Category: Artiklar

ANALYS. Om Ecuadors regering ger asyl till Edward Snowden ska det inte ses som ett uttryck för någon sympati för dennes liberala syn på information. Snarare handlar det om president Correas behov av att legitimera sina egna inskränkningar av pressfriheten, den laddade relationen till USA och en lång tradition av diplomatisk asyl i Sydamerika.

För bara en dryg vecka sedan röstade kongressen i Ecuador ja till en av de hårdaste medielagstiftningarna i Latinamerika. Ett nytt statligt kontrollorgan ska inrättas som får långtgående befogenheter att bestraffa medier och enskilda journalister som bryter mot dess etiska riktlinjer eller bara rapporterar ”osanningar”.

Den nya lagen, vars främste tillskyndare är Ecuadors socialistiske president Rafael Correa, avsätter också två tredjedelar av FM-nätet till statliga och ideella kanaler, vilket sannolikt kommer att tvinga flera hundra privata radiokanaler att stänga. Inte oväntat har oppositionen varit kritisk till lagförslaget och en rad ledamöter satte därför demonstrativt på sig munkavlar under omröstningen.

Oavsett åsikt i frågan, så kan en medielag av det slaget knappast ses som överensstämmande med de ideal om fritt flödande information och noll censur som Julian Assange och Edward Snowden talar sig varma om. Correas minst sagt komplicerade relation till Ecuadors privata medier (vilka förvisso inte alltid har kännetecknats av journalistisk kvalitet och sanningspatos), verkar dock vara av mindre betydelse för dessa båda självutnämnda nätliberaler.

Då är president Rafael Correas konfliktfyllda relation till USA betydligt viktigare. Sedan Correa kom till makten 2007 har han distanserat sig från USA och anslutit sig till den radikalaste delen av Latinamerikas vänster, med de allt annat än liberala regeringarna i Kuba och Venezuela som närmaste allierade.

Om Snowden i slutändan väljer att acceptera asyl i Ecuador framför Island – vars Natomedlemskap knappast anses vara en fördel – så är det denna realpolitiska dimension som varit avgörande.

Men det är också sant, som Ecuador gärna påpekar, att Sydamerika har en lång tradition av att ge diplomatisk asyl på ambassader. Denna tradition utvecklades under regionens stormiga 1800-tal, då självständighetskrig, kupper och revolutioner avlöste varandra, för att ge presidenter och oppositionspolitiker en någorlunda säker utväg.

I dag verkar den traditionen delvis vara på väg att omtolkas som en individs rätt att söka och få asyl när denne utmanat USA:s globala dominans.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 24 juni 2013.

MEXICO CITY. Stora satsningar på skola och sjukvård, och fortsatt kamp mot korruptionen – men också en skarp varning till de demonstranter som utmanar statens våldsmonopol. Det budskapet skickade Brasiliens president Dilma Rousseff natten till lördagen i ett direktsänt tv-tal.

– Ni som demonstrerar har rätt att kritisera vad ni vill. Många i min generation fängslades, torterades och dog för den friheten. Men ni måste göra det fredligt. Min rege­ring kan inte acceptera att en liten och våldsam minoritet förstör privat och offentlig egendom. Våld av den typen är en skam för Brasilien, sade Dilma Rousseff i sitt tv-tal, som gavs en vecka efter starten för de massiva protesterna mot hennes socialdemokratiska regering.

Två människor har hittills dödats i våldsamheter i ett tiotal städer runt om i landet. Merparten av demonstrationerna har dock varit fredliga och Rousseff erkände att det finns anledning för de styrande att utöva självkritik.

– Vi måste ge syre till vårt politiska system, och inleda arbetet med en politisk reform som kan ge större folkligt deltagande och bekämpa korruptionen. Jag kommer nu att samla guvernörer och borgmästare från hela landet för att ingå en nationell pakt. Vi kommer att prioritera kollektivtrafiken. Men jag vill också att hundra procent av inkomsterna från oljan ska avsättas för att förbättra utbildningen. Dessutom ska tusentals utländska läkare bjudas in till Brasilien för att höja kvaliteten och täckningen i den offentliga sjukvården, sade Rousseff.

Reaktionerna på talet var i går försiktigt avvaktande. I ett tiotal städer väntades dock nya protester natten till söndagen mot ett lagförslag vid namn PEC37, som kritikerna menar skulle minska befogenheterna för Brasiliens åklagare att utreda korruption. Missnöjet med den utbredda korruptionen i staten har varit ett genomgående tema i myllret av protester som ägt rum i veckan. Även den ledande proteströrelsen Passe Livre meddelade på sin Facebooksida att den tänker fortsätta anordna demonstrationer – nu för helt gratis kollektivtrafik – men inga datum angavs.

Detta kan tolkas som en eftergift till dem inom rörelsen som uttryckt oro för att högerextremister och våldsamma grupper med oklar agenda kan ha infiltrerat en del av protesterna.

