitt bostadsområde stöder honom. Och jag har fått gå till tandläkaren gratis, tack vare honom.

Så vad händer nu? Alonso rycker på axlarna och ser lite osäker ut när han får frågan. Hans kroppsspråk är en bild så god som någon av dagens Venezuela och den känsla av vilsenhet som Hugo Chávez bortgång lämnat efter sig.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 9 mars 2013.

MEXICO CITY. När Hugo Chávez statsbegravning äger rum i dag är han i praktiken redan helgonförklarad av regeringen. I den fattiga Caracasförorten Petare avbildas han sida vid sida med ikoner som Jesus och frihetshjälten Simón Bolivar. Men långtifrån alla är bekväma med det.

– Det är givetvis tragiskt att Chávez dött. Han gjorde en del bra saker för de fattiga. Men inte tillräckligt för att jämföras med Jesus eller Simón Bolivar på det här viset, säger den 49-åriga tupperwareförsäljerskan Rusmery Barrios och skakar på huvudet när hon går förbi den stora väggmålningen utanför tunnelbanenedgången i förorten Petare.

Några av traktens socialister har avbildat en fromt leende Chávez, sida vid sida med Jesus och Simón Bolivar. En av de rödklädda aktivisterna, musikern Adrian Mayita, 74, förklarar:

– Chávez är den ende presidenten i vår historia som brytt sig om de fattiga. För mig är han den störste någonsin. De andra har bara försökt hålla folk i schack genom att fördumma dem.

Rusmery Barrios nickar trött. Alla har rätt till sin åsikt, säger hon. Men hon låter sig inte övertygas. Rusmery är en av allt fler i Caracas fattiga områden som börjat tröttna på storvulen socialistisk retorik.

– För mig är det största problemet här den ökande brottsligheten. Jag har själv blivit rånad flera gånger. Och polisen gör inte sitt jobb – de är korrupta, säger hon.

I Venezuela mördades omkring 21 000 människor förra året, enligt organisationen Observatorio Venezolano de la Violencia. Landet har under 2000-talet gått från att vara relativt säkert till att i dag räknas som ett av Sydamerikas allra farligaste.

Många av morden äger rum i Caracas. Och inte minst i kåkstaden Petare, där en halv miljon människor bor på liten yta. Beväpnade gäng har här i praktiken infört utegångsförbud efter klockan nio på kvällen.

Satsningarna på närsjukvård, vuxenutbildning och subventionerad mat är fortfarande populära, och anledningen till att många nu klär sig i rött för att hedra ”El Comandante”.

Men reformtakten har avstannat, och den politiska klyfta i Venezuela som tidigare framför allt gick mellan välmående medelklassområden som Altamira och fattiga stadsdelar som Petare är i dag inte längre enbart en klassfråga.

I förra årets presidentval röstade 53 procent av väljarna för oppositionens kandidat Henrique Capriles här i Petare.

– Idoldyrkan är på väg att gå alldeles för långt. Jag är rädd att socialisterna ska försöka använda sig av den för att hålla sig kvar vid makten för evigt. Då kan det bli otäckt, säger Rusmery Barrios.

Erik de la Reguera

Chávez ska balsameras

I dag hålls statsbegravningen av Venezuelas president Hugo Chávez, som i tisdags avled till följd av en längre tids
sjukdom. Chávez blev 58 år gammal.
Ett stort antal statschefer från Latinamerika och resten av världen väntas delta vid begravningen, bland andra Irans
president Mahmoud Ahmadinejad och Vitrysslands ledare Aleksandr Lukasjenko.
Sent i går kväll meddelade regeringen att Chávez kropp ska balsameras och visas upp permanent i ett mausoleum. Enligt vicepresident Nicolas Maduro ska det bli ”precis
som med Lenin och Mao”.

–

Publicerat i DN den 8 mars 2013.

CARACAS. Hundratusentals människor kantade gatorna i Caracas när Hugo Chávez kvarlevor fördes i kortege genom staden i går. Omständigheterna kring hans död är fortfarande oklara, men många av hans anhängare vill upphöja honom till nationalhelgon.

”Alla är vi Chávez! Alla är vi Chávez” ropar de tusentals männen och kvinnorna runt omkring mig med spruckna, upprörda röster.

Det är hett, avgaserna från motorcyklarna sticker i ögonen, och det intensiva tutandet till den döde presidentens ära bildar tillsammans med slagorden en kompakt ljudmatta utanför militärsjukhuset i Caracas, där Hugo Chávez avled i tisdags.

Ännu är omständigheterna kring hans dödsfall något oklara till följd av regeringens hemlighetsmakeri, men det mesta tyder på att det var tjocktarmscancer som tog hans liv.

Mitt i kakafonin står den 44-årige lantbrukaren Rafael Díaz med rödsprängda ögon. Han försöker behålla fattningen medan han tålmodigt spanar efter kistan i kortegen.

– Chávez gjorde så mycket för de fattiga och utsatta. Billiga lån till oss bönder, fri och bättre sjukvård. Det får bara inte bli som det var förut. Det vore en katastrof! Vi måste kämpa, kämpa, för att hålla ihop vårt land…

Sedan brister Rafael Díaz ut i gråt. Flera kraftiga män i socialistpartiets röda t-tröjor börjar också gråta efter att ha hört hans ord. Smärtan och sorgen ligger precis under ytan av sammanbitet lugn.

Många av dem jag talar med i folkmassan verkar ha en närmast personlig relation till Hugo Chávez. Det är som om de förlorat en nära anhörig. En vän. En veckas landssorg har utlysts. Och mig påminner det om när Olof Palme dog i Sverige.

– Jag har fortfarande svårt att förstå att det är sant. Jag är i chock, tror jag. Han räddade oss från den individualism som länge rådde i Venezuela. Han lärde oss att förstå vår frihetshjälte Simón Bolívar, säger den 33-åriga musikläraren Susana Romero.

Bredvid henne står 40-åriga Cleide Flores och nickar:

– Ja, han enade oss. Och han lärde oss så mycket. Vi var ett obildat folk tidigare, men aldrig att vi låter borgarna komma tillbaka till makten!

Den så kallade enigheten kan förefalla närmast total en dag som den här, då kondoleanser strömmar in från hela världen. Men i Venezuela vet alla att lugnet inte kommer att vara länge.

Nyval måste enligt författningen hållas inom 30 dagar efter en presidents död, och det är långtifrån säkert att Chávez handplockade efterträdare Nicolás Maduro går segrande ur det.

Oppositionens kandidat blir troligen Henrique Capriles, som gjorde en stark valrörelse förra året och har lyckats hålla en relativt låg profil de senaste månaderna, vilket troligen gynnar hans image som en försoningens man.

– Jag kommer att rösta på Capriles. För vi behöver en förändring nu. Det är för mycket korruption. Chávez ville nog väl, men han omgav sig med dåligt folk. Och den där Maduro – honom litar ju inte ens chavisterna på, säger den 62-årige José Edgar Párraga.

Han äger en transportfirma och står en bit från kortegens väg och ser lite skeptiskt på all uppståndelse.

– Det blir allt svårare att driva företag här. De verkar vilja göra allt statligt. Och brottsligheten bara ökar. Nej, vi behöver verkligen förändring.

I bakgrunden ekar slagord från kortegen: ”No volverán.” – Aldrig att de får komma tillbaka.

Många av de Chávez-anhängare som DN talar med vill att han ska begravas bredvid 1800-talets stora frihetshjälte Simón Bolivar. Det skulle ge Chávez status av nationalhelgon.

Men helgon eller inte helgon. Hugo Chávez är död. Och Venezuelas framtid är plötsligt mycket oviss.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 7 mars 2013.

MEXICO CITY. Hugo Chávez kommer att gå till historien som den politiker som banade väg för 2000-talets stora vänstervåg i Sydamerika. Tillsammans med andra vänsterledare på kontinenten lyckades han bryta USA:s sekellånga dominans och åtminstone delvis återupprätta socialismen som politisk ideologi.

Han ser rakt in i tv-kameran med en sådan självklarhet att tittarna får känslan av att de sitter mitt framför honom – inte i ett skjul på landsbygden eller i Caracas slumkvarter. Utstrålningen är okonstlad. Tonen är en nära väns.

”Jag växte upp i min mormors lilla skjul med palmbladstak, jordgolv och lerväggar. Det var hon som lärde mig att läsa och skriva. ’Du måste lära dig saker, Hugo’ brukade hon säga, min kära mormor…”

Det är denne Hugo Chávez som i dag kommer att sörjas av miljoner venezuelaner. Fattigpojken som tog värvning och gjorde uppror mot överheten. Rebellen som benådades av de uppsuttna och blev politiker, men som aldrig glömde var han kom ifrån. Tv-mediets okrönte mästare som räddade socialismen från historiens sophög, gav de fattiga hopp och blev Venezuelas landsfader.

Han var både älskad och hatad. Men hans betydelse för Latinamerikas moderna historia kan svårligen överskattas.

När Hugo Chávez kom till makten 1999 ville han inte ta ordet socialism i sin mun. Han föredrog att kalla sig nationalist. Bara några år hade gått sedan Sovjetunionens sammanbrott och marknadsekonomin spreds snabbt över världen. Latinamerika präglades av ekonomiska chockterapier, inte helt olika dem som Grekland och andra sydeuropeiska länder utsätts för i dag.