Enligt opinionsinstitutet Datafolha stöder 87 procent av demonstranterna landets demokratiska system, medan enbart fem procent menar att en diktatur kan vara nödvändig under vissa omständigheter.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 22 juni 2013.

MEXICO CITY. Efter en vecka av massiva protester i Brasilien står det klart att regeringens försök att visa upp en bild av en växande stormakt med lyckliga invånare har misslyckats å det grövsta. I stället utmanas den underifrån av en gatans berättelse om kvardröjande korruption, maktmissbruk och ojämlikhet.

Det här handlar inte bara om priset på bussbiljetter. När 800 000 brasilianer i torsdags gick ut på gator och torg i ett åttiotal städer över hela landet var det inte, som en del medier hävdade, för att ”fira” att São Paulos borgmästare nu backat från prishöjningarna i kollektivtrafiken – utan för att visa ett mer generellt missnöje.

Med sina kroppars blotta närvaro utmanade deltagarna i de myllrande demonstrationerna den officiella berättelsen om Brasilien som ett land där medborgarna förvandlats till lyckliga konsumenter, och där folk hellre drömmer om en permanent plats för sin regering i FN:s säkerhetsråd än om att bli kvitt inkomstklyftorna eller den djupt ingrodda korruptionen i landets politik.

En som nu verkar ha förstått det är Brasiliens president Dilma Rousseff. Hennes agerande de gångna dagarna och de kommande veckorna kan bli avgörande för hennes och hennes parti PT:s (Partido dos Trabalhadores – arbetarpartiet) chanser till omval i oktober nästa år.

Första steget i Rousseffs krishantering blev att övertyga partikamraten Fernando Haddad, borgmästare i São Paulo, om det absolut nödvändiga i att backa från prishöjningarna. Men protesterna har alltså fortsatt och i går kväll kom uppgifter om två dödsoffer i sammandrabbningar mellan polis och demonstranter. Risken för ytterligare våldsamheter är uppenbar – inte minst på grund av den utbredda misstron mot polisen.

Som så många andra massprotester i världen på senare år – inklusive de i Stockholms förorter i maj – började den gångna veckans folkliga uppror efter en omstridd polisinsats. Sociala medier spelade en viktig roll genom att sprida ocensurerade bilder på de poliser som sköt gummikulor och tårgas på fredliga demonstranter i São Paulo i förra veckan.

Även andra protester utanför VM- och OS-arenor har slagits ned av polis, samtidigt som människorättsorganisationer varnat för att myndigheterna kan ha återgått till gamla ökända former av ”social utrensning”, med minst 195 ouppklarade mord på hemlösa på bara 15 månader. För många brasilianer är det minst sagt magstarkt i ett land med en regering som betecknar sig som vänster.

Att protesterna tagit ordentlig fart under ”för-VM” i fotboll, Confederations Cup (genrepet inför nästa års stora VM-turnering), handlar därför både om taktik och symbolik. Den internationella uppmärksamheten understryker budskapet till regeringen: om försöken att sopa sociala och politiska problem under mattan fortsätter kommer protesterna bli ännu större under VM nästa år.

För det socialdemokratiska regeringspartiet PT är situationen ovan. När dess ledning i torsdags sade sig vilja delta demonstrationerna beskrevs det som en ”provokation” av arrangörerna, vilket visar hur PT gått från att uppfattas som de fattigas och förtrycktas parti, till att numera i första hand identifieras med regering och etablissemang.

Därmed inte sagt att alla politiker dras över en kam. Dilma Rousseffs popularitetssiffror ligger ännu över femtioprocentsstrecket, till skillnad från landets kongress som bara omkring en tiondel av befolkningen har förtroende för. Men det är knappast någon slump att 84 procent av deltagarna i veckans protester betecknat sig som partilösa.

Fram tills i går kunde Rousseff med viss trovärdighet hävda att de mer brutala polisinsatserna inte beordrats av henne, utan av lokala borgmästare och guvernörer. Hon har också kunnat ta åt sig äran av framsteg som gjorts under hennes och företrädaren Lula da Silvas maktinnehav: 30 miljoner brasilianer har tagit steget från fattigdom till lägre medelklass, vilket i praktiken innebär att en del av befolkningen som tidigare knappt hade mat för dagen nu kan köpa tvättmaskiner, mikrovågsugnar och persondatorer – om än ofta på kredit.

I början av sin tid vid makten sparkade Rousseff också en rad ministrar som misstänktes för korruption. Och hon har respekterat rättssystemet under den så kallade mensalãorättegången, i vilken en rad höga politiker ställts inför rätta för korruption.

Men samtidigt är Rousseff den ytterst ansvariga för den mångmiljardsatsning på prestigeprojekt inför VM och OS, som en del kritiker menar har lett till ökad korruption och ett gigantiskt slöseri med resurser.