Den rådande vänsteranalysen var att den reella makten flyttats till internationella organisationer som IMF och Världsbanken. Men Chávez, som svepts till makten av en våg av missnöjesröstande, valde att återigen sätta staten i första rummet.

Han stötte snart på motstånd: ett kuppförsök ägde rum 2002. Men Chávez höll sig kvar vid makten, anklagade USA för att ha legat bakom kuppen och utmanade på så vis en drygt sekellång amerikansk dominans i regionen. Samtidigt närmade han sig kommunistregimen på Kuba och lovade stöda olika vänsterprojekt med Venezuelas oljepengar.

Radikaliseringen fick det att gå som en skälvning genom hela Latinamerika. 2002 kom fabriksarbetaren Lula da Silva till makten i Brasilien. Nästa år Néstor Kirchner i Argentina. Sedan följde Evo Morales i Bolivia, Rafael Correa i Ecuador, och så vidare.

Chávez var länge den självklara fixstjärnan i denna vänstervåg. Inte minst på grund av att den extrema fattigdomen mer än halverats i Venezuela, utan att det demokratiska styrelseskicket föreföll vara allvarligt hotat.

Men 2007 lät Chávez utlysa en folkomröstning om en socialistisk grundlag, som i ett slag skulle ha gjort landet mer likt det kommunistiska Kuba. Resultatet blev ett nej.

Personkulten kring presidenten, det alltmer politiserade rättsväsendet och det direkta motarbetandet från myndighetshåll av oppositionen och kritiska pressröster, ledde till en växande oro bland dem i Venezuela som värdesätter demokrati och pluralism lika mycket som social rättvisa.

Hög inflation, ett misslyckat förstatligande av elmarknaden och Chávez insjuknande i cancer 2011 gjorde att stjärnglansen falnade ytterligare. Socialdemokratiskt styrda länder som Brasilien och Uruguay har i dag övertagit rollen som förebilder för merparten av den partipolitiska vänstern i regionen.

Trots det lär Hugo Chávez förbli en politisk referens i decennier framöver. Dels för att han visat att staten har en roll att spela även i globaliseringens tidevarv. Dels för drömmen om ett oberoende Sydamerika, inspirerad av frihetshjälten Simón Bolivar, en dröm som för några år sedan fick ett konkret uttryck i samarbetsorganisationen Unasur.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 6 mars 2013.

MEXICO CITY. Venezuelas president Hugo Chávez är död. Det bekräftade landets vicepresident Nicolas Maduro sent i går ikväll. Några timmar tidigare hade han anklagat ”utländska konspiratörer” för att ha förgiftat Chávez och låtit utvisa militärattachén på USA:s ambassad i Caracas.

– President Hugo Chávez är död. Han kämpade tappert mot sin sjukdom i nästan två år, sade vicepresident Nicolas Maduro strax före midnatt svensk tid.

Bara ett par timmar tidigare hade han vid en presskonferens anklagat landets fiender för att ligga bakom sjukdomen.

– Vi har en rad ledtrådar som tyder på att Hugo Chávez insjuknat till följd av en attack. Detta är en allvarlig sak, som kommer att utredas i en sanningskommission, sade en sammanbiten Nicolas Maduro i ett tal till nationen på tisdagskvällen svensk tid.

Nicolas Maduro hävdade att cancersjukdomen, vars exakta diagnos fortfarande är hemligstämplad, varit en del i en plan för att undergräva den socialistiska regeringen i Venezuela.

– Det är inte första gången i historien det sker. Senast var det den palestinske ledaren Yassir Arafat som omkom till följd av en frammanad sjukdom, sade den venezuelanske vicepresidenten, som nu blir landets ledare fram till att nyval kan hållas.

Venezuelas regering har gett få eller inga detaljer om Chávez sjukdom, men de flesta oberoende experter är eniga om att det rört sig om tjocktarmscancer. Efter den senaste operationen i december ska Chávez ha drabbats av en svår inre blödning och flera allvarliga luftvägsinfektioner. Till följd av en trakeotomi i luftstrupen kunde han mot slutet av sitt liv inte längre prata, och så sent som i går eftermiddag meddelade regeringen att presidenten fått nya cellgiftbehandlingar och att hans tillstånd försämrats ytterligare.

Rykten och obekräftade tidningsuppgifter har i flera veckor gjort gällande att presidenten befunnit sig i koma eller rent av förklarats hjärndöd. Och protesterna mot hemlighetsmakeriet har tilltagit.

– Vi vill veta vad som händer med Chávez och hans hälsa! Om han lever eller om han är död. Och vi ha nyval! sade Dario Alberici, som deltog i en stor protest mot regeringen i Caracas i helgen.

Kanske var det de växande protesterna som fick Maduro att börja tala om konspirationer och giftattacker, trots att några konkreta bevis ännu inte lagts fram. Å andra sidan är det inte första gången som dessa misstankar luftas: Chávez ställde själv för ett drygt år sedan den öppna frågan om USA kunde ha utvecklat ”ett nytt biologiskt vapen” som gett honom cancer.

I gårdagens tal lät Maduro också utvisa USA:s militärattaché i landet, David del Mónaco.

Han anklagas för att ha sökt upp missnöjda officerare och mana dem till att genomföra en kupp mot regeringen:

– Señor David del Mónaco har 24 timmar på sig att packa sina väskor och lämna landet.

Någon reaktion från USA:s regering fanns inte att tillgå vid denna upplagas pressläggning.

Erik de la Reguera

Fakta. Sjukdomen

I juni 2011 opererade Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez bort en tumör ”stor som en baseboll” ur mellangärdet. Sedan dess har han genomgått ytterligare tre operationer och flera cellgifts- och strålbehandlingar. Den exakta diagnosen har inte offentliggjorts, men mycket tyder på att det rörde sig om tjocktarmscancer.

Efter den senaste operationen i december förra året hade den annars så mediale Chávez försvunnit ur offentlighetens ljus. Tillståndet uppgavs ha förvärrats av svåra luftvägsinfektioner och blödningar.

–

Publicerat i DN den 6 mars 2013.

MEXICO CITY. Mexikos mäktigaste kvinna, den 68-åriga fackföreningsbossen Elba Esther Gordillo, har gripits misstänkt för att ha förskingrat över en miljard kronor. Bland annat ska hon ha spenderat mångmiljonbelopp på exklusiva designkläder, privata jetplan och lyxvillor i USA.

”De har gripit Elba Esther!”

Budskapet gick som en löpeld på sociala medier i Mexiko natten till onsdagen. Då hade det mäktiga lärarfacket SNTE:s ledare just förts från flygplatsen i Toluca till ett högsäkerhetshäkte i utkanten av Mexico City.

Polisen misstänker Elba Esther Gordillo för penningtvätt, skattebrott och förskingring av 1,2 miljard kronor av lärarfackets pengar under tre års tid.

Som stöd för anklagelserna finns kreditkorts- och bankregister som vittnar om inköp av privatplan, lyxvillor och ett klädkonto på lyxbutiken Neiman Marcus i USA motsvarande 14 miljoner kronor.

Sent i går kväll fanns ännu inte någon kommentar att tillgå från Gordillo eller den fackförening som hon styrt med järnhand. Men Gordillos dotter ska ha haft ett privat möte med Mexikos inrikesminister. Frågan som många ställde sig var: kommer hon verkligen att sitta kvar i häktet?

Gordillo har spelat en central roll i Mexikos politiska liv i drygt 20 år och hållit en rad presidenter under armarna. Den nyligen avgångne presidenten Felipe Calderón förlitade sig på hennes förmåga att mobilisera miljontals röster på landsbygden, där magisterns röst ännu väger tungt.

Samtidigt har många mexikaner kommit att se Gordillos plastikopererade nuna som en symbol för korruption och maktfullkomlighet. När det 2008 avslöjades att hon delat ut monsterbilar av märket Hummer till 59 medarbetare, skojade hon bara bort det och utlyste ett ”Hummerlotteri” bland medlemmarna.

Hon har också anklagats för att hindra reformer av landets utbildningssystem och försvara absurda förmåner, som att barn till lärare kan ärva deras anställning.

När en reform av utbildningssystemet ändå röstades igenom för en månad sedan, ledde det till stora protester från lärarfacket – vilket kan förklara att gripandet kommer nu. Mycket talar för att en hård strid väntar inom den politiska eliten, där Gordillos kontakter är många och spridda över partierna.

Erik de la Reguera

Leder största fackföreningen

Gordillo leder sedan 1989 det mexikanska lärarfacket SNTE. Med 1,9 miljoner medlemmar är det Latinamerikas största fackförening. Av tradition är den extremt toppstyrd, präglad av korruption och närstående det gamla maktpartiet PRI.

Gordillo har tidigare varit parlamentsledamot för just PRI (som nu återvänt till makten), men sedan början på 2000-talet har hon slutit allianser med politiker från en rad andra partier.

Hon har upprepade gånger varit inblandad i korruptionsskandaler, men aldrig gripits av polis – förrän nu.

—

Publicerat i DN den 28 februari 2013.