Att generalisera om 800 000 enskilda människors motiv – särskilt när protesterna växer underifrån via sociala nätverk – är givetvis vanskligt. Men en gemensam nämnare tycks vara att de inte tänker acceptera en inbromsning av reformerna i Brasilien bara för att den politiska eliten vill visa upp en vacker VM- och OS-fasad.

Tvärtom verkar de flesta av demonstranterna förvänta sig mer jämlikhet: såväl ekonomisk sådan, i form av minskade klyftor (Brasilien är fortfarande ett av världens mest ojämlika länder), som politiskt i form av större möjligheter till demokratiskt deltagande och ett kraftigt ökat ansvarsutkrävande av korrupta och inkompetenta politiker.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN:s digitala upplaga den 22 juni 2013.

MEXICO CITY. Borgmästarna i São Paulo och Rio de Janeiro har backat från höjningarna av priserna i kollektivtrafiken – gnistan som utlöste protestvågen i Brasilien. Samtidigt byggde polis barrikader inför nya demonstrationer, som väntades bli de största hittills.

– Det här kommer att innebära stora uppoffringar för oss. Vi kommer att bli tvungna att skära i stadens utgifter, sade São Paulos borgmästare Fernando Haddad när han påtagligt motvilligt gick med på att dra tillbaka den tioprocentiga höjningen av biljettpriserna.

Haddad tillhör president Dilma Rousseffs parti PT och har fått hård kritik för det brutala vis på vilket hans polisstyrkor slagit ned fredliga protester.

I tjugomiljoners­staden São Paulo har stödet för protesterna ökat från 55 till 77 procent på bara tio dagar, enligt opinionsinstitutet Datafolha – något som inte minst riskerar slå mot president Rousseffs popularitet.

Även Rio de Janeiros borgmästare backade i går från höjningar på biljettpriser. Tidigare i veckan har liknande prissänkningar också tillkännagivits i städerna Porto Alegre, Blumenau, Recife, Cuiabá och João Pessoa. Men protesterna har vid det här laget förvandlats till ett sätt för många brasilianer att protestera mot mer generella problem i landet, som fattigdom, korruption och maktmissbruk.

I praktiken vänder sig många mot den putsade fasad som landets ­regering försöker visa upp inför VM nästa år.

Natten till fredagen svensk tid väntades den största demonstrationen hittills i protestvågen äga rum. Arrangörerna hoppades att en miljon människor skulle gå ut på gatorna i över 80 städer över hela Brasilien och uppgifterna fick presidenten att ställa in en planerad resa till Japan för att kunna hålla ställningarna i landet.

Vid denna upplagas pressläggning var polisens elitstyrkor fullt upptagna med att bygga barrikader utanför regeringsbyggnader och idrottsarenor i de städer där ­fotbollsturneringen Confederations cup spelas.

Erik de la Reguera

MEXICO CITY. Gatuprotesterna mot korruption, polisvåld och höjningar av priserna i kollektivtrafiken fortsätter i Brasilien. I dag hoppas arrangörerna på att mobilisera hundratusentals människor runt om i landet.

– Den politiska klassen måste förstå att det är vi som styr, inte dom. De måste lära sig att respektera oss, sade 22-åriga Yasmine Gomes, som var en av omkring 50 000 männi­skor som tågade fredligt genom Brasiliens största stad São Paulo natten till onsdagen svensk tid.

Demonstrationen riktade sig mot korruption vid bygget av idrotts­arenor, höjda priser på kollektivtrafik och den senaste veckans omstridda polisinsatser, som dokumenterats på mobilfilmer och spritts via sociala medier.

Även denna kväll ägde våldsam­heter rum. Några hundra maskerade individer tände eld på bilar, slog sönder fönster och plundrade butiker längs ett par stora avenyer i São Paulo, med polisen tätt i hälarna. Arrangörerna betonade att de ansvariga för dessa handlingar var en liten minoritet.

– Våld genererar bara mer våld. Men de fredliga demonstranterna sänder ett klart budskap om det oacceptabla i korruption och slöseri med offentliga resurser. Jag vill att de ska veta att min regering lyssnar och tar till sig, sade Brasiliens president Dilma Rousseff.

Borgmästare i elva städer i landet har hittills beslutat sänka priserna på bussbiljetter. Men i São Paulo vägrar borgmästaren Fernando Haddad fortfarande att backa från den höjning av priset i kollektivtrafiken som utlöst de senaste dagarnas protester.

Höjningen krävs för att finansiera sjukvård och annan offentlig service, menar Haddad.

– Det finns tillräckligt med pengar! Problemet är hur de används, svarade en talesman för rörelsen Pase Libre, som varit tongivande i protesterna.

I dag hoppas proteströrelsen mobilisera hundratusentals männi­skor i Rio de Janeiro och flera andra städer där matcher i fotbollsturneringen Confederations cup spelas. Regeringen meddelade därför att den federala polisens elitstyrkor kommer att bevaka evenemangen.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 20 juni 2013.